Fritt fram när vandrings- hindren tas bort 22 18 8 6 - Holmen
29.08.2013 • Views
Share Embed Flag

Fritt fram när vandrings- hindren tas bort 22 18 8 6 - Holmen

Fritt fram när vandrings- hindren tas bort 22 18 8 6 - Holmen

Fritt fram när vandrings- hindren tas bort 22 18 8 6 - Holmen

SHOW MORE
SHOW LESS
ePAPER READ
DOWNLOAD ePAPER
holmen.com

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

START NOW

<strong>Fritt</strong> <strong>fram</strong><br />

<strong>när</strong> <strong>vandrings</strong><strong>hindren</strong><br />

<strong>tas</strong> <strong>bort</strong><br />

Julian och ray<br />

ser <strong>fram</strong>tiden ljus för<br />

trä i storbritannien<br />

6<br />

8<br />

leif<br />

ger klara besked om<br />

skogens roll för klimatet<br />

3 2010<br />

tidning För holmen skogs intressenter<br />

<strong>18</strong><br />

Johan,<br />

Jerry och Adam<br />

ger draghjälp i Bastuträsk<br />

12<br />

<strong>22</strong><br />

Ulrika<br />

och stefan<br />

trivs i sitt nya, gamla hus

ledaren<br />

Sören Petersson, VD i <strong>Holmen</strong> Skog<br />

Dimman lättar. Granarnas långa toppskott blir synliga allt längre<br />

<strong>bort</strong>. Bergets konturer växer <strong>fram</strong>. Solen bryter igenom och björkarnas<br />

fuktiga och gulnande blad glänser som guld. Lavskrikan<br />

välkomnar och på andra sidan myren trummar hackspetten.<br />

Älgjakten har tagit sin början. Att sitta på<br />

pass kan knappast beskrivas som händelserikt.<br />

Visst finns en förväntan om ett<br />

minnesvärt älgmöte. Pulsen och vakenheten triggas<br />

i gång av minsta lilla ljud. Men långa stunder<br />

händer ingenting. Kanske är det just avsaknaden<br />

av händelser som gör att man så intensivt kan ta<br />

intryck av naturen runt omkring.<br />

Efter ett tag börjar hjärnan sortera och städa. Jag<br />

reflekterar över saker som hänt. Tankarna fortsätter<br />

kring funderingar om <strong>fram</strong>tiden. Sällan strukturerat<br />

utan mer som viltstigar i skogen. Detta<br />

händer alltid <strong>när</strong> jag är till skogs vid jakt, bär- och<br />

svampplockning eller <strong>när</strong> jag tar mig en löprunda.<br />

Jag lutar mig mot tallstammen vars skrovliga<br />

bark börjar värmas av solen. Det är ett <strong>fram</strong>tidsträd.<br />

Inte så märkvärdigt idag, men en viktig del<br />

av vårt naturvårdsarbete. Ett arbete som sker<br />

varje dag men inte alls får det erkännande som<br />

jag tycker är befogat.<br />

innehåll<br />

4 Det nya Europa byggs av trä<br />

6 Trä tar terräng i stenhusens<br />

förlovade land<br />

8 Biologiska material och<br />

energislag är <strong>fram</strong>tiden<br />

10 Vatten en allt hetare fråga<br />

i skogen – och i världen<br />

12 Fri väg för fisken <strong>när</strong><br />

<strong>vandrings</strong><strong>hindren</strong> <strong>tas</strong> <strong>bort</strong><br />

14 Inlandets historia har<br />

många bottnar<br />

15 Nybygget vid Dåres<br />

1 6 Åsträsk – en gång ett<br />

centrum för en hel bygd<br />

1 8 Hemvändarna ger<br />

samhället draghjälp<br />

20 Kall natt i timmerkojan<br />

<strong>22</strong> Nu är Stefans nya<br />

gamla hus klart<br />

24 Skogsfolk i österled<br />

25 Skog och Mat<br />

26 Naturens väsen<br />

27 Farbror Hennings äventyr<br />

28 Smått och Kott<br />

Oändlig resurs<br />

som växer<br />

i betydelse<br />

Arealsmålet för skyddad skog är med<br />

råge uppnått. Det är bra för den biologiska<br />

mångfalden. Det är också bra<br />

därför att fokus nu vrids från kvantitet till<br />

kvalitet. Jag tror att vi nu får en mycket<br />

intressantare diskussion som inte bara<br />

handlar om att spara mer hektar utan<br />

mer om vad vi kan göra för att förstärka<br />

värdet av redan avsatta arealer.<br />

Jag blickar ut över ungskogen och blir<br />

bestört <strong>när</strong> jag ser alla tallar som förstörts<br />

av älgbete. Älgskadorna har ökat från<br />

redan höga nivåer i nästan hela landet.<br />

Tänk allt arbete och alla kostnader som<br />

svenska skogsägare investerat för att<br />

skapa en skog för <strong>fram</strong>tiden som sedan<br />

till stora delar blir förstörd. Hur skall vi<br />

kunna försvara för kommande generationer<br />

att vi inte tog vårt ansvar för en<br />

klövviltstam i balans?<br />

Utgiven av: <strong>Holmen</strong> Skog AB, 891 80 Örnsköldsvik<br />

www.holmenskog.com<br />

Redaktion: <strong>Holmen</strong> Skog, 601 88 Norrköping<br />

Ansvarig utgivare:<br />

Jeanette Tretten, jeanette.tretten@holmenskog.com<br />

011-23 61 90<br />

Distribution: Lotta Gunnarsson,<br />

lotta.gunnarsson@holmenskog.com<br />

011-23 61 53. Fax: 011-23 61 70<br />

Produktion: Energi Reklambyrå AB,<br />

info@energireklambyra.se, 013-31 20 93<br />

Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög<br />

Upplaga: 36 000 ex<br />

Omslaget: Anna Bylund och Olov Norgren, <strong>Holmen</strong><br />

Skog i Örnsköldsvik under den bro som nu ersatt<br />

en tidigare vägtrumma. Foto: Peter Sundström<br />

Längre <strong>bort</strong> porlar en bäck. Kanske finns<br />

det fisk i den. Vi har knappast brist på vatten<br />

i vårt land, men vatten är en viktig del i skogens<br />

ekosystem. Under hösten har vi verk-<br />

ligen tagit ett krafttag för att öka vår kompetens<br />

om vatten. Närmre 1000 av <strong>Holmen</strong>s<br />

maskinförare och tjänstemän har utbildats<br />

i hur vi kan undvika negativa effekter på<br />

vatten <strong>när</strong> vi gör våra skogliga åtgärder.<br />

Jag lyfter blicken och ser ut över skogslandskapet.<br />

Tänker på denna oändliga resurs<br />

som växer i betydelse. Träbyggandet ökar<br />

i hela Europa. Att <strong>Holmen</strong> tror på trä råder<br />

det ingen tvekan om, vi bygger ju själva<br />

Bravikens sågverk av trä. Färdigbyggd blir<br />

sågen ett av landets största industriella<br />

träbyggen. Såväl såghus, råsortering, barkhus<br />

och byggnader för vidareförädling uppförs<br />

i trä. Trä är ett <strong>fram</strong>tidsmaterial som passar<br />

utmärkt för industriella ändamål. Om bara<br />

några veckor är det dags att del för del starta<br />

sågen i Braviken.<br />

Hösten är bästa tiden i skogen. Vi fyller<br />

skafferiet och frysen med bär, svamp och vilt<br />

samtidigt som vi laddar batterierna för nya<br />

utmaningar. Ta vara på hösten, unna dig en<br />

tur i skogen!<br />

<strong>Holmen</strong> Skog AB<br />

Huvudkontor:<br />

891 80 Örnsköldsvik<br />

0660-754 00<br />

Region Örnsköldsvik:<br />

Box 901, 891 20 Örnsköldsvik<br />

0660-754 00<br />

Region Iggesund:<br />

Box 15, 825 21 Iggesund<br />

0650-280 00<br />

Region Norrköping:<br />

601 88 Norrköping<br />

011-23 50 00<br />

www.holmenskog.com<br />

Tre fotbollsplaner<br />

är vad vi var och<br />

en har att leva av<br />

När man ägnar sitt yrkesliv åt energifrågor möter man många<br />

missuppfattningar. En del tror att skogsbruket ska ersät<strong>tas</strong> av<br />

energiskogsodlingar. Andra tror att vi ska odla energigrödor istället<br />

för mat på åkrarna. Ingenting kan vara mer felaktigt. Men vi måste<br />

utnyttja både naturen och ny teknik på ett smartare sätt.<br />

Vi som arbetar med att utveckla tekniker<br />

för förnybar energi gör det med den<br />

globala uthålligheten som ledstjärna –<br />

social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet.<br />

Först några grundläggande fakta. Jorden är<br />

en boll med en omkrets av 4000 mil. Det är då<br />

ganska enkelt att med hjälp av den geometri<br />

man lärde sig i skolan räkna ut att jordens totala<br />

yta är ungefär 500 miljoner kvadratkilometer.<br />

Från geografilektionerna drar vi oss också till<br />

minnes att 70 procent av den ytan är hav och<br />

stora sjöar. Kvar blir då ungefär 150 miljoner<br />

kvadratkilometer land. Om man sedan betänker<br />

att vi är sju miljarder människor som lever här<br />

på jorden, så kan man enkelt räkna ut att vi var<br />

och en ”förfogar” över en landyta av ungefär tre<br />

fotbollsplaners storlek. Jag har här antagit att en<br />

fotbollsplan är 70 gånger 100 meter stor – alltså<br />

0,7 hektar.<br />

Sedan blir det svårare, men om man söker i<br />

bibliotek och på nätet så kan man konstatera att<br />

denna landyta huvudsakligen består av tre ganska<br />

jämnstora naturtyper:<br />

– Ofruktbar mark (öknar, glaciärer, berg)<br />

– Skogar<br />

– Torra gräsmarker<br />

Var och en av dessa naturtyper är av en storlek<br />

som motsvarar 0,85 fotbollsplaner.<br />

Det finns också en tredjedels fotbollsplan<br />

gräsmarker som duger till bete. Det som återstår<br />

– 0,15 fotbollsplan – utgörs av odlingsbar jord.<br />

Det är ingen stor yta, ungefär som en liten<br />

villatomt.<br />

Det är de här markerna som var och en av oss<br />

människor ”har rätt till” och som förstås också<br />

ska räcka till allt annat liv på jorden. Exemplet<br />

är kraftigt förenklat, men det sammanfattar<br />

ändå väl vad vi har att röra oss med <strong>när</strong> vi nu<br />

strävar efter ”uthållig utveckling”.<br />

Om inte annat så visar det tydligt att det ur<br />

global synpunkt är vansinnigt att ens tänka tanken<br />

att använda jordbruksmark för energiproduktion,<br />

annat än för att ta vara på eventuella<br />

biprodukter.<br />

Den lilla jordbruksmark som kan odlas utan<br />

hjälp av konstbevattning måste vi reservera för<br />

<strong>fram</strong>ställning av mat och fibrer att tillverka kläder<br />

av. På samma sätt blir det alldeles orimligt att<br />

enbart använda skogen för energiproduktion<br />

istället för att bygga hus och tillverka trävaror<br />

och allehanda pappersprodukter av den.<br />

Detta är vad vi kan kalla en ”global sanning”.<br />

Att det idag förekommer ekonomiska stöd som<br />

gör det lönsamt att odla energiskog på åkermark<br />

är en helt annan sak. Det kan man möjligen göra<br />

under en kort period – men långsiktigt och i ett<br />

globalt perspektiv är det helt fel.<br />

Det faktum att vi människor bara förfogar<br />

över tre fotbollsplaner mark var, visar att det är<br />

nödvändigt med återbruk av redan tillverkade<br />

produkter och återvinning av både material och<br />

energi ur uttjänta produkter.<br />

Men i återbruket finns en konflikt med en<br />

romantisk och nostalgiskt miljöbevarande attityd.<br />

För det är ju bara vissa saker som ska återbrukas.<br />

Om alla hade bevarat sina gamla bilar skulle<br />

bilparken idag bestå av T-fordar. Istället har vi<br />

– även om utvecklingen helst skulle gå snabbare<br />

– en stadigt ökande andel bilar som orsakar allt<br />

mindre utsläpp och har lägre bränsleförbrukning.<br />

Vi måste alltså kombinera teknisk utveckling<br />

och nya, mer miljövänliga produkter med ett ökat<br />

medvetande om att vi skall återanvända gamla<br />

produkter. Ju snabbare nya och mera miljövänliga<br />

produkter slår igenom på marknaden desto bättre<br />

är det. Men då hamnar vi i paradoxen att det<br />

mest miljövänliga vore att byta bil varje år. Vilket<br />

naturligtvis är orimligt…<br />

Det finns fler paradoxer: För vår långsiktiga<br />

överlevnad krävs grödor och växtföljder som ger<br />

både mat och energi. Stora skördar behövs – men<br />

utan att använda stora mängder konstgödning<br />

och gifter. Och det räcker inte med småskaliga<br />

och manuellt skötta odlingar. Sörgården gör<br />

sig bra på bild men inte i verkligheten. Men det<br />

är inte heller långsiktigt hållbart med enorma<br />

Varje<br />

människa<br />

på jorden<br />

förfogar<br />

över en<br />

landyta<br />

som motsvarar<br />

ungefär<br />

tre fotbollsplaner.<br />

gäst<br />

skribenten<br />

Björn Zethraeus, Linnéuniversitetet i Växjö,<br />

är professor i bioenergiteknik med inriktning på<br />

hållbar utveckling.<br />

monokulturer av dagens modell. De <strong>fram</strong>står som<br />

lönsamma – men bara i ett kort perspektiv. På<br />

lång sikt är det biologisk enfald.<br />

På precis samma sätt är inte det mest miljövänliga<br />

skogsbruket det som bedrivs av enskilda<br />

skogsbönder som med häst drar ut sitt virke. De<br />

kan ju vare sig hantera stubbar eller grot. Det<br />

mest miljövänliga sättet innehåller istället ett stort<br />

mått av mekanisering för att vi verkligen skall<br />

kunna nyttiggöra alla de olika skogsresurserna –<br />

vilket är en nödvändighet.<br />

”Din del” av jordens landareal<br />

Ofruktbar mark (öknar,<br />

glaciärer, berg m.m<br />

Skogar<br />

Av dessa tre paradoxer kan vi dra slutsatsen att<br />

vi måste lära oss att navigera bättre mellan kraven<br />

på återvinning och nya, mer hållbara tekniska<br />

lösningar. Det är en av de utmaningar som vi<br />

människor nu har att hantera.<br />

En annan – och ännu större utmaning – är det<br />

odiskutabla faktum att varje människas del av<br />

den här planeten bara är tre fotbollsplaner stor<br />

– och att den biten mark blir mindre och mindre<br />

ju fler människor det blir på jorden. Nästan sju<br />

miljarder är vi idag, vid mitten av seklet kan vi<br />

vara nio miljarder.<br />

Torra gräsmarker<br />

Gräsmarker som<br />

duger till bete<br />

Illustration: Bo Persson, Designmakarna<br />

Jord som<br />

går att bruka<br />

och som ger<br />

människor<br />

föda<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 3

Det nya Europa<br />

byggs av trä<br />

Kort byggtid, konkurrenskraftiga kostnader och klimatvänlighet<br />

är de främsta drivkrafterna för trähusbyggandet i Europa.<br />

AV ANDERS THORéN<br />

Under de <strong>när</strong>maste sju åren ska tio miljoner nya bostäder byggas<br />

i Europa. En ökande andel av dem byggs av trä. Svenska skogsägare<br />

och sågverk har alltså anledning att se ljust på <strong>fram</strong>tiden.<br />

För bara några år sedan var de få som<br />

förutsåg den nuvarande utvecklingen.<br />

Stål, betong och tegel stod ohotade som<br />

de dominerande materialen för husbyggande –<br />

åtminstone för flerfamiljshus. Men träbyggandet<br />

har nu definitivt vunnit terräng. Det är inte<br />

längre bara småhusen, utan också många flervåningshus,<br />

som nu byggs i trä.<br />

Sverige hör idag till de världsledande träbyggarnationerna,<br />

särskilt <strong>när</strong> det gäller höga<br />

hus med trästomme. Var sjunde nyproducerad<br />

Hållbart skotskt<br />

byggande<br />

Skotska Stewart Milne Timber<br />

Systems är specialiserat<br />

på hållbart träbyggande med<br />

mycket låga koldioxidutsläpp.<br />

Företagets Sigmahus<br />

blev det första i Storbritannien<br />

som tilldelades fem<br />

stjärnor enligt regeringens Code for Sustainable Houses.<br />

Utöver det klimatsmarta materialvalet och byggtekniken<br />

har huset försetts med solceller och vindturbiner samt ett<br />

återvinningssystem för vatten. Därmed har byggnadens<br />

totala carbon footprint (kolspår) blivit mycket lågt.<br />

Foto: Stewart Milne Group<br />

lägenhet byggs nu i sådana hus. Även i den gamla<br />

stenhusnationen Storbritannien ökar trähusbyggandet<br />

stadigt, se nästa uppslag. Och i Alpregionen,<br />

med Sydtyskland, Österrike, Schweiz och<br />

Norditalien har träbyggandet länge haft ett starkt<br />

fäste. Nu kommer det också positiva signaler från<br />

Frankrike, där nya byggregler gör att träbyggandet<br />

förvän<strong>tas</strong> gå <strong>fram</strong> med stormsteg.<br />

För svenska skogsägare, som sitter på ”det förmodligen<br />

bästa byggmaterialet i världen”, är det<br />

här goda nyheter. Liksom för <strong>Holmen</strong> Timber<br />

Världens högsta trähus<br />

Världens högsta träskyskrapa planeras<br />

i Kirkenes i Nordnorge, <strong>när</strong>a ryska<br />

gränsen. Den 16–17 våningar höga<br />

byggnaden ska bli ett unikt landmärke<br />

och ett centrum för kunskapsutveckling<br />

och norsk-rysk kultur. Det kommer att<br />

behövas 4 000 kubikmeter limträ av<br />

gran eller furu för att uppföra den<br />

enorma byggnaden som fått arbetsnamnet<br />

Barentshus. Men innan projektet<br />

förverkligas måste hyresgästerna till den<br />

10 000 kvadratmeter stora lokalytan<br />

anmäla intresse.<br />

som i januari 2011 ska dra igång Braviken-<br />

sågen, som ju är specialiserad på konstruktionsvirke<br />

för Europa.<br />

Potentialen borde vara hygglig. För några<br />

år sedan uppskattade ett ledande konsultbolag<br />

att trähusandelen i Europa var fem procent,<br />

medan den i USA var 85 procent. Skillnaden<br />

har kanske utjämnats något, men den som<br />

inte är alltför pessimistiskt lagd inser att det<br />

finns marknadsandelar att hämta i Europa nu<br />

<strong>när</strong> såväl miljö, klimat som ekonomi talar för<br />

trä. Eller som en nestor i sågverksbranschen<br />

uttryckte saken: ”Jag har under alla mina år i<br />

den här branschen aldrig tidigare sett så ljust<br />

på de svenska sågverkens och hela skogs<strong>när</strong>ingens<br />

<strong>fram</strong>tid”.<br />

Höga trähus i Berlin<br />

Foto: Howarth Timber<br />

Ett av de högsta trähusen i Europa<br />

finns i stadsdelen Prenzlauerberg<br />

i Berlin. Med sin vitputsade<br />

fasad ser det knappast ut som<br />

ett trähus, men cirka 80 procent<br />

av materialet är trä. Det tog bara<br />

åtta veckor att uppföra stommen,<br />

vilket sänkte kostnaderna<br />

och minimerade störningarna på storstadstrafiken.<br />

Arkitekterna fick dock göra en hel del speciallösningar för att<br />

få Berlins brandmyndigheter att acceptera den sju våningar<br />

höga träbyggnaden. Projektet blev ett genombrott för träbyggandet<br />

i stenstaden Berlin och huset har fått flera efterföljare.<br />

Foto: Jens Johansson<br />

Trähusbyggandet seglar i medvind över hela Europa. Utvecklingen drivs av ett ökat medvetande<br />

om träets goda klimategenskaper och av nya regler som skärper kraven på andelen trä i byggnader.<br />

