Vedskalbaggar i Hamra nationalpark, Gävleborgs ... - Länsstyrelserna

Rapport 2009:14 

Vedskalbaggar i 

Hamra nationalpark, 

Gävleborgs län

Vedskalbaggar i Hamra nationalpark, 

Gävleborgs län 

Lars-Ove Wikars 

3

Omslagsbild: Olisthaeres substriatus. Foto: Lars-Ove Wikars 

4

Innehåll 

VEDSKALBAGGAR I HAMRA NATIONALPARK, GÄVLEBORGS LÄN 3 

INNEHÅLL 5 

SAMMANFATTNING 6 

INLEDNING 8 

Metodik 9 

Undersökta områden 9 

Metoder för att inventera insekter 14 

Genomgång av material 16 

Resultat 16 

DISKUSSION 37 

Tallens vedskalbaggar 37 

Granens vedskalbaggar 38 

Lövträdens vedskalbaggar 39 

Tre anledningar till att vedinsekter hotas även i skyddade områden 39 

Skötselbehov ur artbevarandesynpunkt 42 

Hur väl har denna inventering fångat upp artrikedomen i området? 44 

Tack 45 

Referenser 45 

BILAGA 1. ARTLISTA INSEKTER 48 

5

Sammanfattning 

Under 2008 har en inventering av vedinsekter (särskilt skalbaggar) utförts i Hamra 

nationalpark i nordvästra Gävleborgs län. Såväl den ursprungliga nationalparken på 

28 ha som den kommande utvidgningen på över 1000 ha har undersökts. Framförallt 

har trädfönsterfällor använts i sju delområden (tre i den gamla parken, ett intillliggande 

nybränt område, Svartåvallens naturreservat, längs Svartåns övre lopp 

(sydväst Muslicksberget) samt Svartågrenens naturreservat. Utöver detta har flera 

sållprov tagits på döda träd, samt så har arter observerats direkt eller genom gnagspår. 

En mycket intressant fauna knuten till äldre tallved, granved och björkved har påträffats. 

Svaga populationer har hittats av skrovlig flatbagge (fyra tallågor spritt i 

gamla parken samt en vid Svartåns övre lopp, alla i extremt varma lägen), raggbock 

(en tallåga vid Svartåns övre lopp, möjligen utgången) och reliktbock (ca fem 

tallar vid Svartån). Dessa arter kräver solexponering och missgynnas av en fortgående 

naturlig succession mot en allt tätare skog. Dessutom gynnas granen på tallens 

bekostnad nu när den naturliga branddynamiken för länge sedan upphört. Ihåliga 

tallstubbar innehöll en intressant fauna. Den hotade arten stubbfuktbagge påträffas 

dock enbart i en granstubbe i Svartåvallens naturreservat. Dessa högstubbar 

förekommer i en mycket låg frekvens tom. i urskogsliknande bestånd, och bör 

skyddas vid tex. naturvårdsbränning. 

Faunan på nydöda tallar är uppenbart utarmad, eftersom många tidigare funna arter 

ej kunde påvisas, trots en stor riktad insats att finna dessa. Detta beror sannolikt på 

att området har påverkats negativt av omgivande skogsbruk genom ett inflöde av 

triviala arter. Ett sätt att motverka detta inflytande kan vara naturvårdsbränning, 

vilket erfarenheter från andra områden har visat. 

Bestånd som uppkommit efter brand och domineras av tall och vårtbjörk finns 

längs Svartåns mellersta och nedre del. Dessa kan karakteriseras som tallbjörkbrännor 

och är i sig själva mycket skyddsvärda. Björken är ibland utgående. 

Asp finns särskilt i Svartågrenens naturreservat, och här finns en viss kontinuitet av 

död aspved. Sälg finns spritt över hela området, men inga intressanta arter har hittats 

på dessa, sannolikt delvis av klimatiska skäl. 

En tydlig klimatpåverkan syns i vissa arters förekomst när lägre delar i Voxnadalen 

i öster (300 m ö h.) jämförs med högre delar runt den gamla parken i väster (>400 

m ö h.). Att raggbocken ej hittats i den gamla parken beror sannolikt delvis på att 

detta område är alltför högt beläget. 

Ett stort antal intressanta arter knutna till gran hittades (tex. de mycket sällsynta 

arterna gransvartbagge och liten barkplattbagge) och inte sällan i stora och utbredda 

populationer (tex. kortvingen Olisthaeres substriatus och violettbandad knäppa- 

6

e). Dessa arter kan antas gynnas av den fortsatta successionen i området, men även 

vissa av dessa granlevande arter är gynnade av glesa skogar. En omfattande vindfällning 

har skett på många ställen under december 2001 (tex. i den gamla nationalparken) 

och har lokalt skapat mycket stora mängder död ved. Det är tydligt att 

granen ökar sin dominans än mer efter vindfällning eftersom granen men ej tallen 

förmår föryngra sig. 

För att föryngra tall och lövträd krävs sannolikt brand och en mer areellt utbredd 

trädmortalitet. Den naturvårdsbränning som genomfördes 2007 har påverkat detta 

bestånd på ett gynnsamt sätt avseende struktur, brandljudsbildning och i någon mån 

vad gäller föryngring. Hela området innehåller ett otal bestånd som är mycket 

lämpliga för bränning. Mest lämpligt för vedinsekter vore det sannolikt att bränna i 

anslutning till Svartån, där flera arter som kräver solexponerad tallved finns i tynande 

populationer. Det bör dock ej uteslutas att även bränna i urskogsliknande 

bestånd i den gamla parken, förutsatt att man effektivt kan skydda ihålig död ved 

och de äldsta levande träden. Bränning av högkvalitativa bestånd bör alltid omfatta 

små arealer (0,25-1 ha), för att möjliggöra skydd av strukturer. Den kända förekomsten 

av raggbock utgörs av en enda låga, och tillförsel av död ved bör övervägas. 

Dessutom bör helst en riktad inventering av raggbocken göras längs Svartåns 

nedre del eftersom det kan finnas oupptäckta förekomster på äldre hyggen. 

7

Inledning 

Hamra nationalpark är en av våra äldsta nationalparker där ett litet stycke boreal 

skog har bevarats (28 ha). Det är uppenbart att dess naturvärden ej kan bevaras på 

en sådan liten areal och nationalparken är under en process att utvidgas till 1050 

ha. I samband med detta är det värdefullt att dokumentera skalbaggsfaunan. Av 

våra drygt 4000 skalbaggsarter är över 1000 beroende av gamla och döda träd. I 

våra nationalparker bör kännedom om faunan och floran prioriteras, inte minst 

eftersom de fungerar som referensområden för en mer ursprunglig natur. 

Kännedom om skalbaggsfaunan kan till viss del vara vägledande vid en framtida 

skötsel i området. Branden har varit återkommande i Hamra, och vissa skalbaggsarter 

är mer eller mindre beroende av att skogen brandpåverkas på kort- eller lång 

sikt. Parallellt med denna studie pågår en brandhistorisk studie i området och framtagande 

av en brandplan. Andra skalbaggar är istället gynnade av skuggiga, fuktiga 

förhållanden, på dessa breddgrader då främst i granskog. Sammansättingen av 

hotade arter i olika delområden kan tala för att dessa bör antingen åter brandstöras 

eller skyddas mot brand. 

Två åtgärdsprogram för hotade skalbaggsarter har stor relevans för Hamra. Det ena 

omfattar sex skalbaggsarter på äldre tallved (Wikars 2006) varav stubbfuktbaggen 

är påträffad i området (utdrag ur Artdatabankens observationsdatabas). Även två 

andra ingående arter, raggbock och skrovlig flatbagge, kan vara aktuella men är 

ännu ej påträffade. Åtgärdsprogrammet skalbaggar på nyligen död tall (Pettersson 

2008) omfattar åtta arter varav fem är påträffade i Hamra nationalpark. I samtliga 

fall påträffades de för länge sedan och det är därför osäkert om de finns kvar. I de 

områden arterna återfinns finns särskilda åtgärder rekommenderade i åtgärdsprogrammen. 

En omfattande inventering av främst skalbaggar men även andra insekter utfördes 

mellan 1927 och 1930 i den ursprungliga Hamra nationalpark (Jansson & Sjöberg 

1932). Dessa påträffade närmare 450 arter av skalbaggar. Utöver detta har tex. Stig 

Lundberg, Luleå besökt området och gjort många intressanta fynd (Lundberg 

1963). Området torde vara ett av de mest välundersökta styckena boreal skog vi har 

vad gäller skalbaggar, men undersökningarna är gamla och hur artförekomsten ser 

ut idag är okänt. 

Mycket tyder på att skalbaggsfaunan håller på att förändras starkt i landets boreala 

skogar. Förutom klimatförändringar (som gynnar eller missgynnar olika skalbaggsarter) 

får vi allt starkare indikationer på att den storskaliga påverkan som skogsbruket 

har gör att många skalbaggsarter försvinner, och då även inne i skyddade områden. 

Dessutom sker en naturlig succession mot allt stamtätare och granrikare skogar 

i frånvaro av brand (Linder 1998). Detta gynnar eller missgynnar olika skalbaggsarter. 

Ett av syftena med denna undersökning är att kontrollera om och i så 

fall hur skalbaggsfaunan i området har förändrats, något som är möjligt eftersom 

dess skalbaggsfauna tidigare är väl dokumenterad. 

8

Metodik 

Undersökta områden 

Den blivande Hamra nationalpark utgörs av ett långsträckt område av ca 10 km 

längd (figur 1). I väster ligger området (inkl. den stora Svartåmyran) på ca 400 

m.ö.h. och längst i öster på ca 320 m.ö.h. Längst i väster finns den ursprungliga 

parken på 28 ha, vilken avsattes redan 1909, som en av de första nationalparkerna i 

Europa. Denna ligger som en ö uppstickande ur stora vidträckta myrmarker, vilka 

även de kommer att ingå i nationalparken. I södra kanten på myrkomplexet Svartåmyran 

ligger Svartåvallens naturreservat, ett ypperligt fint grannaturskogsområde 

på rik mark. Vid Svartåvallen (f.d. fäbod) finns flera tallbestånd på moränkullar 

omgivna av myr. Därefter smalnar området av till en midja där vägen mot Rullbo 

passerar och Svartån tar vid. Denna ingår i nationalparken i hela sin sträckning på 

ca 5 km ned mot älven Voxnan. Längs sin sträckning passerar den häll- och smala 

myrmarker. Generellt är marken kuperad på båda sidor om ån. 

Figur 1. Karta över undersökningsområdet. På sju platser användes fällor (varav tre i den gamla 

parken). HA1-HA3 (gamla parken), BR = brandfält, SV = Svartåvallens naturreservat, SÖ = 

Svasrtåns övre lopp, SG = Svartågrenens naturreservat. 

9

Skogsbrukspåverkan varierar starkt i den blivande nationalparken. Mest ursprunglig 

är den gamla nationalparken, men en del myrholmar ute i Svartåmyran 

samt smärre bestånd längs Svartån (inkl. delar av Svartågrenens naturreservat) är 

urskogsartade. Vissa ingående bestånd är starkt påverkade men ingår av arronderingsskäl. 

Inventeringen koncentrerades till sju olika delområden, vilka beskrivs från väster 

till öster (figur 1). Utöver dessa områden besöktes myrrika delar norr och nordost 

om den gamla parken, Svartåns sträckning mellan Rullbokojan och utloppet i 

Voxnan, samt områden intill Svartåvallens fäbod. Totalt 12 fältdagar tillbringades i 

området. 

GAMLA NATIONALPARKEN 

Denna utgörs av ett 28 ha stort område. Fällor koncentrerades till tre olika delområden. 

Utöver detta undersöktes större delen av parken (utom i sydost). En kraftig 

storm med vindar från nordväst drog fram i december 2001 och har skapat luckor, 

särskilt i den västra delen av parken. Stormen skapade lokalt rikligt med lågor, som 

ännu ej är helt barkfallna. 

10 

Figur 2. Bland annat 

undersöktes gammal 

ihålig tallved i den gamla 

parken. Här sållas 

innehållet i en grov 

tallhögstubbe i ett idag 

grandominerat bestånd 

intill Svansjöns östra 

strand.

HA1: En grandominerad barrblandskog i den norra delen av parken som påverkats 

starkt av vindfällning 2001. Vindfällningen har skett i ett 10 till 20 meter brett stråk 

från Svansjöns östra strand och drygt 100 meter åt sydost. Tallar och granar har 

fällts i ungefär lika hög grad. Tjocka lager av grova lågor ligger ovanpå varandra i 

den idag solöppna gläntan. Veden är rik på vedsvampar, särskilt violticka. En föryngring 

av enbart gran kommer starkt, i likhet med i andra vindfällda områden. Sex 

fällor sattes här. Lågor i den sydöstra delen undersöktes för hand, varvid bl.a. ett 

fynd av liten barkplattbagge gjordes. Intressant så noterade Jansson & Sjöberg 

(1932) en omfattande vindfällning i samma område. 

HA2: En gles talldominerad skog i söder växande på en sydvänd, blockig moränkulle. 

Enstaka tallar har brutits av eller fällts av samma storm som ovan (varav 

några mycket grova och gamla tallar). Totalt sju fällor sattes ut, varav två på en 

nydöd tall med större märgborre, och övriga på äldre ved. Skrovlig flatbagge noterades 

i södra änden av området (ned mot stigen). 

HA3: En talldominerad gles skog i öster, på Näckrostjärnens norra sida. Denna del 

är mer opåverkad av vindfällningen 2001. Rikligt med tallved i olika nedbrytningsstadier 

finns. Området gränsar mot myr i tre väderstreck. Totalt sju fällor sattes ut, 

varav två på en nydöd tall med större märgborre, och övriga på äldre ved. 

Figur 3. Trädfönsterfällor på liggande tallar på brandfältet från 2007. Aggregationer av död ved är 

mycket gynnsamt för vedlevande insekter. Här brann rötterna av för ett tjugotal tallar efter glödbrand 

i torvjord i myrkanten. Bland annat skarptandad barkborre fångades här. 

11

BRANDFÄLT 

Sommaren 2007 brändes ett ca 10 ha stort område i länsstyrelsens regi. Området 

avgränsas av väg i öster och myrar i övrigt. Skogen utgörs av yngre, ogallrad tallskog 

(ca 50 år) med inslag av björk och gran samt enstaka sälg och rönn. Även 

enstaka äldre tallar finns ut mot myren. Äldre död ved finns, men sparsamt. Bränningen 

har haft en låg intensitet (flamhöjd) och låg grad av markpåverkan. Trots 

detta har en hel del tallar fått brandljud genom att dessa är klena. Ett ganska stort 

antal har dessutom dödats av branden. Särskilt gäller detta i ett parti ut mot myren 

där en torvbrand uppstod över ett några 100-tal kvadratmeter stort område, och 

som gjorde att träden föll omkull (fig. 3). Sju fällor sattes upp på branddödade träd, 

varav tre på liggande tallar och övriga på stående björkar, gran och tall. Riktade 

eftersök gjordes i ett tjuogotal tallar och granar med brandljud för att om möjligt 

påvisa förekomst av tallkapuschongbaggar, utan resultat. 

SVARTÅVALLENS NATURRESERVAT 

Naturreservatet är på ca åtta ha. Skogen här består av en ovanligt grov barrblandskog 

som domineras av gran och har ett inslag av tallar, grova vårtbjörkar samt i 

mindre grad sälg och rönn. Tidigare studier visar att området är kulturpåverkat. 

