Utveckling av metodik för kvantifiering av flodkräfta ... - Länsstyrelserna

Utveckling av metodik för kvantifiering av flodkräfta med
elfiske i vattendrag
Tomas Jansson, Erik Degerman, Lennart Edsman & Björn Bergquist
2008-12-17

Sammanfattning
I en fältstudie jämfördes effekten av tre olika voltstyrkor (200, 400, 800 V) och olika
exponeringstid (5, 8-10 s) på möjligheten att kvantifiera flodkräftpopulationer med successivt
utfiske med elfiskeaggregat (med rak likström, s k bensindrivet elfiske). Samtidigt
undersöktes om skador uppkom av elfisket.
Studien bedrevs i tre mindre värmländska vattendrag, med vardera sex elfisketillfällen per
vattendrag på samma station.
Flodkräftor fångades i längdintervallet 11-109 mm, medellängd 57 mm. Indelning i
åldersklasser skedde från längdfördelningen. Årsungar (0+) var 11-24 mm, fjolårsungar (1+)
22-43 mm och >1+ var 38-109 mm. Det bedömdes att 0+ och 1+ var underrepresenterade i
fångsten. Beräkningar av tätheter genomfördes därför enbart på >1+.
Beräkning av tätheten av >1+ efter tre utfisken var genomförbart bara på 8 av 18 försök
(44%), vilket var i paritet med data i SERS (Svenskt ElfiskeRegiSter). Det var tydligt att
fångsten ökade vid andra utfisket och sedan sjönk.
De som fångades vid andra utfisket utgjordes till en signifikant större andel av mjukskaliga
och icke könsmogna kräftor, vilket antyder att kräftor som legat i skydd tvingats fram av
elströmmen vid det första utfisket.
Om resultatet från det första utfisket ej beaktades kunde vid 89% av försöken en kvantitativ
bestämning av populationstätheten ske (utgående från två utfisken). Konfidensintervallet var
+/-68% kring medelvärdet för dessa skattningar.
Fångsteffektiviteten (p) var högst vid 400 V och 5 sekunders exponering. 200 V gav generellt
lägre p-värden, oavsett exponeringstid. Både för 400 V och 600 V gav 5 s exponeringstid
bättre resultat än för 8-10 s.
Hela 63% av kräftorna saknade någon klo efter elfisket (hur stor andel som saknade klor före
är okänt). Förlusten var störst för unga individer och låg för stora. Sannolikheten att tappa
någon klo kunde predikteras väl utgående från kräftans längd, använd spänning och
exponeringstid (Figur 9). Resultatet indikerar att elfiske bör ske vid så låg spänning som
möjligt, rimligen 300-400 V som kombinerar låg skaderisk med tillräcklig fångsteffektivitet.
Förslag för framtida utformning av standardisering av elfiske av kräftpopulationer diskuteras.
Ett förslag är att man vid konventionellt elfiske med tre utfisken inte fångar kräftorna förrän
vid andra utfisket. Även vid det tredje utfisket fångas kräftor och beräkningar sker för dessa
två utfisken. En alternativ metodik är att först avfiska lokalen efter fisk och därefter
genomföra kvantifiering av kräftor på samma lokal. Möjligen kan elfiske nattetid minska
effekten av att kräftorna inte lockas fram vid första utfisket.
En delvis okänd faktor är den ekologiska effekten av kloförlust hos kräftor, vilken bör
utredas.
Förslag ges till fortsatta undersökningar för att få fram en standardiserad metodik.
2

1. Bakgrund
Standardiserade undersökningar av kräftbestånd sker med mjärdfisken. Generellt finns många
fördelar med mjärdfisken, de är billiga och enkla att genomföra, och metodiken kan användas
i såväl sjöar som vattendrag. Samtidigt finns fyra nackdelar, metodiken ger ingen faktiskt
skattning av populationstätheten, dessutom fångas i regel inte individer under 6-7 cm
(Westman & Pursiainen 1982), fångsten kan uppvisa falskt skev könsfördelning med
överrepresentation av stora hanar (Abrahamsson 1966, Mason 1975, Westman & Pursiainen
1982, Olsen m fl 1991) och fångsten påverkas av skalömsningsperioder. Fångståterfångststudier
baserade på mjärdfisken ger därför underskattningar av den faktiska
populationsstorleken (ex Brown & Brewis 1979).
Kvantifiering av fiskpopulationer med elfiske i rinnande vatten genom en successiv utfångst
(utfiske), dvs upprepad avfiskning av samma yta till dess antalet fångade individer minskar är
väl beskrivet (Zippin 1958, Bohlin m fl 1989). Detta innebär att man successivt fångar en lika
stor andel av den kvarvarande populationen, varefter det totala beståndet kan beräknas (op.
cit.).
I handbok för miljöövervakning (Naturvårdsverket) finns en standardiserad metodik för
elfiskeundersökningar av fiskbestånd. Vid dessa elfiskeundersökningar fångas också kräftor.
Generellt anses elfiske fungera väl för fångst av kräftor (Cowx & Lamarque 1990, Rabeni m
fl 1997, Alonso 2001), men populationsuppskattningar utgående från utfiske finns inte väl
beskrivna, undantaget Alonso (2001). Westman & M. Pursiainen (1982) samt Rabeni m fl
1997 använde elfiske för att fånga kräftor och skattade sedan populationsstorleken genom
märkningsförsök (fångst-återfångst). Båda studierna redovisar dock exempel på att kräftor
också kan kvantifieras med utfiskemetodik med elfiske.
Ahmadi m fl (2008) har visat att kräftor uppvisar elektrotaxis, dvs tvingas röra sig mot anoden
i ett spänningsfält. Optimalt skulle spänningsfallet vara i intervallet 0,24-0,30 V/cm för att få
en bra elektrotaxis. Kräftor uppvisar därmed liknande egenskaper som fisk i ett spänningsfält
och borde gå att fånga kvantitativt med elfiske.
Preliminära resultat från SERS (Svenskt ElfiskeRegiSter), som presenteras nedan, antyder
dock att utfisket inte fungerar optimalt på kräftor. Om så är fallet kan det bero av två orsaker;
elfisket görs primärt för att kvantifiera lax och öring varvid elektriska inställningar och
utförandet av fisket inte optimeras för kräftor, för det andra kan kräftor kan vara svåra att
locka fram dagtid ur sina gömslen. I föreliggande studie eliminerades eventuella effekter av
den första farhågan genom att elfisket skedde fokuserat på kräftor.
Vid konventionellt elfiske har man observerat att flera kräftor kan tappa klorna (Alonso
2001). Problemet anses vara mer accentuerat vid fiske med lågfrekvent (20-100 Hz)
strömpuls än vid fiske med rak likström. Omfattningen av skador är inte kvantifierad för
svenska förhållanden, men försök i Spanien har visat på att någon klo tappats på ca 27% av
fångade kräftor vid elfiske.
Syftet med föreliggande studie var att;
-belägga om en generell utfiskningseffekt erhålls vid elfiske av kräftor
-kvantifiera i vilken utsträckning skador förekommer vid elfiske med rak likström (dvs
bensindrivet aggregat).
3

