Omslag.pmd - Länsstyrelserna

Föräldrar och uppfostran av barn
Föräldrar är viktiga för barnen, familjen är också
samhällets minsta enhet. I den lagstiftning som
rör barn (föräldrabalken, socialtjänstlagen och
lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga) betonas föräldrarnas centrala roll. De är
oerhört viktiga för sina barn. Hur föräldrarna
har det präglar också barnens villkor. Enligt den
lagstiftning som finns ska därför samhället
stödja föräldrarna i deras uppgift som föräldrar
och särskilt när föräldraförmågan sviktar. Föräldrar
behöver inte vara perfekta, det räcker att
vara en ”tillräckligt bra förälder”.
Hur ett barn mår beror inte enbart på föräldrarna
utan också på barnet och vilka inneboende
styrkor och svagheter de har. Vissa barn
klarar stora påfrestningar och klarar sig ändå,
det visar till exempel forskningen om de så kallade
maskrosbarnen. Forskaren Emmy Werner
följde ett antal barn som alla växte upp i familjer
med problem. Hon fann att det som kännetecknade
dem som vid vuxen ålder kunde leva
ett gott liv var att de som barn hade haft stödjande
relationer och villkorslös acceptans av
åtminstone en vuxen person. Det betydelsefulla
var att den vuxne också kunde vara någon utanför
familjen (Werner & Smith 1992).
I utredningen I god tro – samhället och nyandligheten
(SOU 1998:113) har vi hittat en beskrivning
av föräldrars roll och uppfostran som vi
kommer att hänvisa till för att beskriva den situation
som kan uppstå för barn och unga som
växer upp med villkor som skiljer sig från ett
majoritetssamhälles normer. Enligt utredningen
är det centrala i den tidiga föräldrarbarn-relationen
föräldrarnas förmåga att ”se”
och ”bekräfta” barnet. De ska kunna uppfatta
och tolka barnets signaler och fylla barnets behov.
I föräldrarnas uppgift ingår också att villkorslöst
acceptera barnet som person och se
29
det som en egen unik individ och inte som en
förlängning av dem själva. Föräldrarna ska
kunna uppfatta och respektera barnens personlighet
och förutsättningar och utifrån detta ha
krav och förväntningar som utgår från barnet
som det ”är” och inte från förutfattade meningar
om hur barnet ”bör vara”.
När barnet blir äldre ställs föräldrarna inför
nya krav. Föräldrarna bör vara:
Uttolkare och introduktör till en vidare social
och samhällelig omvärld för barnet.
Språkrör för barnet och dess individuella
behov och intressen i relation till förskola,
skola, hälso- och sjukvård med mera.
Förstående och bejakande för att konstruktivt
kunna hantera barnets olika frigörelsemanifestationer.
Tydliga, konsekventa och ansvarstagande för
att skapa trygghet för barnet.
Konstruktiva förebilder genom att ge barnet
en bild av vad vuxenhet är, och vara tydliga med
att det finns en skillnad mellan att vara vuxen
och att vara barn.
En överförare av viktiga normer och värderingar
till barnet, så att det inom barnet skapas
ett överjag/samvete som kan fungera autonomt.
Barnet ska inte styras av yttre kontroll och straffrädsla.
Bejakande och respektera att tonåringen
kommer att ta förnyad ställning till föräldrarnas
normer och värderingar, se dem i ett nytt
ljus och ompröva och komplettera dem. (SOU
1998:113 s. 225)