Området delas av en grusväg, och här besöktes ffa. den norra delen av området. 

Här har vindfällningen 2001 skapat en kraftig, långstäckt stormlucka. Dess längd 

uppgår till ca 100 meter och bredden är som störst ca 30 m. En mycket fin kontinuitet 

av döda barrträd finns. Tolv fällor sattes upp varav fyra på äldre granstubbar, 

tre på relativt nydöda stående granar, och resten på granlågor i olika nedbrytningsstadium. 

De flesta fällorna satt i halvöppet eller beskuggat läge. Utöver detta togs 

sex sållprov på granar, samt så eftersöktes insekter direkt under bark på ett mindre 

antal gran- och tallågor. 

SVARTÅNS ÖVRE LOPP 

Längs Svartån är skogen mycket mosaikartad och består omväxlande av talldominerad 

gles skog på häll- och myrmark, tätare granskogar, och lövrika barrblandskgar. 

Mest särpräglade är de tall-björkbrännor som täcker delar av den sydvända 

sluttningen i det övre loppet (där en brandgenererad föryngring av vårtbjörk och 

tall uppstått samtidigt). Dessa bestånd är i sig själva ytterst skyddsvärda, men tyvärr 

ibland påverkade av sentida gallringar och nydragna drivningsvägar. Bitvis är 

skogen starkt påverkad, även strax intill ån, bitvis breder urskogslika partier ut sig 

(främst på sämre mark). Mängden död ved är generellt måttlig. Vindfällningen 

2001 har lokalt skapat mer död ved i nordvästvända beståndskanter. 

Undersökningarna koncentrerades till ett område sydväst om Muslicksberget 

(bestånd nr 221 i Andersson (2008)). Här hittades gnagspår av reliktbock (figur 4), 

raggbock och åttafläckig praktbagge, samt så hittades en grov tallåga med många 

exemplar av skrovlig flatbagge. Tolv fällor sattes i området varav elva på äldre och 

nydöd tallved samt en på en björkhögstubbe. Dessutom gjordes många intressanta 

fynd söder om Svartån (bestånd 247 och 248). Intressanta arter på gran hittades i 

12

form av gransvartbagge i bestånd 221 och liten barkplattbagge i bestånd 248. Fem 

sållprov togs i området (nydöda tallar och granar). 

Figur 4. Längs Svartån finna många olika slags lämpliga miljöer för vedskalbaggar. Här står en 

levande, gammal tall med gnag av långhorningen reliktbock precis intill åstranden i åns övre lopp. 

Reliktbocken lever i barken utan att skada tallen nämnvärt. 

SVARTÅGRENENS NATURRESERVAT 

Även detta är ett mosaikartat område. Naturreservatet är på 30 ha. Undersökningarna 

koncentrerades till ett lövrikt område på ca 3 ha på en skarp sydsluttning ned 

mot Svartån i områdets nordvästra del. Här finns ett tjugotal grova aspar och något 

färre vårtbjörkar. Mängden lövträdsved är stor och på lång sikt är sannolikt lövträden 

utgående (särskilt vårtbjörk). Grov gran och tall finns även. Totalt sattes tolv 

fällor upp varav sex på asp, fyra på björk och två på nydöd gran. Koralltaggsvamp 

noterades vid basen av en grov asp. Resten av området hyser särskilt äldre tallskog, 

som är äldst och tätast nära vägen. Längre österut är skogen glesare tack vara rikliga 

hällmarker, men tyvärr vedfattig. Vid stigens passage över Svartån har en 

mycket kraftig vindfällning skett för mellan tre och fyra år sedan i samband med att 

ett nytt hygge tagits upp i den norra kanten till området. 

13

Metoder för att inventera insekter 

63 trädfönsterfällor sattes ut mellan i slutet av maj 2008 i ovanstående sju delområden. 

Trädfönsterfällorna bestod av aluminiumformar (10x12 cm breda, 6 cm 

djupa) som häftades fast mot stående eller liggande döda träd (fig. 5). Ovanför 

dessa sattes en genomskinlig plastskiva (15x20 cm) att fungera som barriär för 

flygande insekter. Dessa sågs till 16 juni, tömdes en första gång 15 - 16 juli, samt 

en andra och sista gång 10 - 12 augusti. Fällorna sattes oftast upp oftast på tall, men 

även på gran, asp och björk (tabell 1). 

Utöver detta gjordes direktsök efter skalbaggar under bark och i ved, samt så 

eftersöktes gnagspår i samband med besök av fällområden. Det är dock svårt att 

hinna med detta samtidigt med hantering av fällor, varför denna metod främst användes 

i samband med att sållprov togs i september. 

Figur 5. Trädfönsterfällor på döda träd användes som huvudsaklig undersökningsmetod. Metoden 

kompletterades med sållning, direktsök och sökande efter gnagspår. Här en fälla på en 

mycket gammal tallåga i solexponerat läge. 

14

Tabell 1. Antal trädfönsterfällor uppsatta på olika trädslag i sju olika delområden i 

Hamra nationalpark (inkl. utvidgning) mellan 27 maj och 12 augusti 2008 (12 sep- 

tember för brandfältet). 

Område Tall Gran Asp Björk Totalt 

HA 1: Gamla parken, norr 3 3 - - 6 

HA2: Gamla parken, söder 7 - - - 7 

HA3: Gamla parken, Näckrostjärn 7 - - - 7 

BR: Bränna 2007 4 1 - 2 7 

SV: Svartåvallens naturreservat - 12 - - 12 

SÖ: Svartåns övre lopp 11 - - 1 12 

SG: Svartågrenens naturreservat - 2 6 4 12 

Antal fällor per trädslag 30 18 6 7 63 

Mellan den 11 och 14 september togs 23 sållprov i tre olika delområden (tabell 

2, figur 2 och 6) tillsammans med Olof Hedgren, Uppsala. Ett stort antal fynd gjordes 

dessa dagar. Sållning tillgår så att rötad död ved sönderdelas eller löst material 

under bark läggs i ett såll och skakas. Småkryp och mindre partiklar faller igenom 

ett galler och samlas upp i en tygpåse. Detta prov gås sedan igenom för hand på en 

vit duk under belysning, eller läggs i en Tullgrentratt där djuren tvingas ner i en 

burk fylld med vätska genom att en stark belysning placeras ovanför. De flesta 

proverna drevs ut på det senare sättet, som är mer effektivt. 

15 

Figur 6. Efter undersökningar av 

innehållet i tallhögstubbar (genom 

sållning och efterföljande 

utdrivning i Tullgrentrattar) hälldes 

innehållet tillbaka i stubbarna. 

Detta bestod av ett grovt trämjöl 

s.k. mulm, som ofta är biologiskt 

rikt. I denna stubbe på en myr i 

gamla parken hittades bl.a. nordlig 

kamklobagge, mögelbaggen 

Corticaria longicollis samt 

fuktbaggen Cryptophagus badius.

Tabell 2. Antal sållprov tagna i tre olika delområden i Hamra nationalpark mellan 

den 11 -14 september 2008. 

Område Äldre tallved Nydöd tall Gran med tickor Gran, färskare Totalt 

Gamla parken 7 5 - - 12 

Svartåvallens naturreservat - - 3 3 6 

Svartåns övre lopp - 3 - 2 5 

Antal prov per typ 7 8 3 5 23 

Genomgång av material 

Alla skalbaggar sorterades ut vid genomgång av fäll- och sållprover. Artbestämning 

av vissa grupper är tidsödande eftersom en säker identifiering ofta kräver en 

frampreparering av genitalier. Pga. tidsbrist lades dock vissa taxa åt sidan. Detta 

gäller speciellt kortvingar, glansbaggar (Epuraea spp), mjukbaggar samt diverse 

marklevande och bladätande grupper. Uppskattningsvis rymmer det obestämda 

materialet av skalbaggar ca 2000 individer av drygt 100 arter. Vid genomgång 

utsorterades även andra lättigenkända eller intressanta vedinsekter såsom steklar, 

tvåvingar och skinnbaggar. Dessa har dock bara undantagsvis gåtts igenom. Nomenklaturen 

för skalbaggar följer huvudsakligen Lundberg & Gustavsson (1995). 

Resultat 

Figur 7. Kortvingen Olisthaeres substriatus, en 

brokigt tecknad art, är mycket typisk under gran- 

och tallbark på lågor i lite skuggigare bestånd i 

hela Hamraområdet. Trots dess vanlighet 

hittades inte ett enda exemplar i fällorna, vilket 

visar att olika metoder behövs för att undersöka 

ett områdes fauna av vedinsekter. Foto P.-O. 

Hedgren. 

Totalt påträffades och artbestämdes drygt 8000 individer av 242 arter (varav 234 

skalbaggsarter) Av dessa är 19 rödlistade (tabell 3, appendix 1). Ungefär hälften av 

de intressanta arterna påträffades i fällorna medan resten hittades genom sållning 

samt direktsök av insekter och gnagspår. 

16

Många intressanta arter bundna till såväl barrträd som lövträd påträffades. De 

intressantaste arterna på tall hittades i den gamla nationalparken samt vid Svartåns 

övre lopp. Intressanta arter på gran hittades främst i Svartåvallens naturreservat, 

men dessa förekom även i övriga delområden, utom på brandfältet. Ovanliga arter 

knutna till lövträd hittades främst i ett lövrikt bestånd i Svartågrenens naturreservat 

samt vid Svartåns övre lopp. Brandfältet intill den gamla nationalparken hyste en 

artrik fauna, varav enstaka intressanta arter är brandspecialiserade och andra knutna 

till nydöd tall. 

Tabell 3. Antal individer av rödlistade och signalarter i Hamra nationalpark 2008. 

Delområden (från väster till öster): HA = gamla nationalparken, BR = brandfält, SV 

= Svartåvallens NR, SÖ = Svartåns övre lopp, SG = Svartågrenens NR. RL = röd- 

listekategori, NT = near threatened dvs. hänsynskrävande, VU = vulnerable dvs. 

sårbar (Gärdenfors 2005). Indikator: Brand = brandfält är en mycket viktig miljö för 

arten; Löv = arten utvecklas enbart på döda lövträd; Naturskog = arten utvecklas 

på flera trädslag, och hittas främst i naturskog; Tall = arten hittas enbart eller främst 

på tall. Antal = 0 innebär att arten enbart hittades som gnagspår. 

Namn RL05 HA BR SV SÖ SG Totalt Indikator 

SKALBAGGAR 

Tachyta nana . . 1 . . . 1 Brand 

Gnathoncus buyssoni . . . . 2 . 2 Löv 

Agathidium arcticum . . . . . 1 1 Naturskog 

Phyllodrepa clavigera NT 1 1 . 4 . 6 Tall (brand) 

Olisthaerus substriatus NT 1 . 7 10 . 18 Naturskog 

Harminius undulatus . 6 . 4 8 4 22 Naturskog 

Denticollis linearis . . . 3 . . 3 Löv (Natursk.) 

Ampedus pomonae . . 1 . . . 1 Löv 

Buprestis octoguttata . . . . 0 . 0 Tall 

Ernobius explanatus . . . 1 . . 1 Naturskog 

Dorcatoma robusta . . . . 2 40 42 Löv 

Calitys scabra VU 6 . . 4 . 10 Tall 

Dendrophagus crenatus . 7 . 7 5 . 19 Naturskog 

Cryptophagus longitarsis . . . . . 3 3 Naturskog 

Cryptophagus badius . 6 1 . . 1 8 Naturskog 

Cryptophagus lysholmi VU . . 80 . . 80 Naturskog 

Atomaria alpina NT . . 1 . . 1 Naturskog 

Cerylon deplanatum . . . . . 7 7 Löv 

Leiestes seminigra NT . . 1 . . 1 Löv 

Latridius nidicola . . . 1 . 1 2 Naturskog 

Enicmus planipennis . 1 . 1 . 1 3 Gran 

Corticaria lapponica . . . . 7 13 20 Löv 

Corticaria lateritia . 6 . 5 . . 11 Tall 

Cis quadridens NT . . 51 . . 51 Naturskog 

Ennearthron laricinum NT . . 17 . . 17 Naturskog 

Mycetophagus decempunctatus VU . . . 1 . 1 Löv 

Mycetophagus multipunctatus . 1 . . 1 . 2 Löv 

Pytho abieticola VU 3 . . 2 . 5 Gran 

17

Sphaeriestes stockmanni . . 1 . . . 1 Brand 

Bius thoracicus VU . . 1 1 . 2 Gran 

Mycetochara flavipes . . . . . 1 1 Löv 

Mycetochara obscura NT 7 . 2 . . 9 Naturskog 

Tetratoma ancora . 3 . . . . 3 Tall (löv) 

Orchesia fasciata NT 1 . . . . 1 Naturskog 

Abdera flexuosa . . . 14 . . 14 Naturskog 

Zilora ferruginea NT 1 . 3 2 . 6 Naturskog 

Tragosoma depsarium VU . . . 0 . 0 Tall 

Nothorhina punctata NT . . . 1 . 1 Tall 

Callidium coriaceum . 0 . 5 . 1 6 Gran 

Magdalis linearis . 1 . . . . 1 Tall 

Carphoborus cholodkovskyi VU 2 . . . . 2 Tall 

Tomicus minor . 0 . 0 0 . 0 Tall 

Ips acuminatus . . 20 . . . 20 Tall (brand) 

ÖVRIGA INSEKTER 

Apomyelois bistriatella NT . 1 . . . 1 Brand 

Aradus betulinus . 1 . . . . 1 Tall 

Aradus obtectus . . 1 . . . 1 Naturskog 

Scoloposcelis obscurella . 10 4 . . . 14 Brand 

Keroplatus testaceus . . . . . 2 2 Naturskog 

Xylophagus ater NT . . . . 7 7 Löv 

18 

HA BR SV SÖ SG Totalt 

Antal individer 64 31 204 50 82 430 

Antal arter 20 9 19 17 13 49 

Av de intressantaste arterna var tolv bundna till tall och fyra till gran. Totalt 20 

arter är oberoende av trädslag, men hittas många gånger idag främst på gran. Tolv 

arter är beroende av lövträd, varav fyra hittas huvudsakligen på asp. Fem arter är 

påtagligt brandgynnade. Av de funna arterna ingår tre arter (raggbock, skrovlig 

flatbagge och stubbfuktbagge) i åtgärdsprogrammet för skalbaggar i äldre tallved 

(Wikars 2005) och en art (Cholodkovskys bastborre) i åtgärdsprogrammet för skalbaggar 

på nydöd tallved (Pettersson 2008). 

Artbeskrivningar 

Här beskrivs kort omständigheter runt fynd för enskilda arter. En jämförelse görs 

även med tidigare fynd i området (Jansson & Sjöberg 1932, Sjöberg 1962, Lundberg 

1963). Utbredning och levnadssätt beskrivs mycket kortfattat. Ibland utvecklas 

resonemanget runt en arts krav på livsmiljö om det illustrerar ett viktigt naturvårdsproblem.

SKALBAGGAR 

Jordlöparen Tachyta nana 

Denna lilla kolsvarta och platta jordlöpare hittades i ett exemplar, i en fälla på en 

tallåga i en solöppen myrkant som fallit pga. av att rötterna brunnit av, på det ett år 

gamla brandfältet (figur 3). Arten är tidigare funnen i hela landet, och uppfattas 

som en art som ffa. finns i landskap rika på naturskog. Den har visat en dramatisk 

minskning i hela landet inkl. norra Svealand och Norrland under senare decennium 

(se tex. Wikars 2009). Den lever som ett rovdjur främst under barken på solexponerad, 

relativt nydöd ved, både på hyggen och på brandfält. Den är mycket brandgynnad. 

