Jan Stolpe

jan stolpe
Att översätta Platon
Den största utmaningen för varje Platonöversättare
är att författaren är en sådan lysande språkkonstnär,
skriver Jan Stolpe som hittills översatt två volymer
med Platons skrifter.
sedan några år tillbaka är jag sysselsatt med att översätta Platons
samlade skrifter till svenska. Översättningen ska omfatta alla
skrifter som går under Platons namn, även dem som tämligen säkert
anses vara oäkta och dem som bara kanske är skrivna av andra
författare. Också breven ska komma med, och den handfull dikter som tillskrivs
Platon.
När (om) arbetet blir färdigt ska det omfatta sex volymer; två är hittills
utgivna (Skrifter Bok 1—2, förlaget Atlantis, Sthlm 2000 och 2001), jag har
just påbörjat den tredje, som innehåller Staten och planeras utkomma
2003.
Till min hjälp har jag två granskare utsedda av Hultengrenska fonden
för filosofi: den finlandssvenske Platonforskaren Holger Thesleff och Lilli
Alanen, även hon finlandssvensk, professor i filosofihistoria i Uppsala.
Vitterhetsakademien har därutöver utsett fyra granskare: Jerker Blomqvist,
Mats Furberg, Per-Erik Malmnäs och Jan Österberg. Dessa sex går
löpande igenom mina manuskript, diskuterar ordval och tolkning, ställer
frågor och föreslår förbättringar. Det säger sig själv att en sådan stab lämnar
ovärderlig hjälp åt en översättare.
Platon har två gånger tidigare översatts i större skala i Sverige. Först av
Magnus Dalsjö, lektor i grekiska i Kristianstad, som utgav sju volymer
mellan 1870 och 1906, sedan av Claes Lindskog, professor i grekiska i
Lund m.m., som utgav fem volymer åren 1920–1924. I Dalsjös utgåva saknas
några viktiga texter, främst ålderdomsverket Lagarna; Lindskog tog
inte med dialogen Kratylos. Många av de mindre skrifterna av omdiskuterad
äkthet saknas hos dem båda.
4

Dalsjö var väl insatt i Platons filosofi och en tränad filolog. Hans översättning
präglas av stor terminologisk exakthet, den är noggrann och den följer
originalet mycket tätt i hälarna, vilket ibland gör ett knaggligt intryck.
Det har också hänt mycket med den svenska prosan sedan 1800-talets sista
årtionden. Lindskog skriver däremot en levande och kraftfull svenska som
har stått sig förvånansvärt gott. I mer teoretiska avsnitt brister det ofta i
precision; det är mitt intryck att Lindskog har varit mindre intresserad av
dessa partier och ibland skyndat vidare till de mer berättande.
Det är min ambition att försöka förena det bästa hos dessa båda föregångare:
precisionen hos Dalsjö och det levande språket hos Lindskog.
Men i ett viktigt avseende försöker jag avvika från dem båda.
Den största utmaningen för varje Platonöversättare är det förhållandet
att författaren är en sådan lysande språkkonstnär. Och inte bara det. Han
har ett enormt stilregister, som spänner över de mest skiftande lägen. När
Holger Thesleff skrev en bok om Platons språk på 1960-talet kallade han
den inte »Studier i Platons stil«, utan »Studier i Platons stilar« (Studies in
the Styles of Plato, Helsingfors 1967). Han urskiljer inte mindre än tio olika
stilnivåer i Platons texter, från enkelt resonerande prosa till den mest visionära
prosapoesi och till det som grekerna kallade onkos – svulst.
Det är inte så enkelt att vi möter en av dessa olika prosastilar i varje dialog.
Platon svingar sig brant mellan dem inom ramarna för ett och samma
verk. I Gästabudet håller sex olika personer varsitt tal till Eros, kärleken.
Varje tal är utformat på sitt speciella vis, och gestaltar därmed karaktären
hos mannen som håller det. Här gäller det för en översättare att hänga med
i rörelsen. I Faidros förekommer tre olika tal: först ett som uppges vara för-
5