-studera om en mer optimerad elfiskemetodik kan tas fram inom ramen för det
standardiserade elfisket.
Projektet finansierades av Naturvårdsverket Miljövervakningsprogram som ett led i
utveckling av ny metodik för kvantifiering av kräftor i vattendrag. Studien kommer under
vintern 2008/2009 att kompletteras med laboratorieförsök främst inriktade på fångst av
kräftor med andra tekniker än elfiske.
2. Material och metoder
2. 1 Försöksområden
Försöken genomfördes i två vattendrag inom Upperudsälvens vattensystem med flodkräftor i
Värmland. Både Åsebyälven och Sandaälven rinner upp i Glaskogens naturreservat. De
mynnar sedan 3,5 km ifrån varandra i Järnsjöns norra del. Uppströms Tvängtjärn byter
Sandaälven namn till Edsälven. Försöken genomfördes i dessa tre delar; Åsebyälven,
Sandaälven och Edsälven. Försöksområdena ligger inom en radie på 5 km från varandra.
Vattensystem är relativt sjörika. Två av dem är svagt sura och vad avser Åsebyälven relativt
humös (Tabell 1). Vattnets ledningsförmåga var ringa, kring 4 mS/m, vid provtagningar under
år 2007.
Tabell 1. Vattentemperatur och -kvalitet i de undersökta älvarna enligt Länsstyrelsens i
Värmlands provtagningsprogram år 2007. Genomsnittlig vattentemperatur vid försökets
bedrivande är också angiven. Alk=alkalinitet (mekv/l), Kond.=Konduktivitet (mS/m), Färgtal
anges i mg Pt/l.
V-temp pH-medel pH-min Alk-medel Alk-min Kond. Färgtal
Åsebyälven 14,62 6,6 5,4 0,1 0 3,8 79
Sandaälven 13,11 6,8 5,6 0,14 0 4,4 49
Edsälven 15,05 6,8 6,4 0,13 0,08 3,8 54
Medelbredden på vattendragen på de undersökta lokalerna var Åsebyälven 6,3 m, Sandaälven
5,8 m och Edsälven 7,1 m.
2.2 Metodik
Försöken genomfördes på vadbara djup med konventionell bensindriven elfiskeutrustning av
märket LUGAB. Försöket bygger på att elfiska med olika inställning (volt) och med olika
lång strömexponering. I vardera av de tre älvarna genomfördes sex försök; 5 s resp 8-10 s
avfiskning med 200, 400 respektive 600 V. Vid varje fiske flyttades elfiskestaven ca 1 meter
mellan respektive stavdopning (5 eller 8-10 s). Fångsten hanterades och längdmättes som
vanligt (totallängd). Metodiken benämndes enligt tabell 2.
Tabell 2. Försöksuppställning.
Använd voltstyrka Spänning påslagen Metod
200 V 5 s A
200 V 8-10 s B
400 V 5 s C
400 V 8-10 s D
600 V 5 s E
600 V 8-10 s F
4