Oftast har författaren själv hittat den under bark på grova björklågor, medan 

Palm (1951) anger barrträd som viktigast för arten. Arten är funnen i lövrika 

landskap (tex. på lövrika hyggen i norra Hälsingland). Hittades av Jansson & Sjöberg 

(1932) [hädanefter J&S] i den gamla nationalparken under barken på multnande 

tallar. Detta tyder på att den var allmän då, eftersom man aldrig hittar arten 

på detta sätt idag. 

Figur 8. Denna grovtall fälldes vid stormen 2001 till följd av att den var starkt innanmurken i den 

nedersta delen. Den ihåliga och sprickiga stubben kommer att tjäna som utvecklingsplats för 

vedinsekter och mycket annat under flera sekel (nu hittades den ovanliga stumpbaggen G. nannetensis 

på den). Notera att granen är på stark invandring (bakgrund) i det tidigare starkt brandpåverkade 

beståndet. Södra delen av den gamla parken. 

Stumpbaggen Gnathoncus buyssoni 

I boreal skog påträffas arten ffa. i lövrika, helst solöppna bestånd. Arten hittas oftast 

på lövträd, där den bl.a. lever i anslutning till fågel- och djurbon. Här hittades 

den i två exemplar i en fälla på en björkstubbe vid Svartåns övre lopp (tillsammans 

19

med andra arter knutna till björk). Ytterligare två arter i släktet påträffas varav G. 

nannetensis hittades i flera exemplar i fällor både på färsk och äldre tallved i glesa 

talldominerade bestånd i den gamla nationalparken. Den tredje arten G. communis 

(syn. schmidti) hittades i en fälla på en stående nydöd gran i Svartåvallens naturreservat 

(solöppet pga. sentida vindfällning). Alla tre arterna torde kräva höga tätheter 

av död ved och gamla ihåliga träd som tillåter rikligt med djur- och fågelbon. 

Ingen av dessa tre arter har hittats i området tidigare (J&S), vilket visar att de svåra 

att hitta utan att använda fällor som metod. 

Mycelbaggen Agathidium arcticum 

Denna hittades i ett exemplar på en asplåga i Svartågrenens naturreservat. Utbredd 

i hela landet, men har en tydligt nordlig tyngdpunkt i sin utbredning. Den lever på 

slemsvampar såväl på marken som i ved. Särskilt barklös, gammal, marknära ved i 

skuggiga bestånd utvecklar en rik flora av slemsvampbaggar, kanske särskilt i asplågor. 

Tidigare hittad i ruttnande skivsvampar (J&S). En rikedom av mycelbaggar 

kännetecknar i allmänhet boreal naturskog. En annan sällsynt mycelbagge som 

påträffades på aspved i samma bestånd är Amphicyllis globus. Oftast på asp hittas 

även Agathidium nigripenne, som förutom på asp i samma område hittades på 

granlågor i den gamla nationalparken. 

Kortvingen Phyllodrepa clavigera 

Hittad på brandfältet, i den gamla nationalparken samt vid Svartåns övre lopp, i 

samtliga fall på tallved. Arten utvecklas möjligen främst på solexponerade tallågor 

med tickor av släktet Anthrodia (timmerticka A. sinuosa och citronticka A. 

xantha). Båda dessa tickor gynnas av brand (Olsson 2008), vilket sannolikt även är 

anledningen till att denna kortvinge är starkt gynnad av brand. Arten är dock även 

känd från lövträds- och granved, och dess biologi får ej anses helt klarlagd. Dessutom 

finns övergångsformer till den närstående P. linearis (som även den finns i 

materialet), varför artens taxonomiska status är något osäker. Arten har en nordlig 

utbredning i landet. Den har ökat under senare tid, sannolikt som en respons på en 

ökande areal med bränd skog. 

Kortvingen Olisthaerus substriatus 

En starkt minskande art som är mycket karakteristisk under fuktig bark på liggande 

barrträd i området (tillsammans med nordlig plattbagge och violettbandad knäppare) 

(fig. 7). Den hittades rikligt i tre delområden (särskilt i mer grandominerad, 

fuktigare skog), och ibland i ganska höga tätheter. Ibland sågs upp till tio individer 

på en yta av ca 10 dm 3 . Slående nog så påträffades inget exemplar i fällorna, vilket 

tyder på att arten ej flyger omkring särskilt mycket. Den har en nordlig utbredning i 

landet (sydligast funnen i Småland), och som nu accentueras allteftersom de sista 

naturskogarna försvinner. Arten torde vara ytterligt känslig för fragmentering. Dess 

nära släkting O. megacephalus påträffades inte alls Enligt J&S förekom denna 

spritt i den gamla parken, och förekom ofta i små kolonier. Den angavs som något 

ovanligare än O. substriatus. O. megacephalus är något mer bunden till gran (samt 

20

går möjligen i högre grad upp i fjällnära skog). Enligt J&S är denna något mer 

fuktighetskrävande. O. substriatus hittas lika ofta på lågor av tall. Denna kan 

ibland hittas i ganska gles, torr skog, men då främst på mycket grova tallågor. 

Violettbandad knäppare, Harminius undulatus 

Denna art har en liknande biologi och utbredningshistorik som föregående art. Den 

har dock en bredare livsmiljö (utvecklas även under barken på lövträd samt i stående 

ved) och är sannolikt även något bättre på att sprida sig. Den torde dock knappast 

kunna leva kvar långsiktigt utanför skyddade områden. Här hittades larver i de 

flesta undersökta delområdena, samt så hamnade flera vuxna skalbaggar i fällor i 

Svartåvallens och Svartågrenens naturreservat. Dess täthet under bark är i allmänhet 

låg, sällan hittades mer en eller två vuxna larver per kvadratmeter barkyta. 

Märkligt nog ej angiven av J&S, vilket sannolikast beror på att de ej kunde identifiera 

dess larv. Senare är den ändå angiven för Hamra (Sjöberg 1962). 

Knäpparen Denticollis linearis 

Den lever typiskt under barken på lågor av lövträd inuti bestånd. Här hittades den 

dock enbart på gran i Svartåvallens naturreservat. Två vuxna skalbaggar hamnade i 

fällor på en låga resp. stubbe av gran. Dessutom sållades en larv fram ur en granstubbe. 

Att arten på detta sätt lever i gran är ovanligt. En del andra normalt lövträdslevande 

skalbaggar hittades i Svartåvallen (se tex. svartvingad trädsvampbagge). 

Arten torde i likhet med violettbandad knäppare knappast kunna överleva långsiktigt 

utanför skyddade områden. J&S påträffade arten i den gamla parken genom 

håvning i lövrika delar i sydväst. 

Rödvingeknäpparen Ampedus pomonae 

Denna hittades i ett exemplar i en fälla på en tallåga i solexponerat läge på brandfältet. 

Arten lever främst i solexponerad lövträdsved och är i boreal skog sällsynt. 

Sannolikt har denna idag i likhet med många andra rödvingade knäppare i släktet 

Ampedus minskande och mycket starkt fragmenterade utbredningar (Nilsson & 

Baranowski 1996). Den är utbredd i hela landet, men något vanligare längre söderut. 

J&S hittade den under björkbark i den gamla parkens sydöstra gräns, dvs. bara 

ett hundratal meter från dagens fyndplats. Möjligen erbjuder de myrrika delarna 

mellan parken och brandfältet lämplig björkved. I allmänhet verkar dock myrarna i 

området vara mycket fattiga på lövträd. 

Åttafläckig praktbagge, Buprestis octoguttata 

Gnagspår av denna art (i form av tre kläckhål i en talllåga på hällmark) hittades på 

en svag sydsluttande del ned mot Svartån, i dess övre lopp. Arten har sin absoluta 

nordgräns i södra Norrland och detta är härmed det nordvästligaste fyndet i landet 

(tidigare som nordligast funnen i sandtallskog i Voxnans nedre lopp samt i sandtallskog 

vid Bonäsfältet i Mora). Nyligen hittades den i motsvarande bra klimatlägen 

på hällmarker vid Höga kusten i Ångermanland (Marklund 2009). Arten är 

mycket värmekrävande och fyndet pekar på lokalens varma och för insekter gynn- 

21

samma klimat. Sluttningarna och hällmarkerna tillsammans med en gles skog och 

vindskyddade lägen bidrar till detta. Dessutom ligger denna lokal betydligt lägre än 

den gamla parken (se även tex. raggbock och reliktbock). 

Trägnagaren Ernobius explanatus 

Hittad i en fälla på en stående, nydöd gran med fasttorkande bark i en större stormlucka 

i Svartåvallen. I samma fälla hittades bl.a. Thomsons trägnagare och bronsjon. 

Artens larver utvecklas i skiktet mellan bark och ved på främst i senvuxna 

barrträd som dör långsamt, och där barken torkar fast. Arten har en nordlig utbredning 

i landet. Den har visat sig minska i norra Svealand – södra Norrland (Wikars 

2009), vilket sannolikt beror på naturskogens försvinnande. Thomsons trägnagare 

verkar däremot öka (Wikars 2009). Detta är en mer sydlig art som möjligen har 

dragit fördel av det varmare klimatet. Denna är ej beroende av att barken torkar fast 

utan utvecklas även på barkfallna ytor. Därmed är den sannolikt ej lika beroende av 

senvuxna träd. J&S anger talrika fynd av E. explanatus medan A. thomsoni ej alls 

hittades. 

Robust tickgnagare, Dorcatoma robusta 

Robust tickgnagare lever i döende fnösketickor på björkar. En studie i lövbännor i 

Dalarna och Hälsingland visade att den främst förekommer i stora sammanhängande 

lövområden. Arten har dock uppenbarligen en ganska god spridningsförmåga, 

och kan klara sig även med mer fragmenterade förekomster av lövträd, åtminstone 

längre söderut i landet. Arten är utbredd i hela landet. Här hittades den i enstaka 

invid Svartåns övre lopp samt i stort antal vid Svartågrenen. 

Nordlig plattbagge, Dendrophagus crenatus 

Denna är typisk under lite torrare bark på barrträdslågor i området. Den hittades 

talrikt i den gamla parken, Svartåvallen samt vid Svartåns övre lopp. Den är delvis 

störningsgynnad, och har sannolikt gynnats av den stora vindfällning som nyligen 

skett i dessa områden. Den är även brandgynnad och hittas då tex. under tunn tallbark 

med blånadssvampar. Arten kräver sannolikt en viss andel naturskog på landskapsnivå. 

Biologin är varierad, och dess larver äter sannolikt sporsäckssvampar 

(inkl. blånadssvampar) under bark (även under lövträdsbark). Den hittas både i 

slutna och öppna bestånd, men föredrar en viss öppenhet. Arten är minskande i 

landet, men kan vara en av de mer dominerande i större naturskogsområden. 

22

Figur 9. Den starkaste enskilda förekomsten av skrovlig flatbagge återfanns i denna låga bildad 

ur en gammal torraka som senare fallit på en sydvänd sluttning vid Svartåns övre lopp. Här återfanns 

som mest ett tiotal individer. Typiskt så sitter skalbaggarna gömda i sprickor i veden (pil). 

Notera att den stora fruktkroppen av timmerticka på vedytan (gulbrunvit) är starkt äten av skalbaggarna. 

Skrovlig flatbagge, Calitys scabra 

Skrovlig flatbagge utvecklas på liggande, solexponerad tallved med citron- eller 

timmerticka (fig. 9). Vuxna skalbaggar hittades enstaka på fruktkroppar, eller i 

vedsprickor intill dessa, från maj till september månad. En vuxen larv noterades i 

juli månad och en nykläckt (outfärgad) skalbagge hittades i början av september. 

Den hittades främst i extremt varma klimatlägen i den gamla parken (fyra fynd 

spridda i området) samt på en plats vid Svartåns övre lopp. I tre av fallen rörde det 

sig om skarpa sydsluttningar glest bevuxna med tallskog, i ett fall gles tallskog på 

en blockrik kulle. Den skuggigaste lokalen), och i ett annat fall i en sydvänd myrkant. 

Uppskattningsvis kan arten finnas på några fler platser i den gamla parken 

(tex. intill Näckrostjärn), men knappast utanför denna. Uppenbarligen har arten 

mycket stora krav på ett varmt mikroklimat i Norrland. 

Den skrovliga flatbaggen hittades ej av J&S men det beror sannolikt på att de 

då ej kände till biologin för arten. Utan kännedom om artens uppträdande och utseende 

döljer sig skalbaggarna effektivt. Rimligen var arten allmännare då pga. att 

skogen sannolikt var generellt mer solöppen (Linder 1998). 

Arten torde vara långsiktigt hotad inom området genom områdets utveckling 

(se diskussion). Den är brandgynnad både på kort och lång sikt eftersom branden 

dels gynnar de svamparter den lever av och dels skapar de öppna, varma förhållanden 

som den kräver. Kontrollerad bränning torde vara ett optimalt sätt att gynna 

23

arten. Den befintliga förekomsten av arten bedöms som mycket liten, och populationerna 

i den gamla parken och vid Svartån är isolerade från varandra. Därför är 

åtgärder direkt intill förekomster sannolikt nödvändiga om de ska ge effekt. Självklart 

bör då befintlig lämplig ved som kan hysa arten skyddas från att brinna upp. 

Därför bör ett bränningstillfälle omfatta ett litet område (< 1 ha) så att enskilda 

trädstammar kan skyddas. I första hand bör sannolikt populationen i Svartåns övre 

lopp gynnas med bränning. 

Arten är utbredd över hela landet men är försvinnande i huvuddelen av utbredningsområdet. 

Arten ingår i ett åtgärdsprogram för bevarandet av skalbaggar på 

äldre tallved (Wikars 2006). 

Stubbfuktbagge, Cryptophagus lysholmi 

Denna hittades i 80 exemplar i ett sållprov taget på en grov granhögstubbe med 

döda klibbtickor och brunrötad ved. Sannolikt höll arten till i den rötade splintveden. 

Arten har främst hittats i ihålig tallved, men är även funnen på lövträd och i 

något fall gran. Antagligen gynnas den av att fågel- eller djurbon finns i veden. 

Arten är mycket sällsynt och funnen i norra Svealand och Norrland. Ett tidigare 

fynd av arten finns från Hamra (Lundberg 1963), närmare omständigheter runt 

fyndet är dock okända (men enligt S. Lundberg muntl. 2009 är fyndet gjort i parken). 

För att utröna artens biologi togs ett stort antal sållprov i ihåliga tallar (se metodik), 

särskilt i den gamla parken. Dessa resulterade dock ej i några säkra stubbfuktbaggar. 

Arten ingår dock i ett komplex med arter som är mycket lika varandra 

och där övergångsformer kan finnas. Säker identifiering kan i många fall enbart ske 

utifrån att hanens genitalier studeras i hög förstoring. Sådana studier gav säkra 

förekomster enbart av dess släkting C. badius från undersökta tallhögstubbar. Flera 

honor var dock tydliga övergångsformer mot de sällsyntare och mer typiska hålträdsjuren 

C. quercinus och C. lysholmi. Från granhögstubben var samtliga exemplar 

mycket typiska, med en för fuktbaggar extrem kroppsform (liten bred halssköld, 

lång, baktung bakkropp). 