Norge<br />

För småhus har trä länge<br />

varit det dominerande<br />

materialet, men intresset<br />

för att bygga flervåningshus<br />

av trä växer nu snabbt<br />

i Norge. Såväl traditionella<br />

tekniker som den moderna modul- och massivträtekniken<br />

används. Träets marknadsandel för flervåningshus<br />

är fortfarande låg, men trenden är klart<br />

uppåtgående. Norge är också ett föregångsland<br />

<strong>när</strong> det gäller träbroar. Liksom i andra länder är det<br />

låga kostnader, kort byggtid och miljöfrågorna som<br />

driver på träbyggandet. Det finns också ett statligt<br />

stimulansprogram, som har som mål att utveckla<br />

nya, industriella träbyggnadslösningar.<br />

Skottland<br />

I Skottland har trähusbyggandet<br />

en betydligt större omfattning<br />

än i övriga Storbritannien.<br />

Marknadsandelen för trähus<br />

uppgår till hela 70 procent, vilket<br />

placerar Skottland i Europatoppen.<br />

Förklaringen är dels<br />

Skottlands långa tradition av trähusbyggande,<br />

dels att det idag<br />

finns <strong>fram</strong>gångsrika skotska<br />

företag, som är specialiserade<br />

på modernt trähusbyggande.<br />

Vissa av dem är specialiserade<br />

på extremt energisnåla och<br />

klimatvänliga bostäder.<br />

England<br />

Trähusbyggandet har ökat<br />

snabbt under de senaste åren.<br />

Utvecklingen drivs nu på ytterligare<br />

av myndigheternas krav<br />

på klimatvänligt och energisnålt<br />

bostadsbyggande, se sid 6.<br />

Sydeuropa<br />

Sydeuropa är något av en vit fläck på trähuskartan. En<br />

vanlig kommentar från folk i branschen är att säkra fakta<br />

saknas, och att det i den här delen av Europa fortfarande<br />

är sten som dominerar. Kanske finns det exempel på<br />

motsatsen? Kontakta då gärna Skog&Virkes redaktion,<br />

så kan den vita fläcken kanske göras mindre.<br />

Sverige<br />

Sverige har på senare år gått i bräschen<br />

för byggandet av trähus med många<br />

våningar. På tio år har andelen flervåningshus<br />

med trästommar ökat från 2 till 15<br />

procent. Klimatfrågan och de nya industriella<br />

träbyggnadssystemen ligger bakom<br />

trähusens <strong>fram</strong>marsch.<br />

Frankrike<br />

I Frankrike är marknadsandelen<br />

för trähus,<br />

såväl småhus<br />

som flervåningshus,<br />

cirka 10 procent av<br />

nyproduktionen. Träbyggandet<br />

förvän<strong>tas</strong><br />

öka mycket snabbt på grund av att nya<br />

lagar och bygglovsregler införs för att minska<br />

utsläppen av koldioxid. Från och med december<br />

i år ska andelen trä i nybyggda bostäder<br />

tiofaldigas, från dagens två kubikdecimeter till 20<br />

kubikdecimeter per kvadratmeter golvyta. Ett år<br />

senare skärps kraven till 35 kubikdecimeter.<br />

De nya bestämmelserna leder sannolikt till en<br />

så kraftig efterfrågan på trävaror att importen<br />

från Norden kommer att stiga markant under de<br />

<strong>när</strong>maste åren.<br />

Finland<br />

Finland låg länge i<br />

Europatoppen vad<br />

gäller flerfamiljshus<br />

av trä, men har de<br />

senaste tio åren<br />

fallit tillbaka något.<br />

Mycket talar emellertid<br />

för att en finsk<br />

comeback nu är att<br />

vänta. Just nu slutförs en statlig utredning<br />

av de finska byggreglerna, med syftet att<br />

underlätta byggandet av fem- till åttavåningshus<br />

av trä. Även möjligheterna att<br />

använda mer trä vid fasadrenovering av<br />

betonghus utreds.<br />

Tyskland<br />

Uppgifter om det totala<br />

trähusbyggandet i Tyskland<br />

saknas på grund av landets<br />

indelning i förbundsrepubliker.<br />

Byggreglerna varierar,<br />

vilket gör att det finns stora<br />

regionala skillnader. Att det<br />

starkaste fästet finns i Sydtyskland<br />

är dock uppenbart,<br />

se ”Alpregionen”.<br />

Miljö- och klimatfrågornas<br />

stora betydelse på den tyska<br />

marknaden talar för att trähusbyggandet<br />

kommer att öka.<br />

Tyskland är ett av föregångsländerna<br />

inom området<br />

passivhus och andra energisnåla<br />

byggnader.<br />

Alpregionen<br />

I alpregionen finns en djupt rotad träbyggartradition<br />

och inte minst Schweiz är<br />

känt för trähusarkitektur av hög klass.<br />

I Österrike har trä en stabil andel på<br />

cirka 30 procent av marknaden för en-<br />

och tvåfamiljshus. Motsvarade siffra för<br />

flervåningshus är 5–10 procent. Under<br />

lågkonjunkturen har den andelen stigit<br />

och trenden pekar svagt uppåt. Klimatfrågan<br />

har idag ingen stor betydelse på<br />

marknaden, men på lång sikt bör den ge<br />

draghjälp åt trähusbyggandet.<br />

Även i det nordligaste Italien har trähusen<br />

en strak ställning, och landet är en<br />

av Europas största marknader för limträbalkar.<br />

I de jordbävningsutsatta delarna<br />

av landet byggs nu allt fler trähus. Det<br />

italienska träforskningsinstitutet IVALSA<br />

har visat att trähus är förhållandevis<br />

motståndskraftiga mot jordskalv.<br />

4 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 5<br />

Foto: Howarth Timber Foto: Stewart Milne Group<br />

Foto: Martinsons<br />

Illustration:<br />

Bo Persson,<br />

Designmakarna<br />

Foto: Jens Johansson<br />

Foto: Pertti Puranen

Storbritannien:<br />

Trä tar terräng i stenhusens förlovade land<br />

Urgamla stenhus, murgröna och<br />

klängrosor. Välskötta trädgårdar<br />

och krattade gångar. De här<br />

idylliska byarna finns inte bara i<br />

TV-serierna utan är i högsta grad<br />

en realitet överallt på den brittiska<br />

landsbygden. Ändå har trähusbyggandet<br />

här ökat snabbare än<br />

någon annanstans i Europa.<br />

TExT & FOTO ANDERS THORéN<br />

Statistiken varierar,<br />

men klart är att trähusen<br />

flerfaldigat<br />

sin marknadsandel. Genombrottet<br />

har främst<br />

skett på marknaden<br />

för radhus och andra<br />

mindre hus, men<br />

även många skolor<br />

och andra offentliga<br />

byggnader byggs i trä.<br />

Också antalet höga<br />

hyreshus med trästomme<br />

växer.<br />

Howarth Timber är en av<br />

Storbritanniens större trävarugrossister.<br />

Det är också en av<br />

<strong>Holmen</strong> Timbers största kunder. Sågverket<br />

i Iggesund levererar trävaror som förädlas<br />

till paneler, socklar, trappor och annat som till slut<br />

hamnar i brittiska bostäder.<br />

I koncernen finns också dotterbolaget Howarth<br />

Timber Engineering som specialiserat sig på den<br />

växande marknaden för trähus. Och här är det<br />

främst grantimmer man använder.<br />

– Kompletta stommar och takstolar samt Ibalkar<br />

är våra huvudprodukter. Nästan allt tillverkas<br />

av granvirke och det allra mesta kommer från<br />

de nordiska länderna, säger regiondirektören Ray<br />

O`Neill <strong>när</strong> han visar oss runt i fabriken i Suffolk<br />

som har ett 140-tal medarbetare.<br />

Tillsammans med en systerfabrik i Herefordshire<br />

producerar företaget trästommar till cirka 1 500<br />

hus om året. För takstolstillverkning har Howarth<br />

Timber Engineering ytterligare fyra fabriker och<br />

gruppens totala produktionsvolym ligger på en<br />

kvarts miljon takstolar per år.<br />

Bakom det snabbt ökande trähusbyggandet i<br />

Storbritannien finns två starka drivkrafter, menar<br />

Ray O`Neill. Den viktigaste är att det är billigare<br />

att bygga hus av trä än av stål och betong. Kostnaden<br />

för råvaran är bara obetydligt lägre, men den<br />

avgörande skillnaden är byggtiden som ofta kan<br />

kor<strong>tas</strong> ned radikalt vid träbyggnation. Förklaringen<br />

är att takstolar, väggelement och en rad andra<br />

komponenter prefabriceras i fabriker av den typ<br />

som Howarth Timber Engineerings anläggningar är<br />

exempel på. Monteringen på byggplatserna sker i<br />

rasande fart, vilket gör att den totala byggtiden för<br />

ett hus med trästomme ofta kan kor<strong>tas</strong> ned till en<br />

tredjedel.<br />

Den andra drivkraften är miljö- och klimatmedvetenheten<br />

som starkt påverkat den brittiska<br />

Ray O`Neill och<br />

och Julian Jacob<br />

på Howarth Timber<br />

Engineering räknar med<br />

en fortsatt ganska trög marknad, men<br />

på lite längre sikt har trähusbyggandet<br />

stor potential i Storbritannien.<br />

byggmarknaden. Myndigheternas allt<br />

högre krav på energisnålt och hållbart<br />

byggande har definitivt gynnat trä.<br />

Allt talar också för att den nuvarande<br />

regeringen kommer att fortsätta på den<br />

linjen. Till exempel har Carbon Footprint<br />

beräkningar* för olika typer av<br />

byggnader fått stor betydelse, speciellt<br />

vid upphandlingen av statliga eller<br />

kommunala byggprojekt.<br />

Kraven på skogscertifiering är också<br />

mycket starka, <strong>fram</strong>håller företagets<br />

inköpschef Julian Jacob. Howarth Timber Engineering<br />

köper i stort sett enbart trävaror som är<br />

certifierade enligt FSC, PEFC eller något annat av<br />

de mest etablerade certifieringssystemen.<br />

– Vi ser förstås <strong>fram</strong> emot starten av <strong>Holmen</strong><br />

Timbers nya sågverk i Braviken. Med stor sannolikhet<br />

kommer vi att köpa granträvaror därifrån.<br />

Ett gott råd till de skogsägare som ska leverera<br />

virke till sågen är alltså att de bör se till att få sin<br />

verksamhet certifierad – om den inte redan är det,<br />

säger Julian Jacob.<br />

Liksom all annan industri i Storbritannien har<br />

trähussektorn drabbats hårt av finanskrisen och<br />

lågkonjunkturen. Till det ska läggas de mycket<br />

kraftiga nedskärningar av de offentliga utgifterna<br />

som den nya regeringen nu tvingats till. Som<br />

företagsledare vill Ray O`Neill därför vara försiktig<br />

i sina prognoser för trähusbyggnationen. Mark-<br />

Kombinationen av industriell och hantverksmässig<br />

tillverkning ställer höga krav på yrkesskicklighet.<br />

naden har passerat vändpunkten men hittills har<br />

efterfrågan snarast legat stilla än vuxit, så 2010<br />

har varit ett tufft år för alla i branschen. Hans<br />

bedömning är att även nästa år blir besvärligt. Men<br />

om inte förr, bedömer han att kurvorna bör vända<br />

markant uppåt under 2012.<br />

På längre sikt kommer trähusen definitivt att ta<br />

ytterligare marknadsandelar, menar Ray O`Neill.<br />

Bedömningarna varierar och de regionala<br />

skillnaderna är också stora, så helt säkra siffror är<br />

svåra att få <strong>fram</strong>.<br />

– Men utan tvekan är tillväxtpotentialen betydande,<br />

fortsätter han. Vår bedömning är att om sex<br />

till åtta år kommer trähusens andel av nybyggnationen<br />

att att öka till uppemot 30 procent. Så även<br />

om Storbritannien av tradition är ett stenhusland,<br />

så räknar vi med att moderna och energisnåla<br />

trähus ska fortsätta att vinna terräng.<br />

Howarth Timber Ltd<br />

Familjeägd byggmaterialgrossist med<br />

verksamhet på 28 platser i Storbritannien.<br />

I koncernen ingår även träförädlingsföretag<br />

som dörr- och fönsterproducenten Howarth<br />

Timber Windows & Doors samt Howarth Timber<br />

Engineering, som tillverkar komponenter för<br />

träbyggnadsindustrin.<br />

Antalet anställda i koncernen är drygt 1 000.<br />

Stadigt ökade<br />

marknads-<br />

andelar<br />

Idag byggs nästan vart fjärde nytt hus i Storbritannien med<br />

trästomme. Och det handlar inte längre bara om småhus utan<br />

också om flervåningshus. I Londonregionen finns det exempel<br />

på riktigt höga trähus.<br />

Tidigare var det mest mindre hus som byggdes av<br />

trä, men under de senaste fem åren har allt fler<br />

medelhöga hus (upp till fem våningar) och även<br />

ännu högre byggnader uppförts med trästomme,<br />

särskilt i Londonregionen.<br />

Den brittiska regeringens strategi för hållbar<br />

utveckling har gjort att man prioriterar trähus<br />

inom det offentliga bostadsbyggandet. Denna<br />

strategi förklarar varför trähusbyggarna och<br />

deras leverantörer klarat sig något bättre under<br />

de senaste årens lågkonjunktur än andra byggföretag.<br />

Medan den totala byggmarknaden i<br />

Storbritannien sjönk med 21 procent under<br />

2009, minskade trähusbyggandet med 19 pro-<br />

cent. Trä ökade alltså sin marknadsandel.<br />

Joe Martoccia, som är styrelsemedlem i UK<br />

Timber Frame Association och VD för byggkonsultföretaget<br />

Joe Martoccia, är övertygad om att<br />

Howarth Timber Engineering levererar en<br />

kvarts miljon takstolar och 1 500 kompletta<br />

trähusstommar varje år. Att det är trähus<br />

syns inte alltid på utsidan eftersom<br />

fasaderna ofta är putsade.<br />

regeringens politik även fortsättningsvis kommer<br />

att gynna trähus. Ännu tuffare regleringar, som<br />

ska leda till minskade koldioxidutsläpp, är att<br />

vänta – vilket gynnar träbyggandet.<br />

Han vill emellertid göra en – mycket viktig –<br />

reservation. Ett antal uppmärksammade bränder<br />

på byggarbetsplatser har inträffat, vilket skapat<br />

en hel del badwill för träbyggandet.<br />

– Media och de som vill förtala trähusbyggandet<br />

har satt fokus på brandrisken under<br />

byggandet. Brittiska försäkringsbolag tror nu<br />

att brandskador i hus med trästomme är mycket<br />

större än för hus med murverkskonstruktioner.<br />

Att få ut korrekt information om de här frågorna<br />

är en stor pedagogisk utmaning som träbyggnadsbranschen<br />

och dess leverantörer har <strong>fram</strong>för sig,<br />

säger Joe Martoccia.<br />

* Carbon Footprint (eller kolspår) för en byggnad är ett mått på hur stora utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser<br />

som produktionen och driften av byggnaden genererar i hela livscykeln, inklusive råvaruproduktionen m m.<br />

6 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 7

Leif Gustavsson, professor i ekoteknik vid Mittuniversitetet<br />

Biologiska material och<br />

energislag är <strong>fram</strong>tiden<br />

Leif Gustavsson är professorn som för ett par år sedan visade på klimatfördelarna<br />

med att bygga hus med trästommar istället för betong. De vetenskapliga artiklar<br />

han skrev tillsammans med några kollegor blev snabbt några av de mest citerade<br />

inom området och bidrog till dagens internationella trätrend. TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

