Omslag.pmd - Länsstyrelserna

förtryck. Runt 80 procent av ärendena rörde
kvinnor. I rapporten räknades dock inte de rapporterade
fallen av tvångsäktenskap samman.
Forskarna menade att detta var vanskligt eftersom
det inom de aktuella verksamheterna fanns
olika sätt att föra statistik på och det fanns risk
för dubbelrapportering. Det gjordes därför inte
någon skattning på nationell nivå av antal utsatta
för tvångsäktenskap i Norge (Bredal &
Skjerven 2007).
I Danmark har man kartlagt parbildning
bland etniska minoriteter i studierna Pardannelse
blandt etniske minoriteter i Danmark
(Schmidt & Jakobsen 2004) och Konflikter og
Intervention: Pardannelsesmønstre blandt etniske
minoritetsunge (Singla 2004). Studierna fokuserade
på unga i åldern 17–27 år från de fem
största invandrargrupperna i Danmark: Turkiet,
Pakistan, före detta Jugoslavien, Libanon och
Somalia. De byggde på frågeschemaintervjuer
och kvalitativa intervjuer. Både unga och deras
föräldrar intervjuades. Av studierna framkom
att cirka 80 procent av de unga själva valde sin
äktenskapspartner. I rapporten uppskattas cirka
4 procent av de unga ha utsatts för ett tvångsäktenskap.
4
Uppgifter om arrangerade
äktenskap mot någons vilja
i tidigare svenska studier
För anknytningsutredningens räkning gjorde
SCB en intervjuundersökning med 589 kvinnor
med utländsk bakgrund som på grund av
anknytning fick uppehållstillstånd i Sverige under
1992. En av frågorna som ställdes rörde förhållandets
uppkomst. Av kvinnorna uppgav 4
procent att familjen hade bestämt att hon skulle
gifta sig med mannen, 4 procent uppgav att de
hade träffats genom släktingar och 1 procent
uppgav att de träffats för att de var släkt och då
62
oftast kusiner. I utredningen gjordes också en
studie av akterna vid Statens invandrarverk (nuvarande
Migrationsverket) kring aktuella avslag
under 1992, totalt gicks 386 akter igenom. Av
de sökande kom 35 procent till Sverige på grund
av anknytning till en landsman. Bland dessa
hade parterna i de flesta fall träffats i ursprungslandet.
I ett stort antal ärenden hade parterna
känt varandra sedan barndomen och de var i
flera fall släkt med varandra. I några ärenden
uppgavs det uttryckligt att det var uppgjort mellan
mannen och kvinnans föräldrar att de skulle
gifta sig. Parterna i dessa ärenden kom från Etiopien,
Indien, Iran, Irak, Libanon, Tunisien och
Turkiet. I vissa fall hade paret träffats först i samband
med bröllopet. Det förekom också äktenskap
mellan landsmän som ingåtts genom
ombud (SOU 1997:152).
I en avhandling om ”invandrarkvinnors” 5
våldsutsatthet gjordes en enkätstudie riktad till
kvinnor med utländsk bakgrund som under
första halvåret 1996 sökt hjälp på grund av våldsutsatthet.
Totalt besvarade 139 kvinnor enkäten.
Av dessa 139 kvinnor uppgav 51 procent att
de inte eller nästan inte hade känt sin blivande
make innan äktenskapet, 30 procent av kvinnorna
uppgav att deras äktenskap hade arrangerats
av deras familjer. De arrangerade äktenskapen
karakteriserades utifrån kvinnornas
uppgifter av att parterna känt varandra under
en mycket kort tid och det fanns i regel en stor
åldersskillnad mellan mannen och kvinnan.
En del av dessa äktenskap hade påtvingats kvinnan,
i huvudsak genom religiösa och traditionella
påbud. Det fanns också underlag i undersökningsmaterialet
som pekade på att en del av
kvinnorna var barn när äktenskapet ingicks
(Lenardt 2008).
I Låt oss tala om flickor… (Integrationsverket
2000) visar en enkät till 184 av 500 individ-