Det var något oväntat att finna denna art säkert endast från en granhögstubbe 

och på ett sätt som knappast har beskrivits tidigare. Den har dock nyligen hittats i 

enstaka exemplar i en fälla på en gran med klibbticka (Hedgren 2008). Rimligen är 

dock de ofta betydligt mer långlivade högstubbarna av tall (jmf. med gran) viktiga 

för artens långsiktiga förekomst. Sådana tallhögstubbar är dock nästan obefintliga i 

Svartåvallen, varför arten kanske här klarar sig enbart på att utvecklas i gran. 

Stubbfuktbaggen ingår i ett åtgärdsprogram för bevarandet av skalbaggar på äldre 

tallved (Wikars 2006). 

24

Fuktbaggen C. longitarsis 

25 

Figur 10. I Svartåvallen finns 

en mycket fin kontinuitet av 

granved, med både 

högstubbar och lågor i alla 

tänkbara 

nedbrytningsstadier. Ett 

sållprov i denna 

granhögstubbe med 

rödmurken ved, håligheter 

och döda klibbtickor var 

mycket artrikt och gav 

studiens enda fynd av 

stubbfuktbagge tillsammans 

med typiska naturskogsarter 

som violettbandad knäppare, 

nordlig kamklobagge, 

trädsvampborrarna 

Ennearhtron laricinum och 

Cis qudridens och 

fuktbaggen Atomaria alpina. 

Hittad i två fällor på lövträd i Svartågrenen. Biologin är ej närmare känd. Fynden är 

i allmänhet gjorda i naturskogsartad skog. Arten är sällsynt och spridd i hela landet. 

Fuktbaggen Atomaria alpina 

Hittad i ett exemplar i ett sållprov på en grov granhögstubbe med klibbtickor i 

Svartåvallen. Arten utvecklas just i anslutning till klibbticka och hittas oftast i 

grandominerad naturskog. Utbredd över hela landet, och vanligare i norr troligen 

pga. att naturskogen varit mer utbredd här. Tidigare (1928) hittad just i Svartåvallen 

(Sjöberg 1962). 

Aspgångbagge, Cerylon deplanatum 

Hittad i flera exemplar i fällor på asphögstubbar och en nedfallen grov topp i Svartågrenen. 

Arten är helt bunden till asp, under vars bark den utvecklas på färska 

träd. Därigenom är arten i likhet med andra aspberoende arter ytterligt hotad i dagens 

boreala, aspfattiga landskap. I en nyligen gjord studie av aspskogar i norra 

Hälsingland visade sig arten finnas i mindre än en tiondel av de många bestånd 

som undersöktes (Sahlin & Schroeder 2009). Arten är utbredd i större delen av 

landet, dock ofta sammanblandad med den närstående och allmännare C. ferrugineum, 

varför utbredningen får anses vara något osäker.

Detta var den enda aspberoende insekten som påträffades i denna studie. Flera 

av de funna arterna har dock sin huvudsakliga förekomst på asp (se tex. nästa art). 

Svartvingad trädsvampbagge, Leiestes seminigra 

Arten är normalt associerad med asprik naturskog, och utvecklas under bark och i 

murken ved, bl.a. i ved med myror av släktet Lasius. Ibland hittas den på andra 

trädslag, främst björk ibland tom. gran. Fyndet här gjordes just i en fälla på en 

gammal, grov granlåga i Svartåvallen. Lågan låg i en bröt med fem olika ”generationers” 

lågor ovanpå varandra i kanten av naturskogen. Intill finns inga döda lövträd, 

varför arten sannolikt utvecklats i någon av granlågorna. Arten är utbredd i 

större delen av landet. Även en del andra fynd från Svartåvallen indikerar att området 

har ett inflöde av lövträdsberoende arter. Alternativt så har området tidigare 

varit rikare på lövträdsved, och möjligen präglas faunan fortfarande av detta. Rester 

av starkt nedbrutna björkar finns i området. 

Mögelbaggen Latridius nidicola 

Denna sällsynta mögelbagge hittas främst i fågelbon i träd inkl. död ved. Den hittades 

i en fälla på björk i Svartågrenen samt i ett sållprov från en grov, död granstubbe 

som delvis var ihålig i Svartåvallen (samma som stubbfuktbaggen hittades 

i). Identifieringen får sägas vara osäker genom att båda exemplaren var honor (genitalieundersökning 

av hanar krävs för säker bestämning). Utöver denna art hittades 

även de ovanliga släktingarna L. anthracinus, minutus och consimilis. En rikedom 

av dessa arter är typiskt för naturskog. De två första arterna hittades enbart i 

Svartågrenen. 

Mögelbaggen Enicmus planipennis 

Denna art lär främst leva på mikrosvampar som växer i barken på levande och 

nydöda granar, gärna vid basen. Här hittades den i vardera ett exemplar i fällor på 

gran i den gamla parken, Svartåvallen samt Svartågrenen. I samtliga fall fanns 

rikligt med grov granved. Arten hittas främst i naturskog. Utbredd i hela landet, 

men vanligare i norra Sverige sannolikt pga. sin bundenhet till naturskog. Arten är 

tidigare funnen i området (Lundberg 1963). Arten kan vara svår att urskilja från 

dess extremt allmänna släkting E. rugosus, som är mycket variabel. Kroppsformen 

hos planipennis är dock jämförelsevis utpräglat platt, lång och parallellsidig. 

Robust mögelbagge, Corticaria lapponica 

Robust mögelbagge hittas i anslutning till fnösketicka på björkar (möjligen lever 

den främst på särskilda parasitsvampar som växer på sporrörsskiktet på döende och 

döda tickor). Här hittades den rikligt i fällor på björkar i de båda lövrikare bestånden 

vid Svartåns övre lopp och Svarågrenen. Arten är funnen i större delen av landet, 

men har en nordlig tyngdpunkt i sin utbredning. Den är starkt minskande i 

boreal skog, och i tex. Dalarna finns en dokumenterad minskning (Wikars 2009). 

26

Mögelbaggen Corticaria lateritia 

En idag ovanlig mögelbagge som hittas under barken på nydöda barrträd, särskilt 

tallar med pågående eller nyss avslutade gnag av märgborrar. Här funnen i flera 

exemplar i fällor på tall i den gamla parken och på gran i Svartåvallen. Tidigare 

angiven som allmän i Hälsingland inkl. med flera fynd från den gamla parken i 

Hamra av Sjöberg (1962), som av J&S tidigare felbestämts till C. abiterorum. 

En mycket rik fauna av släktet Corticaria påträffades. Förutom ovanstående arter 

hittades även interstitialis, foveola, obsoleta, orbicollis och polypori Samtliga 

torde i likhet med C. lateritia främst hittas i naturskog. C. rubripes och C. ferruginea, 

som båda är mer störningsgynnade, var allmänna på brandfältet. En individ 

från det närstående släktet Corticarina (?) har så pass avvikande genitalier att det 

torde röra sig om en okänd art för landet. 

Tretandad trädsvampborrare, Cis quadridens 

Hittad i Svartåvallens naturreservat i stort antal i ett sållprov på en granhögstubbe 

med döda klibbtickor och brunrötad ved (samma prov som stubbfuktbaggen hittades 

i, fig. 10). Den utvecklas i granved som rötats av klibbticka. Utbredningen i 

landet är koncentrerad till mellersta Sverige, men går långt upp i Norrland. Bunden 

till naturskog. Arten har visats ha en sämre spridningsförmåga än många andra 

arter i släktet. Idag torde därför artens populationer vara mycket fragmenterade. 

Trädsvampborraren Ennearthron laricinum 

Funnen under exakt samma omständigheter som ovanstående art. Den har även en 

liknande biologi som denna. Utbredningen är dock utpräglat nordlig. Denna men ej 

ovanstående art hittades av J&S. 

Tiofläckig vedsvampbagge, Mycetophagus decempunctatus 

En i boreal skog försvinnande och idag ytterligt sällsynt art. Det senaste fyndet från 

norra Sverige är från 1970-talet (innan dess tagen i flera nordsvenska landskap). Ej 

hittad vid sentida stora inventeringsinsatser i lövbrännor i Dalarna, Hälsingland och 

Medelpad (tex. Wikars & Ås 1991). I södra Sverige finns flera moderna fynd från 

några av landets finaste lövträdsområden. Arten hittas i nordsverige främst på 

björk. Här hittades den i en fälla på en björkhögstubbe med levande och döda fnösketickor 

i ett varmt läge invid sydsluttning vid Svartåns övre lopp. Skogen på sluttningen 

består av en tall-björkbränna där inslaget av björk är utgående. Fyndet är 

inventeringens finaste som gjorts på lövträd i hela området, och talar för att lövträden 

ej får glömmas bort när skötsel i den kommande nationalparken diskuteras. 

27

Trädsvampbaggen Mycetophagus multipunctatus 

28 

Figur 11. I 

denna fälla på 

en grov 

vårtbjörk intill ett 

solöppet tallbestånd 

på en 

sydsluttning i 

Svartåns övre 

lopp hamnade 

flera fina 

lövträdsberoende 

skalbaggar, 

bl.a. den 

ytterligt sällsynta 

tiofläckig 

trädsvampbagge. 

Hittad i samma fälla som ovanstående art samt i en fälla på tall i södra delen av 

gamla parken. Arten är främst knuten till lövträd, särskilt björk, men hittas 

ibland även på barrträd. Bunden till naturskog, men delvis störningsgynnad 

(hittas på brandfält). Hela landet

Figur 12. Liten barkplattbagge hittades i en mycket gles population i den gamla parken. På 

denna klena granlåga hittades ett nykläckt exemplar under en liten lös barkbit den 11 september. 

Alla fynd gjordes i fuktiga bestånd med vitmossor i markskiktet, och på granlågor som låg mer 

eller mindre upphöjda från marken 

Liten barkplattbagge, Pytho abieticola 

Hittad enstaka vid fyra tillfällen, varav tre i den gamla parken samt ett vid Svartåns 

övre lopp. Fynden bestod av larver i två fall och av vuxna skalbaggar i två fall. I 

det senare fallet hittades en mycket sliten individ under försommaren i en stormlucka 

med mycket höga tätheter av död ved i den gamla parken. I det andra handplockades 

en fräsch individ i september under lösa barkstycken i en myrkant ca 

100 m söder om föregående fynd. Detta senare fynd, samt de båda larvfynden gjordes 

i granlågor på torvmark. I tre av fallen var bestånden glesa, och i ett relativt 

tätt. Märkligt nog hittades ej arten i det område som har mest granved, Svartåvallen. 

Den lilla barkplattbaggens larv utvecklas under barken på liggande, oftast klen 

granved, inklusive toppar av grövre trädstammar. Veden ska helst ligga på fuktig 

mark, men vara något upphöjd från marken. 

Vi letade ganska intensivt efter arten i lämpliga granlågor. Slående var att den 

närstående allmän barkplattbagge P. depressus var mycket allmän i hela området. 

Denna art, som kanske särskilt hittas på tall, hade i många fall tagit den mesta 

lämpliga veden i besittning. Denna hittades på många fler granlågor, och i många 

fall i mycket höga tätheter (medan liten barkplattbagge hittades ytterst glest, en 

29

enda gång hittades två larver i en låga). Uppenbarligen konkurrerar dessa två arter 

om utvecklingssubstrat. Sannolikt utvecklas liten barkplattbagge främst i relativt 

ogästvänliga vedsubstrat (med små barkrester), som den allmänna barkplattbaggen 

skyr. Den senare arten är mycket störningsgynnad, och den kan ha nått en ovanligt 

stor population i samband med den senaste vindfällningen i området. 

Liten barkplattbagge hittades ej av J&S men är angiven av Lundberg (1963) 

från Hamra (dock osäkert vad denna angivelse syftar på, socknen, samhället eller 

nationalparken). Troligast rör det sig dock om fynd i eller intill nationalparken. 

Kolsvart trädbasbagge, Sphaeriestes stockmanni 

Hittad i en fälla på en ihjälbränd björk på brandfältet. Arten utvecklas sannolikt på 

sporsäckssvampar som växer rikligt under tunn, bränd bark. Arten är vanligast på 

bränd klen gran och björk. På björk hittas den i anslutning till svampen brandskiktdyna. 

Den har svarat positivt på senare tids naturvårdsbränning (genom bl.a. ett 

ökat utbredningsområde) (Wikars 2009). Arten är utbredd i hela landet. 

Dess släkting S. bimaculatus hittades i en fälla på en färsk tallåga i Svartåns 

övre lopp. Denna utvecklas under barken på levande och nydöda tallar. Den är 

framförallt utbredd i norra halvan av landet och tämligen sällsynt. 

Gransvartbagge, Bius thoracicus 

Denna mycket sällsynta art hittades dels i ett exemplar i en fälla på en granlåga i 

Svartåvallen. Intill fanns flera grova granar med pågående gnag av bronsjon. Dels 

sållades den fram ur en klen stående gran med pågående gnag av vågbandad barkbock 

i Svartåns övre lopp. I båda fallen var bestånden ganska glesa. Gransvartbaggen 

lever i gnagmjöl särskilt av långhorningarna bronsjon och vågbandad barkbock, 

som båda i sig idag är alltmer ovanliga (se bronsjon). Gransvartbaggen är 

starkt bunden till naturskogslandskap. Arten är ej tidigare känd från området. Arten 

är ett av flera exempel på granlevande insekter som gynnas av gles, delvis solöppen 

granskog. Dessa kan temporärt ha gynnats av den stora vindfällning som nyligen 

har skett. 

Kamklobaggen Mycetochara flavipes 

Hittad i ett exemplar i en fälla på en asphögstubbe i Svartågrenens naturreservat. 

Arten utvecklas i lövträdsved, framförallt i ihåliga aspar men ibland även i vitrötad, 

grov björkved. Den gynnas av solexponering. Arten borde gynnas av lämnade 

lövträd på hyggen, men sannolikt har detta ej kompenserat för den generella 

minskningen av lövrik, äldre naturskog. Funnen i hela landet. 

Nordlig kamklobagge, Mycetochara obscura 

Arten hittades i fällor på tall i ett delområde i den gamla parken samt så sållades 

larver fram ur tre tallhögstubbar i parken och ur en granstubbe i Svartåvallen. I det 

senare fallet gjordes fynden i rötveden medan det i tallstubbarna främst rörde sig 

om fynd i trämjöl (mulm). Arten har en varierad biologi, men utvecklas framförallt 

30

i anslutning till vedsprickor och håligheter på stående döda träd och högstubbar. 

Mest långlivade och förmodligen viktiga för artens långsiktiga överlevnad är grova 

tallhögstubbar. Den utvecklas dock även i lövträdslågor och under bark på nydöda 

tallar. Den är även utkläckt ur en tillkapad granhögstubbe med hästmyror i (Wikars 

m.fl. 2005). Arten har en tydligt nordlig utbredning i landet. Arten hittades i två 

exemplar av J&S. 

Fläckig lövsvampbagge, Tetratoma ancora 

Arten har en osammanhängande utbredning i landet, snudd på bicentrisk (mest 

ovanlig i Svealand). Biologin är oklar med den anses främst leva på svampig lövträdsved, 

och arten är framförallt funnen i lövrika naturskogsområden. I flera fall 

har den dock hittats på ganska nydöda tallar. Så är även fallet i denna studie där tre 

exemplar togs i samma fälla (men under olika tidsperioder) på en tallåga i ett delområdet 

med vindfällen i den gamla parken. Lågan hade lossnande bark. Ej hittad 

av J&S samt ansedd som sällsynt av Sjöberg (1962). 