Det är ingen tvekan om att de biologiska<br />

materialen och energislagen har <strong>fram</strong>tiden<br />

för sig, säger Leif Gustavsson. Men det<br />

räcker inte med att öka användningen av dem<br />

för att hantera de klimatproblem som växer sig<br />

allt starkare. Minst lika mycket – om inte mer –<br />

handlar det om att effektivisera användningen<br />

av energi.<br />

– Grunden till de klimatanpassade material-<br />

och energisystem som nu utvecklas är ett hållbart<br />

skogsbruk, fortsätter han. Det innebär att man<br />

alltid planterar igen efter sig <strong>när</strong> man har avverkat<br />

skog. Det är då vi kan dra full nytta av<br />

det som naturen via fotosyntesen och solljus,<br />

koldioxid och vatten kan producera.<br />

Han konstaterar att mänskligheten hittills<br />

hanterat de ändliga materialen och de fossila energislagen<br />

utan att tillräckligt beakta att de också<br />

har negativa sidor.<br />

– Det har vare sig funnits tillräckliga kunskaper<br />

eller politisk vilja för att vrida utvecklingen<br />

i ”rätt” riktning. Problemen har inte förrän på<br />

senare tid uppfattats som tillräckligt stora. Och<br />

även idag går omställningen mot ett mer hållbart<br />

samhälle trögt. Det finns starka ekonomiska<br />

krafter som bevakar sina intressen – och som<br />

bromsar utvecklingen mot ökad hållbarhet. Men<br />

en omsvängning är nu utan tvekan på gång.<br />

En slutsats som forskarna vid Mittuniversitetet<br />

drog parallellt med forskare i USA – och utan<br />

kontakt med varandra – är att det är bättre för<br />

klimatet med en brukad skog än en obrukad.<br />

– Det är ett faktum som många har svårt att<br />

ta till sig, säger Leif. Men <strong>när</strong> man också räknar<br />

med de så kallade substitutionseffekterna – vilket<br />

man måste – så är resultaten tydliga. Det handlar<br />

om att utnyttja bioenergi istället för olja och<br />

stenkol och inte minst om att låta trä ersätta<br />

stål och betong i byggnader. Båda dessa material<br />

orsakar större nettoutsläpp av koldioxid då de<br />

tillverkas än träprodukter. Trä är också i sig ett<br />

utmärkt biobränsle. Det spill som uppstår vid<br />

tillverkningen av trävaror <strong>tas</strong> tillvara och kan<br />

användas för att generera energi. Och <strong>när</strong> byggnaden<br />

till slut tjänat ut kan rivningsvirket<br />

användas på samma sätt.<br />

När man som Leif Gustavsson och hans kollegor<br />

gjort, jämfört en brukad och en obrukad skog<br />

med varandra under en trehundraårsperiod, <strong>fram</strong>går<br />

tydligt vilka stora klimateffekter som skogen<br />

och dess produkter har. Den brukade skogen innebär<br />

stora substitutionseffekter, medan man i den<br />

obrukade skogen helt går miste om dem. Och det<br />

är substitutionseffekterna som är skogens största<br />

och positiva bidrag i klimatarbetet – naturligtvis<br />

i kombination med ett ur alla aspekter hållbart<br />

skogsbruk.<br />

– Men det kommer inte att räcka, konstaterar<br />

han. En helt fossilfri värld kommer nog under<br />

överskådlig tid att förbli en utopi.<br />

– Därför måste vi också angripa problemet i den<br />

andra änden: Minska användningen av energi och<br />

utveckla effektivare system som bättre tar tillvara<br />

energiinnehållet i de råvaror vi har.<br />

Leif Gustavsson ser stora möjligheter att öka<br />

energieffektiviteten i samhället. Inte minst handlar<br />

det om byggnader och transporter. I mitten på<br />

1980-talet då oljepriserna var låga stod energi<br />

långt ner på agendan. Bilarna blev större och<br />

Ägna några minuter åt den här grafiken…<br />

… så förstår du varför en brukad<br />

skog är bättre för klimatet<br />

än en obrukad …<br />

BRUKAD SKOG<br />

Mängden kol i marken.<br />

När barr och kvistar förmultnar efter<br />

en avverkning avgår koldioxid till luften.<br />

En del kol följer med regnvattnet ner i marken där<br />

det ansamlas. Som <strong>fram</strong>går ökar mängden kol<br />

bara mycket måttligt under en<br />

trehundraårsperiod.<br />

OBRUKAD SKOG<br />

Virkesförrådet byggs upp<br />

under främst de första hundra åren.<br />

Därefter når det så småningom en kulmen<br />

eftersom ju också naturens nedbrytande<br />

krafter sätter in då. Förrådet av kol<br />

i träden är näst intill konstant,<br />

eller svagt ökande.<br />

… och<br />

vilka möj-<br />

ligheter<br />

att minska<br />

använd-<br />

ningen<br />

av energi<br />

det finns.<br />

År 0 50 100 150 200 250<br />

300<br />

större och motorerna allt kraftfullare. Köregenskaperna<br />

sågs som viktigare än miljöprofilen. Idag har utvecklingen<br />

börjat vända. Andelen bränslesnåla diesel- och<br />

hybridbilar ökar.<br />

Leif Gustavsson menar att vi i en snar <strong>fram</strong>tid kommer<br />

att ha större möjlighet att välja bilmodeller med<br />

högre energieffektivitet. Men redan idag måste vi både<br />

fundera på – och vänja oss vid – att inte köpa större och<br />

mer energikrävande bilar än vad vi verkligen behöver.<br />

– Nu kommer också elhybridbilarna på allvar. Det är<br />

en tekniklösning med ljusa <strong>fram</strong>tidsutsikter. I synnerhet<br />

så kallade laddhybrider som man kan plugga in på<br />

elnätet och ”tanka” el – som producerats energi- och<br />

klimateffektivt.<br />

Nya byggnormer är också på väg i flera europeiska<br />

länder. Siktet är inställt på att halvera energianvändningen<br />

i bebyggelse till år 2050. Det kommer både att<br />

kräva omfattande energirenoveringar av befintliga byggnader<br />

och att nya byggnader byggs mycket energisnåla.<br />

– En hörnsten för oss som forskar inom det här<br />

området är att beakta hela livscykeln för produkterna,<br />

säger Leif Gustavsson. Det handlar alltså om att ta<br />

Virkesförrådet i skogen<br />

byggs upp <strong>fram</strong> till avverkningen, som görs<br />

vart 70e år. Virket används som konstruktionsvirke<br />

istället för betong (som orsakar störrre nettoutsläpp<br />

av fossil koldioxid vid tillverkningen). Grenar och<br />

toppar blir biobränsle som i detta exempel<br />

ersätter stenkol (som orsakar stora<br />

utsläpp av fossil koldioxid).<br />

Effekterna av att bygga<br />

hus av trä istället för av betong och att<br />

använda biobränsle istället för stenkol. Nettoutsläppen<br />

av koldioxid minskar genom att man helt undviker de<br />

utsläpp tillverkningen av cement och betong och användningen<br />

av stenkol orsakar. Detta kallas skogens<br />

substitutionseffekt, vilket är dess stora<br />

bidrag till ett bättre klimat.<br />

hänsyn till alla energi- och klimateffekter – från skogen<br />

till färdig produkt, samhällsnytta och så småningom<br />

kvittblivning eller återvinning.<br />

Han pekar också på ytterligare en, ofta förbisedd,<br />

faktor som är nog så viktig: Frågan om vad som driver<br />

utvecklingen, vad styr de olika aktörernas agerande i<br />

resurs- och klimatfrågor?<br />

– Bara <strong>när</strong> vi förstår de underliggande mekanismerna<br />

i samhället har vi möjlighet att förändra dem, säger han.<br />

Därför satsar vi idag forskningsresurser på att skapa en<br />

tydligare bild av detta. Det handlar om bättre kunskap<br />

om hur lagar och policyer fungerar, men också om<br />

traditioner och attityder.<br />

– Helt klart är dock att vi idag har en tillräckligt klar<br />

bild av läget för att vi ska kunna slå fast att förnybara<br />

material och förnybar energi är en viktig del i <strong>fram</strong>tida,<br />

hållbara samhällen. Tillsammans med energi- och materialeffektivare<br />

system kan de bidra till att bromsa den<br />

negativa utvecklingen och kraftigt minska utsläppen av<br />

växthusgaser. Men det är bråttom. Trots all den kunskap<br />

vi redan har så ökar fortfarande användningen av fossil<br />

energi i världen.<br />

8 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 9<br />

400<br />

Ton kol per hektar<br />

1 200<br />

Mängden kol i marken<br />

ökar, men svagt, precis som<br />

i den brukade skogen.<br />

I ett så långt tidsperspektiv som trehundra år<br />

kan man se den obrukade skogen som<br />

ett näst intill statiskt kolförråd.<br />

Underlaget till dessa uppgifter nns i forsknings-<br />

200<br />

rapporten Integrated carbon analysis of forestmanagement<br />

practices and wood substitution, Canadian Journal of<br />

Forest Research, Vol. 37 (2007), pp 671-681. Eriksson, E.,<br />

0<br />

Gillespie, A., Gustavsson, L., Langvall, O., Olsson, M.,<br />

År 0 50 100 150 200 250 300<br />

Sathre, R. och Stendahl, J.<br />

… och se vilka möjligheter att spara energi ny teknik ger<br />

Primärenergianvändning (kWh/år)<br />

80 000<br />

60 000<br />

40 000<br />

20 000<br />

0<br />

Produktion<br />

av byggnad<br />

Ingen<br />

substitutionseffekt<br />

När ingen tar hand om virke och grot missar<br />

man de positiva klimateffekterna av att<br />

ersätta betong och stål med trä samt<br />

stenkol och olja med biobränsle. 800<br />

Ton kol<br />

per hektar<br />

Rumsuppvärming<br />

Varmvatten Hushållsel Bilkörning<br />

Ny teknik sänker energibehovet<br />

1 000<br />

800<br />

600<br />

400<br />

200<br />

Gemensamma förutsättningar:<br />

– Två vuxna och två barn i en lägenhet<br />

om 100 kvadratmeter.<br />

– Bil som körs 1 500 mil per år.<br />

– Samma sorts elutrustning i hemmet.<br />

Familjen Karlsson<br />

– Bor i ett hus med betongstomme byggt 1995.<br />

– Huset värms med direktvärmande el.<br />

– Kör en bensindriven mellanklassbil.<br />

Familjen Andersson<br />

– Bor i ett hus med trästomme byggt 1995.<br />

– Huset värms med värmepump.<br />

– Kör en elhybridbil, typ Toyota Prius.<br />

Familjen Olsson<br />

– Bor i ett passivhus med trästomme byggt 1995.<br />

– Huset värms med fjärrvärme.<br />

– Kör en plug-in hybridbil.<br />

Illustration: Bo Persson, Designmakarna<br />

Leif Gustavsson är verksam vid<br />

Institutionen för teknik och hållbar<br />

utveckling vid Mittuniversitetet i<br />

Östersund (och vid Linnéuniversitetet<br />

i Växjö) där han forskar<br />

i material- och energisystem.<br />

Han leder ett team med tolv<br />

forskare varav sju är doktorander.<br />

Deras forskningsresultat har<br />

bidragit till att sätta Mittuniversitet<br />

på den internationella kartan.<br />

Leif är idag en efterfrågad föredragshållare<br />

med världen som<br />

arbetsfält.<br />

0

Vatten<br />

en allt hetare fråga<br />

i skogen – och i världen<br />

TExT & FOTO L A R S K L I N G S T R Ö M<br />

Den lilla skogsbäcken slingrar sig <strong>fram</strong><br />

genom granskogen. Det är sådana här<br />

skogsmiljöer som brukar beskrivas som<br />

trolska. Inte oväntat är den här skogen<br />

ett skyddat reservat.<br />

Men så här idylliskt ser det inte ut över-<br />

allt – vare sig i skogen eller på andra<br />

håll. Och <strong>fram</strong>förallt inte i europeiskt eller<br />

globalt perspektiv. Det är därför vatten<br />

blivit en så het fråga i världen.<br />

Vatten – en evig resurs<br />

Allt liv på jorden är beroende av vatten. När solen värmer<br />

hav, sjöar och mark dunstar vatten till ånga. Vattenångan<br />

stiger, kyls av och bildar moln som släpper ifrån sig regn.<br />

En del av regnvattnet rinner tillbaka till vattendragen. En<br />

annan del tränger ned i marken och <strong>tas</strong> där upp av växternas<br />

rötter. Också detta hamnar till slut i atmosfären.<br />

Det vatten som inte <strong>tas</strong> upp av växterna rinner djupare<br />

ned och bildar grundvatten. Kretsloppet är evigt. Vattnet<br />

tar aldrig slut.<br />

Färskt och rent vatten har blivit en<br />

bristvara på vår jord. Länge trodde<br />

människorna att vattendragen och<br />

haven var så stora att de inte lät sig påverkas<br />

av mänskliga aktiviteter. Eller också<br />

struntade man i det. Men vid mitten av<br />

1900-talet hade utvecklingen gått så långt<br />

att många vattendrag, även här i Sverige,<br />

hade förvandlats till stinkande kloaker<br />

utan liv.<br />

Det blev en väckarklocka som resulterade<br />

i ett snabbt ökat medvetande om att något<br />

måste göras. Ett intensivt vattenvårdsarbete<br />

tog sin början. Och resultaten lät inte vänta<br />

på sig. Genom att bygga reningsverk och<br />

skärpa alla bestämmelser återhäm-<br />

tade sig många vattendrag. I tidigare<br />

helt döda fjärdar gick det åter att fiska.<br />

Vid FNs stora miljökonferens i Stockholm<br />

1972 bjöds delegaterna till sin<br />

stora förvåning friskt och gott vatten taget<br />

direkt ur en liten sjö i Kolmården. Idag<br />

håller de flesta vattendrag i Sverige ”hygglig”<br />

kvalitet. Men efter den första storstädningen<br />

återstår ännu mycket. Inte minst<br />

handlar det om vattenmiljöerna i skogarna<br />

som hanterades mycket styvmoderligt <strong>när</strong><br />

de storskaliga skogsbruksmetoderna infördes<br />

för drygt ett halvt sekel sedan.<br />

Water Footprint hjälper dig välja<br />

Water Footprint är ett mått på hur mycket vatten som<br />

används för att <strong>fram</strong>ställa en produkt. Hela förädlingskedjan<br />

beak<strong>tas</strong>.<br />

Den mat vi äter varje dag kräver cirka 3 000 liter<br />

vatten. För att tillverka 1 kg bomull går det åt mellan<br />

7 000 och 29 000 liter vatten.<br />

Allt fler produkter förses därför numera med en symbol<br />

och en uppgift om hur mycket ”vatten” det finns i<br />

den. Miljödebatten och trycket från marknaden driver på.<br />

Skogar kalhöggs ända ner till stränder och<br />

bäckkanter. ”Sparade kantzoner” var ett okänt<br />

begrepp ända till för bara några tiotal år sedan.<br />

Allt fler skogsbilvägar drogs <strong>fram</strong> genom landskapet<br />

utan andra ambitioner än att de skulle<br />

vara funktionella – för lastbilar att forsla virke<br />

på. Följden blev att de vägtrummor som lades ut<br />

där bäckar och vattendrag korsade de nyanlagda<br />

vägarna ofta kom att placeras på ett sätt som<br />

gjorde att bara vattnet kunde passera – inte dess<br />

mångfald av fisk och andra organismer.<br />

Men sett i ett internationellt perspektiv är de<br />

problem som fortfarande är förknippade med<br />

vatten här i Sverige, mycket små. Att Sverige är<br />

så förhållandevis lyckligt lottat beror på främst<br />

två saker: regnrikt klimat och gles befolkning.<br />

På kontinenten ser det helt annorlunda ut.<br />

De flesta länder är mycket tätbefolkade. Vattnet<br />

i floder och vattendrag används ofta flera gånger<br />

– av såväl människor som industrier – på sin<br />

långa väg från källflödet till havet.<br />

Fortfarande är många vattendrag svårt förorenade,<br />

vilket är den enskilt viktigaste orsaken<br />

till att EU för tio år sedan tog initiativet till det<br />

vattendirektiv som nu införts. Målet är att alla<br />

vattenmiljöer i Europa ska hålla ”god ekologisk<br />

status” år 2015.<br />

Om vi vidgar perspektivet ytterligare och<br />

tittar på jorden som helhet så mörknar bilden<br />

ytterligare. Bristen på vatten som går att dricka<br />

är i själva verket ett problem som är minst lika<br />

stort som den skenande klimatförändringen. Om<br />

inte annat så har översvämningska<strong>tas</strong>trofen i<br />

Pakistan i någon mån öppnat världens ögon för<br />

vad som är på väg att hända.<br />

Läser man notiserna längst ner på sidan här<br />

så ser det nattsvart ut. Men även om allt som<br />

står i dem är korrekt så finns det ändå forskare<br />

som andas ett visst hopp om att problemen ska<br />

kunna lösas. En sådan är Malin Falkenmark,<br />

verksam vid Stockholm International Water<br />

Institute, SIWI, och intervjuad i Skog&Virke för<br />

ett år sedan. Hon är en världsauktoritet inom<br />

området vattenförsörjning. Hennes budskap<br />

handlar om att medvetandegöra för världens<br />

rika länder att minska sina klimatskadliga<br />

utsläpp till nivåer som inte äventyrar klimatet.<br />

Hon är övertygad om att mänskligheten kommer<br />

att hitta någon form av hållbar balans mellan<br />

människans behov och ekosystemens. Nyckelordet<br />

är ”anpassning”.<br />

– Politikerna måste förstå sambanden<br />

mellan klimatproblemet, vattenbristen, befolkningsutvecklingen,<br />

fattigdomen, skogsförstörelsen<br />

och utarmningen av den biologiska mångfalden,<br />

säger hon.<br />

– Man inser inte att vattnet är en gemensam<br />

nämnare för dem alla.<br />

Malin Falkenmark är övertygad om att ju<br />

värre problemet blir desto tydligare kommer<br />

det att <strong>fram</strong>stå för den rika delen av världen att<br />

något måste göras. Och det är inte möjligheter<br />

som saknas – utan vilja och politiskt mod.<br />

Bristen på vatten<br />

accentueras<br />

Idag saknar mer än en miljard människor<br />

i världen rent dricksvatten. Ytterligare<br />

1,4 miljarder lever i områden där<br />

stora vattendrag är på väg att torrläggas.<br />

FN:s prognoser visar att om 40 år<br />

kommer mer än tre miljarder människor<br />

att lida av permanent vattenbrist.<br />

Vattenkris att vänta<br />

Både FN och Världsbanken<br />

varnar för att en global vattenkris<br />

är att vänta. Huvudorsaken är<br />

att befolkningen är så ojämnt<br />

fördelad i förhållande till jordens<br />

vattenresurser. Där det finns<br />

många människor är det ofta ont<br />

om vatten, och vice versa.<br />

Vattnets väg<br />

genom landskapet<br />

Ett vattendrag förändras gradvis på vägen från sina källflöden ner<br />

till någon sjö eller till kusten. I sina övre lopp är vattendragen ofta<br />

<strong>när</strong>ingsfattiga, dess vatten har ju alldeles nyss ramlat från himlen.<br />