Försöken genomfördes på tre stycken 50-100 m långa snarlika delsträckor. På varje sträcka
genomfördes försöksmomenten A-F skilt i tiden under perioden 16 augusti till 26 september.
Vid metoderna A-B fiskades en något reducerad areal i jämförelse med metoderna C-F.
Försökens inbördes ordning varierades mellan de tre vattendragen (t ex ABC, BCA, CAB;
Tabell 3).
Tabell 3. Försökets bedrivande, vattendrag, vilken ordning metoderna testades samt antal
fångade kräftor och avfiskad yta.
Spänning
Antal Area
Vattendrag Metod Tid (s) (V) Datum kräftor (m 2 )
Edsälven E 5 600 16-aug 306 319
Edsälven C 5 400 23-aug 265 319
Edsälven F 10 600 09-sep 343 319
Edsälven D 10 400 17-sep 638 319
Edsälven B 8 200 18-sep 105 109
Edsälven A 5 200 18-sep 190 167
Sandaälven C 5 400 22-aug 90 255
Sandälven A 5 200 22-aug 66 140
Sandaälven F 10 600 30-aug 126 255
Sandaälven D 10 400 09-sep 90 255
Sandälven B 8 200 23-sep 161 386
Sandaälven E 5 600 26-sep 139 255
Åsebyälven F 10 600 22-aug 159 233
Åsebyälven D 10 400 30-aug 210 233
Åsebyälven E 5 600 09-sep 169 233
Åsebyälven A 5 200 23-sep 97 56
Åsebyälven B 8 200 23-sep 82 58
Åsebyälven C 5 400 26-sep 186 233
De fångade kräftorna mättes totallängd, stjärtspets till nosspets. För varje individ
kontrollerades antalet klor och för ett urval räknades även antal gångben. Kräftorna fördelades
på juvenila, honor och hannar och för de två senare bedömdes könsmognaden (0/1). Skalfasen
bedömdes i en fyrgradig skala, vilken i bearbetningar förenklats till hårda skal eller
mjukskaliga.
5

3. Resultat och diskussion
3.1 Längdfördelning
Totalt fångades 3422 kräftor med en medellängd av 57 mm. Minsta och största kräfta var 11
respektive 109 mm (Figur 1). En tydlig grupp på upp till 24 mm kunde urskiljas, vilka var
årets yngel (0+).
Det fanns också en
andra storleksgrupp upp
till ca 43 mm som kunde
urskiljas. Resterande
individer torde utgöras
av en blandning av
åldrar (Figur 2).
Åldersklassningen var
således subjektiv. Antas
denna separation var 0+
11-24 mm, 1+ 22-43 mm
och >1+ 38-109 mm
(Tabell 4).
Om längdfördelningarna
var representativa
innebär det att
medellängden för 1+ var
94% större än för 0+. Figur 1. Längdfrekvensfördelning för samtliga fångade kräftor.
Grovt sett en
fördubbling av individstorleken på ett år.
Tabell 4. Skattad längd- och åldersfördelning för samtliga fångade kräftor.
Längd (mm) Fördelningsmått
"Ålder" Medel Min Max S.D. S.E. Kurtosis Skewness Antal Andel (%)
0+ 17,2 11 24 2,2 0,13 0,46 0,37 250 7,3
1+ 33,0 22 43 24,2 0,18 -0,52 -0,12 602 17,6
>1+ 66,3 38 109 13,8 0,28 -0,59 0,16 2570 75,1
Längdfördelningarna för de respektive vattendragen hade det gemensamt att en tydlig grupp
av 0+ genomgående kunde urskiljas (Figur 3). Eljest var det vissa skillnader i
längdfördelningen. Det förelåg en tendens att det i Edsälven var en dominans av kräftor på ca
60-82 mm, medan Åsebyälven dominerades av 1+ kräftor och Sandaälven utgjorde en
mellanform. Visuellt bedömdes dock skillnaderna mellan vattendragen acceptabla för
försökets genomförande, speciellt som försöksdesignen hanterar skillnader mellan vattendrag.
Utgående från längdfördelningen kan det vara rimligt att studera fångsteffektiviteten på tre
storleksklasserna av kräftor; små (0+), mellan (1+) resp större kräftor (>1+). Noterbart var att
denna enkla analys av längdfördelningen indikerade att det fanns fler 1+ än 0+, vilket ter sig
orimligt. Detta indikerar att 0+ var underrepresenterade i fångsten.
6

Figur 2. Längdfördelning för ålderklasserna 0+, 1+ resp. >1+ utgående från en antagen
normalfördelning. X-axeln visar totallängd i mm.
7

Figur 3. Längdfördelning för samtliga fångade kräftor i respektive vattendrag. X-axeln
visar totallängd i mm.
3.2 Könsfördelning
Honor dominerade bland antalet fångade individer (Figur 4). Om man bortser från dem som
klassades som juvenila (7,8 %) av det totala antalet kräftor så fångades 1129 hanar och 1410
honor. Detta gjorde könsfördelningen 45:55%. Den förväntade fördelningen var 50:50 och
den funna avvek signifikant från den förväntade (Chi-square, p