Gulbandad brunbagge, Orchesia fasciata 

Hittad i ett vindfällt område i den gamla parken i ett exemplar i en fälla på en tallåga 

med rikligt med violticka. Arten är utbredd i landet, men sällsynt och starkt 

naturskogsberoende. Lever i svampig ved på lövträd och främst gran. På granar 

hittas den typiskt på grova lågor med violticka (Trichaptum violaceum). Arten är 

utbredd i hela landet, dock med luckor i södra och nordligaste Sverige. 

Brunbaggen Abdera flexuosa 

Arten utvecklas i tickor av släktet Phellinus i eldticka (P. ignarius m.fl.) på lövträd 

samt i granticka (P. chrysomelina) på gran. Här hittades den i ett tiotal exemplar i 

Svartåvallen i en fälla på en kort granstubbe med granticka samt mer enstaka på en 

granlåga utan synliga tickor. Hittad av J&S på eldtickor på björk i den gamla parken. 

Arten är starkt knuten till naturskog, och hittas främst inne i bestånd. Arten är 

utbredd i hela landet, men med luckor i södra Sverige. 

Gropig brunbagge, Zilora ferruginea 

Hittad i ett vindfällt område i den gamla parken i ett exemplar i en fälla på en talllåga 

med rikligt med violticka. Dessutom hittades enstaka larver tillsammans med 

en skalbagge i Svartåvallen (granlågor) och vid Svartåns övre lopp (gran- och tallågor). 

Även hittad av J&S under tallbark av J&S. Den lever i anslutning till violticka 

på barrträdslågor i naturskogsbestånd, oftast i halvöppet läge. Arten är utbredd 

i hela landet, dock med luckor i södra Sverige. 

Raggbock, Tragosoma depsarium 

Högst några år gamla kläckhål hittades i en klen (18 cm i brösthöjd) tallåga på en 

hällmark i en sydsluttning vid Svartåns övre lopp. Fyndet var oväntat eftersom 

betydligt mer lämpliga lågor (särskilt i den gamla parken) hade undersökts. Sannolikt 

är dock klimatet i den gamla parken ej tillräckligt gynnsamt för arten som här 

31

finns på sin nordgräns (eller snarare höjdgräns). Arten har visat sig sällan gå längre 

upp än drygt 300 m ö h på dessa breddgrader (Wikars 2004). 

Raggbocken är en idag mycket ovanlig art med en starkt fragmenterad utbredning 

och som främst är knuten till stora områden med äldre tallskog. Den utvecklas 

i grova, solexponerade tallågor. En förklaring till dess starka beroende av gammelskog 

kan vara att den kan utvecklas under längre tid i ved från riktigt gamla, senvuxna 

tallar jmf. med ved av yngre, snabbvuxna tallar i produktionsskog (Wikars 

2004). Arten har varit utbredd i hela landet, och minskar snabbast i den norra delen. 

Här är skogens ökande täthet troligen ett lika stort hot som bristen å grova 

tallågor. 

Larvgnag fanns på en längd av 1,5 meter av lågan. Förutom enstaka färska 

kläckhål fanns även äldre kläckhål och gnag i samma låga. Lågan låg upphöjt och 

extremt torrt samt hade extremt lite splint, vilket normalt är olämpligt för arten. En 

stor del av larvutvecklingen hade helt skett i kärnveden. Att lågan ändå utnyttjats 

tyder på att det råder stor brist på ved för arten i området. 

32 

Figur 12. Gnag av 

raggbock hittades i 

denna klena tallåga 

vid Svartåns övre 

lopp. Tio meter 

därifrån fanns 

skrovlig flatbagge, 

och tjugo meter 

bort reliktbock. 

Detta visar att detta 

lilla område har 

partier som är 

extremt gynnsamma 

för ljuskrävande 

arter. 

Stora 

områden längs 

Svartåns norra sida (ofta sluttande mot söder) är avverkade under de senaste decennierna. 

Ibland ligger äldre, grova lågor kvar efter dessa avverkningar samt så 

har i enstaka fall nya lågor bildats ur vindfällen. Helt klart är chansen större att

lämplig utvecklingsved finns idag i dessa områden, än inom den kommande nationalparken, 

som i denna del normalt är fattig på grov liggande tallved. Det vore värt 

att specifikt eftersöka arten på dessa hyggen för att utröna om arten finns kvar. 

Under denna inventering hanns detta tyvärr ej med i någon större utsträckning. 

Utan tvekan är arten mycket nära ett utdöende i denna del av landet. Riktade 

åtgärder i form av naturvårdsbränning och tillförsel av lämplig utvecklingsved kan 

vara motiverat ur artbevarandesynpunkt. Närmaste kända förekomster finns i sydliga 

delar av Orsa finnmark i Dalarnas län (vilka även de är starkt hotade). Arten 

ingår i ett åtgärdsprogram för bevarandet av skalbaggar på äldre tallved (Wikars 

2006). 

Reliktbock, Nothorhina punctata 

Enstaka, ca fem, levande tallar längs Svartåns övre och mellersta lopp hade karakteristiska 

gnag av reliktbock. Arten noterades på samma ställen av Andersson 

(2008). Han noterade dock även gnag nordost om Svartåvallens fäbod och möjliga 

gnag öster om Svartåvallens naturreservat (dessa områden besöktes ej vid denna 

inventering). 

Två fällor sattes på levande tallar med gnag av arten, varav den ena fångade en 

individ av arten. Denna tall var 50 cm grov och stod i halvskuggigt läge men vid 

foten av en blockrik sydvänd sluttning. Övriga tallar med arten stod mera öppet, 

och i ett fall direkt på den norra stranden av Svartån (fig. 4). 

I den gamla parken finns betydligt fler lämpliga tallar för arten (>200 år, solexponerade) 

men här kunde ej gnag hittas. Detta är märkligt eftersom arten annars 

går upp i betydligt högre liggande skog på dessa breddgrader. Arten är känd längre 

söderut längs Voxnan, och det är inte omöjligt att populationen längs Svartån varit 

sammanhängande med denna population, men aldrig förmått sprida sig upp till den 

gamla parken (som ju är omgärdad av myrar). 

Ett stort hot mot arten (förutom brist på gamla tallar) är att skogarna tätnar. De 

glesa hällmarkerna vid Svartån har ändå möjliggjort för arten att finnas kvar. Säkerligen 

skulle dock en utglesning av skogen genom naturvårdsbränning vara 

gynnsamt för arten eftersom majoriteten av de äldre och grövre tallarna står i alltför 

tät skog. 

Reliktbocken är utbredd över hela landet men är idag ytterst lokal. I brukad 

skog och i skyddade områden som ej sköts på lämpligt sätt försvinner sannolikt 

arten. 

Bronsjon, Callidium coriaceum 

Bronsjon togs i många exemplar i fällor på stående nydöda granar med fasttorkad 

bark i Svartåvallen och Svartågrenen. Gnag sågs även i den gamla parken samt vid 

Svartåns övre lopp. Främst utvecklas bronsjonet i granar i myrkanter och på hällmarker 

(där träden dör långsamt). Arten är tämligen naturskogsberoende. Utbredd i 

hela landet inkl. fjällnära delar. En liknande biologi och utbredning har vågbandad 

barkbock Semanotus undatus. Denna hittades i den gamla parken samt vid Svartåns 

övre lopp. Båda arterna gynnas av solexponering. 

33

Viveln Magdalis linearis 

En sällsynt vedvivel som hittades i en fälla på en tallåga i det vindfällda området i 

den gamla parken. Arten utvecklas på tall och har en sydlig utbredning. Troligtvis 

gynnas den av solöppna miljöer. 

Mindre märgborre, Tomicus minor 

Spår av denna art hittas talrikt i gamla torrakor i bl.a. den gamla parken. Säkra 

pågående gnag av mindre märgborre kunde ej påträffas. Det är dock svårt att konstatera 

arten, eftersom den går under tunn bark, högt upp på träden. I vissa fall 

kunde dock grova, relativt nyfallna tallågor (fallna 2001) undersökas och gnagspår 

kunde då sällsynt ses i den gamla parken och Svartåvallen. Typiskt så dominerar nu 

den större märgborren under tjockare tallbark och olika Pityogenes-arter under tunn 

tallbark. På brännan hittades förutom större märgborre främst Ortotomicus proximus 

och Ips acuminatus. 

Den mindre märgborren är fortfarande utbredd i södra Sverige men visar på en 

snabb minskning i norra halvan av landet (Pettersson 2008). Antagligen konkurreras 

den ut av sin större märgborre T. piniperda, men exakt varför den minskar i 

norra Sverige är oklart. Den mindre märgborren verkar gynnas mer av bränning än 

större märgborre (Wikars 2009b). Nu kunde mindre märgborre ej hittas på brandfältet 

intill den gamla parken. Det är dock först efter några år som mindre märgborren 

ökar efter brand, och sannolikt krävs det att tallar dör successivt under flera år 

efter branden för att arten ska kunna konkurrera effektivt med större märgborre. 

Mindre märgborre är en nyckelart eftersom den inympar blånadssvampar i veden 

som flera andra sällsynta arter verkar dra nytta av. Försvinner den mindre 

märgborren försvinner troligen många andra arter (se diskussion). 

Cholodkovskys bastborre, Carphoborus cholodkovskyi 

Denna ovanliga art påträffades i två exemplar i samma fälla på en ganska grov tall 

med pågående gnag av större märgborre, intill Näckrostjärn i den gamla parken 

(fig. 13). Vardera exemplar hamnade i första resp. andra tömningen av fällan, vilket 

indikerar att de flugit i början till mitten av juli månad. 

Cholodkovskys bastborre (en barkborre) utvecklas i senvuxna gamla träd med 

tunn bark, och är kanske mest typisk för gamla myrtallar som dör långsamt. Fällplatsen 

gränsar till myrmark med typiska myrtallar i både norr och söder. I den 

gamla parken finns det ganska rikligt med lämpliga tallar för arten, vilket även 

torde gälla delar av myrmarkerna nordost om parken. Arten är tidigare hittad i 

Dalarna, Västerbotten samt Lappland. Den är ej tidigare hittad i Gävleborgs län. 

Den omfattas av ett åtgärdsprogram för skalbaggar på färsk tallved (Pettersson 

2008). 

34

Skarptandad barkborre, Ips acuminatus 

35 

Figur 13. Den översta av de två 

fällorna på denna döende tall med 

större märgborre i den gamla 

parken fångade två exemplar av 

Cholodkovskys bastborre. Tallen 

har dött långsamt, vilket är typiskt 

för tallar på myrmark. 

Denna hittades i ett tiotal exemplar i fällor på tallågor på det nya brandfältet en bit 

öster om den gamla parken. Den skarptandade barkborren har minskat dramatiskt i 

landet under senare decennier. Tidigare funnen i hela landet men nu med en alltmer 

nordlig utbredning och den har troligen sin nuvarande sydgräns ungefär vid Hamra 

(Ehnström & Axelsson 2002). Den utvecklas i solexponerad, nydöd tall. Denna art 

inympar blånadssvampar i likhet med mindre märgborre, och den är sannolikt en 

viktig art för de sällsynta skalbaggar som lever i anslutning till blånadssvampar på 

nydöd tall (Pettersson 2008). Några sådan kunde dock ej anträffas här. 

ÖVRIGA INSEKTER 

Skiktdynemott, Apomyelois bistriatella 

Denna hittades i en fälla på en bränd björk på brandfältet. Arten lever framförallt i 

fruktkroppar av brandskiktdyna (Daldinia loculata) som enbart växer på branddödade 

lövträd (främst björk). Arten lär även kunna utvecklas i alskiktdyna (D. petrinae) 

på obränd alved (B. Ehnström, muntl.). Skiktdynemottet är utbredd i hela 

landet, dock avtagande norrut i landet, sannolikt pga. klimatiska skäl. 

Barkskinnbaggen Aradus betulinus 

Arten lever i anslutning till timmer- och citronticka som växer på solexponerad 

barrträdsved, främst lågor av tall. Här hittad i ett solöppet, glest tallbestånd i den 

södra delen av den gamla parken.

Barkskinnbaggen Aradus obtectus 

Denna hittades i en fälla på en bränd björk på brandfältet. Arten är även hittad av 

J&S i den gamla parken. Den hittas främst i naturskogsartade bestånd och artens 

utbredning torde idag vara mycket starkt fragmenterad. Den lever i brunrötad, torr 

barrträdsved (främst i grova granlågor med klibbticka). Den har hittats på helt 

färska brandfält (första året efter brand) och missgynnas sannolikt generellt av 

brand, eftersom den föredrar beskuggade förhållanden. Arten har troligen sin nordvästgräns 

i Hamraområdet. 

Näbbskinnbaggen Scoloposcelis obscurella 

En starkt brandgynnad art som främst lever under barken på nyddöa tallar. Här 

hittad vanligast på brandfältet och mer enstaka i sållprov på märgborretallar i den 

gamla parken. J&S hittade den under tallbark. 

Urskogsvedfluga, Xylophagus ater 

Här hittad i ett tiotal exemplar i fällor på äldre aspved i Svartågrenen. Arten hittades 

som ny för landet 1989 i material fårn lövbrännor i Dalarna och Hälsingland. 

Den är idag känd från en handfull lövrika naturskogar i norra halvan av Sverige. 

Arten lever under barken på lövträdslågor i skuggigt läge, en biologi den delar med 

många andra arter. 

Svampmyggan Keroplatus testaceus 

Två exemplar (en hona och en hane) hittades vid vardera tömning i en fälla på en 

grov granlåga i Svartågrenen. Identifiering av arten har konfirmerats av Kjell 

Hedmark, Vuollerim, landets största expert på svampmyggor (Mycetophilidae). 

Dess larver utvecklas på olika vedsvampar. En sällsynt och lokal art som är känd 

från naturskogsområden över hela landet. Ny för Dalarna. 

36

Diskussion 

Inte oväntat hittades en mycket exklusiv fauna i det undersökta området. Samtidigt 

är det uppenbart att en utarmning har skett under senare decennier i området, och 

att vissa arter sannolikt redan är försvunna eller nära ett utdöende (arter på nydöd 

tall). Nedan beskrivs var naturvärden knutna till olika trädarter (eller skogstyper) är 

bäst representerade. Därefter följer en diskussion om orsaker till förändringar i 

faunan, och slutligen ges förslag på skötsel för att gynna olika naturvärden. 

Tallens vedskalbaggar 

Tallens fauna var märkligt nog ej självklart intressantast i den gamla parken utan 

minst lika intressant vid Svartåns övre lopp. Detta beror främst på att en naturligare 

struktur har bibehållits i detta senare område, men kanske även på att detta område 

är något lägre liggande och därmed har ett varmare klimat. Intressanta arter på tall 

hittades i alla undersökta delområden. 

