Mars 2013 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

TILLS VI MÖTS IGEN
MINFÄLTSRÄDD-
NINGEN
Russell Westergard
Under Gulfkriget ledde jag en grupp soldater
in i Kuwait. När vi hade trängt
igenom försvaret sökte vi efter fiendens
stridspositioner för att vara säkra på att vi var
i säkerhet och tittade efter allt som kunde ha
informationsvärde.
Jag hade just kommit fram till en stridsledningscentral
när jag hörde en brittisk furir
frenetiskt ropa: ”Stopp! Ta inte ett steg till!” Jag
stack ut huvudet ur bunkern och såg att en av
mina soldater var i omedelbar fara. Hon hade
gått in i ett öppet området för att hämta ett
dokument och stod nu mitt i ett stort minfält.
När hon hörde furiren ropa stannade hon upp
och insåg faran.
Vår grupp som var samlade i änden av
minfältet såg att den unga soldaten var så
panikslagen att hon skakade. Vi behövde agera
snabbt men kunde inte skicka iväg några soldater
för att hämta henne utan att riskera både
deras eget liv och hennes. Utan diskussion eller
tvekan började vi prata med soldaten, ropa
tröstande, uppmuntrande ord och ge anvisningar.
Vi såg tårar rinna nerför hennes ansikte
och hörde rädslan i hennes svar, men hon började
bli lugnare när hon hörde vår uppmuntran.
Efter en stund hade hon fattat tillräckligt
med mod att titta tillbaka på vägen hon kommit
från, och hon sade att hon kunde se svaga
80 Liahona
Vi kunde inte ta
oss till soldaten
som satt fast,
men vi kunde
uppmuntra
henne, heja
på henne och
glädjas när
hon lyckades.
märken av sina fotspår i sanden. Med vår
uppmuntran började hon tveksamt gå tillbaka
längs fotspåren. Genom att försiktigt sätta ner
fötterna i sina egna fotspår gick hon ut ur minfältet
och flög in i våra väntande armar efter att
hon tagit det sista steget. Den stora gruppen
soldater på sidolinjerna ropade av glädje när
vi välkomnade henne tillbaka. Tårar av rädsla
ersattes av leenden och kramar.
Få av oss har stått på kanten av ett riktigt
minfält. Men många av oss känner personer
som har lämnat en andligt trygg mark för
att fångas i livets minfält. Liksom den unga
soldaten kan de också känna sig ensamma,
rädda och osäkra. Men den soldaten var aldrig
ensam. Hon hade en grupp på sidolinjerna
som hejade på henne, vänner som behövde
henne hos sig och som inte gav upp. Hon
hade ledare som gav henne vägledning och
uppmuntran. Hon behövde själv tar sig ut ur
minfältet, men tillsammans hjälpte vi henne få
styrka att göra det. I slutändan firade vi hennes
räddning med uppriktig kärlek och glädje.
Andliga räddningar kan vara lika dramatiska.
Vare sig vi sträcker oss ut som familj, som
vänner eller som en församling eller gren, kan
våra ansträngningar göra stor skillnad. Rätt ord
av uppmuntran och vägledning räddade förmodligen
livet på soldaten. På samma sätt kan
vi hjälpa till att rädda andra från det andliga
mörkrets faror genom att erbjuda uppmuntran
och vägledning som i slutändan kan föra dem
tillbaka. När vi gör det får vi känna stor glädje
— inte bara för ett ögonblick under det här
livet utan i också i evigheten (se L&F 18:15). ◼
Russell Westergard bor i Virginia, USA.
FOTOILLUSTRATION CRAIG DIMOND