Andel (%) av adulta
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
-20 -30 -40 -50 -60 -70 -80 -90 91-
Längdgrupp (cm)
Figur 4. Andel av resp. kön avsatt mot längdgrupp (hela cm) av alla kräftor exklusive
juvenila.
3.3 Beräkning av fångst utgående från utfiskemetodik
Utfiskemetodik baseras på att man 2-5 gånger i följd avfiskar samma lokal med exakt samma
metodik och insats. Teoretiskt bör man därför få en lika stor andel av den fångstbara
populationen vid varje utfiske. Efterhand som man upprepar utfisket så minskar successivt
antalet fångade individer och härigenom kan den beräknade totala populationen av fångstbara
individer på lokalen skattas. Ett krav för att beräkningar skall kunna ske är således att antalet
individer i fångsten minskar successivt.
Beräkning av populationstätheten vid utfiske skedde enligt Bohlin m fl (1989). Generellt för
fisk brukar anges att fiskar under 45 mm är svåra att fånga kvantitativt med den
standardiserade elfiskemetodik som används (Degerman & Sers 1989). Detta verkar gälla
även för kräftor, vilket styrks av förhållandet att andelen av populationen som var 0+ och 1+
var ringa i förhållande till äldre individer. Beräkningar av populationstäthet har därför enbart
skett för åldersgruppen >1+.
I de 18 olika försöksuppställningarna i denna studie var det möjligt att kvantifiera mängden
>1+ kräftor endast vid 8 (44%) tillfällen efter tre utfisken (Tabell 4). I ett antal försök
användes 4 respektive 5 utfisken, dock utan annat resultat än efter tre utfisken.
Noterbart var att det bara gick att kvantifiera kräftor vid en voltstyrka av 200 V i ett fall
(16%), medan det lyckades vid 600 V i tre fall (50%) och vid 400 V i fyra fall (67%) (Tabell
4). Denna skillnad mellan voltstyrkor i antal tillfällen då kvantifiering var möjlig var dock
inte statistikt signifikant (Chi-square-test, p=0,20).
Hona
Hane
9

Ser man till fisketid (5 eller 8-10 s) var andelen tillfällen där kvantifiering var möjlig 3 (33%)
respektive 5 fall (55%). Denna skillnad var inte statistiskt signifikant (Chi-square-test,
p=0,38).
Resultaten från föreliggande studie kan jämföras med Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS). I
SERS fanns 856 inrapporterade elfisken 2008-12-11 med tre utfisken då kräftor fångats.
Endast vid 34% av dessa tillfällen gick tätheten av kräftor att beräkna med utfisketeknik,
vilket kan jämföras med 44% i föreliggande studie där kräftorna varit i fokus. En skillnad var
dock att i SERS har beräkningar skett på alla åldersklasser. Faktum kvarstår således att kräftor
tenderar att vara svåra att kvantifiera med konventionell elfiskemetodik.
I samma data i SERS fångades på respektive lokal 32% av kräftorna i utfiskeomgång 1, 41% i
omgång 2 och resterande 27% i omgång 3. De olika andelarna skilde signifikant åt mellan
utfiskeomgångarna (Anova, F2,2565=83,6, p

Tabell 4. Antalet fångade kräftor av olika åldersklass, metod (inkl. använd voltstyrka och
fisketid) samt försök att beräkna populationstätheten av åldersgruppen >1+. Även angivet är
SE av populationstätheten och p-värdet (den så kallade fångsteffektiviteten).
Beräkning har skett efter tre utfisken. I de fall fler utfisken genomförts har ett försök till
kvantifiering gjorts efter varje nytt utfiske.
Namn Metod Volt Tid Utfiske 0+ 1+ >1+ Totalt Population SE p
Åsebyälven F 600 10 1 1 3 57 61
Åsebyälven F 600 10 2 0 4 61 65
Åsebyälven F 600 10 3 3 4 26 33 229,7 44,5 0,63
Åsebyälven C 400 5 1 2 13 38 53
Åsebyälven C 400 5 2 2 28 55 85
Åsebyälven C 400 5 3 3 18 27 48 354,1 234 0,34
Åsebyälven D 400 10 1 1 6 38 45
Åsebyälven D 400 10 2 3 29 60 92
Åsebyälven D 400 10 3 4 28 41 73 Går ej
Åsebyälven E 600 5 1 1 10 19 30
Åsebyälven E 600 5 2 5 22 55 82
Åsebyälven E 600 5 3 4 25 28 57 Går ej
Sandaälven C 400 5 1 5 9 18 32
Sandaälven C 400 5 2 11 5 21 37
Sandaälven C 400 5 3 9 6 6 21 63,5 15,7 0,71
Sandaälven F 600 10 1 3 1 19 23
Sandaälven F 600 10 2 8 12 30 50
Sandaälven F 600 10 3 10 10 33 53 Går ej
Sandaälven D 400 10 1 5 4 22 31
Sandaälven D 400 10 2 1 6 23 30
Sandaälven D 400 10 3 4 8 17 29 203,3 218 0,3
Sandaälven E 600 5 1 7 7 12 26
Sandaälven E 600 5 2 8 10 44 62
Sandaälven E 600 5 3 10 10 31 51 Går ej
Edsälven E 600 5 1 5 22 67 94
Edsälven E 600 5 2 2 36 108 146
Edsälven E 600 5 3 2 22 42 66 534,4 198 0,41
Edsälven C 400 5 1 8 20 53 81
Edsälven C 400 5 2 5 18 77 100
Edsälven C 400 5 3 10 11 63 84 Går ej
Edsälven F 600 10 1 4 12 97 113
Edsälven F 600 10 2 1 17 116 134
Edsälven F 600 10 3 2 19 75 96 988,2 524 0,29
Edsälven D 400 10 1 3 16 181 200
Edsälven D 400 10 2 9 39 226 274
Edsälven D 400 10 3 6 20 138 164 1820 675 0,3
Åsebyälven A 200 5 1 2 4 15 21
Åsebyälven A 200 5 2 1 4 24 29
Åsebyälven A 200 5 3 1 4 26 31 Går ej
Åsebyälven A 200 5 4 0 3 13 16
Åsebyälven B 200 8 1 4 0 16 20
Åsebyälven B 200 8 2 3 3 19 25
Åsebyälven B 200 8 3 6 1 7 14 67 24 0,63
Åsebyälven B 200 8 4 5 1 8 14 73 19 0,68
Åsebyälven B 200 8 5 3 0 6 9 66 11 0,67
11