Glädjande kunde både reliktbock, raggbock och skrovlig flatbagge hittas. Dessa 

tre relativt lättinventerade arter kan tillsammans sägas vara ett signum för tallskog 

med en bevarad naturlig struktur. De torde alla ha varit utbredda i större delen 

av landets tallskogar, men hittas idag ytterligt sällsynt i ett och samma område (tex. 

naturreservatet Ensjölokarna i norra Hälsingland). Intressant så hittades de tillsammans 

med bara några tiotal meter emellan vid Svartåns övre lopp, sannolikt 

pga. de särskilda förhållanden som råder här. I Ensjölokarna finns arterna ännu 

kvar främst beroende på att fluktuerande små vattensamlingar skapar öppenhet i 

urskogen. 

De tallhögstubbar som finns i området hyser en intressant fauna. Sannolikt 

finns stubbfuktbaggen i dessa, även om denna ej kunde påvisas i tallstubbar med 

denna inventering. Den nordliga kamklobaggen hittades i ungefär hälften av de 

tallhögstubbar som undersöktes, och är alltså allmän i området. Slående när tallstubbar 

skulle undersökas är hur få dessa är. Inte ens i den gamla parken är tätheten 

av dessa särskilt stor. Många tallar har dock håligheter medan de ännu lever, eller i 

stambrott högt upp, och kan sålunda ej undersökas. En relativt stor insats gjordes 

här för att belysa denna fauna med fällor, sållning och direktsök, vilket dock gav ett 

ganska magert material. Eftersom dessa stubbar är ytterligt beständiga är även den 

biologiska aktiviteten i dem låg. Därmed är även populationer av vedlevande insekter 

i ett givet ögonblick normalt liten, och de är därmed är de svåra att provta effektivt. 

Ibland blommar faunan upp om de är bebodda av tex. en uggla eller mård 

något år. 

En ytterligare art som främst utnyttjar tallhögstubbar är urskogsängern Dermestes 

palmi. Denna kunde ej hittas nu, men har tidigare hittats i området (Lundberg 

1963). Denna finns med största sannolikt kvar, även om den ej kunde hittas 

här (den hittas lättast tidigt på våren). Den nyttjar främst högstubbar med hästmyror 

i solvarma lägen. 

På halvgammal död ved av tall (med barkrester och tickor) hittades en typisk 

naturskogsfauna bestående av tex. gropig brunbagge, gulbandad brunbagge, nord- 

37

lig plattbagge, violettbandad knäppare och kortvingen Olistherus substriatus. Dessa 

arter går även på bl.a. gran. Ett ganska stort antal arter hittades enbart på äldre 

tallved, men å andra sidan gjordes den största inventeringsinsatsen på detta trädslag. 

En spännande uppgift var att undersöka om de sällsynta arter på nydöd tall som 

Jansson & Sjöberg (1932) hittade kunde återfinnas. Detta gäller särskilt linjerad 

plattstumpbagge Platysoma lineare, tallgångbagge Cerylon impressum, avlång 

barksvartbagge Corticeus longulus, bred barksvartbagge C. fraxini och tolvtandad 

barkborre Ips sexdentatus. Den senare eftersöktes även genom att leta gångsystem 

på ett mycket stort antal barklösa tallar i den gamla parken, varav en del sannolikt 

dog för över 50 år sedan. Dessa fem arter omfattas alla av ett åtgärdsprogram för 

skalbaggar på nydöd tall (Pettersson 2008). Tyvärr hittades ingen av dessa arter. Ej 

heller de något allmännare Rhizophagus depressus (en barkglansbagge som hittades 

av J&S) och Plegaderus saucius (en stumpbagge), vilka även de är typiska på 

nydöda tallar i landskap med rikligt med äldre tall. Detta tyder på att faunan på 

nydöd tall är starkt utarmad i området (se diskussion om varför det är så längre 

ner). 

Glädjande så hittades dock Cholodkovskys bastborre (i den gamla parken) och 

skarptandad barkborre (på brandfältet) på nydöda tallar. Den förra arten omfattas 

av samma åtgärdsprogram som de tidigare nämnda arterna. Den utvecklas typiskt i 

senvuxna gamla tallar som dör långsamt, tex. på myrmarker. Den myrrika miljön i 

och runt den gamla parken torde vara mycket lämplig för arten. Skarptandad barkborre 

är en i landet snabbt minskande art som får en alltmer nordlig utbredning i 

landet. Även mögelbaggen Corticaria latipennis hittades, en art som är typisk på 

nydöda barrträd i finare områden. Den mindre märgborren, som är något av en 

nyckelart för andra arter på nydöd tall (Pettersson 2008), hittades sparsamt i bl.a. 

den gamla parken i form av 5-10 år gamla gnag. 

Granens vedskalbaggar 

Intressanta arter knutna till gran hittades i alla undersökta delområden. Den artrikaste 

faunan på gran hittades i Svartåvallen, men detta beror sannolikt mest på att 

den största inventeringsinsatsen på gran gjordes här. Fynden av liten barkplattbagge 

och gransvartbagge i Svartåns övre lopp visar att en mycket skyddsvärd fauna 

på gran finns även här, trots att större sammanhängande granskog i stort saknas. 

I den gamla parken är det framförallt två olika bestånd som är rika på grövre 

gran (ett i norr och ett i söder). Granarna i dessa bestånd är dock ej urgamla, ca 180 

år idag (Linder 1998), och särskilt mycket riktigt grov och gammal ved av gran 

finns ej. De äldsta granarna i parken finns i anslutning till myrmark. Sannolikt är 

det dessa ofta klenare granar som medgett att tex. liten barkplattbagge finns här. 

Utvecklingen i den gamla parken gör att faunan knuten till gran kommer att stärkas. 

Sannolikt saknas dock vissa granlevande arter (som finns i Svartåvallen och 

vid Svartåns övre lopp) i den gamla parken. 

Flera arter på gran gynnas av öppnare skog. Detta gäller inte minst de två hotade 

arter som här påträffades på gran, liten barkplattbagge och gransvartbagge. Ett 

annat exempel på en art som gynnas av gles granskog är den hotade fjärilen barr- 

38

skogsfjällfly Xestia sincera, som tidigare är hittad i Svartåvallen. Dessa tre hotade 

arter har sannolikt temporärt gynnats av de stora vindfällningar som skett i delar av 

området. 

Lövträdens vedskalbaggar 

Lövträdens fauna är mycket intressant inom det undersökta området, särskilt längs 

Svartån. Strukturellt intressanta björkrika bestånd finns här, och kan i flera fall 

beskrivas som tall-björkbrännor dvs. bestånd som uppkommit genom en samtidig 

föryngring av björk och tall efter brand. Denna skogstyp var vanlig i ett naturtillstånd 

(Östlund m.fl. 1997) men är idag ytterligt sällsynta. Vanligen så dominerar 

vårtbjörk i dessa bestånd, medan glasbjörken finns i myrkanter och intill åstranden. 

Vårtbjörken hyser en intressantare fauna (och flora) än glasbjörk. 

Sannolikt finns en god kontinuitet av lövträd till följd av upprepad branddynamik. 

Dessutom är läget ofta klimatiskt gynnsamt genom sydvända och blockrika, 

väldränerade sluttningar. Fyndet av tiofläckig trädsvampbagge i Svartåns övre lopp 

indikerar faunans kvalité. Tyvärr var inventeringsinsatsen på björk minimal i detta 

område (en fälla!), varför många arter säkerligen har missats. 

Aspen är mycket sällsynt inom hela området. Det största beståndet finns i Svartågrenen. 

Inga anmärkningsvärda arter kunde hittas trots en ganska stor insats med 

fällor på asp. Det är därför tveksamt om aspen ska prioriteras vid eventuella skötselåtgärder. 

I ett åtgärdsprogram för hotade arter på asp i Norrland (Wikars & Hedenås 

2009) saknas Hamra vid en uppräkning av intressanta landskap i Gävleborgs 

län. 

På sälg har inga arter påträffats. Särskilt på solexponerad sälg lever många intressanta 

arter. Tyvärr har dock enbart yngre sälgstammar uppkomna efter avverkning 

påträffats i mer exponerade lägen. I den gamla parken finns gamla sälgar med 

lunglav och doftticka, men dessa står skuggigt. 

I vissa bestånd är lövinslaget i Svartåns övre lopp i många fall gammalt och utgående. 

Dessutom har sentida gallringar ibland missgynnat björk. Långsiktigt torde 

det vara nödvändigt att stimulera en ny föryngring av vårtbjörk genom bränning. 

Tre anledningar till att vedinsekter hotas även i skyddade områden 

Att bibehålla en intakt fauna och flora i skyddade områden försvåras av minst tre 

orsaker. Mest uppenbart så kan de skyddade områdena vara så små att mängden 

livsmiljö är otillräcklig för att kunna hysa en livskraftig population. Dessutom kan 

miljön förändras i en riktning som gör miljön alltmer olämplig, tex. genom en naturlig 

succession. Dessa två faktorer hänger ofta samman, och man kan säga att 

behovet av åtgärder för att skapa en lämpligare livsmiljö ökar med minskande areal 

på det skyddade området. För det tredje kan ett område utsättas för en för vissa 

arter negativ påverkan utifrån, tex. genom invandring av arter från omgivningen. 

Dessa tre olika orsaker tas upp var för sig nedan. 

39

1) OTILLRÄCKLIG MÄNGD LIVSMILJÖ 

Att otillräcklig mängd livsmiljö kan råda för så små organismer som insekter kan 

vara svårt att förstå. När man har kännedom om biologin, och förstår hur starkt 

specialiserade till särskilda substrat de ofta är, är det inte lika förvånande att detta 

kan vara fallet. Mest illa ute är ofta arter som enbart lever på nydöd ved eftersom 

dessa kräver ett kontinuerligt avdöende av träd för att kunna utvecklas. Insekter har 

ju inga vilstadier så ett enda år utan lämplig livsmiljö (om de har en ettårig utveckling) 

räcker för att de ska försvinna. 

För arter på lövträd är sannerligen mängden livsmiljö i området liten. Bäst 

ställt har arter som lever på björk, medan det är sämre för arter knutna till särskilt 

asp och sälg. Det finns indikationer på att vårtbjörk hyser en betydligt intressantare 

fauna (och flora) än glasbjörk. Förekomsten av vårtbjörk torde vara betydligt mindre 

än den av glasbjörk. Endast ett fortsatt återinförande av brand i området, avpassad 

för att gynna lövträdens föryngring, kan sannolikt öka mängden av vårtbjörk, 

sälg och asp. 

Figur 14. Granar och tallar vindfälldes i lika hög grad efter den nordvästliga stormen i december 

2001. Granen gynnas eftersom tidigare undertryckta granar nu kan skjuta fart (bakgrund), medan 

tallen ej förmår föryngra sig. Centrala delen av gamla parken. 

2) EN NATURLIG SUCCESSION ÄNDRAR MILJÖN 

Eftersom bränder tidigare präglade parken (Linder 1998, Granström & Niklasson 

2009) och dessa sedan länge upphört (ca 150 år sedan) fortgår en succession i området. 

Generellt innebär denna att bestånden blir stamtätare, granen vinner över 

40

tallen, samt så tillväxer markens humuslager. Att stamtätheten och den relativa 

mängden gran har ökat i den gamla parken i Hamra är visat av Linder (1998). Detta 

tillsammans gör att bestånden ofta får ett kallare mikroklimat, vilket särskilt missgynnar 

många vedlevande insekter. Utöver detta försvåras eller omöjliggörs både 

lövträdens och tallens föryngring i frånvaro av brand. I en förlängning innebär 

detta att ljuskrävande arter och arter som lever på tall och lövträd får en alltmer 

försämrad livsmiljö, medan skuggkrävande arter gynnas, åtminstone så länge de 

kan leva på gran. 

Det kan förstone verka som vindfällning kan ersätta branden som en dominerande 

störning. Det är påtagligt hur 2001 års storm både skapat öppenhet och död 

ved. Detta har varit gynnsamt, inte minst för arter som kräver mer öppna förhållanden 

och för de som kräver stora tätheter med död ved. Det är dock tydligt att granen 

stärker sin ställning efter vindfällning eftersom tallen vindfälls i lika hög grad 

som granen, medan enbart granen förmår att föryngra sig i de luckor som uppkommer 

(fig. 14). 

Utan tvekan krävs brand för att restaurera fram den naturligare struktur på skogen 

som många arter kräver på både kort och lång sikt. Detta gäller inte enbart 

trädslagssammansättning utan i högsta grad även markförhållanden, den döda vedens 

kvalité, levande träds morfologi och beståndens struktur. Att återinföra branden 

på ett optimalt sätt är dock förstås en stor utmaning i områden där även stora 

värden riskerar att förstöras av brand (se nedan). 

3) PÅVERKAN UTIFRÅN 

En känd amerikansk ekolog, Daniel Janzen skrev en inflytelserik artikel med titeln 

”No park is an island” (Janzen 1983). Huvudsyftet med artikeln var att påtala varför 

skyddade områden som ligger som öar i omvandlade landskap otvivelaktigt 

kommer att påverkas av vad som händer i dess omgivningen, inte minst genom ett 

inflöde av arter. Detta senare faktum har varit väldigt lite diskuterat när det gäller 

naturvård i boreal skog (men se tex. Appelqvist 2005). Med största sannolikhet är 

detta dock orsaken till att faunan på nydöd tall förändrats så kraftigt under senare 

decennier. Idag står skogsbruket för nästan all störning som genererar nydöd ved i 

landskapet. Detta gynnar generalister som därmed förmår bygga upp stora populationer 

i skogslandskapet. Genom en god spridningsförmåga koloniserar dessa även 

nydöd ved i skyddade områden. Därigenom trängs mer specialiserade arter ut. Ett 

starkt indicium för att detta är fallet, när det gäller vedskalbaggar på nydöd tall 

utgörs av faunan på Gotska Sandön. Detta är det enda området i landet som ännu 

har en intakt fauna på nydöd tall (se tex. Pettersson 2008). Denna ”verkliga” ö är 

helt isolerad i Östersjön och sedan länge helt befriad från skogsbruk. 

Mycket tyder på att arter på färsk tall gynnas av brand (se även Pettersson 

2008). Vid fleråriga studier efter naturvårdsbränning i två närliggande tallområden 

i norra Dalarna visade det sig att mindre märgborre och de associerade arterna 

linjerad plattsumpbagge, stumpbaggen Plegaderus saucius och barkglansbaggen 

Rhizophagus depressus successivt dök upp eller ökade i antal med tid efter brand 

(Wikars 2008). I en studie av obrända och brända tallskogar i Örebro län hittades 

ävenledes dessa arter främst i äldre brända områdena där tallar dött successivt i 

41

många år (Wikars m.fl. 2009). I Västmanlands län hittades dessa arter (samt den 

mycket ovanliga tallgångbaggen) i två områden med stora, uppsplittrade arealer av 

äldre tallskog. Mellanliggande områden hade en låg skogsbruksaktivitet pga. rikliga 

myrmarker (Hedgren m. fl. 2009). Resultat från Gotland (Boman & Franc 2009) 

och Tresticklans nationalpark i Dalsland (Franc 2009) visar på samma tendens, 

med förekomst av sällsynta arter på nydöd tall enbart i stora landskap befriade från 

skogsbruk. 