fattat av den kände talskrivaren Lysias, sedan ett tal med samma tendens
som Sokrates håller, slutligen ytterligare ett av Sokrates, nu med motsatt
innehåll mot det förra och med en helt annan poetisk lyftning. När det
gäller Lysias-talet har vi ett rikt jämförelsematerial till vårt förfogande eftersom
en hel liten samling tal författade av Lysias finns bevarade till vår
tid. I Platons dialog sägs Faidros läsa upp Lysias-talet från en medhavd papyrusrulle,
och i denna text har Platon imiterat Lysias språk så träffsäkert
att det åtminstone förr i världen fanns filologer som menade att vi här hade
att göra med en autentisk skrift av Lysias.
Sokrates första tal i Faidros är en pliktskyldig replik till det förra talet,
utformat på sitt speciella vis, tämligen platt. Sokrates andra tal i samma
dialog är en av de mest berömda Platontexterna: poetisk, visionär, djärv,
ställvis dunkel i formuleringar och bildspråk. Att söka åstadkomma något
motsvarande är svårt, men just därför en så stimulerande uppgift.
Enligt min uppfattning är det just denna mäktiga stilistiska spännvidd,
denna extrema språkliga rörlighet som erbjuder de största svårigheterna
för en översättare av Platon. Och just i det här avseendet anser jag att både
Dalsjö och Lindskog har gjort det för lätt för sig. Förenklat kan man beskriva
det så att de anlägger ett tonfall i början av sitt arbete och sedan använder
det hela vägen rakt igenom. (Det gäller för övrigt många andra Platonöversättare
som jag har haft anledning att studera.) Här försöker jag
göra något annat.
En annan svårighet med att översätta Platon är naturligtvis att han är en
klassiker, ständigt läst, ständigt utlagd och brukad. Idéläran har haft ett
ofantligt inflytande i västerlandets idéhistoria. Generation efter generation
av filosofer och tänkare har tagit fatt i hans texter, vidareutvecklat
motiv i dem, fyllt hans termer och begrepp med senare tiders filosofemer.
Hur skalar man bort allt detta och återvänder till skapelseögonblicket?
Ingen kan låtsas som om historien inte har rullat på, det går aldrig att
backa bandet. Men i Platons skrifter pågår det, som jag ser saken, en kamp
för att formulera något som aldrig tidigare har formulerats. I olika skrifter
prövar Platon nya angreppsvinklar och nya uttryck för att säga något tidigare
inte sagt. Han har ingen fix och färdig fackterminologi till sitt förfogande,
den får han bygga upp under arbetets gång. Han har ingen äldre
kultur från något annat land att falla tillbaka på och hämta termer och formuleringar
ifrån: hos Platon finns det inte en enda översatt term. Det är
en situation som är mycket svår för en västerländsk nutidsmänniska att
sätta sig in i. Ändå måste man försöka göra det. Platon tillgriper i viss utsträckning
enkla, vardagliga grekiska ord och laddar upp dem med sina
speciella betydelser – hur fångar man just denna rörelse? Han är en ut-
6

präglat visuell tänkare, och bland annat därför är det motiverat att återge
den så kallade idélärans centrala ord inte med idé, utan med form, för att nu
bara ta ett enda exempel.
En översättare kan aldrig kliva ur sin egen tid. På samma sätt som vi i
dag kan se att Dalsjös Sokrates har ett och annat drag av Boström och att
Lindskogs Platon har ett och annat drag av Hans Larsson (möjligen också
Jesus) kommer senare generationers läsare säkert att kunna ange vad min
Sokrates har lånat drag av, eller i varje fall i vilken tid han hör hemma. Det
finns det ingenting att göra åt, och det är ingenting att beklaga. Att Dalsjös
och Lindskogs texter återspeglar sina tiders antiksyn är lika givet som att
min text gör det.
När Hjalmar Gullberg översatte Sofokles Antigone 1935 återgav han
första raden på följande sätt:
O syster, samma skötes frukt, Ismene.
Jag har stor respekt för Gullbergs tragediöversättningar; de är bitvis lysande.
Men bitvis är de också så vackra att man nästan inte hör vad som
sägs. Och jag kan förstå att teaterfolk i dag vill komma bort ifrån just detta
anslag. Lösningen är inte att åstadkomma en trivial, vardagligt talspråksmässig
formulering. Sofokles skrev inte talspråk. Det gjorde inte Platon
heller. Det gäller att finna ett tonfall som bevarar något av originalets karaktär
men samtidigt inte heller lägger vallar av högaktning mellan läsaren
och texten – falsk och ihålig högaktning, skulle jag kanske säga. Det
gäller Sofokles och det gäller Platon – två författare från en kultur och ett
skede som har omgetts med sådan enorm dyrkan och respekt i olika perioder.
Det är en särskild svårighet för översättare av texter från den klassiska
grekiska antiken att slå sig igenom den schablonmässiga vördnaden och få
en mer konkret bild av deras storhet.
Platon är oss mycket främmande. Han befinner sig oändligt långt bort
från oss. Det är fullständigt förfelat att söka göra honom till en nutidsmänniska
och en av oss. Om han vore det – varför skulle vi i så fall läsa honom?
Det märkliga är ju att hans texter, på tvåtusenfemhundra års avstånd,
omväxlande – och samtidigt – kan komma oss så nära och te sig så
främmande. Varje försök att förenkla det förhållandet är dömt att ge en
skev bild av författaren, och reducera hans språk och hans verk.
Jan Stolpe är översättare. Hans första äversättning var Aristoteles Om diktkonsten 1961, och
sedan dess har han översatt ett 80-tal böcker, mest från franska.
Platon, Skrifter (Atlantis), översättning, förord och noter av Jan Stolpe. Skrifter Bok 1: Sokrates
försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon, Gorgias.
Skrifter Bok 2: Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros, Kratylos.
7