Sandälven A 200 5 1 0 1 7 8
Sandälven A 200 5 2 8 1 14 23
Sandälven A 200 5 3 4 4 9 17 Går ej
Sandälven A 200 5 4 3 1 14 18 Går ej
Sandälven B 200 8 1 5 2 14 21
Sandälven B 200 8 2 6 9 33 48
Sandälven B 200 8 3 2 10 22 34 Går ej
Sandälven B 200 8 4 6 5 26 37 Går ej
Sandälven B 200 8 5 2 4 15 21 Går ej
Edsälven A 200 5 1 4 0 21 25
Edsälven A 200 5 2 1 2 52 55
Edsälven A 200 5 3 4 1 33 38 Går ej
Edsälven A 200 5 4 0 4 36 40 Går ej
Edsälven A 200 5 5 3 1 28 32 Går ej
Edsälven B 200 8 1 1 1 19 21
Edsälven B 200 8 2 2 3 25 30
Edsälven B 200 8 3 4 3 23 30 Går ej
Edsälven B 200 8 4 3 0 21 24 Går ej
I föreliggande material fångades 28,2 av den fångade populationen >1+ kräftor vid första
utfisket, 43,9 % i andra och 27,8% i det tredje utfisket (Figur 5). Resultatet var därmed i stort
sett identiskt med materialet i SERS.
Figur 5. Andel (%) av alla fångade >1+ kräftor efter tre utfisken som fångades vid respektive
utfiskeomgång. Cirkeln visar medelvärdet och de lodräta strecken 95%-konfidensintervall.
Tydligt fungerar inte utfiske som förväntat på kräftor. Vid en jämförelse av storleken på
fångade >1+ kräftor vid de tre utfiskningsomgångarna var medellängden för det samlade
12

materialet 65, 62 resp. 62 mm. Omgång 1 skilde signifikant i längd från de båda övriga som ej
skilde sinsemellan (Anova, F2,2400=15,1, p1+ kräftor
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
1 2 3
Utfiskningsomgång
Mjukskalig
Icke könsmogen
Figur 6. Andelen icke könsmoga respektive mjukskaliga kräftor per utfiskeomgång av
samtliga fångade >1+ kräftor.
Om alla ”gömda” kräftor lockas fram direkt efter det första utfisket skulle en metodik kunna
utvecklas som bygger på att man först elfiskar sträckan utan att fånga kräftor. Därefter
upprepas fisket och man räknar detta som den första utfiskningsomgången. För att testa
utfallet av ett sådant förfarande skippades resultatet av den första utfisket och beräkningar för
utfiske skedde på resterande två utfisken. Endast i två fall av 18 (11%) var det inte möjligt att
få fram en kvantitativ beräkning av tätheten (Tabell 5). Detta indikerade att utfiskemetodiken
fungerade efter att kräftorna initialt störts av elfiske.
I tabell 5 genomfördes försöken med metoderna C-F på exakt samma lokal i respektive
vattendrag. Vi förväntar oss således en viss överensstämmelse i populationsuppskattningen.
För Åsebyälven skattades population av fångstbara >1+ kräftor till 106, 108, 112 respektive
13

189,5 kräftor vid de fyra jämförbara försöken. Det högsta värdet var väldigt osäkert med ett
95% konfidensintervall av 52-326. Övriga hade betydligt snävare konfidensintervall.
Tabell 5. Antalet fångade kräftor av olika åldersklass, metod (inkl. använd voltstyrka och
fisketid) samt försök att beräkna populationstätheten av åldersgruppen >1+. Även angivet är
SE av populationstätheten och p-värdet (den så kallade fångsteffektiviteten).
Beräkning har skett efter två utfisken (utfiske 2 och 3) och det första utfiske har skippats.
Namn Metod Volt Tid Utfiske >1+ Population SE p
Åsebyälven F 600 10 2 61
Åsebyälven F 600 10 3 26 106,3 12,1 0,82
Åsebyälven C 400 5 2 55
Åsebyälven C 400 5 3 27 108 17,2 0,76
Åsebyälven D 400 10 2 60
Åsebyälven D 400 10 3 41 189,5 68,5 0,53
Åsebyälven E 600 5 2 55
Åsebyälven E 600 5 3 28 112 19,2 0,74
Sandaälven C 400 5 2 21
Sandaälven C 400 5 3 6 29,4 2,9 0,92
Sandaälven F 600 10 2 30
Sandaälven F 600 10 3 33 Går ej
Sandaälven D 400 10 2 23
Sandaälven D 400 10 3 17 88,2 68,7 0,45
Sandaälven E 600 5 2 44
Sandaälven E 600 5 3 31 148,9 69,9 0,5
Edsälven E 600 5 2 108
Edsälven E 600 5 3 42 176,7 12,8 0,85
Edsälven C 400 5 2 77
Edsälven C 400 5 3 63 423,5 292 0,33
Edsälven F 600 10 2 116
Edsälven F 600 10 3 75 328,2 71,5 0,58
Edsälven D 400 10 2 226
Edsälven D 400 10 3 138 580,4 76,8 0,63
Åsebyälven A 200 5 2 24
Åsebyälven A 200 5 3 26 Går ej
Åsebyälven B 200 8 2 19
Åsebyälven B 200 8 3 7 30 5 0,86
Sandälven A 200 5 2 14
Sandälven A 200 5 3 9 39,2 24,2 0,59
Sandälven B 200 8 2 33
Sandälven B 200 8 3 22 99 44,5 0,56
Edsälven A 200 5 2 52
Edsälven A 200 5 3 33 142,3 43,8 0,6
Edsälven B 200 8 2 25
Edsälven B 200 8 3 23 312,5 995,9 0,15
I Sandaälven gav metoderna C-F en täthetsskattning av 29, 88 respektive 148 och vid ett
tillfälle gick tätheten ej att kvantifiera. I Edsälven var utfallet 177, 328, 423 och 580, således
ett stort spann.
Hur var det då med skillnaden mellan metodikerna? Gav någon metod en bättre skattning?
Variationen kring medelvärdet är direkt korrelerad till fångsteffektiviteten (p). Efter två
14

