En värld full av standarder (pdf 751 kB) - KTH

Sedan dess har givetvis organisationsläran, liksom samhället i övrigt, utvecklats något
enormt: idag kan organisationer ordnas och struktureras på otaliga vis för otaliga
ändamål. Det verkar dock vara sällan som en optimal struktur (eller för den delen, ens
en duglig) som blir resultatet – det räcker med en snabb titt i affärspressen för att
beskåda hur många organisationer som av någon anledning tvingas till om-
strukturering. Vad är det dock som gör att begreppet ”struktur” är så svårt att angripa
rent praktiskt? I ett första skede är det ju egentligen bara två fundamentala fråge-
ställningar varje organisation måste besvara: hur arbetsuppgifter ska fördelas och hur
roller, funktioner och enheter ska samordnas när ansvarsområden väl är fastställda
(Bolman & Deal, 2007). Därför kan det tyckas att dessa frågor bör kunna angripas
utifrån en behändig checklista. Detta låter sig dessvärre inte göras; frågeställningarna
är av betydligt mer komplex art än så. Många är de variabler som påverkar: ålder och
storlek; kärnprocessernas beskaffenhet; omgivningen och dess förändringshastighet,
stabilitet och mognad; uttalade strategier och målsättningar; informationsteknologi;
arbetskraftsegenskaper – alla påverkar den teoretiskt optimala strukturens utformning.
Då bör det också påpekas att vi enbart inkluderat s.k. ”rationella” variabler – andra
forskare med hemvist i andra perspektiv skulle nog mer än gärna vilja inkludera andra
synsätt. Exempelvis skulle strukturens utformning för en marxist snarare bero på
konflikten mellan arbetare som söker trygg anställning och kapitalister som vill
ackumulera så mycket kapital som möjligt; en genusteoretiker skulle ställa strukturens
utformning utifrån begreppen ”maskulinitet” och ”femininitet” och hur dessa lyfts
fram kontra förtrycks i organisationsstrukturen (Maravelias, 2003; Packendorff &
Lindgren, 2006). Här betraktas ”rationalitet” snarare som ett argument för att dölja de
verkliga, grumliga motiven – det vill säga en diametral motsättning till de bakom-
liggande antaganden det strukturella perspektivet försvarar.
Vidare måste varje enskild organisation förhålla sig till olika typer av strukturella
dilemman: differentiering kontra integrering, glapp kontra överlappning, underut-
nyttjande kontra överbelastning, bristande klarhet kontra bristande kreativitet, själv-
ständighet kontra beroende – för att blott nämna ett fåtal. Sonika måste varje
organisation – utöver att parera de exogena omvärldsförhållanden som i hög grad
dikterar vilka strukturer som kan betraktas som relevanta kontra irrelevanta – angripa
och definiera sig själv utifrån en rad endogena spänningar.
6