Sedan påverkas de av de marker de flyter <strong>fram</strong> genom – och<br />

förstås också av mänskliga aktiviteter längs vägen.<br />

Många av våra svenska vattendrag börjar sin<br />

färd i fjällen, men de flesta har betydligt kortare<br />

lopp. De börjar som rännilar i skogen och bildar<br />

en liten bäck som slutar i en sjö.<br />

Redan från början tar de upp <strong>när</strong>ingsämnen<br />

från multnande växtdelar. De tar förstås också<br />

upp de ämnen som finns i luften eller som rättare<br />

sagt inte borde finnas där – kväveoxider,<br />

svaveldioxid och andra.<br />

I vattendragens övre delar är vattnet of<strong>tas</strong>t<br />

klart. Bottnarna är rena med grus och stenar<br />

utan nämnvärd beväxning. Dessa övre delar är<br />

viktiga för vattenkvaliteten längre ned i deras<br />

flöden. Det är ju här som grundförutsättningarna<br />

skapas.<br />

Där vattnet flyter genom skogsmiljöer påverkas<br />

det av nedfallna grenar, blad och barr. De<br />

skapar i sin tur miljöer som gynnar många vattenlevande<br />

arter. Samtidigt tillför de multnande<br />

växtdelarna <strong>när</strong>ing till vattnet.<br />

Träd och buskar som växer ända ner till<br />

strandkanten skuggar vattnet och hindrar det<br />

från att bli för varmt. Fiskar och ett stort antal<br />

andra arter föredrar svala, skuggiga vatten. Sol<br />

och värme frigör <strong>när</strong>ing sätter fart på produk-<br />

EUs vattendirektiv<br />

Målet är att allt yt- och grundvatten i<br />

medlemsländerna ska ha uppnått god<br />

ekologisk och kemisk status år 2015.<br />

Omfattar sjöar, vattendrag, grundvatten<br />

och kustvatten.<br />

Antogs år 2000.<br />

Här i Sverige har fem vattendistrikt med<br />

en vattenmyndighet i varje inrättats:<br />

– Norrbotten<br />

– Västernorrland<br />

– Västmanland<br />

– Kalmar<br />

– Västra Götaland<br />

Obalansen ökar<br />

Befolkningstillväxten gör obalansen<br />

ännu allvarligare. År 2050 kommer<br />

vi att vara nio miljarder människor<br />

på jorden – och tillväxten sker<br />

till allra största del i de vattenfattiga<br />

länderna. Att odla mat till alla<br />

dessa människor kommer att kräva<br />

enorma mängder vatten.<br />

tionen av alger – vilket kan påverka vattnets<br />

syrehalt.<br />

I naturtillståndet flyter få vattendrag några<br />

längre sträckor utan en skyddande strandkappa<br />

av träd och buskar. I ett öppet landskap avslöjar<br />

en sådan zon omedelbart var det flyter ett vattendrag.<br />

Tidigare var människor omedvetna om att<br />

vattenekosystemen skadades <strong>när</strong> miljöerna invid<br />

dem förändrades allt för mycket. Man trodde<br />

heller inte att det var så allvarligt att vattnet<br />

grumlades genom att skogsmaskiner här och<br />

var körde rakt över små bäckar. Inte heller<br />

att vägtrummor måste placeras så att fiskar<br />

och andra vattenlevande organismer fick fri<br />

<strong>fram</strong>fart.<br />

Idag vet vi bättre. Att lämna skyddande kantzoner<br />

invid bäckar och vattendrag har blivit<br />

regel. Och där skyddszoner saknas ser man till<br />

att sköta skogen så att buskar och småträd gynnas.<br />

Nya vägtrummor läggs så att de inte utgör<br />

<strong>vandrings</strong>hinder. Och som <strong>fram</strong>går av reportaget<br />

på nästa sida så lägger många skogsägare nu<br />

ner stor möda på att restaurera tidigare felaktigt<br />

anlagda vägtrummor.<br />

Vattenmyndigheterna samordnar arbetet och fastställer<br />

miljökvalitetsnormer, förvaltningsplaner och åtgärdsprogram.<br />

I varje vattenmyndighet finns en särskild vattendelegation<br />

som leds av landshövdingen i respektive ansvarigt län.<br />

Dess medlemmar utses av regeringen.<br />

Skogsbruket. Det är fortfarande oklart hur miljökvalitetsnormerna<br />

ska tillämpas. Skogsstyrelsen föreslår att skogsvårdslagen<br />

förtydligas så att den också beaktar vattenkvaliteten<br />

vid alla skogliga åtgärder.<br />

Vattenvårdskampanj. Skogsstyrelsen föreslår en kampanj<br />

riktad mot skogsägare, för att tydliggöra för svenska skogsägare<br />

vattenfrågornas betydelse och hur de ska hanteras.<br />

Klimatförändringen<br />

förvärrar problemen<br />

Klimatförändringen är den andra kritiska faktorn.<br />

Även en ”måttlig” ökning av jordens medeltemperatur,<br />

på 1,5 till 2 grader, får oerhörda konsekvenser.<br />

I många torra länder kommer skördarna att<br />

halveras. På andra håll blir det översvämningar då<br />

havsvattnet tränger in och förstör sötvattenresurserna.<br />

Och detta kan hända om bara 40–50 år om<br />

inte den globala uppvärmningen hejdas.<br />

10 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 11

Fri väg för fisken<br />

<strong>när</strong> <strong>vandrings</strong>-<br />

<strong>hindren</strong> <strong>tas</strong> <strong>bort</strong><br />

I de vackra bäckmiljöerna och sjöarna kring Örnsköldsvik<br />

kan återigen öringar och andra djur vandra och leva.<br />

Olov, Anna och Kjell på <strong>Holmen</strong> Skog har alla bidragit till<br />

att återställa över 60 <strong>vandrings</strong>hinder och gett många<br />

vattenlevande djur en andra chans.<br />

TExT JEANETTE TRETTEN FOTO PEDER SUNDSTRÖM<br />

Inom region Örnsköldsvik som stäcker sig<br />

över Ångermanland, Jämtland och Västerbotten<br />

har <strong>Holmen</strong> sitt största skogsinnehav<br />

och naturvården är högt prioriterad.<br />

– Skogens vatten är ett viktigt område för<br />

oss på <strong>Holmen</strong> Skog och det genomsyrar<br />

såväl miljömål som utbildningar och praktiskt<br />

arbete. Under 2010 har till exempel totalt<br />

<strong>när</strong>mre 1000 maskinförare och tjänstemän<br />

utbildats i skogsbruk vid vatten, berättar Olov<br />

Norgren som är skogsskötselchef på region<br />

Örnsköldsvik. Ett av <strong>Holmen</strong> Skogs miljömål<br />

fokuserar på att återställa felkonstruerade eller<br />

trasiga vägtrummor som hindrar vattenlevande<br />

djur att röra sig fritt i vattendragen, så kallade<br />

<strong>vandrings</strong>hinder. På region Örnsköldsvik har<br />

man som mål att återställa minst två vägtrummor<br />

per disktrikt och år.<br />

Mer än 600 mil skogsbilvägar slingrar sig<br />

genom <strong>Holmen</strong>s marker på region Örnsköldsvik.<br />

Dessa passerar ett stort antal bäckar och<br />

andra vattendrag och därmed även ett stort<br />

antal vägtrummor. Steg för steg har vägtrummorna<br />

identifierats, inventerats och återställts.<br />

Vattenmiljöer med höga naturvärden har<br />

prioriterats och <strong>när</strong>mre 800 vägtrummor har<br />

inventerats, 134 har klassats som <strong>vandrings</strong>hinder<br />

och 61 vägtrummor har återställts.<br />

Arbetet utvecklas hela tiden och bara i sommar<br />

har ytterligare 105 vägtrummor inventerats<br />

och 14 återställts.<br />

Inventeringen utförs enligt en metod som<br />

tagits <strong>fram</strong> av Johan Spens forskare på Institutionen<br />

för Vilt, Fisk och Miljö på SLU i Umeå.<br />

Modellen tar hänsyn till vattenflödet året<br />

runt, oavsett om det till exempel är torka vid<br />

mätningstillfället. Metoden mäter bland annat<br />

trummans lutning, vattnets hastighet genom<br />

trumman, höjd över vattnet och djup till botten<br />

vid utloppet. Anna Bylund, som utfört en stor<br />

del av inventeringarna, berättar att modellen är<br />

praktisk och enkel. Hon beskriver färgfullt den<br />

enkla metoden för att mäta vattnets hastighet<br />

– Jag släpper ner ett flöte vid trummans<br />

inflöde, springer över till andra sidan, fångar<br />

upp flötet och mäter tiden, säger Anna. Hon<br />

använder sig sedan av ett vanligt exceldokument<br />

där hon fyller i sina mätresultat och får<br />

ett tal, som inom ett visst intervall, kan anses<br />

vara ett <strong>vandrings</strong>hinder.<br />

Bedömningen av vilka vandringhinder som<br />

ska återställas är inte alltid enkel. Johan Spens<br />

modell ger en bra riktlinje, men erfarenhet<br />

och kunskap om det lokala ekosystemet väger<br />

också tungt. En stor fråga är hur uppströms<br />

liggande ekosystem, som kan vara beroende<br />

av vägtrumman, påverkas. Till exempel har<br />

vissa vägtrummor blivit en fristad för öringar<br />

och skyddar dem från rovfiskar, så som gäddan,<br />

eller från en konkurrerande amerikansk<br />

bäckröding. Vattnets gränslöshet är också en<br />

utmaning. Nästan alla vattendrag som passerar<br />

genom <strong>Holmen</strong>s marker passerar även andra<br />

markägare. Att återställa enbart en vägtrumma<br />

i ett vattensystem kan ge en begränsad effekt<br />

och för det bästa resultatet bör flera <strong>vandrings</strong>hinder<br />

återställas längs fiskens <strong>vandrings</strong>väg.<br />

En stor andel av de vägtrummor som<br />

återställs byts mot valvbågar. Enkelt beskrivet<br />

återskapas den naturliga bäckbotten och<br />

man sätter ett halvmåneformat stålskydd över.<br />

Valvbågar eller broar är också den vanligaste<br />

metoden <strong>när</strong> man idag ska bygga nya vägar<br />

över vattendrag.<br />

– Det ger en minimal påverkan på vattenmiljön<br />

och alla vattenlevande djur kan fortleva<br />

opåverkade, säger Olov Norgren.<br />

Kjell Johansson är skogsskötselansvarig<br />

på Björna distrikt och genomför det praktiska<br />

arbetet med att återställa vägtrummorna. Han<br />

ansvarar även för byggnation av nya vägar och<br />

därmed även läggning av helt nya vägtrummor,<br />

valvbågar eller broar.<br />

– En genomsnittlig vägtrumma tar cirka<br />

en arbetsdag att byta ut. Kostnaden kan vara<br />

mycket varierande bland annat beroende på<br />

arbetes omfattning och materialval. Alla vägbyggare<br />

utbildas så att vattenpassagerna ska få<br />

rätt placering och konstruktion. Allt för att ge<br />

fiskar och andra djur de bästa förutsättningarna<br />

både idag och i <strong>fram</strong>tiden, säger Kjell.<br />

Som privat skogsägare kan man själv göra<br />

en första bedömning av sina vägtrummor.<br />

– Titta på om trumman är hel, har vattnet<br />

hög hastighet, är det kraftig lutning eller högt<br />

fall? Kontakta därefter Skogsstyrelsen och<br />

Länsstyrelsen som är behjälpliga med utvärderingen.<br />

Bedöms åtgärden som viktig kan man<br />

dessutom söka bidrag hos dem för återställandet,<br />

tipsar Olov Norgren.<br />

Öringbestånd på<br />

tillväxt i Stenbitsjön<br />

Vackra Stenbitsjön glädjer årligen många<br />

fiskare med sitt rika öringbestånd, dock har<br />

en dåligt konstruerad vägtrumma under åren<br />

satt sina spår. Fiskeföreningen har själva försökt<br />

att åtgärda problemet genom att sätta<br />

ett galler vid trumman så att öringen förblir i<br />

sjön. Detta har i sin tur gett beståndet reproduktionsproblem.<br />

Trumman vid Stenbitsjön<br />

blev en prioriterad åtgärd för <strong>Holmen</strong> Skog.<br />

Tillsammans med länsstyrelsen, som även<br />

betalade delar av återställandet, togs ett beslut<br />

om att ta <strong>bort</strong> trumman och ersätta den<br />

med en träbro. 2009 var den nya bron på<br />

plats, byggd av trävaror från <strong>Holmen</strong>s egna<br />

skogar. Återigen finns hopp för Stenbitsjöns<br />

öringbestånd, till stor glädje för allmänheten,<br />

fiskarna och <strong>Holmen</strong>.<br />

Sluthoppat<br />

vid Rödvattensbäcken<br />

Vägtrumman vid Rödvattensbäcken<br />

gav öringarna<br />

en tuff match. Nog för att<br />

öringar är bra hoppare,<br />

men med en hopphöjd på<br />

20 cm över stora stenar<br />

och med minimalt område<br />

att ta fart på, är det nästan<br />

omöjligt. Vägtrumman<br />

byttes 2010 ut mot en<br />

valvbåge. Den naturliga<br />

bottenmiljön är återskapad.<br />

Öringarna och andra<br />

vattenlevande djur kan i<br />

dag passera utan problem<br />

i sin helt naturliga miljö.<br />

NOKÅS – ekonomiskt stöd<br />

till vattenförbättrande åtgärder<br />

– Valvbågar ger en minimal<br />

påverkan på vattenmiljön<br />

och alla vattenlevande<br />

djur berättar Olov Norgren<br />

<strong>när</strong> han tillsammans med<br />

Anna Bylund besöker det<br />

återställda <strong>vandrings</strong>hindret<br />

i Rödvattensbäcken.<br />

NOKÅS (stöd till natur- och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen) är ett<br />

ekonomiskt stöd som markägare kan ansöka om från Skogsstyrelsen.<br />

Stödet lämnas främst till åtgärder som gynnar växter och djur samt äldre<br />

kulturmiljöer. Stödet kan till exempel sökas för att åtgärda en vägtrumma<br />

som utgör ett <strong>vandrings</strong>hinder. Läs mer: www.skogsstyrelsen.se<br />

Vägtrumman vid Stenbitsjön<br />

är idag ersatt med en vacker<br />

träbro. Den naturliga vattenmiljön<br />

är återskapad och sjöns<br />

öringsbestånd kan på nytt<br />

vandra fritt.<br />

– Alla <strong>Holmen</strong>s vägbyggare<br />

utbildas så att nya<br />

valvbågar, broar eller<br />

vägtrummor ska få rätt<br />

placering och konstruktion<br />

och på så vis bli<br />

hållbara för <strong>fram</strong>tiden<br />

berättar Kjell Johansson<br />

som är skogsskötselansvarig<br />

på Björna distrikt.<br />

<strong>Holmen</strong> stor-<br />

satsar på ökad<br />

kompetens<br />

i skogliga<br />

vattenfrågor<br />

<strong>Holmen</strong> Skog har i år genomfört<br />

en omfattande utbildning<br />

på tema vatten i skogen<br />

för sin fältpersonal och de<br />

entreprenörer som utför det<br />

praktiska skogsarbetet. Totalt<br />

har omkring 1 000 personer<br />

deltagit i utbildningen.<br />

Bakgrunden till satsningen är de<br />

senaste årens fokus på skogliga<br />

vattenfrågor.<br />

– Utbildningen har omfattat en<br />

dag och har haft tonvikt på praktiska<br />

frågor, berättar Hanna Triumf,<br />

på <strong>Holmen</strong>s skogsvårdsstab. Vi har<br />

bland annat diskuterat hur man<br />

planerar ett hygge för att det ska<br />

påverka vattenflödena så lite som<br />

möjligt. Förstås har vi också tittat<br />

på hur man bör lägga körvägar och<br />

bäcköverfarter.<br />

Utbildningen omfattade också<br />

teoretiska delar om vattnets kretslopp<br />

i naturen och hur viktigt det är att<br />

störa de ofta känsliga ekosystemen<br />

i vattendragen så lite som möjligt.<br />

– De som gått utbildningen ansåg<br />

att det var en väl använd dag, säger<br />

Hanna. Kraven på att skogsbruket<br />

ska klara vattenfrågorna på ett bra<br />

sätt kommer bara att öka i <strong>fram</strong>tiden.<br />

LK<br />

12 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 13

Inlandets historia<br />

har många bottnar<br />

Norrland – mer än halva Sverige. Ett väldigt område,<br />

vars inland var svårtillgängligt ända in i sen tid. Med<br />

förhoppningar om att komma åt dess rikedomar har alla<br />

kungar från Gustav Vasa och <strong>fram</strong>åt gjort vad de kunnat<br />

för att inlemma denna del av den skandinaviska halvön<br />

i den svenska nationalstaten.<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

Man talar ofta i termer av ”Norrlands<br />

kolonisering” och menar då för det<br />

mesta vad som hänt sedan sen medeltid<br />

och <strong>fram</strong>förallt under 1700- och <strong>18</strong>00-talen.<br />