utfisken anges p2 som är den andel av den beräknade totala populationen som antas ha
fångats efter två utfisken. Den var högst för metod C (Figur 7), dvs 400 V och 5 sekunders
exponering. 200 V gav generellt lägre p-värden, oavsett exponeringstid. Både för 400 V och
600 V gav 5 s exponeringstid bättre resultat än för 8-10 s.
Kräftor >1+ kan således kvantifieras med utfiskemetodik om de initialt störs med en
elfiskeomgång och sedan fiske sker med 400 V och 5 s exponering (vid rak likström med
Lugab elfiskeaggregat). Vid 400-600 V, oavsett exponering, erhölls en
medelfångsteffektivitet på p2=0,65 +/- SD 0,19. Detta motsvarar p1 (dvs andel av den totala
beräknad populationen fångat efter ett utfiske) på 0,41 och p3=0,79. Detta är mycket nära de
värden som används i SERS (men då för hela populationen och där utfiske 1 medräknas).
Figur 7. Box-plot av fångsteffektivitet (p2=andel av den beräknade totala populationen av
>1+ kräftor som fångades efter två utfisken) efter att utfiske 1 undantagits. Boxen visar de
50% mittersta värdena med medianen markerad med ett svart streck.
15

3.4 Skador
Vid elfisket noterades att kräftorna tappade klorna i hög utsträckning. Beräknat för hela
materialet framgick att endast 1268 av 3422 kräftor (37%) klarat sig utan att tappa klorna
(Tabell 6).
Tabell 6. Andel tappade klor sammantaget för de tre åldersklasserna av kräftor.
Tappade klor Total Andel oskadda (%)
Ålderssklass Inga En Båda Inga tappade klor
0+ 63 55 132 250 25
1+ 59 75 468 602 10
>1+ 1146 549 875 2570 45
1268 679 1475 3422 37
Det var tydligt att de yngre åldrarna (0+, 1+) tappade klor i större utsträckning än äldre
kräftor. I medeltal hade bara 14,3% inga kloförluster av de yngre åldersgrupperna jämfört
med 44,6% för den äldre (Chi-square, df=2, Pearson chi-square 366, p

För att fortsätta denna bearbetning behöver således kräftornas storlek vägas in. Detta skedde i
en logistisk regression där risken för kloförluster skulle predikteras utifrån individstorlek,
använd spänning (200, 400, 600 V) och exponeringstid (5, 8, 10 s). Vilka individer som
riskerade kloförluster kunde till 74% predikteras korrekt utgående från dessa variabler.
Noterbart var att använd spänning var mer avgörande än exponeringstid. För en individ av
medelstorlek (57 mm) var sannolikheten att förlora någon klo 50% eller mer vid en spänning
av 290 V vid 5 s exponeringstid. Ökas exponeringstiden till 10 s blir motsvarande spänning
245 V. För en stor kräfta överskreds inte sannolikheten 50% för kloförlust förrän vid 780 V
(Figur 9).
Sannolikhet för kloförlust
1
0,75
0,5
0,25
0
50
150
250
350
450
550
650
Använd spänning (V)
Figur 9. Prediktion av sannolikheten för kloförlust (kräftans längd 20, 40, 60, 80 100 mm,
exponeringstid 5 s) vid olika använd spänning (V) vid elfiske. Kurvan baseras på logistisk
regression där Z=1,47-(0,05*längd)+(0,35*tid)+(0,004*Volt); Nagelkerke r 2 =0,288.
Spänningen (V) och kräftans storlek (Foto 1) tycks således vara avgörande för kloförlusterna.
Detta innebär att man bör fiska vid så låg spänning som möjligt, och undvika fiske i områden
med rekrytering av unga.
Foto 1. Liten kräfta som tappat båda klorna.
750
850
950
1050
Längd
(mm)
20
40
60
80
100
17

