Mars 2013 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET
4 Liahona
President
Thomas S. Monson
En dag för några år sedan, efter att jag
blivit klar på kontoret, kände jag starkt
att jag borde åka och hälsa på en gammal
änka som var inlagd på ett ålderdomshem i
Salt Lake City. Jag körde genast dit.
När jag kom till hennes rum var det tomt.
Jag frågade en skötare var hon var och blev
skickad till sällskapsrummet. Där satt den rara
änkan och samtalade med sin syster och en
annan vän. Vi fick en trevlig stund tillsammans.
Medan vi satt där och pratade kom en man
in genom dörren för att köpa en läskburk från
en varuautomat. Han tog en titt på mig och
sade: ”Men du är ju Tom Monson.”
”Ja”, svarade jag. ”Och du ser ut som en
Hemingway.”
Han sade att han hette Stephen Hemingway,
att han var son till Alfred Eugene Hemingway
som hade varit min rådgivare när jag var
biskop för många år sedan och som jag hade
kallat Gene. Stephen berättade att hans far
fanns på samma ålderdomshem och låg
nära döden. Gene hade ropat mitt namn och
familjen hade försökt kontakta mig, men hade
inte kunnat få tag på mitt telefonnummer.
Jag sade adjö till änkan och hennes vänner
och följde med Stephen upp till rummet där
Frid,
VAR LUGN
min före detta rådgivare låg. Där hade fler av
hans barn samlats; hans hustru hade gått bort
några år tidigare. Familjen såg mitt sammanträffande
med Stephen i sällskapsrummet som
ett svar från av vår himmelske Fader på deras
starka önskan att jag skulle träffa deras far
innan han dog. Det kände jag också, för om
Stephen inte hade kommit in i rummet samtidigt
som jag var där, skulle jag inte ha vetat att
Gene ens fanns på ålderdomshemmet.
Vi gav honom en välsignelse. En anda av
frid rådde. Vi fick en fin stund tillsammans
innan jag gick.
Följande morgon fick jag per telefon besked
om att Gene Hemingway hade gått bort —
bara 20 minuter efter att han hade fått en
välsignelse av sin son och mig.
Jag uppsände en tyst bön av tacksamhet
till min himmelske Fader för hans vägledande
inflytande som hade manat mig att besöka
ålderdomshemmet och lett mig till min käre
vän, Alfred Eugene Hemingway.
Jag föreställer mig att Gene Hemingways
tankar den kvällen, när vi värmde oss i Andens
glöd, deltog i ödmjuk bön och uttalade en
prästadömsvälsignelse, genljöd av orden från
psalmen ”Mästare, hör hur det stormar”:
DETALJ FRÅN FRÅN RÄDSLA TILL TRO, AV HOWARD LYON, KOPIERING FÖRBJUDEN