Men faktum är att nordligaste Sverige har en<br />

minst lika gammal befolkningshistoria som<br />

övriga delar av landet.<br />

Och här finns ju också Sápmi, det samiska<br />

landet, som täcker stora delar av nordkalotten.<br />

Dock är det stora luckor i kunskaperna om den<br />

samiska befolkningens ursprung. Forskarna är<br />

överens om att de funnits här under flera tusen<br />

år, men är inte lika säkra på <strong>när</strong> de utvecklade<br />

sin speciella kultur.<br />

Och för bara något år sedan kullkastades<br />

teorierna om att Sverige befolkades söderifrån<br />

av människor som följde den tillbakadragande<br />

isranden. Man hittade då 11 000 år gamla lämningar<br />

av boplatser i Kaunisvaara i Tornedalen.<br />

Det var en arkeologisk sensation som medfört<br />

att geologerna nu måste rita om sina kartor<br />

över hur inlandsisen drog sig tillbaka.<br />

Redan under medeltiden började de nationalstater<br />

som då växte <strong>fram</strong>, att lystet titta på den<br />

skandinaviska halvöns glest befolkade norra<br />

del. Inte bara Sverige utan också den dåtida<br />

stormakten Danmark och förstås Ryssland var<br />

med i spelet.<br />

Det var Gustav Vasa som på allvar tog tag i<br />

den norrländska frågan. I ett brev daterat den 20<br />

september 1542 slog han fast att: ”Sådana ägor<br />

som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Sveriges<br />

Chrona till och ingen annan.” En gång för alla<br />

ville han införliva Norrland med det övriga riket.<br />

Under hans regeringstid försvann också de så<br />

kallade birkarlarnas privilegier för handeln med<br />

samerna. Birkarlarna fungerade länge som ett<br />

slags statsmaktens ombud och som betalade ersättning<br />

till kronan i form av skinn för rätten att<br />

bedriva handel. Istället avkrävdes samerna skatt<br />

på samma sätt som andra undersåtar i konungariket<br />

Sverige.<br />

Det växte nu upp städer längs norrlandskusten.<br />

Långsamt började också älvdalarna koloniseras.<br />

Men de inre delarna av Norrland var fortfarande<br />

<strong>när</strong>mast helt öde.<br />

Under 1700-talet lockades människor med<br />

erbjudande om flera års skattefrihet att söka sig<br />

till dessa obefolkade delar av landet.<br />

Denna utveckling förstärktes i början av<br />

<strong>18</strong>00-talet då befolkningen i Sverige ökade och<br />

det blev svårt för människor att försörja sig. Det<br />

ledde till den stora utvandringen till USA, men<br />

precis samma krafter gjorde att många istället<br />

satsade på det norrländska inlandet.<br />

Tidigare obefolkade lider och ådalar förvandlades<br />

nu under obeskrivlig möda till jordbruksmark.<br />

Myrarna skattades på starrgräs och<br />

långsamt växte det här och var <strong>fram</strong> kultiverade<br />

bygder. Det är nu som grunden läggs till de<br />

många samhällena i Norrlands inre. En del av<br />

dem utvecklades till metropoler medan andra<br />

idag kämpar för sin överlevnad.<br />

I slutet av <strong>18</strong>00-talet kom så järnvägen.<br />

Norra stambanan sågs som det slutliga steget att<br />

införliva Sveriges norra delar med övriga landet.<br />

Järnvägarna blev också under en period precis<br />

den vitamininjektion som man hade hoppats på.<br />

Ett pärlband av orter växte upp längs dem. Men<br />

för många av dem, vars existens var helt kopplad<br />

till järnvägen, var det en skör livslina.<br />

Efter andra världskriget och <strong>fram</strong>förallt under<br />

1950- och 1960-talen skedde en enorm välståndsökning<br />

i Sverige. Alla kurvor pekade uppåt. Industrierna<br />

blomstrade och det var en ständig brist<br />

på arbetskraft. Samtidigt mekaniserades skogsbruket<br />

som varit en norrländsk motor i ett sekel.<br />

De järnvägar som en gång byggts för att<br />

befolka inlandet användes nu istället av dem som<br />

sökte sig därifrån – till södra Sveriges industrier<br />

Norrlands inland<br />

och stora städer. Bort från nybyggarnas påvra<br />

gårdar – som bara gav en knapp bärgning. Och<br />

varför slita för något som möjligen gav föda för<br />

dagen – men som aldrig skulle räcka till allt det<br />

som började bli standard i Sverige – egen bil,<br />

lagstadgad semester och allt annat som räknades<br />

som välfärd.<br />

De här årtiondena blev den stora utflyttningens<br />

tid i Sverige. Inte bara i det norrländska inlandet<br />

utan i princip i alla landsbygder försvann män-<br />

niskorna där det saknades ett bärkraftigt <strong>när</strong>ingsliv<br />

– för att bara komma tillbaka som sommargäster<br />

eller under älgjakten.<br />

Den här utvecklingen pågår fortfarande.<br />

I norra Sverige växer kustkommunerna, medan<br />

många av dem som ligger bara några mil längre<br />

in i landet kämpar med näsan i vattenytan.<br />

Om man ser på denna utveckling i ett större<br />

perspektiv så är den kanske inte så konstig. För<br />

bara tvåhundra år sedan var många av de bygder<br />

som nu avfolkas helt öde. Mycket håller nu på<br />

att gå tillbaka till vad det var. På de mödosamt<br />

brutna tegarna växer åter skog.<br />

Var tid har sina förutsättningar – och i det<br />

långa perspektivet var det en kort period som det<br />

norrländska inlandet, liksom många andra bygder<br />

med samma förutsättningar, kunde leva upp som<br />

de gjorde.<br />

Men allt återgår inte till det ursprungliga tillståndet.<br />

Här och var finns orter som av olika skäl –<br />

driftiga människor, mineralfyndigheter eller annat<br />

– lever och blomstrar. Och även om skogen åter<br />

breder ut sig är de flesta gårdstunen öppna och bostadshusen<br />

välskötta. Under sina ledigheter njuter<br />

nybyggarnas ättlingar av friden och den magnifika<br />

naturen – och drömmer kanske om att någon gång<br />

kunna återvända på riktigt. Kanske för att utveckla<br />

landskapets slumrande potentialer och göra det<br />

mer tillgängligt för stressade kontinentbor.<br />

Nybygget vid Dåres<br />

Länge hade landet legat tyst och mäktigt. Bortom de skogklädda åsarna skymtade<br />

fjällens toppar. Någon gång hördes en ripkalles hårda skratt och från myrkanten några<br />

trumpetstötar från ett tranpar. Men så en vårsommar helt nya ljud: Yxhugg, en vallflickas<br />

lockrop, barnskratt. De första nybyggarna var på plats.<br />

AV LARS KLINGSTRÖM<br />

Det är inte berättelsens Dåres, men en typisk nybyggarkoja. Folk och fä samsades<br />

om utrymmet i flera år innan man kunde uppföra bättre hus.<br />

IHenning Hamiltons bok ”Eldpallens glöd”<br />

finns en fin skildring av hur livet gestaltade sig<br />

för en nybyggarfamilj. Den är nedtecknad av<br />

folklivsforskaren Olof Petter Pettersson i Vilhelmina<br />

som levde mellan <strong>18</strong>59 och 1944. Här<br />

får vi ta del av hur Gustaf och Ingrid Arvidsson<br />

med tre av sina fyra barn tvingades lämna föräldrarnas<br />

nybygge som inte kunde försörja dem<br />

alla. Istället sökte de sig upp mot fjällen för att<br />

själva bli nybyggare. Treåringen Nils lämnade de<br />

hos föräldrarna för att bespara honom de hårda<br />

villkor som de visste väntade dem.<br />

Här återger vi en bit av den långa berättelsen.<br />

När vi kommer in i handlingen har Gustaf med<br />

Sara-Stina, 7, rott fem mil längs den stora sjön<br />

Malgomaj. Ingrid och sönerna Arvid, 11, och<br />

Jon-Gustaf, 10, har gått längs stranden med två<br />

kor och tre får.<br />

”Det tog dem två långa dagar upp till sjöändan.<br />

Härifrån hade de att gå tre kilometer längs en<br />

strid bäck upp till Stalonsjön.<br />

Gustaf lade årorna inne i båten. Med Ingrids<br />

hjälp fick han den vält över sig med årorna mot<br />

axlarna. Så kunde han bära båten. Det var ett<br />

vanligt sätt för fullvuxna nybyggare att flytta båtar<br />

mellan sjöar.<br />

Så öppnade sig skogen efter den mödosamma<br />

vandringen. Framför dem låg Stalonsjön. På bägge<br />

sidor var den omgiven av mjuka skogshöjder.<br />

Norrut skymtade fjällen. Under åren som kom<br />

De gjorde sig en enkel koja under en stor och tät<br />

gran som de bodde i den första sommaren.<br />

skulle sjön bli en välsignelse med sitt fiske. Och<br />

nu kunde man ro igen. På land följde Ingrid med<br />

boskapen. Vid andra sjöändan gick de uppför<br />

sluttningen. Gustaf såg sig hela tiden omkring.<br />

På en bit slät mark lade de ned sina bördor.<br />

Här skulle nybygget vara. Dåres fick bli namnet,<br />

lapparnas namn på platsen.<br />

Läsa mer om<br />

nybygget vid Dåres?<br />

Vi har tre exemplar av ”Eldpallens glöd”<br />

som vi lottar ut bland Skog&Virkes<br />

läsare.<br />

Skicka e-post eller vykort märkt med<br />

”Eldpallens glöd” och med ditt namn till:<br />

lotta.gunnarsson@holmenskog.com<br />

eller<br />

<strong>Holmen</strong> Skog<br />

Stab Information<br />

601 88 Norrköping<br />

Henning Hamilton har haft en mängd<br />

uppdrag och olika sysselsättningar inom<br />

det svenska skogsbruket. Bland annat<br />

var han under många år VD för Sveriges<br />

Skogsvårdsförbund. Han är också för-<br />

fattare till en rad böcker, många av dem<br />

med skogshistoriskt tema.<br />

Där sökte de upp en stor yvig gran. Gustaf och<br />

pojkarna satte igång med att fälla, kvista och<br />

dra <strong>fram</strong> en mängd småbjörkar. Dessa restes<br />

sedan tätt mot storgranens grenverk. Det blev<br />

snart som en kåta med hyggligt täta sidor.<br />

Alla var nu trötta. Men innan de gick till vila<br />

gick fadern och Arvid åter ner till sjön. Där lade<br />

de ut nät i den ljusa majnatten. Ingrid hade under<br />

tiden med Jon-Gustaf och lilla Sara-Stina gjort<br />

en sväng i skogen och skurit björknäver som<br />

sedan kunde användas till allehanda ändamål.<br />

Så kom alla äntligen till ro under granen. De<br />

kröp hungriga ihop på ett par gamla renhudar.<br />

Det blev en bra natt utan frost.”<br />

Vi får sedan följa arbetet vid den nya bosättningen.<br />

Hur det brådskar att uppföra ett enkelt<br />

hus, <strong>när</strong>mast ett skjul av stående granslanor –<br />

utan fönster. Hur man tar hjälp nere ifrån byg-<br />

den för att mura en eldstad för att kunna över-<br />

leva den långa vintern. Och hur man <strong>när</strong> den<br />

tiden kommer gör en avbalkning i huset och tar<br />

in även kreaturen. Och om alla andra sysslor<br />

som måste utföras de korta månader man har<br />

på sig innan vintern slår till.<br />

Boken lyfter <strong>fram</strong> detta ”det okända folket”,<br />

de som befolkade de dittills öde skogsbygderna.<br />

Och som så småningom vintrarna igenom slet<br />

med yxa och timmersvans för knal ersättning<br />

och skickade virket via bäckar och älvar ner<br />

till kustens väntande sågverk.<br />

14 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 15

Åsträsk<br />

Det här är historien om Åsträsk. Men det kunde lika gärna handla om<br />

något helt annat samhälle någon helt annanstans i Sverige. För Åsträsk<br />

delar sin historia med många andra stationssamhällen som växte upp<br />

där banorna drogs <strong>fram</strong>. Under ett drygt halvsekel blomstrade de för<br />

att sedan tyna och idag <strong>när</strong>ma sig utplåningens gräns.<br />

Åsträsk ligger i det västerbottniska inlandet.<br />

Till ostmetropolen Burträsk är det<br />

fyra mil och till Skellefteå det dubbla.<br />

Innan stambanan kom <strong>18</strong>94 fanns det inget<br />

Åsträsk. Bara den lilla byn Åsen någon kilometer<br />

i sydöst. Man valde att anlägga en station på den<br />

plats där järnvägen skulle korsa den just utstakade<br />

vägen mellan Burträsk och Norsjö. Marken<br />

var slät och lämplig för en liten bangård och så<br />

fanns här en myr som förmodligen födde namnet.<br />

Den första byggnaden i byn var järnvägsstationen<br />

som stod färdig redan två år innan banan<br />

invigdes. Detta skedde med pompa och ståt av<br />

Oscar II i juni <strong>18</strong>94. Majestätet hade färdats hela<br />

vägen från Stockholm i ett tåg som ansågs så viktigt<br />

att det gick före all annan trafik på banan.<br />

Norra stambanan byggdes för att knyta ihop<br />

Sverige och göra det möjligt att förflytta både<br />

människor och varor mellan de olika landsändarna.<br />

Men militären hade starka synpunkter på<br />

banans dragning. Man förkastade den naturliga<br />

lösningen att förbinda kustlandets städer med<br />

varandra. Istället förordade man att den nya<br />

banan måtte dras längre in i landet där en sjö-<br />

väga fiende inte så lätt skulle nå den.<br />

I Burträsk muttrades det åtskilligt över denna<br />

dragning. Det var ju redan då något av en centralort<br />

i denna del av Västerbotten. För att komma<br />

i åtnjutande av det nya kommunikationsmedlet<br />

tvingades man färdas fyra mil med hästskjuts eller<br />

släde. En tidsödande resa på den tiden.<br />

Stationen och den nyvunna positionen som en<br />

bygdens knutpunkt mellan Norsjö och Burträsk<br />

gjorde att Åsträsk utvecklades snabbt.<br />

Efter några år fanns här ett helt litet samhälle<br />

med all den service som då hörde ett samhälle till.<br />

Här anlades ett sågverk. Stationen blev en viktig<br />

centralpunkt för utförseln av timmer, trätjära,<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

virke och trävaror. Också kalk från det kalkbruk<br />

som låg utanför Burträsk lastades ut från Åsträsk.<br />

Inklusive säsongsarbetare sysselsattes som<br />

mest 100 personer vid järnvägen. Och samhället<br />

växte. Så småningom fanns här ett blomstrande<br />

<strong>när</strong>ingsliv med bland annat snickerifabrik,<br />

slakteri, två handelsbodar och en konsumbutik,<br />

gästgiverier, caféer, bageri, flera taxirörelser samt<br />

bensinstationer och bilverkstad. Man skaffade sig<br />

också en egen brandkår med brandbil och spruta.<br />

Föreningslivet blomstrade och här fanns en egen<br />

arbetarekommun.<br />

Förstås försörjde sig många på skogsarbete.<br />

Samhället ligger ju mitt i ett skogslandskap som i<br />

ordets verkliga betydelse är milsvitt. Robertsfors<br />

AB var den stora skogsägaren. På Sikån flottades<br />

timmer som togs upp och transporterades<br />

vidare per järnväg. Under krigsåren rök det från<br />

milor lite varstans i skogarna. Åsträsk var då en<br />

betydande utförselplats av såväl träkol som av<br />

gengasved från ”knubbfabriken” inne i samhället.<br />

Och förstås var brännved under kristiden en<br />

stor artikel som såldes till städer och samhällen<br />

söderut i landet.<br />

Befolkningen växte och nådde en topp om 250<br />

invånare på 1950-talet. Här fanns både fotbollslag<br />

och ishockeylag. Det senare startade i division<br />

5 och lyckades 1968 ta sig upp i division 3 som<br />

blev lagets höjdpunkt. Inte många år därefter<br />

tvingades man lägga ned på grund av för litet<br />

spelarunderlag.<br />

Nedgången för samhället inleddes på 1960-<br />

talet. Som i hela Sverige blev det en av de många<br />

flyttarnas tid. Folk sökte sig en ny <strong>fram</strong>tid i<br />

städer och samhällen nere vid kusten eller längre<br />

söderut. Inte minst var det ungdomarna som drog<br />

iväg. Skogsbruket mekaniserades och <strong>när</strong> en så<br />

viktig <strong>när</strong>ing sviktar så påverkar det hela sam-<br />

Åsträsk<br />

Norrlands inland<br />

Stinsbostaden invid järnvägsstation i Åsträsk<br />

har varit hyresledig länge.<br />

hället. Samtidigt ökade också kraven på det man<br />

kallar ”standard”.<br />

Sista persontåget avgick från Åsträsk den 29<br />

maj 1971. Trafikövervakningen på banan automatiserades<br />

och stationen avbemannades.<br />

Gradvis dränerades Åsträsk på människor.<br />

Den ena verksamheten efter den andra tvingades<br />

lägga ned. Assars diversehandel överlevde till<br />

1982 och Thunbergs bensinstation till i början<br />

av 1990-talet.<br />

Idag finns bara åtta bofasta kvar i samhället,<br />

samtliga i pensionsåldern. Den vackra stationsbyggnaden<br />

ägs sedan länge av en privatperson<br />

som inte har resurser att underhålla den. Sommartid<br />

ser dock inte byn så övergiven ut som<br />

den kan göra under andra årstider. De flesta<br />

gräsmattor är välklippta och många hus fungerar<br />

som sommarviste för utflyttarna och deras barn<br />

och barnbarn.<br />

Måtte de fortsätta att trivas i ett Åsträsk som<br />

av allt att döma snart tar steget till att bli en<br />

renodlad semesterby.<br />

En gång ett centrum<br />

för en hel bygd<br />

Jan-Erik Granström, Mats Rudolfsson, Bengt Holmström, Ulla-Britt Holmström och Bengt Zingmark vid<br />

den vackra stationsbyggnaden, en gång navet för människorna i Åsträsk och omgivande bygder.<br />