Sammanfattande diskussion
I enlighet med Rabeni m fl (1997) och Alonso (2001) kan konstateras att elfiske verkar vara
den bästa tekniken för att fånga kräftor i rinnande vatten. Men det finns problem med
kvantifieringsmöjligheterna och med skador.
Utfiske fungerade inte som förväntat eftersom fångsten av kräftor var högst vid det andra
utfisket. Därefter sjönk den. Detta tolkas som att en andel kräftor legat gömda vid första
utfisket och tvingats fram av fisket (jämför Fièvet m fl 1999) och fångats vid andra utfisket.
Vid det tredje utfisket märktes en tydlig minskning av fångsten, dvs efter det inledande
utfisket fungerade utfiskningen.
Detta medför att konventionell elfiskemetodik ofta ej ger kvantifierbara resultat, men att
anpassningar i metodiken kan göras som ger goda skattningar. Vi lämnar förslag till tre
möjliga tekniker för kvantifiering av kräftor:
1) Vid konventionellt elfiske med tre utfisken inriktat på både fisk och kräftor fångas inte
kräftorna förrän vid andra utfisket. Även vid det tredje utfisket fångas kräftor och beräkningar
sker för dessa två utfisken (man kan också utföra ett fjärde fiske med fångst av kräftor om
behov föreligger, dvs fångsterna inte minskat). (Har fisket redan genomförts och kräftor
fångats även vid första utfisket kan tätheterna räknas om vid behov enligt ovan, varefter
antalet kräftor i första utfisket adderas till den beräknade populationstätheten.)
2) Fisket inriktas helt på kräftor och så låg voltstyrka som möjligt används och fisket sker
genom att först kortvarigt störa populationen på en plats med en strömstöt, sedan vänta några
sekunder och sedan åter sluta strömkretsen för att fånga de kräftor som kommit fram (jämför
Alonso 2001). Denna teknik skiljer sig från elfiske efter fisk, där strömmen måste hållas
påslagen hela tiden, och metodiken kan därför vara lite svår att standardisera.
3) Konventionellt elfiske med låg voltstyrka genomförs nattetid med pannlampa. Tanken är
då att kräftor som ligger gömda dagtid skall vara aktiva och lättare att fånga. Detta bör ge ett
bättre utfiskeresultat och samtidigt generera mindre skador eftersom hanteringstiden
nedbringas. Nackdelen är givetvis arbetstidsmässiga och ur säkerhetsaspekt. Denna teknik
kommer troligen endast att användas i ett fåtal riktade studier.
Av längdfördelningen framgick att 0+ och 1+ troligen underskattades, vilket är rimligt
eftersom elfiskets effektivitet ökar med försöksdjurets längd (Zalewski & Cowx 1990).
Generellt fungerar inte elfiske kvantitativt på fiskindivider under 40-45 mm med
konventionell metodik (Degerman & Sers 1999). Att de yngsta kräftorna underskattas med
elfiske verifieras också av Rabeni m fl (1977) som parallellt samlade kräftor med bottenprov
inom kvadratrutor. Fångsten av små kräftor vid elfiske kan ökas genom att använda en mindre
anodring (förslagsvis 10 cm i diameter), genom att fiska med tätare stavdopp (rimligen 0,5 m
isär) och använda låg spänning. Detta är dock icke optimalt för insamling av fisk parallellt
och diskuteras ej vidare här.
Utfisket med den reviderade metodiken (Tabell 5) gav ett 95%-konfidensintervall som i
genomsnitt var 63% runt medelvärdet (median 43%). Detta kan jämföras med Rabeni m fl
(1997) som i ett exempel angav ett konfidensintervall kring 50% kring medelvärdet, medan de
samtidigt hade ett konfidensintervall på 37% kring medelvärdet vid fångst-återfångstförsök.
Ett alternativ för populationsuppskattningar kan därför vara att fånga kräftorna med elfiske
18

och sedan märka dem och beräkna populationen genom fångst-återfångst (Westman &
Pursiainen 1982, Rabeni m fl 1997).
Fångsteffektiviteten (p1) på >1+ kräftor var 0,41 i föreliggande studie. Generellt kan man anta
att fångsteffektiviteten minskar med kräftornas storlek (Alonso 2001), liksom för fisk
(Zalweski & Cowx 1990). Denna fångsteffektivitet var dock betydligt lägre än vad Alonso
(2001) rapporterade för alla åldersklasser av vitkloig kräfta (Austropotamobius pallipes) i
Spanien vid elfiske i vattendrag. Det är möjligt att den högre fångsteffektiviteten vid de
spanska försöken berodde av att vattnen hade betydligt högre konduktivitet än vid våra
försök.
För att undvika skador på kräftor vid elfiske bör spänningen vara så låg som möjligt, dock ej
så låg som 200 V eftersom fångsteffektiviteten då minskar. Idealt sker fiske med 300 V,
alternativt 400 V. Alonso (2001) hade en betydligt lägre skadefrekvens (26,75%) vid elfiske
efter Austropotamobius pallipes, men fiskade då med 30-50 V i vattendrag med en
konduktivitet på 46-164 mS/m. Dessa konduktiviteter var således mer än tio gånger högre än i
föreliggande studie. Med högre konduktivitet måste utgående spänning minskas för att
elfisket skall fungera. En högre konduktivitet kan leda elströmmen runt kräftan, varigenom
skaderisken minskar. Försök bör därför genomföras i vatten med högre konduktivitet för att
studera skadefrekvensen.
Kräftor har en speciell led vid gångben och klor som gör att de kan ”släppa” delen om fara
hotar i form av en rovfisk som grabbat tag (precis som de kända ödlesvansarna). Vad händer
med de kräftor som tappat klorna? Nya klor återbildas efter första skalömsning, men oftast är
de klorna betydligt mindre än de ursprungliga (Foto 2). Efter hand kommer klornas storlek att
normaliseras efter ett antal ömsningar. Utan klor torde kräftan få svårighet att äta viss föda.
Födan intas i en tre-stegs process och sönderdelas initialt av klorna, sedan av mundelarna och
slutligen av tuggmagen. Utan klor bör således födovalet begränsas. Dessutom är klorna
viktiga för hävdandet av det egna territoriet och möjligen som ett skydd mot predatorer. Det
är rimligt att klolösa kräftor tillväxer sämre och oftare faller offer för rovdjur. Den sämre
tillväxten beror kanske inte så mycket på minskat födointag som att det går åt mycket energi
för att regenerera klon (se review i Powell m fl 1998).
Vid elfiskeundersökningar observeras sparsamt med kräftor med regenererade klor, ibland ser
man kräftor som regenererat ena klon (Foto 2). Om detta indikerar att kräftor som förlorat
både klorna inte överlever är okänt. Generellt är det okänt hur kloförluster påverkar en
kräftpopulation (Powell m fl 1998), och detta bör studeras vidare. Elfiske på känsliga
storlekar och populationer av kräftor bör därför ske försiktigt till dess man utrett effekterna av
tappade klor.
19

