Omslag.pmd - Länsstyrelserna

Riktade verksamheter
Det sista område som Ungdomsstyrelsen beskriver
är de 14 verksamheter som riktar sig till
unga som utsatts för hedersrelaterat våld och
förtryck som har inkommit med svar på
Ungdomsstyrelsens enkät. I enkäten ställdes
först och främst frågor kring verksamheternas
kännedom om unga utsatta för arrangerade
äktenskap mot den egna viljan, vilka presenterades
i kapitel 2. En del av frågorna berörde dock
erfarenhet av samverkan med andra. I enkäten
fanns också utrymme för verksamheterna att
komma med synpunkter på kompetensbehov
och kunskapsluckor i förhållande till unga utsatta
för ett arrangerat äktenskap mot den egna
viljan. Dessa verksamheters synpunkter får avsluta
detta kapitel.
Kunskapsläget
De nationella, länsövergripande och lokala insatserna
mot hedersrelaterat våld mellan 2003
och 2007 utvärderades under 2008 (Mårald,
Ghazinour & Hanberger 2008).
Fokus med de tidigare regeringsinsatserna har
främst varit att öka kunskapen kring hedersrelaterat
våld bland de som möter utsatta. De
nationella och länsövergripande insatserna
inom myndigheter som Åklagarmyndigheten,
Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, länsstyrelserna
i de tre storstadslänen och Myndigheten
för skolutveckling har främst handlat om
kartläggningar av utbildningsnivå och syftat till
att öka kompetensen hos enskilda tjänstemän
kring begreppet hedersrelaterat våld och dess
konsekvenser genom kurser, utbildningsdagar
eller utvecklande av handlingsplaner (Mårald,
Ghazinour & Hanberger 2008).
Ungdomsstyrelsen menar att insatser som
verkar kunskapshöjande är avgörande för att
förstå, upptäcka och kunna arbeta stödjande för
232
de som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck
och också för de som utsätts för ett arrangerat
äktenskap mot den egna viljan. Enbart
kunskapshöjande insatser kan dock ha en
viss svaghet om inte kunskapen förankras och
omsätts inom verksamheten. Risken är att den
blir personbunden och att kompetensen kan
försvinna i samband med att personal byts ut.
Kompletterande övergripande insatser som
lagstiftning, ändrade riktlinjer eller metodutveckling
inom aktuella myndigheter eller verksamheter
i förhållande till problematiken har
varit få. För det direkta skyddet och stödet till
utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck har
ett stort ansvar lagts på ideella organisationer
som kvinnojourer. Det är de som stått för mycket
av metodutvecklingen av skydd och stöd till
utsatta som skyddade boenden, stödverksamhet,
behandling av de unga och arbete med familjerna.
Denna metodutveckling har främst
skett genom projekt finansierade av länsstyrelsernas
satsningar mot hedersrelaterat våld (Socialstyrelsen
2007d).
På nationell nivå har få förebyggande insatser
utvecklats för att förhindra att föräldrar utsätter
sina barn för tvång, hot och våld (Ungdomsstyrelsen
2009). De förebyggande insatser som
genomförts har främst handlat om kortsiktiga
projekt på lokal nivå och inte om permanenta
eller nationella projekt inom till exempel skola
eller sfi-undervisning.
Anja Bredal gör i Integreringsrapport 2008.
Tvangsekteskap – en kunnskapsstatus (2008) en
reflektion kring att man i Norge har arbetat mot
tvångsäktenskap under lång tid men att man
fortfarande pratar om problematiken som ny
och svår. Bredal menar att genom att ständigt
tala om att vi är i startgroparna och att vi måste
veta mer så legitimeras ansvarsbefrielse, ad hoclösningar
och bristande professionalisering av
arbetet.