– Vem kan tro att det var bostadsbrist här på<br />

1940-talet, säger Mats Rudolfsson, en av idag<br />

åtta bofasta i Åsträsk. Då var här liv och rörelse<br />

och det bodde människor på alla de små<br />

hemmanen i trakten. Och alla hade de<br />

anledning att då och då söka sig in<br />

i samhället.<br />

Det är en skön dag i början av augusti. Inne i<br />

den nedlagda byskolan träffar Skog&Virke<br />

några bybor för att prata om Åsträsk – av<br />

igår och av idag.<br />

Alla har de sina rötter i Åsträsk eller grannbyn<br />

Åsen, en dryg kilometer därifrån. Bengt Zingmark,<br />

primus motor för den nyligen utkomna<br />

boken om Åsträsk, bor i Skellefteå. Jan-Erik<br />

Granström alternerar mellan Åsen och Skellefteå.<br />

Bengt och Ulla-Britt Holmström har sin fasta<br />

adress i Burträsk. Bara Mats Rudolfsson bor<br />

ännu kvar i Åsträsk.<br />

– Nedgången kom på 1960-talet, säger Bengt<br />

Zingmark. Innan dess fanns det jobb i skogen.<br />

Det var full aktivitet vid stationen. Det fanns<br />

nästan inga privatbilar. Alla köpte vad de behövde<br />

här i Åsträsk. Sen ändrades allt. Gradvis<br />

blev det allt tystare.<br />

Minnena vaknar till liv. Om hur byns ungdomar<br />

brukade samlas vid anslagstavlan om kvällarna.<br />

Där avhandlades viktiga saker. Till exempel vart<br />

man skulle åka och dansa på lördagen. Kalvträsk,<br />

Bastuträsk eller kanske Hällnäs?<br />

– Det var livade resor i någon av byns taxi-<br />

bilar eller i bland båda, minns Jan-Erik Granström.<br />

Ofta hade vi fixat hembränt, men det var<br />

aldrig bråk, bara gott humör. Och det var service<br />

på den tiden. Taxichaufförerna väntade och<br />

körde hem oss också.<br />

Men Åsträsks verkliga centrum var förstås<br />

järnvägsstationen. Den var igång <strong>fram</strong> till juni<br />

1971 då persontrafiken lades ned.<br />

I stationen fanns också posten. Ulla-Britt Holmström<br />

blev den sista postexpiditören i Åsträsk.<br />

– Det fanns ingen brevbäring då, säger hon.<br />

Mats Rudolfsson är idag en av totalt åtta<br />

personer som är bofasta i Åsträsk.<br />

Alla hämtade själva sin post. Det gjorde att det<br />

ständigt var liv och rörelse på stationen och fullt<br />

med folk – som också hade tid att växla några<br />

ord med varandra.<br />

– Det var inte bara jag som sörjde över att<br />

järnvägsstationen och posten lades ned. De<br />

tidigare kontaktytorna mellan människorna försvann.<br />

Att vänta på bussen eller få posten i lådan<br />

via lantbrevbärare är inte detsamma. Jag tror att<br />

det betyder mer än man tror för ett samhälle att<br />

man träffas och känner samhörighet.<br />

– Det sorgliga är att även om Åsträsk är ett ganska<br />

ungt samhälle, så är ju bygden och byn Åsen<br />

urgamla, säger Jan-Erik Granström. Gården jag bor<br />

på har anor ner i 1600-talet. Folk flyttade längre<br />

och längre in i landet och bröt ny mark. Min gård<br />

lär från början ha varit en fäbod för bönderna i<br />

Villvattnet, några mil ner mot kusten. Och så småningom<br />

blev det ett riktigt hemman. Bonden Lars<br />

Ersson, som var född 1675 hade enligt bevarade<br />

dokument inte mindre än 49 kreatur. Med den<br />

tidens mått var det alltså en jättegård som sysselsatte<br />

mängder av människor. Det visar att förutsättningarna<br />

för jordbruk var goda här.<br />

En liten promenad genom samhället bekräftar<br />

känslan av ”före detta”.<br />

– Här låg hockeyrinken, säger Bengt Zingmark,<br />

och pekar på ett björksnår på väg att bli<br />

en riktig skog. Och här låg Thunbergs café.<br />

Börje och Hill Lundström från Stockholm har haft<br />

Börjes föräldrahem som fritidshus i många decennier,<br />

men har nu lämnat huset till försäljning. Här öppnade<br />

Oskar Gabriel Lundström gästgiveri år 1900.<br />

– Hellre än att se<br />

stationen långsamt<br />

gå mot sitt fall vore<br />

det bättre om den<br />

revs, anser Ulla-Britt<br />

Holmström.<br />

Jan-Erik Granströms hemman i Åsen,<br />

någon kilometer utanför samhället,<br />

har anor sedan 1600-talet.<br />

Den arkitektoniskt vackra järnvägsstationen<br />

sänder signaler om förestående förgängelse.<br />

Fönstren är igenspikade, intill befinner sig redan<br />

uthuset i fritt fall. Magasinets lastbrygga är<br />

murken.<br />

– Tänk om någon kunde ta hand om huset,<br />

säger Bengt Holmström. Det är ju jättevackert<br />

och fortfarande i gott skick. Rätt köpare skulle<br />

kunna montera ner och flytta det och få en helt<br />

unik bostad. Men taket är snart slut och om det<br />

ger sig kommer förfallet att gå snabbt.<br />

– Det är ledsamt att se det förfalla, säger<br />

Ulla-Britt. Bäst vore om det försvann. Hellre riva<br />

än att se huset förinta sig självt. Det kommer ju<br />

ändå aldrig att bli något vettigt av det där det<br />

står.<br />

Framtiden?<br />

– Ja, det är väl tveksamt om Åsträsk har någon,<br />

enas man om. Men vi gläds åt att det åtminstone<br />

på sommaren bor folk i husen som håller tunen<br />

öppna. Kanske kommer människor i <strong>fram</strong>tiden<br />

att uppskatta att det finns sådana här små oaser i<br />

skogarna. För även om de brukas intensivt finns<br />

det kvaliteter här i inlandet som saknas i de mer<br />

tättbefolkade delarna av landskapet.<br />

16 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 17

Wikströmmarna i Bastuträsk:<br />

Hem-<br />

vändarna<br />

ger samhället<br />

draghjälp<br />

– Löneläget är lägre, men allt kostar mindre här<br />

så jag tror inte att skillnaden är så stor. Och vad<br />

som definitivt är bättre är livskvaliteten. Det säger<br />

bröderna Adam och Johan Wikström som flyttat<br />

hem till Bastuträsk i Västerbottens inland efter<br />

att i flera år ha bott i Stockholm.<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

Historien om åkerifamiljen Wikström och de<br />

båda brödernas återflytt till hemorten är intressant.<br />

Den visar att det med kreativitet och<br />

förmåga att se möjligheter går att driva på utvecklingen<br />

även i glesbygden.<br />

Adam lämnade Bastuträsk för studier vid Tekniska<br />

Högskolan i Stockholm i början av 1990-talet.<br />

Efter civilingenjörsexamen fortsatte han sin utbildning<br />

och doktorerade till slut inom ämnet hållfasthet.<br />

Det gjorde att han fick ett toppjobb på<br />

utvecklingsavdelningen vid Scania i Södertälje.<br />

– Men i ett stort företag är man bara en<br />

anonym kugge. Hur man än anstränger sig så<br />

syns inte resultatet på samma sätt som i ett<br />

litet företag. Och så finns det många baksidor<br />

med att bo i en storstadsregion, inte minst <strong>när</strong><br />

man har barn. För min fru och mig var det ett lätt<br />

beslut att bryta upp från Stockholm.<br />

För tre år sedan installerade man sig i Bastuträsk<br />

och Adam började jobba i familjeföretaget Wikströms<br />

åkeri. Men där stannade han bara några år<br />

för att 2009 tillsammans med svägerskan Kajsa och<br />

den tidigare produktionschefen köpa konkursboet<br />

efter Topp Chark AB och återstarta det i form av<br />

Bastuträsk Charkuteri AB.<br />

– Det kan synas märkligt att med min utbildning<br />

lämna en bra befattning vid Scanias utvecklingsavdelning<br />

för att först jobba i ett åkeri i Norrlands<br />

inland – och sen bli korvfabrikant, ler han. Men för<br />

mig känns det helt rätt. Och utbildning är aldrig fel.<br />

Som forskare lär man sig att tänka kritiskt och att<br />

noggrant beakta även små detaljer. Det är något man<br />

i hög grad har nytta av också som företagare.<br />

Lillebror Johans historia är liknande. Också han<br />

drog till Stockholm, där han jobbade som verktygsmakare<br />

vid Tekniska Högskolans experimentverkstad.<br />

Efter en sejour i Nora blev till slut även hans<br />

längtan hem så stor att han tillsammans med hustrun<br />

Kajsa valde att flytta tillbaka till Bastuträsk.<br />

Ett viktigt skäl till beslutet var att brödernas pappa,<br />

Jerry Wikström, VD och delägare i åkeriet, börjar<br />

<strong>när</strong>ma sig pensionsåldern. Efter ”inskolning” under<br />

ett par år har Johan, som nu hunnit fylla 28, tagit<br />

över VD-jobbet.<br />

Bastuträsk<br />

Norrlands inland<br />

Bastuträsk ligger vid stambanan i norra Västerbottens inland. Dess<br />

historia är nästan identisk med grannbyn Åsträsks (beskriven på föregående<br />

uppslag). Skillnaden är att Bastuträsk också blev en knutpunkt för järnvägen<br />

genom tvärbanan till Skellefteå, som genererade stora passagerarströmmar<br />

ända tills dess flyget tog över.<br />

Som mest bodde nästan 1 000 personer i Bastuträsk innan tillbakagången<br />

började på 1950-talet. Men här fanns ett stabilare <strong>när</strong>ingsliv som förmådde<br />

stå emot de negativa krafter som tömde Sveriges glesbygder under andra<br />

halvan av 1900-talet. Nedläggningen av Strängbetongs fabrik 1996 skakade<br />

Bastuträsk i sina grundvalar, men idag har man kommit över dessa sviter.<br />

Idag har Bastuträsk knappt 400 invånare – och antalet ökar för varje år. Framtiden ser<br />

ljus ut. Här finns ovanligt många småföretag, varav många är inriktade på det som finns<br />

i sådant överflöd i denna del av Sverige – naturresurser i form av skog, berg och grus.<br />

I dagarna star<strong>tas</strong> bygget av en järnvägsterminal för utlastning av bland annat rundvirke.<br />

– Visst stod jag ut i södra Sverige, säger han.<br />

Men <strong>när</strong> jag vet vilka kvaliteter som finns här, så<br />

var valet egentligen inte så svårt. Det är något helt<br />

annat att leva i ett litet samhälle jämfört med i en<br />

storstad. Här känner man varandra – och tar även<br />

på ett annat sätt ansvar för varandra.<br />

Johans och Adams fruar, Kajsa och Katarzyna<br />

slog sig också samman och startade tjänsteföretaget<br />

Wikk AB inriktat på lokalvård och städning<br />

för både företag och privatpersoner. Verksamhetsområdet<br />

spänner över hela norra Västerbotten<br />

och man har skapat arbetstillfällen motsvarande<br />

fyra heltidstjänster.<br />

Brödernas pappa, Jerry, gläds förstås åt att<br />

successionen i företaget nu är säkrad.<br />

– Som så många andra har också vi haft våra<br />

upp- och nedgångar, berättar han. Vi är ju helt<br />

beroende av hur skogsindustrin mår och det har<br />

gjort att vi periodvis varit väldigt pressade. Och<br />

<strong>när</strong> också det övriga <strong>när</strong>ingslivet här i Bastuträsk<br />

sviktade så blev det förstås extra jobbigt.<br />

Dråpslaget för samhället kom 1996 då ortens<br />

Johan Wikström flyttade hem till<br />

Bastuträsk och har nu tagit över<br />

ledningen för familjeåkeriet.<br />

stora industri, betongfabriken, gick i konkurs<br />

efter flera års problem. Där försvann nästan<br />

hundra jobbtillfällen, vilket är otroligt mycket<br />

i ett samhälle med bara 400 invånare.<br />

– I egenskap av företagare satt jag med i<br />

ett antal projekt och kommittéer med syfte<br />

att försöka locka nya företag till Bastuträsk.<br />

Men vi kom aldrig någon vart, det mesta<br />

rann ut i sanden.<br />

När konkursförvaltaren efter några år tröttnade<br />

och bjöd ut den tidigare betongindustrin<br />

till försäljning såg Wikströmmarna tillsammans<br />

med fyra andra entreprenadföretag en möjlighet.<br />

– Fabriken var jättelik – 14 000 kvadratmeter<br />

– och allt var i bra skick. Vi lade in ett bud som<br />

efter många turer accepterades. Jag tror att vi<br />

var de enda spekulanterna på det stora industrikomplexet.<br />

Vad Jerry och de andra företagarna hade sett,<br />

men som ingen annan såg var att byggnaden<br />

skulle kunna förvandlas till ett industrihotell.<br />

Adam, teknologie doktor i hållfasthet, lämnade<br />

ett toppjobb på Scania för att etablera sig som<br />

korvfabrikant i Bastuträsk.<br />

Palt på löpande band.<br />

Topp Chark tillverkar ett<br />

brett sortiment av alle-<br />

handa charkprodukter.<br />

– Vi var själva intresserade av en del av den stora<br />

montagehallen. Vår tidigare verkstad hade vi vuxit<br />

ur. Men här fanns utrymmen och traverser som<br />

skulle ge oss unika möjligheter att göra service på<br />

våra tunga fordon.<br />

Det visade sig att man hade rätt i sin vision. Alla<br />

utrymmen nyttjas idag av ett tiotal företag. Genom<br />

att installera sjövärme klarar man uppvärmningen<br />

till rimliga kostnader.<br />

Att det åter blev liv och rörelse i den före detta<br />

betongfabrikens lokaler blev en vitamininjektion för<br />

hela Bastuträsk. Det är ett välkänt fenomen att nedlagda<br />

industrikomplex till slut ses som monument<br />

över misslyckande och tillbakaskridande.<br />

Den tidigare negativa befolkningsutvecklingen i<br />

Bastuträsk har nu planat ut. Under de senaste åren<br />

har inflyttningen varit klart större än utflyttningen<br />

och antalet invånare ökar långsamt. I den återstartade<br />

charkuterifabriken sysselsätts 14 personer.<br />

Åkeriet har <strong>22</strong> anställda.<br />

– Det finns gott om barn och vi har en bärkraftig,<br />

nyrenoverad skola där de kan gå till och med klass<br />

5, säger Adam. Det är ju en förutsättning för<br />

att unga familjer ska kunna bo här. Plus att det<br />

också finns livsmedelsbutik, värdshus och mack,<br />

ja all den basservice som krävs för ett fungerande<br />

samhälle.<br />

Inte minst uppskattar man också det fina företagsklimatet.<br />

Bastuträsk ligger i Norsjö kommun<br />

och man gör goda insatser från kommunledningen<br />

för att stötta det lokala <strong>när</strong>ingslivet. Befolkningsutvecklingen<br />

i kommunen är ändå sjunkande<br />

– med Bastuträsk som ett positivt undantag.<br />

Vad beror det på att vissa samhällen klarar sig<br />

bättre än andra, undrar Skog&Virke.<br />

– Det är säkert många faktorer som samverkar,<br />

tror Jerry. Här i Bastuträsk sjönk aldrig utvecklingen<br />

tillbaka så som den gjort på många andra<br />

ställen. Vi lyckades behålla en, så att säga kritisk<br />

massa av kompetenta människor som förmår ta<br />

initiativ och ta sig för saker istället för att bara<br />

vänta på att någon annan ska göra det åt dem.<br />

Det finns gott om småföretag här, entreprenörer<br />

som utvecklat sina företag kring en idé de fött.<br />

– Och utan den charkkompetens som finns här,<br />

hade vi aldrig vågat satsa på charkfabriken, säger<br />

Adam. Jag kunde ju själv ingenting om charkuterier.<br />

Men här fanns folk som jobbat i hela sina liv<br />

med charktillverkning.<br />

Men att hemvändare som varit ute och skaffat<br />

andra erfarenheter kommer tillbaka måste väl<br />

också vara positivt?<br />

Johan och Kajsa Wikström köpte den<br />

lilla, före detta gården i Bastuträsks utkant<br />

till en bråkdel av handpenningen för<br />

en ordi<strong>när</strong> villa i Stockholmsområdet.<br />

Den välhållna anslagstavlans<br />

många skyltar vittnar om ett livligt<br />

<strong>när</strong>ingsliv i Bastuträsk.<br />

Jo, så är det nog. Det är kanske lättare att se<br />

möjligheter <strong>när</strong> man har perspektiv, och det får<br />

man <strong>när</strong> man kommer <strong>bort</strong> ett tag. Annars är det<br />

