Omslag.pmd - Länsstyrelserna

nes familj innebär hennes leende att hon döljer
något, hon har ett eget utrymme dit familjen
inte når. Ler hon, ifrågasätts hon och pressas
av familjen. Av de 32 flickornas berättelser
framkommer att flickans bestämmanderätt är
starkt begränsad på flera områden och att hennes
umgänge med pojkar är strängt kontrollerat.
Att resonera kring om dessa flickor är fria
att själva välja om, när eller med vem de ska
ingå äktenskap framstår till viss del som irrelevant
då deras framtid är så kringskuren:
Att acceptera ett äktenskap framstår som det
enda sättet att bli ”myndig” och få någon form
av frihet från familjens begränsningar utan att
bryta mot familjens normer för dessa flickor.
De könssegregerande normerna efterlevs så
starkt och om de överträds så bestraffas det så
hårt att dessa flickor utsätts för stora risker om
de försöker utöka sitt handlingsutrymme.
Förhandlingsutrymmet är litet, inte i någon
av domarna framkommer att flickan upplever
att familjens begränsningar har gått att förhandla
kring.
Samhällets stöd och skydd
Studiens andra syfte var att visa hur de ungas
situation har uppmärksammats av samhället,
innan omhändertagandet och vilket stöd och
skydd omhändertagandet har inneburit. Hur
har då dessa flickor uppmärksammats och bemötts
av samhället? Nästan alla, 29 av de 32
aktuella flickorna, söker själva aktivt hjälp av
samhället för vad de har utsatts för av föräldrar
eller andra familjemedlemmar. En slutsats som
skulle kunna dras av detta är att endast tre flickor
skulle ha aktualiserats för vård utifrån problemen
under 2007 genom att personer utifrån
224
anmälningskyldigheten uppmärksammat
flickans behov av vård och skydd.
Trots att tre av flickorna har pappor som har
dömts till fängelse på grund av grov fridskränkning
av mamman har bara en av flickorna
utretts av socialtjänsten i samband med
detta. De begränsningar, den kontroll, de hot
och det våld dessa flickor har utsatts för förefaller
inte vara något som samhället har uppmärksammat
på så sätt att det har anmälts till polis
eller socialtjänst.
Om inte dessa 29 flickor bestämt sig för att
själva söka samhällets stöd hade de troligtvis
inte nåtts av några insatser och ingen skulle ha
känt till deras utsatthet. Endast åtta av de 32
flickorna är tidigare kända av socialtjänsten.
Inte heller för de åtta som tidigare har varit aktuella
framkommer att de nåtts av adekvata insatser
i förhållande till det de säger sig vara utsatta
för.
Anmärkningsvärt är att trots att fem av de 32
flickorna har systrar som tidigare har omhändertagits
av samhället då de utsatts för begränsningar,
kontroll, hot och våld från familjen utifrån
normer i familjen kring oskuld, sexualitet,
skam eller heder, har inte dessa fem flickor erbjudits
eller fått ta del av adekvata insatser av
samhället. Detta trots att flickorna själva beskriver
att också de har utsatts. Tre av de fem
flickorna har socialtjänsten inte heller utrett i
samband med att systern omhändertogs.
För en tredjedel av flickorna framkommer att
socialtjänsten har tagit flickans berättelse på
allvar och de har skyddat henne initialt då hon
velat ha skydd från familjen. I 19 av ärendena
har flickans situation också polisanmälts av
flickan eller socialtjänsten. Det flickan har utsatts
för ses i dessa ärenden som ett brott mot
henne. En tredjedel av de flickor som är aktuella
för vård enligt LVU skyddas inte initialt i