Foto 2. Kräfta som förlorat höger (styrbords) klo år 2007 och regenererat denna till del.
Fångad år 2008.
Men det bör poängteras att kräftor tappar klor av naturliga orsaker också, troligen oftast efter
interaktioner med artfränder (Powell m fl 1998). För den snabbväxande amerikanska arten
Procambrus clarkii kan den ”naturliga” andelen individer med förlust av någon klo vara ca
10-20% (op. cit.). I föreliggande studie studerades inte skador före elfisket (främst eftersom
de mindre individerna är svåra att samla in med annat än elfiske). Detta kan innebära att den
genomsnittliga andelen med individer som hade kloförlust på 63% i denna studie inte enbart
hänför sig till effekter av elfiske.
Vidare kan kloförlusterna ha blivit överdrivet stora eftersom utfiskena skedde på samma plats
i vattendraget flera gånger under säsongen i detta försök. Någon sådan tendens var dock inte
signifikant. Exempelvis i Åsebyälven genomfördes metoderna i ordning (A och B undantagna
eftersom de skedde på en mindre yta) F-D-E-C. Andelen >1+ kräftor utan kloförlust var i
ordning 32%, 23%, 21% och 24% (Chi-square, df=6, p=0,28).
Vi rekommenderar att de tre alternativa tekniker vi föreslagit testas i fält för att ta fram en
gemensam standard för kvantifiering av kräftor med elfiske i rinnande vatten. Parallellt bör
provfiske ske med burar och populationsstorleken även skattas med fångst-återfångst.
Försöken bör bedrivas i vatten med både låg och hög konduktivitet för att studera effekten på
skadefrekvensen.
20

Referenser
Abrahamsson, S., 1966. Dynamics of an isolated population of the crayfish Astacus astacus
Linné. Oikos 17:96-107.
Ahmadi, Kawamura, G., Archdale, M.V. & K. Anraku, 2008. True electrotaxis and threshold
voltages in the American crayfish Procambrus clarkii. J. Fisheries and aquatic science
3(4):228-239.
Alonso, F., 2001. Efficiency of Electrofishing as a sampling method for freshwater crayfish
populations in small creeks. Limnetica 20(1):59-72.
Brown, D.J. & J.M. Brewis, 1979. A critical look at trapping as a method of sampling a
population of Austropotamobius pallipes (Lereboullet) in a mark recapture study. Freshwater
Crayfish 4:513-527.
Bohlin, T., Hamrin S., Heggberget, T.G., Rasmussen, G. and Saltveit, S.J., 1989. Electro
fishing – Theory and practice with special emphasis on salmonids. Hydrobiologia, 173:9-43.
Degerman, E. & B. Sers, 1999. Elfiske. Standardiserat elfiske och praktiska tips med betoning
på säkerhet såväl för fisk som fiskare. Fiskeriverket Information 1999:3, 69 s.
Fièvet, E., P. Bonnet-Arnaud & J. -P. Mallet, 1999. Efficiency and sampling bias of
electrofishing for freshwater shrimp and fish in two Caribbean streams, Guadeloupe Island.
Fisheries research 44, 149-166.
Mason, J. 1975. Crayfish production in a small woodland stream. Freshwater Crayfish 2:449-
478.
Olsen, T.M., Lodge, D.M., Capelli, G.M. & R.J. Houlihan, 1991. Mechanisms of impact of an
introduced crayfish (Orconectes rusticus) on littoral congeners, snails, and macrophytes. Can.
J. Fish. Aquat. Sci. 48:1853-1861.
Powell, M.L., Hammer, H.S. & S. A. Watts, 1998. Observations on the frequency of claw loss
in the crayfish Procambrus clarkii. J. of the world aquaculture society 29(4):485-490.
Rabeni, C.F., K.J. Collier, S.M. Parkin & B.J. Hicks. 1997. Evaluating techniques for
sampling stream crayfish (Paranephrops planifrons). New Zeeland Journal of Marine and
Freshwater Research 31: 639-700.
Westman, K. & M. Pursiainen, 1982. Size and structure of crayfish (Astacus astacus)
populations on different habitats in Finland. Hydrobiologia, 86(1-2):67-72.
Zippin, C. 1958. The removal method of population estimation. J. Wildlife Management,
22:82-90.
Zalewski, M. & I.G. Cowx, 1990. Factors affecting the efficiency of electric fishing. In:
Fishing with electricity: applications in freshwater fisheries management. Cowx, I.G. & P.
Lamarque (eds):89-112. Fishing News Books, Oxford.
21

Edsälven
22