lätt att fastna i gamla hjulspår, säger Johan.<br />

Wikströms Åkeri AB<br />

Helt specialiserade på virkestransporter.<br />

8 lastbilsekipage<br />

3 lastare<br />

<strong>22</strong> anställda<br />

Kontor, verkstad och spolhall i Bastuträsk.<br />

Tillsammans med AJ Bergströms Åkeri i<br />

Kalvträsk drivs BW Skogsbilarna som ansvarar<br />

för i princip alla <strong>Holmen</strong>s rundvirkestransporter<br />

i norra Västerbotten.<br />

Huvudägare: Jerry och Johan Wikström,<br />

Ulf Larsson och Ronny Vikström.<br />

Bastuträsk Charkuteri AB<br />

Tillverkar ett brett sortiment av charkuteriprodukter<br />

– korv, skinka, palt, pölsa och<br />

mycket annat – under varumärket Topp Chark.<br />

Marknadsförs huvudsakligen i Norr- och<br />

Västerbotten, men finns även i utvalda butiker<br />

i övriga delar av Sverige.<br />

Charktillverkning i Bastuträsk startade <strong>18</strong>95.<br />

Lades ned och återstartades 2009.<br />

Tillverkar cirka 10–15 ton produkter per vecka.<br />

Huvudägare: Adam Wikström, Kajsa Wikström<br />

och Mattias Berg<br />

<strong>18</strong> SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 19

20<br />

Norrlands inland<br />

Timmer-<br />

frontens<br />

hjältar<br />

Vid <strong>18</strong>00-talets mitt svepte timmerfronten<br />

in över norra Sverige.<br />

Den kom västerifrån, från Norge<br />

där det vid den här tiden började<br />

bli brist på åtkomlig skog. Då<br />

hade man på kontinenten och<br />

de brittiska öarna redan för länge<br />

sedan förstört sina egna skogar.<br />

Och med starkt ökande befolkningar<br />

var behovet av virke näst<br />

intill omättligt.<br />

Stora delar av det norrländska inlandets skogar<br />

var då helt oexploaterade. Ingen hade ju tidigare<br />

behövt deras virke. Skogen hade därför nästan<br />

helt saknat värde. Men nu blev det fart på avverkningarna.<br />

Det var träpatronernas tid och tidigare<br />

orörda skogar avverkades i rask takt.<br />

Skogsarbete var ett med dagens mått mätt<br />

omänskligt slit med yxa, stocksåg och barkspade.<br />

Det utfördes vintertid av nybyggarna och deras<br />

ättlingar. Ofta drog man till skogs efter nyår och<br />

kom hem först <strong>när</strong> det började töa i april.<br />

Inte sällan fick man inleda uppdraget med att<br />

först fälla träd och timra sig en enkel bostad. Hur<br />

det sedan var att dag efter dag med sträng kyla,<br />

meterdjup snö och hårt arbete komma ”hem”<br />

till en utkyld koja kan vi knappast föreställa oss.<br />

Ändå var detta vardag för många ända <strong>fram</strong> till<br />

mitten av 1900-talet.<br />

De norrländska skogsarbetarna var timmerfrontens<br />

verkliga hjältar.<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

Kall natt<br />

i timmerkojan<br />

År 1929 ansvarade ett arbetslag från byn Åmliden i Norsjö socken<br />

för en timmerdrivning i Pauliden i Stensele socken. Första måndagen<br />

efter Trettondagshelgen färdades de alla till Pauliden, så även<br />

huggaren Folke Eriksson, endast femton år gammal. Folke blev<br />

nittiotre år gammal och på äldre dar berättade han gärna både<br />

livfullt och minnesgott om den första natten i timmerkojan.<br />

TExT KURT HUGOSSON TECKNING CHRISTER SÖÖDER<br />

Tidigt på morgonen hade Folke åkt skidor<br />

från Åmliden till Kvarnåsen. Det hade<br />

varit rejält kallt med gnistrande skidföre<br />

men han hade ändå varit svettig <strong>när</strong> han kom<br />

<strong>fram</strong>. Där hade det inte varit tid för någon vila.<br />

Kuskarna hade redan en dag tidigare startat sin<br />

tolv mil långa färd. Huggarna skulle åka lastbil<br />

för att hinna göra allting klart i kojan och<br />

i stallet, innan kuskarna kom <strong>fram</strong>.<br />

De hade lastat packning och skidor på<br />

Johan Anderssons lastbilsflak. På detta flak<br />

hade de som inte rymdes i hytten tagit plats<br />

bland ryggsäckar och övrig utrustning.<br />

Johan hade dragit en presenning över dem<br />

alla och så hade den långa bilfärden i mörker<br />

och kyla startat med Pauliden som mål.<br />

Där i mörkret hade de gjort allt för att behålla<br />

värmen. De hade suttit tätt intill varandra,<br />

trampat med fötterna och slagit armarna<br />

i kors över bröstet. Pälsmössan, som varit<br />

genomsvettig efter skidfärden, hade frusit ihop<br />

till ett band runt Folkes panna, ett band som<br />

dragits ihop allt hårdare och som hade gett<br />

honom huvudvärk.<br />

Tursamt nog hade Johan blivit tvungen<br />

att stanna i Lycksele för att fylla på bensin.<br />

De hade gått in på ett kafé för att värma<br />

sig, ett tiotal karlar i vadmalskläder och<br />

med kängskor på fötterna. Ägarinnan hade<br />

frågat vart de var på väg och <strong>när</strong> Sven<br />

hade nämnt Pauliden, hade hon skakat på<br />

huvudet och sagt någonting om ”den där<br />

djupsnölia”.<br />

Den andra delen av resan hade varit lika<br />

kall som den första. Stela och frusna hade de<br />

stigit av i Åskilje och sedan hade de med all<br />

packning på ryggen fortsatt färden på skidor<br />

efter ett enkelt skidspår till timmerkojan tolv<br />

kilometer <strong>bort</strong>, långt uppe i liden. Tidvis hade<br />

de plumsat djupt och de hade blivit tvungna<br />

att byta av varandra med att spåra. Det hade<br />

börjat mörkna innan de nådde kojan. Väl<br />

<strong>fram</strong>me hade de blivit ytterst förvånade över<br />

hur igensnöad kojan var och vilken snömängd<br />

som täckte stallbyggnaden. Det var verkligen<br />

en ”djupsnölia”.<br />

De hade använt hela kvällen till att skotta<br />

upp runt kojan, till att skyffla ut den snö<br />

som hade drivit in genom rökhålet samt till<br />

att elda för att få timmerkojan varm inför<br />

nattens vila, hela tiden i ivrig väntan att kuskarna<br />

skulle komma med sina lass. I dessa<br />

fanns mat för flera veckor. Det var säckar<br />

som innehöll havregryn, rågmjöl, kornmjöl,<br />

bruna bönor och ärtor samt en mängd annat<br />

nödvändigt gott som fläsk, smör, socker<br />

och kaffe. Men förutom detta väntade de<br />

på fårfällarna samt halmen till bolstervaren.<br />

Utan sängutrustning skulle nattvilan<br />

bli både hård och kall.<br />

De hade ofta stannat upp i sina arbeten<br />

för att lyssna efter hästtjukornas klang<br />

men då endast kunnat höra det svaga<br />

bruset från skorstenens rökpelare. När<br />

kvällsdunklet övergick till nattmörker<br />

hade de insett att de nog skulle<br />

tvingas att övernatta utan fällar. I<br />

stallet hade de funnit gammalt fjolårshö, visserligen<br />

bossigt och smått, som de hade tagit in och<br />

brett ut runt eldpallen, för att ha som sänghalm på<br />

det nakna, kalla jordgolvet.<br />

Eldpallen var en mäktig hög konstruktion<br />

mitt på kojgolvet. Den bestod av en 60 cm hög,<br />

fyrkantigt timrad trälåda fylld med jord. På den<br />

kunde man hålla elden vid liv dygnet runt.<br />

Så hade de då bestämt sig för att sluta vänta på<br />

hästfororna och i stället använda natten till<br />

en välbehövlig vila.<br />

De hade sågat upp och kluvit ved, som de hade<br />

burit in och staplat mot söderväggen i den stora<br />

kallfarstun. Kvällen hade varit kall och de hade<br />

förstått att de skulle bli tvungna att elda hela natten<br />

för att hålla storstugan varm och för att kunna sova<br />

någon stund, nu <strong>när</strong> de saknade fårfällarna. Hur<br />

kallt det egentligen var, visste de inte, eftersom de<br />

saknade termometer. En sådan fanns visserligen med<br />

i forlassen någonstans, men vad gjorde den för nytta<br />

där nu, denna kväll? Det var säkert tjugofem grader<br />

kallt där ute i mörkret.<br />

Folke låg på rygg på fjolårshöet. Med blicken<br />

följde han röken som sökte sig in under rökstuten<br />

och upp genom rökhålet i taket. Han hade tagit<br />

av sig kängskorna och i stället tagit på sig ett<br />

par tovade sockar för att, som han trodde, bättre<br />

klara nattkylan.<br />

En väldig hög av glödande kol täckte eldpallen och<br />

i dess mitt brann några stora vedträn med flammande<br />

lågor. Folkes vänstra sida som var vänd mot elden<br />

var varm, ja nästan het och kinden glödde. Kylan<br />

från väggarna och golvet trängde in på hans högra<br />

sida och gjorde den stel och kall.<br />

Ja, hur skulle den här natten bli? Hur mycket<br />

skulle de våga elda? Tänk om gnistor från elden<br />

föll ner från eldpallen och antände höbosset han<br />

låg på! Då skulle det kunna bli hett på alla sidor<br />

av kroppen! Men han kände egentligen ingen oro,<br />

eftersom de hade kommit överens om att vakta<br />

elden under natten, en timme var <strong>fram</strong> till gryningen.<br />

Hans vakttid var mellan ett och två, sedan<br />

skulle han väcka sin storebror Sven. På morgonen<br />

kunde de sova ut, de hade ju bara att vänta på<br />

kuskarna.<br />

Hur många gånger Folke hade varit vaken under<br />

natten förutom eldvaktpasset, kunde han inte påminna<br />

sig. Kylan hade ideligen väckt honom, hur han<br />

än vred och vände på sig. Ibland hade han kurat ihop<br />

sig som en darrande hund för att en stund senare bli<br />

tvungen att åter söka efter ny värme, eftersom kylan<br />

från golvet trängde in genom hans vadmalskläder.<br />

Morgonen kom som en befrielse.<br />

På förmiddagen anlände kuskarna. Bolstervaren<br />

fylldes med halm, fårskinnsfällarna lades på<br />

plats och matlagningen kom igång. Hästarna togs<br />

in i stallet, stöttingar och redskap sågs över och<br />

Arbetslaget uppställda och uppklädda inför hemresan. Berättelsens Folke Eriksson syns knästående på biltaket.<br />

Längst till höger står Reinhold Eriksson med vadmalskavaj, slips, kängskor och med klockkedjan väl synlig.<br />

snart kände sig alla beredda att börja vinterns<br />

skogsavverkning där i Pauliden. Nu fick de också<br />

veta varför forkarlarna hade blivit så försenade.<br />

De berättade att <strong>när</strong> de hade kommit till Björksele,<br />

där de skulle passera Vindelälven, visade<br />

det sig att isen där var för svag för att ta sig över.<br />

De hade blivit tvungna att övernatta trots att de<br />

hade tänkt färdas mycket längre den första dagen.<br />

De hoppades att den stränga kylan skulle få isen<br />

att bli stark nog för överfart med häst och lass<br />

dagen därpå.<br />

Natten hade varit kall i Björksele, minus 33<br />

grader nere vid älven. På morgonen hade de vågat<br />

sig på att ta sig ut på isen. Reinhold hade gått före<br />

med huggaryxan. Där inte yxan gick igenom vid det<br />

första yxhugget, där kunde de köra, hade han menat.<br />

Men där yxan gick igenom, gällde det att söka sig<br />

en annan väg, naturligtvis. Reinhold hade dirigerat<br />

kuskarna med kommandoropen ”kör”, ”håll till<br />

höger” eller ”håll till vänster” och de hade så kommit<br />

över på andra sidan välbehållna.<br />

Under de följande dagarna kom man igång<br />

med skogsavverkningen uppe i Pauliden. Alla<br />

hade sina givna arbetsuppgifter under dagen<br />

men även på morgonen och på kvällarna.<br />

Kylan avtog något. Dagarna rann undan och blev<br />

till veckor. Nätternas vila stördes inte längre av<br />

kyliga väggar. Golvet blev också mindre kallt, sedan<br />

man av bolagsledningen fått möjlighet att lägga in<br />

ett plankgolv på det ofta gyttjiga jordgolvet. Men<br />

minnet av den första fasansfulla natten fanns dock<br />

alltid kvar i Folkes medvetande.<br />

När skogsarbetarna från Åmliden efter avslutat<br />

arbete i Pauliden på hemvägen passerade Lycksele,<br />

gick de in på ett kafé för att dricka kaffe. På den<br />

tiden satte man sig vid kafébordet, varefter servitrisen<br />

kom och frågade vad man ville beställa in för<br />

dryck. Från ett <strong>när</strong>beläget bord med bullar, bakelser<br />

och kakor kunde man välja ut vad man ville ha till<br />

drycken. När man fikat färdigt uppgav man för<br />

servitrisen vad man hade tagit.<br />

Arbetarna beställde in kaffe och försåg sig med<br />

mycket att doppa till. När de fikat klart, kom<br />

servitrisen för att ta betalt. Hon vände sig först<br />

till Andreas, som något överraskad inte kom sig<br />

för att svara med en gång. I denna tystnad utbrast<br />

Reinhold plötsligt:<br />

– I ha da taijje e’ kärrhjul, e’ wannskinn<br />

a na sjöskum!<br />

Servitrisen såg undrande på honom och blev<br />

röd i ansiktet. Hon försvann hastigt ut i köket.<br />

Strax uppenbarade sig en äldre dam, kaféägarinnan,<br />

som härstammade från Norsjö, och hon<br />

ropade:<br />

– Jaha, jag förstod väl, att det var du!<br />

Och om nu du, liksom servitrisen, inte kan<br />

förstå vad Reinhold hade sagt kan du nu få veta<br />

det. Det var ett anisbröd, ett wienerbröd och en<br />

maräng! Ett wannskinn är ett skinn från en<br />

vattensork, och Reinhold tyckte väl att wiener-<br />

brödets skrynkliga yta påminde om ett sådant.<br />

Såväl västerbottningar som deras dialekt kan<br />

många gånger vara nog så kluriga.<br />

Kurt Hugosson är pensionerad lärare från<br />

Norsjö, där han äger en skogsfastighet om<br />

90 hektar. Kurt är mycket intresserad av<br />

nybyggarepoken, av de kärva villkor som<br />

präglade livet i det norrländska inlandet ända<br />

<strong>fram</strong> till mitten av förra seklet. Han har gett<br />

ut tre novellsamlingar, med berättelser från<br />

den tiden. Huvudpersonen i Första natten<br />

i timmerkojan, Folke Eriksson, träffade han<br />

flera gånger.<br />

– Han var en fan<strong>tas</strong>tisk berättare och<br />

hade ett mycket gott minne. Man glömde<br />

helt <strong>bort</strong> tiden <strong>när</strong> man var i hans sällskap.<br />

