Juli 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Tro till att ta emot
KALLELSEN
Vi måste alla ha en övertygelse som brinner
i hjärtat om att det här är Guds verk och
att det krävs av oss att vi ger vårt allra
bästa för att bygga upp Sions ”öde platser”.
År 1849, bara två år efter att de heliga hade anlänt
till Saltsjödalen, ledde äldste Parley P. Pratt i de
tolv apostlarnas kvorum en expedition söderut. Ju
längre söderut de färdades, desto svårare blev terrängen.
Under färdens gång blev höjden över havet allt lägre. Det
var en skillnad på 914 meter från kanten av Great Basin
till platsen där Virgin- och Santa Clarafloderna sammanstrålar
(strax söder om dagens S:t George i Utah). Väl där
blev terrängen torr, sandig och ojämn av vulkanstenarna.
Spanarna var inte glada. I en dagbok kan vi läsa:
”Tog oss igenom ojämn, stenig, sandig och nästan obeskrivlig
mark som förvirrat kastats hit och dit …
Ett vidsträckt land låg framför oss bestående av stora
kullar, röda öknar, dystra slätter utan gräs, upprättstående
klippstenar, lös torftig lera, sandsten, allt huller om buller.
Kort sagt, ett land i ruiner som vänts ut och in och upp och
ner av hemska jordbävningar från någon tidigare tidsålder.” 1
Men hur oländigt landet än var söderut, såg de vindpinade,
eroderade klipporna och ödemarken i kanjonen vid
San Juan-området i öst mycket värre ut. Kyrkans ledare
visste att det skulle bli svårt att tämja den här ogästvänliga,
tidigare oupptäckta delen av territoriet, men de ville ändå
etablera samhällen för kyrkan där. Under en av de kvartalsvisa
konferenserna i Parowans stav 1879 tackade 250
personer ja till kallelsen från president John Taylor att etablera
San Juanmissionen. Med 80 vagnar och nästan 1 000
nötkreatur och hästar påbörjade de den mödosamma
färden mot och igenom det majestätiska, outforskade territoriet
med snötäckta berg och höga klippformationer.
Medan de här första upptäckarna försökte ta den kortaste
22 Liahona
SISTA VAGNEN, AV LYNN GRIFFIN