Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
erbjuda utom hetta och hårt arbete.<br />
Området var isolerat och till stor del<br />
öde, och floden som gav missionen<br />
sin identitet hade verkligen ett passande<br />
namn.<br />
Hur och med vilken tro och beslutsamhet<br />
Muddy etablerades ska jag<br />
låta en av bosättarna berätta om. Hon<br />
representerar den gnista och det mod<br />
och den moraliska övertygelse som<br />
både unga och gamla hade — i det<br />
här fallet särskilt de unga. Elizabeth<br />
Claridge McCune skrev följande om<br />
sin fars kallelse att kolonisera Muddy:<br />
”Ingen plats på jorden tycktes mig<br />
så kär vid femton års ålder som det<br />
kära gamla [samhället] Nephi [i Juab<br />
County i Utah]. Vi såg så ivrigt fram<br />
emot de regelbundna besöken av<br />
president Brigham Young och hans<br />
kompani! …<br />
Broder Brigham, bröderna Kimball<br />
och Wells med hela [deras] kompani<br />
hoppade ner från sina vagnar och<br />
gick över den blomsterprydda vägen<br />
… till våra hem [där] en middag<br />
serverades …<br />
Vi gick allihop till [söndags-] eftermiddagens<br />
möte. Flickorna i vitt hade<br />
reserverat platserna längst fram. Predikningarna<br />
var storartade och vi var<br />
så glada, ända tills president Young<br />
tillkännagav att han hade några namn<br />
att läsa upp på personer som skulle<br />
kallas och inröstas som missionärer<br />
för att bosätta … ’Muddy’. Hans ord<br />
fick nästan hjärtat att stanna på alla<br />
närvarande. Många av oss hade kallats<br />
att bosätta Dixie-området — men<br />
26 <strong>Liahona</strong><br />
Muddy låg så mycket längre söderut!<br />
Och var så mycket värre! Åh nej!<br />
Jag hörde inget annat namn utom<br />
’Samuel Claridge’. O vad jag snyftade<br />
och grät, fastän tårarna kladdade ner<br />
[min] nya vita klänning. Fadern till<br />
flickan som satt bredvid mig kallades<br />
också. Min kamrat sade: ’Vad är det?<br />
Vad gråter du för? Det gör inte mig<br />
ledsen. Jag vet att far inte kommer<br />
att göra det.’ ’Det är en viss skillnad’,<br />
sade jag. ’Jag vet att min far kommer<br />
att göra det och att inget kan stoppa<br />
honom, och jag skulle inte vilja att<br />
han var min far om han inte skulle<br />
göra det när han har blivit kallad.’<br />
Sedan började jag gråta igen …<br />
Eftersom vi precis hade flyttat in i<br />
ett nytt hus och hade det [så] bekvämt<br />
försökte många av våra vänner övertala<br />
far att behålla sitt hem och sin<br />
gård; att bege sig söderut för ett tag<br />
och sedan komma tillbaka. Men far<br />
Kärnan i vår övertygelse är<br />
att verket inte bara borde gå<br />
framåt utan att det också kan<br />
och måste gå framåt. Annars<br />
vet jag inte hur mödrarna och<br />
fäderna kunde lämna sina<br />
barn i de torftiga gravarna<br />
på slätten och sedan, efter en<br />
sista titt, gråtande gå vidare<br />
mot Sion.
Change language