Omslag.pmd - Länsstyrelserna

skam över familjen och hotade deras ställning
gentemot deras omgivning. Jag hade
gjort något oförlåtligt, något som aldrig
tidigare hade gjorts i min släkt. Det skakade
om deras värld och skrämde livet ur
dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats
från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig
hora som trodde att hon var något
bara för att hon levde i Sverige.”
(http://www.fadimesminne.nu/
tal_ar_fadime.html)
Längtan efter att vara respekterad
av familjen för vem man är
Unga vill självklart bli accepterade för vem de
är av sin familj. Det är viktigt att på ett fundamentalt
känslomässigt plan bli accepterad av
föräldrar och syskon, mer än vad det är att bli
accepterad av det omgivande samhället. ”Ida”,
28 år, säger:
”Jag kunde inte prata med min familj när
jag var tillsammans med pojkvännen. Eftersom
jag visste att de aldrig skulle acceptera
det så hade jag ingen att prata med i
familjen.” (Hagberg 2009 s.124)
Viljan att berätta om vem man är kan vara
stark. Unga har också en tro på att föräldrarna
ska acceptera dem som de är, för att de är deras
barn. Så här berättar ”Emil”, 19 år, om hur han
tänkte när han berättade för sin familj att han
var homosexuell:
”Ja, jag valde såhär, jag tänkte, antingen
så börjar jag berätta för dem eller så håller
jag på i smyg och det funkar inte. För hallå
jag har bott här hela mitt liv och vill vara
som alla andra. Jag vill leva ett fritt liv,
vill inte hålla på och smyga runt. De ville
191
att jag skulle gifta mig och hålla på så. Jag
tyckte det var jobbigt. Jag valde att berätta
för dem och när jag berättade blev det ett
helvete och helvetet har inte slutat än. Jag
är nitton år nu och de har inte slutat än.
Jag kommer inte hit för att besöka dem, på
grund av det här med min läggning. De
skämdes när det kom folk hem till oss. De
ville inte ha mig i rummet eller något sånt.
Många gånger har de uttryckt: ’Hade du
varit död eller något sådant, hade det varit
bättre’.” (Länsstyrelsen i Skåne län 2004
s. 56–57)
”Emil”, fick fly från lägenheten efter att ha
berättat om vem han var. Det blev så hotfullt att
han i ren desperation valde att hoppa ut från
lägenheten som låg på åttonde våningen. Som
genom ett mirakel överlevde han (Länsstyrelsen
i Skåne län 2004).
Uppväxtens begränsningar som handlar om
kön, sexualitet och oskuld är ett sätt att leva som
präglar tankar och handlingar. ”Laura”, 25 år,
som är den enda av de tjejer hon känner som
har fått flytta hemifrån säger:
”Det är lättare för mig som har fått kriga
för min frihet. Ska jag kriga för något annat
nu? Min pappa sade till slut till mig att jag
fick flytta hemifrån men att jag måste kunna
ta hand om mig och bevara den jag är,
kulturen, traditionerna och religionen. Jag
ska visa dem att de kan lita på mig. Vissa
av dessa ord förföljer mig och jag vill inte
göra dem besvikna. Nu är jag tacksam för
att de låtit mig göra det, även om jag vet
att det är fel att känna så. Jag vill inte att
de ska bli besvikna och känna att de måste
kolla mig utan att de ska se en annan sida
och säga: ’Vad vi är stolta över dig. Du