De stora arealerna myrmark runt den gamla parken bör dock delvis fungera 

som en skyddande kappa (försvårar immigration av triviala, konkurrerande arter 

utifrån) varför förhoppningsvis några av de hotade arter som nu ej kunnat återfinnas 

bör kunna leva kvar. En indikation på detta finns tex. genom att mindre märgborre 

finns spritt i området, och att skarptandad barkborre kunde hittas. Båda dessa 

arter är nyckelarter eftersom de inympar blånadssvampar i färsk tallved. För att 

gynna arter på färsk tall bör man troligen främst tillse att det kontinuerligt finns 

brandfält där tallar dör långsamt av brandskador. Man får dock kontrollera att populationer 

av märgborrar ej tillväxer i sådan grad att de försvårar överlevnad hos 

måttligt försvagade träd. Detta kan hända om mycket stora mängder tall dödas 

samtidigt vid en brand, särskilt om detta görs vid successiva bränningar nära varandra 

i tid och rum (Wikars 2008). Därför bör dödligheten för tallarna hållas låg. 

Skulle dödligheten blir större bör man vänta med att bränna intill (3-5 år) 

Skötselbehov ur artbevarandesynpunkt 

BRÄNNING 

Ur artbevarandesynpunkt (och ur skogsdynamisk synpunkt) är skötselbehoven 

mycket stora i området. Förutom att motverka den förgraning som sker i många 

bestånd, bör naturvårdsbränning användas för påskynda en positiv utveckling i 

triviala bestånd. Många bestånd har idag en starkt påverkad struktur och är fattiga 

på död ved. Sådana bestånd bör i första hand prioriteras för bränning. Ett utmärkt 

exempel på hur brand kan påskynda en positiv utveckling ges av den bränning som 

utfördes 2007. Denna har påverkat detta bestånd på ett gynnsamt sätt avseende 

struktur, brandljudsbildning och i någon mån vad gäller föryngring. Läget för denna 

bränning är även optimalt för att gynna arter som utvecklas på nydöda tallar (se 

diskussion ovan). 

Att bränna i mer högkvalitativa bestånd är förstås mer kontroversiellt och förenat 

med större biologiska risker. I många fall torde detta dock vara nödvändigt för 

att gynna vissa artförekomster. Stor försiktighet måste dock iakttas så att artförekomster 

eller äldre död ved ej förstörs. Bränning av högkvalitativa bestånd bör 

alltid omfatta små arealer (0,25-1 ha) för att möjliggöra skydd av strukturer. Särskilt 

ihåliga tallstubbar bör anses ovärderliga, eftersom de hyser en skyddsvärd 

fauna och tar oerhört lång tid att nyskapa. Nedan ges exempel på områden som kan 

vara lämpliga för bränning (områden tas upp från väster till öster, beståndsnummer 

enl. Andersson 2008), och de mål som då bör uppnås. 

Utöver dessa områden kan man även tänka sig att påbörja bränning ute på de 

talrika, ofta talldominerade, myrholmarna i myrkomplexet Svartåmyran. Dessa är 

42

dock svårtillgängliga, varför de är tekniskt svåra att bränna, särskilt med tanke på 

att dessa ofta innehåller rikligt med intressanta strukturer som bör skyddas vid 

bränning. 

1) Triviala talldominerade bestånd nära eller intill den gamla parken. 

Fortsatt bränning bör ske intill den redan utförda bränningen. En något större trädmortalitet 

bör eftersträvas. Lämpliga bestånd: 30-32, 145. På längre sikt även bestånd 

1-15 (norr om gamla parken). 

Förslag på målsättningar: 1) Påskynda en intressant utveckling genom att öka 

mångformigheten i de tidigare skötta bestånden, samt att öka mängden död ved. 2) 

Förse arter på nydöd tall med lämpliga utvecklingsträd. 

2) Högkvalitativa bestånd i den gamla parken. 

Det vore ytterst värdefullt om den äldre skogen någonstans i parken åter får brinna. 

Inte minst behövs detta för att kunna utvärdera vad det betyder att skogen inte får 

brinna. Det finns ytterst få små välavgränsade områden, men ett sådant är en 

skogsbeklädd flik norr om Näckrostjärn. Denna avgränsas av myr på tre sidor. 

Området är ca en hektar stort (arealen kan avpassas beroende på var man lägger 

den västra begränsningslinjen). Ytterligt skyddsvärda strukturer och gamla träd 

finns, totalt uppgår dessa till ett tiotal. Det bör vara fullt möjligt att skydda dessa 

genom riklig bevattning under och efter bränning. Ytterligare relativt välavgränsade 

områden finns kanske framförallt i områdets södra del. 

Nödvändiga förutsättningar vid bränning är att måttliga bränningsförhållanden 

råder både avseende brandintensitet och bränningsdjup. 

Förslag på målsättningar: 1) Bryta granens pågående invandring i området (som 

ännu är ganska öppet). 2) Lokalt minska humustäckets tjocklek. 3) Öka kunskapen 

om effekter av bränning i högkvalitativa bestånd. 

3) Triviala talldominerade bestånd nära Svartåvallens fäbod 

Flera kullar med trivial tallskog samt en riklig vattentillgång intill gör att flera 

områden ärt lämpliga att bränna här. Dessutom finns en svag förekomst av reliktbock 

här (Andersson 2008) som bör gynnas. Detta gäller framförallt bestånd 190. 

Förslag på målsättningar: 1) Påskynda en intressant utveckling genom att öka 

mångformigheten i de tidigare skötta bestånden samt att öka mängden död ved. 2) 

Gynna reliktbock genom att skapa solöppnare förhållanden nära förekomst. 

4) Svartåns övre lopp- tallnaturvärden 

De absolut intressantaste artförekomsterna på tall är hittade i ett litet begränsat 

område sydväst om Muslicksberget (bestånd 221). Beståndet är dock fattigt på död 

ved. I de västra delarna är beståndet trivialare och där skulle naturvårdsbränning 

kunna öka möjligheten för arterna att hitta livsmiljöer. Dessutom finns närliggande, 

trivialare bestånd med tall där bränning vore lämplig (bestånd 222, 254). 

43

Förslag på målsättningar: 1) Skapa död ved. 2) I triviala delar öka strukturell 

mångfald. 3) Öka möjligheten för reliktbock att kolonisera idag beskuggade gammeltallar. 

4) Skapa brända lågor (av befintlig död ved) lämpliga för skrovlig flatbagge. 

Sker bränning i bestånd 221 bör detaljplanering ske för att möjliggöra skydd 

av gammeltallar och murken grov ved. 

5) Svartåns övre lopp- björknaturvärden 

Att gynna lövträd genom bränning kräver helst att bränningsdjupet blir stort samt 

att trädskiktet dödas. Därför är det normalt svårt att lyckats med detta. I Svartåns 

övre lopp finns rester av tall-björkbrännor i flera bestånd (221-224). Bestånd 222 

och 223 är nyligen påverkade av bl.a. gallring. De är relativt rika på björk redan 

idag. Vid en bränning skulle befintliga björkar skjuta stubbskott om de dödas, samtidigt 

som stora mängder död lövträdsved skulle bildas. Större delen av tallarna bör 

dödas vid branden så dessa ej kommer att dominera den kommande successionen. 

Eventuellt kan en del av tallar fällas efter bränning om dessa överlever i alltför hög 

grad. Förutom att underlätta vårtbjörkens föryngring skulle detta förse raggbpock 

med lämplig utvecklingsved. Detta skulle vara mycket gynnsamt för den sannolikt 

mycket skyddsvärda fauna på björk som ännu lever kvar här. I de mer redan idag 

skyddsvärda bestånden (221, 224) är lövinslaget utgående. 

Förslag på målsättningar: 1) Skapa solexponerad ved av björk. 2) Initiera en ny 

föryngring av vårtbjörk, såväl från stubbskott som från frö. 

6) Talldominerade bestånd i Svartågrenens naturreservat 

Här är vattentillgången god och välavgränsade bestånd finns intill vägen. Intill 

vägens västra sida finns äldre, redan idag mycket fin tallskog.. Denna är dock stamtät 

samt så sker en tydlig invandring av gran. Delar av skogen närmast väg (inkl. 

trivialare skog på vägens östra sida) ligger på flack mark med sandgrund. Längre 

inåt är skogen trivialare, men troligen svår att avgränsa vid bränning. 

Förslag på målsättningar: 1) Brandpåverka tallskog på sandgrund (för att gynna 

marksvampar och associerad markfauna). 2) Minska stamtäthet och motverka 

graninvanding. 3) Minska humusskiktets tjocklek. 

ÖVRIGA ÅTGÄRDER 

Den kända förekomsten av raggbock (sydväst Muslicksberget) utgörs av en enda 

låga, och tillförsel av död ved bör övervägas. Dessutom bör helst en riktad inventering 

av raggbocken göras längs Svartåns nedre del eftersom det kan finnas oupptäckta 

förekomster på yngre och äldre hyggen. 

Hur väl har denna inventering fångat upp artrikedomen i området? 

Denna inventering ska ses som ett ytterst begränsat stickprov i delar av detta 

mycket stora område (1050 ha). För vissa arter är dock miljökraven så speciella att 

inventeringen troligen hittat en stor del av förekomsterna. Detta gäller särskilt krävande 

arter på tall som reliktbock, raggbock och skrovlig flatbagge. 

44

Det var tydligt att fällorna och direktsök ger mycket olika resultat. Många av 

arterna hittades bara med den ena metoden, och metoderna kan sägas komplettera 

varandra. Ett problem vid denna typ av inventeringar är att många arter fluktuerar 

kraftigt mellan år, och det är då slumpen som avgör om man lyckas hitta dem vid 

ett enda års undersökning. Här är Jansson & Sjöbergs undersökning unik eftersom 

de inventerade under tre år i den gamla parken. Ändå är det förvånansvärt många 

arter som nu kunde påträffas som de ej alls hittade. Detta beror delvis på att kunskapen 

om vedlevande insekter har ökat sedan dess, och idag finns kunskap tillgänglig 

hur man hittar vissa sällsynta arter, kunskap som de ej hade tillgång till. 

Tack 

Olof Hedgren, Uppsala och Bo Karlsten, Grycksbo medverkade vid fältarbetet. 

Stig Lundberg gav information om tidigare fynd av skalbaggar i området. Kjell 

Hedmark, Vuollerim identifierade en svampmygga. Stefan Henriksson och senare 

Rie Stagegaard, båda vid Länsstyrelsen Gävleborg, administrerade uppdraget. Olof 

Hedgren och Carola Orrmalm (Länsstyrelsen Gävleborg), gav synpunkter på texten. 

Referenser 

Andersson, M. 2008. Skogen i Hamra nationalparks utvidgning, inventeringsrapport. 

Länsstyrelsen Gävleborgs län (pdf). 

Appelqvist, T. 2005. Naturvårdsbiologisk forskning. Underlag för områdesskydd i 

landskapet. Naturvårdsverket, Rapport 5452. 

Boman, P. & Franc, N. 2009. Vedlevande skalbaggar på nyligen död tall –Tofta 

skjutfält, Gotland. Rapport, Länsstyrelserna Södermanland och Gotland. 

Ehnström, B. & Axelsson, R. 2002. Insektsgnag i bark och ved. ArtDatabanken, 

Uppsala. 

Franc, N. 2009. Vedlevande skalbaggar på nyligen död tall –Tresticklans nationalpark. 

Rapport, Länsstyrelserna Södermanland och Västra Götaland. 

Granström, A. & Niklasson, M. 2009. Brandhistorik i Hamra nationalpark. Rapport, 

Länsstyrelsen Gävleborg (under utarbetande). 

Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige. Artdatabanken, SLU, Uppsala. 

Hedgren, O. 2008. Vedlevande insekter i Granåsens naturreservat och omgivningar 

efter stormfällningen 2001. Rapport 2008:26, Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen 

Dalarna. 

Hedgren, H., Hansson, J. & Wikars, L.-O. 2009. Vedinsekter i tallskog i Västmanlands 

län. Rapport, Länsstyrelsen Västmanlands län (utkast). 

45

Jansson, A. & Sjöberg, O. 1932. Bidrag till kännedomen om insektsfaunan i Hamra 

nationalpark. Kungl. Vetenskapsak. skr. Naturskyddsärenden. Stockholm. 

Janzen, D. H. 1983. No park is an island: Increase in interference from outside as 

park size decreases. Oikos 41: 402-410. 

Linder, P. 1998. Structural changes in two mid-boreal Swedish forest stands in 

central Sweden over 72 years. Scand. J. Forest Res. 13: 451-461. 

Lundberg. S. 1963. Bidrag till kännedomen om svenska Coleoptera. 6. Ent. Tidskr. 

84:119-124. 

Lundberg, S. & Gustavsson, B. 1995. Catalogus Coleopterorum, Naturhistoriska 

riksmuseet, Stockholm 

Marklund, D. & Marklund, S. 2009. Inventering av jättepraktbagge, Höga kusten, 

Ångermanland. Rapport, Länsstyrelsen Västernorrland. 

Nilsson, S. G. & Baranowski, R. 1996. Förändringar i utbredning av den boreala 

skogens vedlevande knäppare. Entomol. Tidskr. 117: 87-101. 

Olsson, J. 2008. Colonization patterns of wood-inhabiting fungi in boreal forest. 

Doktorsavhandling, Inst. ekologi och miljövård,, Umeå universitet. 

Palm T. 1951. Die Holz- und Rindenkäfer der Nordschwedischen Laubbäume. 

Medd. Stat. Skogsf. inst. 40 (2). 

Pettersson, R.P. 2008. Åtgärdsprogram för skalbaggar på färsk tallved. Utkast till 

remissversion, Naturvårdsverket. 

Sahlin, E. & Schroeder, M.S. 2009. Importance of habitat patch size and geographic 

isolation for occupancy and density of aspen-associated saproxylic beetles. 

Manus i avhandling. 

Sjöberg, O. 1962. Coleoptera från Hälsingland och Hamra kapellag. Entomol. 

Tidksr. Suppl. 2. 

Wikars, L.-O. 2003. Raggbocken (Tragosoma depsarium) gynnas tillfälligt av 

hyggen men behöver gammelskogen. Entomol. Tidskr. 124: 1-12. 

Wikars, L.-O. 2006. Åtgärdsprogram för skalbaggar på äldre tallved. Remissversion, 

Naturvårdsverket. 

Wikars, L.-O. 2008. Brandskador på tall och vedinsekter i tre naturvårdsbrända 

områden i Gåsberget och Trollmosseskogens naturreservat, Rättviks kommun. 

Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarnas län (opubl. stencil). 

Wikars, L.-O. 2009. Brandinsekter i Dalarna 1990-2008. Rapport, Länsstyrelsen 

Dalarna (utkast). 

Wikars, L.-O., Hansson, J. & Hedgren, O. 2009. Vedinsekter i tallskog i Örebro 

län. Rapport, Länsstyrelsen Örebro län (utkast). 

46

Wikars, L.-O. & Hedenås, H. 2009. Åtgärdsprogram för bevarandet av hotade arter 

på asp i Norrland 2009-2014. Naturvårdsverket, remissversion. 

Wikars, L.-O., Sahlin, E. & Ranius, T. 2005. A comparison of three methods to 

estimate species richness of saproxylic beetles in logs and high stumps of Norway 

spruce. Can. Entomol. 137 :304-324. 

Wikars, L.-O. & Ås, S. 1991. Hotade vedinsekter i fem lövbrännor i norra Hälsingland. 

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Rapport 1991:7, 31 pp. 

Östlund, L., Zackrisson, O. & Axelsson, A.-L. 1997. The history and transformation 

of a Scandinavian boreal forest landscape since the 19 th century. Can. J. For. 

Res. 27: 1198-1206. 

