Skogen tar över efter oljan 4 - Holmen

Fri utveckling ett hot
mot värdefulla naturtyper
Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckel-
biotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer lämnas
för fri utveckling. Men det kan bli döden för stora naturvärden.
För på nästan alla marker i Sverige tar då granen över. AV cARL HeNRIK PALMéR
Vi börjar med en tavla. Prins Eugens
älskade Våren. Här finns hela den
svenska folksjälen. Vitsipporna,
ljuset och de vita björkstammarna. Men det
finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar
noggrant. Det växer två granar i hagen.
Det visar att hagen har börjat förfalla.
För i en välskött hage finns inte utrymme
för gran. Den gav inget foder, inga nötter
och under den växte inget saftigt gräs. Att
ta bort granen var en självklarhet för den
rationella bonden – kanske är det ett förträngt
minne från den tiden som lever kvar
i den svenska allmänhetens negativa syn på
gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle
granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte
julen stod för dörren.
Vad vi ser på tavlan är det första steget
mot en mycket stor ekologisk omställning
– närmast en katastrof för många arter.
Granen, är en seg maratonlöpare. Den
kommer långsamt att ta över helt om hagen
lämnas för fri utveckling. På sikt kommer
granens kronor sluta sig och släcka ljuset
för markens blommor. Och ännu värre –
lägga en mörk, kvävande filt med granbarr
över dem också.
Granen kommer dessutom att förändra
marken. Daggmasken, denna mänsklighetens
trotjänare nummer ett, klarar inte
granens sura barr. När daggmasken är
borta omvandlas markprofilen från bördig
brunjord och mull till sur råhumus. Den
fungerar som en liksvepning för örterna.
I en skog med råhumus kan bara vedartade
ris och halvparasiter som skogskovall
klara sig.
På Ängsö i Roslagens skärgård fanns fram
till 1909 de mest härliga lövängar. För att
skydda dem blev ön nationalpark detta år.
Torparen tvingades sluta med slåtter och
bete – blommorna skulle skyddas från lie,
mule och klövtramp. Men det blev inte alls
som de lärde hade tänkt sig. På bara några
årtionden hade marken vuxit igen fullständigt.
Av de granna ängarna hade det blivit
en djungel. Naturvårdarna hade inte förstått
”Våren” är ett av Sveriges mest älskade konstverk
och framstår som själva sinnebilden av
svensk natur. Men en hage blir inte så här fager
utan betande mular. Lämnad till fri utveckling
skulle här inte bara stått två granar – utan en hel
granskog. Prins Eugens originalmålning hänger
på Waldermarsudde. Här något beskuren.
Nyckelbiotoper
att lövängarna var ett levande kulturlandskap som
dog när markerna inte längre hävdades.
Nu har man efter många års hårt arbete åter
fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö.
Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det
djungel igen.
Den absoluta merparten av de skogar som nu,
hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att
göra en liknande resa. Granen kommer att ta över
på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling.
Vi kommer att få stora arealer grandominerad
”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de
naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades.
Och det går förhållandevis fort. På bara några
årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad
gammal betesmark till tätnande granskog.
Det intressanta är att grandominerad urskog har
varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om
Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig
funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare
i södra Sverige, den kom till Mälardalen för
kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000
år senare. Då var våra förfäder och deras följeslagare
kor, får och getter, redan väl etablerade som landskapsdanare.
Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper
och hänsynsytor är att gynna den biologiska
mångfalden. Hur smart är det då att experimentera
med helt nya naturtyper? Vilka av Sydsveriges arter
kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen
få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap
där det inte finns någon grandominerad urskog?
Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra
Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora
avsättningar att skapa helt nya skogstyper om de
lämnas för fri utveckling. Här höll förr elden granen i
schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar
tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att
granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog
inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i
skyddade skogar.
I brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad
urskog även på klassiska tallmarker som
torr och frisk mark.
Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se
lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare
och naturvårdare börjar inse att många skogar kräver
aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri
utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom!
Det andra är att det inte behöver bli så oerhört
dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar
det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt
– och då kan virket betala för arbetet.
Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna
hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som
ansvarar för nyckelbiotoperna, är väl medveten om
problemet.
– Granen är ett stort och akut hot mot den biologiska
mångfalden i många skyddade skogar. Granen
tar över i de naturliga tallskogarna. Den tar över
lövskogar, gamla lundar och hässlen.
Det här verkar många naturvårdare fortfarande i
dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda
är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö.
Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.
Naturligtvis finns det marker där granen gör stor
naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade
nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran
har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan
Nitare. I gränsbygder, där människornas brukande
förr var mindre intensivt, finns granskogar med höga
biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten.
De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska
vi naturligtvis lämna granskogar för fri utveckling.
Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser
gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller till
exempel gamla skogsbeten på bördig mark. Låter
man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om
man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över,
om man inte samtidigt kompletterar med bete.
– Men på resten av landets nyckelbiotoper kommer
granen förr eller senare bli ett problem om vi
lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga
tallmarker i norra Sverige, det gäller kulturpåverkade
skogar i södra Sverige, och det gäller all skog söder
om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden
alls som är knutna till gran, säger han.
– Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika
nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta
Skogsstyrelsen, avslutar Johan Nitare. Då kan vi
tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi
som gynnar naturvärdena och som ändå ger
vissa avverkningsmöjligheter.
Ängsö –
nationalparken
som förlorade
sina naturvärden
Historien om Ängsö i Roslagen är lång
och brokig. Första gången ön nämns är
på en lantmäterikarta från 1639. Kartan
visar två öar som bär anteckningen ”Eng
till höö”. Det var bönder från Väringsö som
tog hö till sina djur på ön. 1725 kom den
första bofasta torparen. Markerna var nu
hårt utnyttjade. Det uppges att skogen var
så klen att den knappt räckte till gärdsgårdsstörar.
I mitten av artonhundratalet
plöjdes en del av ängarna upp till åker
men arealen äng utvidgades samtidigt till
det dubbla.
När nationalparken bildades 1909
bodde torparen Carl Edvard Carlsson
på ön. De lärde såg med förfäran på hur
Carlssons kor trampade sönder växtligheten
och hur sällsynta växter liades ner.
Därför var man angelägen om att få bort
den stackars torparen.
Så här uttrycktes det i ett brev:
”...då det naturligtvis är af vikt att ängarne
som skola ingå i Ängsö nationalpark,
så snart som möjligt komma att bli oslagna
och obetade af kreatur, för att florans ömtåligare
beståndsdelar ej må skadas”.
Torparen fick sina möjligheter att bruka
marken kraftigt beskurna och gav slutligen
upp och flyttade från ön. Ängsö växte därefter
snabbt igen. De lärde männen som
trodde att de bevarade en ursprunglig
naturtyp fick snart nog lära sig att ängar
och hagar inte lever av sig själva. I början
av 1940-talet började man att restaurera
de gamla ängsmarkerna men stötte på
många motigheter. Eller som det sägs i ett
betänkande:
”Det är ett problem för en akademi och
ett ämbetsverk att med förenade krafter
ersätta en ensam torpare.”
Sedan början av 50-talet sköts markerna
åter med bete och slåtter. Resultatet
är ett levande museum med få motsvarigheter
i landet.
Texten är hämtad från Naturskyddsföreningens
hemsida och baseras på en beskrivning i boken
”Naturen i Stockholms län – en utflyktsguide”
av Ekologigruppen 1993. Jämför också med
reportaget om Grönsö på sidan 24.
16 SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009
SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009 17
Foto: Peter Gerdehag