47

Bilaga 1. Artlista insekter 

RL05 = rödlistning enligt Gärdenfors (2005). Lokalbeteckningar: HA 1) gamla 

parken, norr, HA2) gamla parken, söder, HA3) gamla parken, Näckrostjärn, BR) 

Bränna 2007, SV) Svartåvallens naturreservat, SÖ) Svartåns övre lopp, SG) Svartågrenens 

naturreservat. 

Namn RL05 HA1 HA2 HA3 HA4 BR SV SM SG Totalt 

SKALBAGGAR 

Jordlöpare, Carabidae 

Tachyta nana 1 1 

Calathus micropterus 1 1 

Dromius agilis 3 1 4 

Stumpbaggar, Histeridae 

Plegaderus vulneratus 11 25 21 1 28 86 

Myrmetes piceus 1 1 

Gnathoncus nannetensis 7 1 8 

Gnathoncus schmidti 1 1 

Gnathoncus buyssoni 2 2 

Margarinotus striola 1 1 

Fjädervingar, Ptiliidae 

Pteryx suturalis 1 1 

Slemsvampbaggar, Leiodidae 

Anisotoma humeralis 27 2 1 28 8 12 78 

Anisotoma axillaris 1 1 4 2 10 18 

Anisotoma castanea 17 46 63 3 19 1 24 173 

Anisotoma glabra 14 3 1 6 3 2 2 31 

Amphicyllus globus 1 1 

Agathidium rotundatum 1 2 3 

Agathidium confusum 6 1 7 3 17 

Agathidium arcticum 1 1 

Agathidium nigripenne 4 1 5 

Agathidium seminulum 1 3 1 7 4 16 

Agathidium laevigatum 1 1 2 

Agathidium pisanum 1 1 2 4 

Åtelbaggar, Cholevidae 

Sciodrepoides watsoni 10 3 1 2 58 4 78 

Glattbaggar, Scydmaenidae 

Nevraphes coronatus 2 2 

Stenichnus bicolor 1 1 2 

Asbaggar, Silphidae 

Nicrophorus vespilloides 4 2 20 26 

Oiceoptoma thoracica 1 1 

Kortvingar, Staphylinidae 

Quedius plagiatus 2 1 3 

Nudobius lentus 1 1 

Pselaphus heisei 1 1 

Acrulia inflata 5 3 8 

Phyllodrepa clavigera NT 1 4 5 

48

Olisthaerus substriatus NT 1 7 10 18 

Phloeocharis subtilissima 1 1 

Trichophya pilicornis 35 35 

Lordithon lunulatus 34 8 13 4 84 10 148 301 

Lordithon speciosus 1 2 3 

Sepedophilus littoreus 10 10 

Oxypoda alternans 65 5 11 128 4 251 464 

Bolitochara pulchra 1 3 1 1 23 2 31 

Leptusa pulchella 1 2 3 

Anomognathus cuspidatus 1 1 1 2 5 

Scirtidae 

Cyphon padi 1 2 3 

Bladhorningar, Scarabaeidae 

Aphodius fossor 1 1 

Potosia cuprea metallica 2 19 38 18 11 287 33 408 

Trichius fasciatus 3 1 1 5 

Rödvingebaggar, Lycidae 

Dictyoptera aurora 3 1 7 11 5 27 

Platycis minutus 1 1 

Lygistopterus sanguineus 1 1 

Mjukbaggar, Cantharidae 

Rhagonycha atra 3 1 7 8 6 25 

Absidia schoenherri 45 8 16 131 7 207 

Malthodes fuscus 2 2 

Knäppare, Elateridae 

Athous subfuscus 10 5 2 6 19 5 16 63 

Harminius undulatus 6 4 8 4 22 

Denticollis linearis 3 3 

Orithales serraticornis 6 6 

Prosternon tessellatum 12 12 

Selatosomus impressus 2 3 5 

Selatosomus aeneus 1 1 

Ampedus pomonae 1 1 

Ampedus balteatus 2 4 6 

Ampedus tristis 3 3 1 2 3 12 

Ampedus nigrinus 1 1 6 1 5 8 22 

Sericus brunneus 1 1 1 5 8 

Melanotus castanipes 1 2 1 10 4 12 30 

Praktbaggar, Buprestidae 

Buprestis rustica 0 0 

Buprestis octoguttata 0 0 

Phaenops formaneki 0 0 

Anthaxia quadripunctata 1 1 

Ängrar, Dermestidae 

Megatoma undata 2 4 6 

Anthrenus museorum 2 2 

Trägnagare och tjuvbaggar, Anobiidae 

Ptinus fur 1 1 

Ptinus villiger 2 2 4 

Ptinus subpilosus 1 1 2 

Episernus angulicollis 1 1 

49

Ernobius explanatus 1 1 

Anobium thomsoni 4 4 

Hadrobregmus pertinax 1 1 2 

Dorcatoma dresdensis 1 1 

Dorcatoma robusta 2 40 42 

Varvsflugor, Lymexylidae 

Hylecoetus dermestoides 1 1 1 3 

Mörkbaggar, Trogossitidae 

Calitys scabra VU 1 5 4 10 

Ostoma ferruginea 10 2 12 

Thymalus limbatus 3 1 4 

Brokbaggar, Cleridae 

Thanasimus formicarius 6 31 20 11 8 1 77 

Thanasimus femoralis 1 3 12 1 17 

Borstbaggar, Melyridae 

Dasytes niger 15 15 

Glansbaggar, Nitidulidae 

Carpophilus marginellus 1 1 2 

Omosita depressa 1 1 

Soronia grisea 1 1 

Pocadius ferrugineus 1 1 

Thalycra fervida 5 20 25 

Glischrochilus hortensis 1 4 5 

Glischrochilus quadripunctatus 4 1 26 1 2 1 35 

Pityophagus ferrugineus 4 5 6 52 5 13 2 87 

Aspidiporidae 

Sphindus dubius 1 2 1 4 

Arpidiphorus orbiculatus 5 9 9 1 60 84 

Trädglansbaggar, Monotomidae 

Rhizophagus ferrugineus 9 323 367 96 217 33 5 1050 

Rhizophagus dispar 2 5 4 9 21 2 16 59 

Rhizophagus nitidulus 2 3 5 

Rhizophagus parvulus 1 1 12 2 1 1 18 

Plattbaggar, Cucujiidae 

Dendrophagus crenatus 3 1 3 7 5 19 

Kölplattbaggar, Laemophloeidae 

Cryptolestes abietis 1 10 1 12 

Fuktbaggar, Cryptophagidae 

Cryptophagus (Micrambe) longitarsis 3 3 

Cryptophagus (Micrambe) abietis 3 3 

Cryptophagus badius 1 5 1 1 8 

Cryptophagus lysholmi VU 80 80 

Cryptophagus lapponicus 2 1 3 

Cryptophagus scanicus 2 2 

Caenoscelis ferruginea 1 1 2 

Atomaria ornata 2 2 

Atomaria barani 1 1 

Atomaria alpina NT 1 1 

Atomaria subangulata 1 4 5 

Atomaria bella 1 9 1 3 6 3 1 24 

Atomaria wollastoni 1 1 

50

Atomaria pulchra 7 2 9 

Trädsvampbaggar, Erotylidae 

Triplax aenea 3 3 

Triplax russica 1 14 20 35 

Dacne bipustulata 1 1 2 

Gångbaggar, Cerylonidae 

Cerylon histeroides 2 1 2 1 4 10 

Cerylon ferrugineum 1 1 3 5 

Cerylon deplanatum 7 7 

Endomychidae 

Leiestes seminigra NT 1 1 

Mögelbaggar, Lathridiidae 

Latridius hirtus 1 9 10 

Latridius consimilis 6 3 4 5 18 

Latridius anthracinus 3 3 

Latridius minutus 4 4 

Latridius nidicola 1 1 2 

Enicmus fungicola 1 1 1 3 

Enicmus planipennis 1 1 1 3 

Enicmus rugosus 7 8 10 3 9 28 20 85 

Aridius nodifer 1 1 

Corticaria lapponica 7 13 20 

Corticaria orbicollis 2 6 8 

Corticaria interstitialis 2 2 1 5 

Corticaria foveola 1 1 

Corticaria rubripes 8 1 1 1 11 

Corticaria polypori 5 1 6 

Corticaria longicollis 1 7 25 2 2 37 

Corticaria lateritia 2 4 5 11 

Corticaria obsoleta 1 1 2 

Corticaria ferruginea 9 9 

Cortinicaria gibbosa 2 2 

Corticarina similata 1 1 

Corticarina latipennis 1 1 

Trädsvampborrare, Cisidae 

Cis lineatocribratus 3 1 4 

Cis jacquemartii 4 4 

Cis glabratus 15 15 

Cis comptus 1 1 

Cis hispidus 1 2 2 2 7 

Cis boleti 1 3 6 10 

Cis quadridens NT 1 50 51 

Cis punctulatus 2 2 

Cis bidentatus 2 2 

Ennearthron laricinum NT 17 17 

Orthocis alni 1 1 2 

Hadreule elongatula 1 1 

Ropalodontus strandi 3 3 3 9 

Colydiidae 

Bitoma crenata 1 1 

Trädsvampbaggar, Mycetophagidae 

51

Mycetophagus decempunctatus VU 1 1 

Mycetophagus multipunctatus 1 1 2 

Barkplattbaggar, Pythidae 

Pytho depressus 1 53 50 7 4 2 117 

Pytho abieticola VU 1 2 2 5 

Trädbasbaggar, Salpingidae 

Sphaeriestes bimaculatus 1 1 

Sphaeriestes stockmanni 1 1 

Salpingus ruficollis 6 6 

Svartbaggar, Tenebrionidae 

Bolitophagus reticulatus 5 6 11 

Bius thoracicus VU 1 1 2 

Corticeus linearis 1 1 2 

Mycetochara flavipes 1 1 

Mycetochara obscura NT 2 5 2 9 

Ristbaggar, Scraptiidae 

Anaspis marginicollis 1 4 1 1 3 2 1 13 

Anaspis arctica 1 1 

Anaspis rufilabris 1 1 4 7 2 6 21 

Tornbaggar, Mordellidae 

Curtimorda maculosa 1 1 2 

Tetratomidae 

Tetratoma ancora 3 3 

Brunbaggar, Melandryidae 

Hallomenus binotatus 1 1 6 1 9 

Orchesia micans 2 1 3 

Orchesia fasciata NT 1 1 

Abdera flexuosa 14 14 

Xylita laevigata 9 1 4 6 1 21 

Zilora ferruginea NT 1 3 2 6 

Långhorningar, Cerambycidae 

Tragosoma depsarium VU 0 0 

Nothorhina punctata NT 1 1 

Arhopalus rusticus 1 0 1 

Tetropium castaneum 14 14 

Tetropium fuscum 3 3 

Rhagium mordax 2 4 6 

Rhagium inquisitor 4 12 0 3 9 15 2 45 

Oxymirus cursor 0 2 2 

Alosterna tabacicolor 2 11 13 

Anoplodera virens 0 0 

Judolia sexmaculata 1 1 

Molorchus minor 1 1 2 6 3 2 15 

Semanotus undatus 0 1 1 

Callidium coriaceum 0 5 1 6 

Monochamus sutor 0 0 

Pogonocherus fasciculatus 2 2 1 1 6 

Vivlar, Curculionidae 

Otiorhynchus scaber 1 1 

Rhyncolus ater 1 2 1 1 5 

Rhyncolus sculpturatus 1 1 3 5 

52

Magdalis linearis 1 1 

Magdalis frontalis 5 5 

Hylobius abietis 1 33 41 1 17 93 

Hylobius pinastri 1 1 

Pissodes pini 3 15 2 2 22 

Pissodes gyllenhalii 2 1 0 3 

Pissodes piniphilus 4 1 5 

Barkborrar, Hylesininae & Scolytinae 

Carphoborus cholodkovskyi VU 2 2 

Hylurgops glabratus 1 1 4 1 7 

Hylurgops palliatus 1 1 2 3 2 1 10 

Hylastes brunneus 633 664 4 335 1 273 1 1911 

Hylastes cunicularius 13 1 56 455 201 726 

Hylastes opacus 1 1 5 1 8 

Xylechinus pilosus 1 1 

Tomicus minor 0 0 

Tomicus piniperda 1 15 0 10 1 27 

Polygraphus subopacus 1 11 12 

Polygraphus poligraphus 1 1 3 5 

Polygraphus punctifrons 30 30 

Pityogenes chalcographus 2 1 2 12 17 

Pityogenes quadridens 1 1 

Pityogenes bidentatus 1 35 13 49 

Orthotomicus proximus 1 1 2 

Orthotomicus suturalis 3 3 

Orthotomicus laricis 3 3 

Ips acuminatus 20 20 

Ips typographus 6 1 11 18 

Dryocoetes autographus 1 6 7 

Dryocoetes hectographus 41 1 46 1 21 110 

Trypodendron laeve 3 3 

Trypodendron lineatum 3 10 13 

Trypodendron signatum 2 2 

Pityophthorus micrographus 3 3 

Övriga insekter 

Apomyelois bistriatella NT 1 1 

Aradus betulae 10 1 11 

Aradus betulinus 1 1 

Aradus crenaticollis 1 1 

Aradus obtectus 1 1 

Scoloposcelis obscurella 8 2 4 14 

Keroplatus testaceus 2 2 

Xylophagus ater NT 7 7 

HA1 HA2 HA3 HA4 BR SV SM SG Totalt 

Totalt individer 409 1177 1465 130 927 1711 1059 1166 8048 

Antal arter 19 56 60 59 27 76 120 110 97 242 

53

Länsstyrelsens rapporter 2009 

2009:1 Bräddning av avloppsvatten i Sverige och Gävleborgs län 

2009:2 Lex Sarah – del av kommunernas kvalitetsarbete? Lex Sarah anmälningar 

och kunskapsinventering i Gävleborgs län 2008. 

2009:3 Inventering av blåtryffel (Chamonixia caespitosa) i Gävleborgs län 2008 

2009:4 Inventering av fjälltaggsvampar (Sárcodon) och violgubbe (Gomphus clava 

tus) i Gävleborgs län 2008 

2009:5 Regional strategi för naturvårdsbränning i skyddade områden Gävleborgs 

län 

2009:6 Förslag till övervakningsprogram för större vattensalamander 

(Triturus cristatus) i Gävleborgs län 2008 

2009:7 Säsongsvariation och geografisk variation i koncentrationer av dioxiner, 

dibensofuraner och dioxinlika PCB:er i strömming från Bottenhavet 

2009:8 Regional analys av bostadsmarknaden i Gävleborgs län 2009 

2009:9 Förorenade områden i Gävleborgs län – Inventering av branschen, 

kommunala deponier 

2009:10 Kustfåglar i Gävleborg 2007 

2009:11 Metodstudie kustfågelinventering 2007 

2009:12 Metodjämförelse av undersökningstyper för kustfåglar 

2009:13 Inventering inför dikesrestaurering på Svartåmyran, Hamra Nationalpark 

2009 

2009:14 Vedskalbaggar i Hamra nationalpark, Gävleborgs län 

Tryck: Länsstyrelsen Gävleborg 

Rapportnr: 2009:14 

ISSN: 0284-5954 

Upplaga: 25 ex 

Besöksadress: Borgmästarplan, 801 70 Gävle Telefon: 026-17 10 00 

Webbadress: www.x.lst.se

Vedskalbaggar i Hamra nationalpark, Gävleborgs ... - Länsstyrelserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?