Var det<br />

bättre<br />

förr?<br />

Har du minnen från förr?<br />

Skog&Virke välkomnar berättelser och bilder<br />

från livet i skogen förr. ”Var det bättre förr”<br />

är en högt uppskattad sida i tidningen.<br />

Publicerade bidrag honoreras.<br />

Sänd ditt bidrag till:<br />

<strong>Holmen</strong> Skog<br />

”Var det bättre förr”<br />

601 88 Norrköping<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 21

Nu är Stefans<br />

nya gamla<br />

hus klart<br />

Nej, för en lekman såg det gamla huset i<br />

Mark i sydvästra Östergötland, inte ut<br />

som ett realistiskt renoveringsobjekt,<br />

fjärran från sådana som Ernst & Co brukar ta<br />

sig an i TV.<br />

Huset var en före detta mangårdsbyggnad som<br />

– förutom åtskilliga generationer grävlingar – stått<br />

obebott sedan tidigt 1940-tal. Förfallet hade gått<br />

långt, golven i bottenvåningen var delvis uppruttna<br />

och ytterdörren hängde på trekvart. Men<br />

timmerstommen var i hyggligt skick vilket gjorde<br />

att Stefan inte tvekade att köpa det – för nedmontering<br />

och <strong>bort</strong>forsling. Med ett 25-tal liknande<br />

husprojekt på sin meritlista har han ögon och<br />

näsa för vad som är möjligt och inte möjligt.<br />

Det gamla huset har fått<br />

en liknande placering<br />

som i sitt tidigare liv.<br />

Stefan och Ulrika har<br />

fått ett unikt boende –<br />

gammaldags charm,<br />

men fullt modernt.<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

Kommer ni ihåg Stefan Fälth som vi skrev om för två år sedan.<br />

Hur han just höll på att plocka ner ett 1700-talshus för att flytta det<br />

och sätta upp det igen. Nu står det på plats. Samma gamla hus, men<br />

med alla bekvämligheter – och hela sin ålderdomliga charm bevarad.<br />

– Jag föll för husets ålderdomliga utseende,<br />

säger han. Och även om det säkert använts som<br />

bostadshus tror jag att det från början kan ha<br />

varit ett gästgiveri. Rumsindelningen liknar inte<br />

den vanliga i hus från den här tiden. Här fanns<br />

ett antal smårum som bättre stämmer med hur<br />

gästgiverier såg ut då. Några av de experter jag<br />

pratat med tror att huset mycket väl kan vara<br />

ytterligare något århundrade äldre.<br />

Det var också väldigt lågt i tak, som det var i<br />

de flesta lantliga hus ända <strong>fram</strong> till andra halvan<br />

av <strong>18</strong>00-talet. Stefan, som är 195 centimeter lång,<br />

fick gå med böjt huvud på bottenvåningen.<br />

– Att plocka ner ett timmerhus och sätta upp<br />

det igen, är egentligen mest en fråga om nog-<br />

grannhet och hårt arbete, säger Stefan. Förr i tiden<br />

var det vanligt att man återanvände byggnadstimmer<br />

både två och tre gånger. Att plocka ner det här<br />

huset tog någon vecka, plus uppstädning, men att<br />

sätta upp det tog naturligtvis längre tid.<br />

För att öka takhöjden lade han också till ett par<br />

”stockvarv” i bottendelen.<br />

– Eftersom ju huset skulle panelas så går det bra<br />

att ”fuska” och istället använda några lager grova<br />

plankor, säger han.<br />

Huset stod tidigare i ett skogsbryn och det har<br />

fått en liknande placering på sin nya plats. Ingen<br />

kan tro annat än att det vackra och ålderdomliga<br />

huset har stått där i flera hundra år.<br />

– Man var noga med var man uppförde sina<br />

hus förr i tiden, säger Stefan. Man lade dem alltid<br />

så högt som möjligt och på väldränerade marker<br />

för att undvika problem med fukt. Ofta fick man<br />

på köpet en vacker utsikt över landskapet, vilket<br />

dåtidens människor kanske inte alltid hade tid att<br />

uppskatta, men som vi idag gläds åt desto mera.<br />

Precis så är det på husets nya plats, där det<br />

blickar ut över ett vackert odlingslandskap någon<br />

mil väster om Boxholm.<br />

Stefan och sambon Ulrika har nu fått ett unikt<br />

boende. En fullt modern bostad med exklusivt<br />

badrum och funktionellt kök – men hela den<br />

gamla charmen bevarad. Golven består av kil-<br />

sågade plankor, en del nästan halvmetern breda,<br />

som nåtats samman. Eftersom de ursprungliga<br />

golven i bottenvåningen var illa åtgångna har<br />

Stefan fått tulla i sina egna ”byggnadsvårdsför-<br />

råd”. Han har nämligen samlat på sig ett ansenligt<br />

sådant under åren som husrenoverare.<br />

På övervåningen är däremot golvplankorna de<br />

ursprungliga, liksom också de ovanliga taken i<br />

obehandlat trä. För att understryka den ålderdomliga<br />

karaktären har man också behållit de<br />

ursprungliga låga dörrarna med sina höga trösklar.<br />

– Man vänjer sig snabbt att böja på huvudet<br />

<strong>när</strong> man går igenom ett dörrhål, så det är inga<br />

De kilsågade golvplankorna på över-<br />

våningen är original. Många har en<br />

bredd av över 40 centimeter.<br />

problem, säger<br />

Stefan. Istället<br />

för den tidigare<br />

gigantiska murstocken<br />

har han<br />

låtit mura upp<br />

rörspisar i bottenvåningens<br />

sal och i den före<br />

detta salen en trappa upp som<br />

nu blivit sovrum. Modellerna<br />

är skickligt utförda kopior av<br />

tidstypiska spisar och utgör<br />

tillsammans med den stora<br />

kökspannan husets huvudsakliga<br />

uppvärmningskällor.<br />

I sovrummet har man<br />

också bevarat en del av de<br />

ursprungliga, på-plats-målade<br />

tapeterna och planerar också<br />

att återskapa den likaledes<br />

handmålade långväggen med blindfönster.<br />

Utvändigt har huset nästan fått ett ännu ålderdomligare<br />

utseende än tidigare. Panelen har han<br />

sågat av grovt timmer från den egna skogen – en<br />

del panelbräder är 40 centimeter breda. Inte heller<br />

godkände han brädgårdarnas springläkter utan<br />

valde att såga till betydligt bredare läkt som var<br />

och en fasades för hand med elhyvel. Hela panelen<br />

andas därmed både ålder och patina. Slutligen<br />

valde han att måla med Falu ljus rödfärg, som är<br />

På ett så ”gammalt” hus duger det inte med<br />

moderna stuprör. Dessa är tillverkade av<br />

en lokal plåtslagare med den förr gängse<br />

modellen som förlaga.<br />

originalnyansen och ger ett<br />

”gladare” intryck än den idag<br />

vanliga.<br />

– Jag valde också att istället<br />

för hängrännor förse huset<br />

med så kallade fotrännor, det<br />

vill säga en stående plåtfals<br />

längst ner på taket, som<br />

fångar upp vattnet. Det är inte<br />

”ortodoxt” till detta hus, men<br />

ser trevligt ut. Originaltaket<br />

bestod sannolikt av halm.<br />

Stefan och Ulrika är dock<br />

långt ifrån klara med sitt hus.<br />

Ännu återstår många detaljer<br />

inomhus – och gårdsplanen är<br />

ännu bara grovplanerad.<br />

Samtidigt med detta projekt<br />

har han också byggt garage<br />

och verkstad för sina veteranbilar och traktorer.<br />

Dessutom har en ny ladugård byggts där hans fyra<br />

kor och tjuren Axel så småningom ska flytta in.<br />

Som om inte detta är nog driver han ett företag<br />

i husrenoveringsbranschen med jobb upp ”över<br />

öronen”.<br />

Hur han hinner? Och orkar?<br />

– Ja, det blir inga sena kvällar i TV-soffan.<br />

Men det är väl så att jag trivs med att jobba<br />

och då rullar det på.<br />

<strong>22</strong> SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 23

Skogsfolk i österled<br />

I augusti genomfördes ytterligare ett researrangemang för skogsägare<br />

som levererar virke till <strong>Holmen</strong>. Den här gången gick turen till Estland –<br />

<strong>när</strong>a men ändå långt <strong>bort</strong>a.<br />

Estland – En toppenresa, konstaterade Anders Johansson från Ljusfallshammar<br />

i norra Östergötland. Jag hade inte kunnat föreställa mig att<br />

det fanns så mycket att se och ta del av i Estland.<br />

TExT LARS KLINGSTRÖM FOTO CRISTOFER WALLENTIN<br />

HESTLAND<br />

olmens skogliga studieresor har blivit en<br />

uppskattad tradition. Tidigare har länder<br />

som Brasilien, Sydafrika, Rumänien och<br />

Skottland besökts. Inte mindre spännande, men<br />

betydligt <strong>när</strong>mare ligger Estland, som har oerhört<br />

mycket att erbjuda den skogligt intresserade.<br />

I tre omgångar åkte därför ett hundratal svenska<br />

skogsägare till detta, vårt östra broderland, på<br />

sensommaren.<br />

– Rese<strong>när</strong>ernas förväntningar på en trevlig och<br />

givande resa infriades med råge, berättar Cristofer<br />

Wallentin, virkesköpare från Norrköping, som<br />

representerade värdföretaget på en av resorna.<br />

Det veckolånga besöket bjöd på en tur landet<br />

runt som täckte både de forna svensköarna i väst<br />

och landets ostligaste delar. Man fick både ta del av<br />

skogsbruk, skogshistoria och kulturen i landet.<br />

Estland har nästan aldrig varit fritt. Nästa år<br />

kan man fira 20 år av självständighet, lika länge<br />

som den tidigare längsta frihetsperioden som inföll<br />

mellan världskrigen.<br />

– Vi noterade att många ester har svårt att dölja<br />

sin negativa inställning till den stora minoritet av<br />

ryssar som finns i landet, säger Cristofer. Nästan en<br />

fjärdedel av den totala befolkningen på 1,3 miljoner,<br />

kommer från den stora grannen i öster.<br />

Ett stopp gjordes vid den tidigare förbjudna<br />

staden Paldiski, som var en stor flottbas under rysstiden,<br />

innan man tog färjan till den stora ön Ösel.<br />

Där besökte man både en riktig riddarborg och ett<br />

litet familjeägt sågverk.<br />

– De resestopp som hade skoglig anknytning<br />

fick frågorna från våra skogsägare att dugga tätt,<br />

konstaterar Cristofer. Guiden hade fullt sjå att fylla<br />

sitt anteckningsblock med nya glosor.<br />

– Det skogliga erfarenhetsutbytet mellan våra<br />

länder satte igång tankeverksamheten och utan<br />

tvekan hade man från bägge håll mycket att lära av<br />

varandra.<br />

Den avverkningsplats som besöktes visade<br />

tydligt de svårigheter man brot<strong>tas</strong> med i Estland.<br />

De överlag flacka markerna har dålig bärighet och<br />

under en våt sommar som denna blev markskadorna<br />

omfattande. Samtidigt är markerna oerhört<br />

lättföryngrade och of<strong>tas</strong>t klarar man återväxten<br />

med, för lövträden stubbskott och för barrträden<br />

insådd, från omgivande skog.<br />

Frågan om plantering, naturlig föryngring<br />

eller beståndsföryngring aktualiserades än mer<br />

på resans fjärde dag då gruppen i universitetsstaden<br />

Tartu fick en grundlig genomgång vid den estniska<br />

skogshögskolan.<br />

Hälften av Estlands landareal är skogbeklädd.<br />

Detta innebär att det finns cirka 2,3 miljoner hektar<br />

skogsmark i landet. Staten är en stor skogsägare<br />

men det finns också cirka femtiotusen privata<br />

skogsägare. Medelfastighetens storlek är bara tolv<br />

hektar.<br />

Mängden skog i Estland ökar hela tiden, eftersom<br />

man numera bara hugger ungefär hälften av<br />

tillväxten. Också arealen skog har ökat, men på ett<br />

väldigt annorlunda sätt i samband med frigörelsen<br />

1991. För att inte gynna ryssarna undanhöll man<br />

under ockupationen mycket skog i statistiken, skog<br />

som man därefter dragit stor nytta av.<br />

– Det som <strong>fram</strong>förallt var intressant med resan<br />

var att vi fick se så mycket av landsbygden, säger<br />

Anders Johansson. Och vi förundrades över att så<br />

stora arealer jordbruksmark ligger i träda.<br />

Inte minst uppskattade Anders också samvaron<br />

med de övriga rese<strong>när</strong>erna.<br />

– När man reser tillsammans under en hel vecka<br />

och har skog som gemensam nämnare så har<br />

man mycket att prata om. Inte minst också <strong>när</strong> vi<br />

tillsammans sorterade intrycken av det vi tog del av<br />

under dagarna. Så jag anser att <strong>Holmen</strong> utan tvekan<br />

bör fortsätta med den här typen av reseverksamhet.<br />

Varför inte Ryssland nästa gång?<br />

Kräftpannacotta<br />

med Västerbottensgrissini<br />

Har du ett paket kräftor kvar i frysen så har du grunden till en<br />

förrätt som kommer att göra intryck på dina gäster. Förstärkt<br />

med sallad passar den också som en lätt och elegant lunch.<br />

Eller gjord i en större form – på buffébordet.<br />

Jag har genom åren ofta <strong>fram</strong>hållit min förkärlek<br />

för det svenska. Och så presenterar jag en rätt<br />

med detta kluvna, svensk-italienska namn. Men<br />

det är ju numera inte bara den rumsliga världen som<br />

blivit nästintill gränslös. I hög grad gäller det också i<br />

gastronomins värld, där till exempel det tidigare så<br />

trendiga begreppet crossover numera knappt används<br />

alls, eftersom maträtternas nationella särdrag nästan<br />

helt smält samman.<br />

Namnet pannacotta är alltså italienska och betyder<br />

ordagrant kokt grädde. Pannacotta kan man få på nästan<br />

vilken italiensk restaurang som helst. Till 99 procent<br />

handlar det om desserter. Of<strong>tas</strong>t är de smaksatta med<br />

vanilj och socker och serveras med vad säsongen bjuder<br />

av färska bär och frukter. En välgjord pannacotta får<br />

även en enkel måltid att lämna den där perfekta känslan<br />

av välbehag efter sig.<br />

Steget till att förvandla en italiensk dessert till en<br />

svensk förrätt är inte så långt som man först kan tro.<br />

Det är en gastronomisk sanning att skal av kräftor<br />

(och räkor) är en perfekt grund till såväl både såser<br />

och soppor. Här har jag bara gått ett steg till och låtit<br />

de goda smakerna förenas i kyld och stelnad form.<br />

Och att kräftor och Västerbottensost hör ihop vet<br />

vi också. Så istället för naturell serverar vi här osten<br />

i form av spröda brödpinnar – grissini.<br />

Smaklig måltid!<br />

Gör så här:<br />

Kräftpannacotta<br />

1. Sätt ugnen på max övervärme eller grill. Hacka<br />

och skiva lök, paprika, purjolök och fänkål.<br />

2. Skala kräftorna. Lägg stjärtarna åt sidan. Rosta<br />

skalen i en oljad långpanna utan att bränna dem.<br />

Ta sedan ut plåten och blanda i tomatpuré, paprika<br />

och purjolök. Rosta ytterligare några minuter.<br />

3. Smörfräs lök och fänkål i en kastrull utan att det<br />

tar färg. Tillsätt innehållet från långpannan, vin,<br />

grädde, vatten, cognac, dillkronor/frö, lagerblad,<br />

buljongtärning och lite cayennepeppar.<br />

4. Låt koka på svag värme i cirka 10 minuter och<br />

sila sedan i finmaskig sil. Koka vidare till drygt<br />

hälften återstår.<br />

5. Kyl ner. Vänd försiktigt ner den vispade grädden<br />

så att den behåller sin fluffighet.<br />

skog och<br />

mat<br />

24 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 25<br />

Foto: Leif Carlsbecker<br />

Stig Holm<br />

Det här behövs för 6–8 personer:<br />

Kräftpannacotta<br />

1 kg kräftor<br />

2 schalottenlökar<br />

½ röd paprika<br />

¼ purjolök<br />

¼ fänkål<br />

1 msk tomatpuré<br />

2–3 färska dillkronor eller 1 msk<br />

dillfrö<br />

1 lagerblad<br />

1 dl vitt vin<br />

1 dl vatten<br />

½ fiskbuljongtärning<br />

3 dl vispgrädde<br />

2 dl vispad grädde<br />

2 msk osaltat smör (helst)<br />

2 msk matolja<br />

(1 msk cognac)<br />

Cayennepeppar<br />

2 gelatinblad<br />

1 mogen mango<br />

VäSterbottenSgriSSini<br />

1 smördegsplatta (fryst)<br />

4 msk riven Västerbottensost<br />

Kummin<br />

1 äggula<br />

6. Blötlägg gelatinbladen i lite kallt<br />

vatten så att de mjuknar. Krama ur<br />

det mesta vattnet och värm försiktigt<br />

så att de smälter. Tillsätt gelatinet<br />

i en tunn stråle till panacot<strong>tas</strong>meten<br />

under försiktig omrörning.<br />

7. Hacka hälften av kräftstjärtarna,<br />

blanda i dem. Spara resten till<br />

garnering.<br />

8. Fyll smeten i whisky- eller<br />

cocktailglas, cirka 1 dl i varje.<br />

9. Låt stå kallt i cirka 5 tim eller<br />

över natt. Garnera med resten<br />

av kräftstjärtarna samt mangobitar<br />

och dill. Servera med<br />

ljumma grissini över glasen.<br />

Västerbottensgrissini<br />

1. Pensla smördegsplattan med<br />

äggula. Täck den med riven ost<br />

och strö över lite kumminfrön.<br />

2. Skär plattan i cirka 1 cm breda<br />

remsor. Flytta försiktigt över dem<br />

till bakplåten.<br />

3. Sätt ugnen på 175 grader.<br />

Grädda i cirka 10 minuter.

Naturens<br />

väsen<br />

TExT LARS KLINGSTRÖM FOTO JOEL MILLER<br />

Sadifir<br />

Snengol<br />

Gallius<br />

Kallahaki<br />

Kittal<br />

Fexidor<br />

Om du inte visste det tidigare,<br />

så får du reda på det nu:<br />

Naturen är besjälad och full av<br />

allehanda väsen.<br />

En som upptäckt detta är tidigare<br />

New York-bon Joel Miller<br />

som med sin kamera till och<br />

med lyckats fånga dem på bild.<br />

Joel Milller föll pladask för den svenska<br />

naturen vid ett besök 1965.<br />

– Det var kärlek vid första ögonkastet och<br />

så småningom tog jag steget och flyttade hit,<br />

säger han.<br />

Kontrasten mot den då slitna stadsdelen<br />

Bronx kunde knappast vara större, och här<br />

fann han den frid han aldrig fann i sin hemstad.<br />

Han blev sedan lärare och så småningom<br />

professionell fotograf. Det var <strong>när</strong> han höll på<br />

att dokumentera en <strong>vandrings</strong>led vid Ågelsjön<br />

i Kolmården som han såg att det fanns väsen<br />

lite överallt i naturen. Sedan dess har han ägnat<br />

många dagar i naturen åt att finna fler.<br />

– Skogen har blivit mitt tempel, säger han.<br />

Jag tillbringar en stor del av min fritid där.<br />

För några år sedan hade han träffat så<br />

många väsen att de räckte för att fylla en hel<br />

liten bok. Här på sidan möter du några av dem.<br />

De märkliga namnen, var kommer de ifrån?<br />

– Det är förstås deras egna, säger Joel. De<br />

brukar alltid presentera sig <strong>när</strong> jag ber att få<br />

fotografera dem.<br />

Vill du lära känna fler väsen?<br />

Skog&Virke har tre ex. av boken<br />

Naturens väsen som vi lottar ut<br />

bland läsarna.<br />

Skicka adressuppgifter via e-post till:<br />

lotta.gunnarsson@holmenskog.com<br />

eller via vykort<br />

Skog&Virke<br />

”Naturens väsen”<br />

<strong>Holmen</strong> Skog<br />

601 88 Norrköping<br />

Märk med ”Naturens väsen”<br />

Phoolis<br />

På Säteriets marker invid sjön<br />

Solgaflon, inte långt från Skranta-<br />

målen, där Farbror Henning bodde,<br />

låg ett sommartorp som Patron<br />

hyrde ut till en ung man, anställd<br />

som redaktör vid Tidningen<br />

”Allehanda” i Jönköping.<br />

edaktör’n var bara en ”pajka-våse,”(ett<br />

blåbär) efter Farbror Hennings, Träsme’ns<br />

och Alfred Kindgrens språkbruk, men<br />

dom ansåg, att han trots detta handikapp inte<br />

kunde anses vara ”möa-dryger”(högfärdig.) Där-<br />

för menade de, att det gick att umgås med honom.<br />

De kunde rent av ta honom till sina hjärtan och till<br />

exempel låta honom <strong>när</strong>vara såväl om onsdagarna,<br />

<strong>när</strong> det vankades kaffeknorr i Alfreds snickarbod,<br />

som andra dagar då vädret lämpade sig för<br />

abborrmete vid de hemliga djupgrynnorna på<br />

Patrons vatten i Solgaflon utanför Kullarp.<br />

EN TORSDAGSKVäLL I JULI EFTER EN sådan fisketur<br />

kom Redaktör’n rännande hem till Farbror Henning<br />

i ett delikat ärende. Det hade inträffat ett sjukdomsfall<br />

bland Allehandas medarbetare på kultursidan.<br />

Redaktör’n hade via telefonväxeln i Boarp blivit<br />

beordrad att till lördagsnumret inkomma med<br />

manus till en artikel på ett tema som Allehandas<br />

chefredaktör utvalt som spaltfyllnad, i den händelse<br />

nyhetstorka skulle drabba Sydsvenska Höglandet.<br />

Artikelserien, som redan gått i fyra veckor berättade<br />

om äldre äkta par som levat lyckliga tillsammans<br />

i minst fyrtio år.<br />

Var hittar man i all hast sådana sällsamma<br />

individer?<br />

”Kan inte jag få intervjua Farbror och hans<br />

Hushållerska så slipper jag åka in till stan i sommarvärmen”,<br />

sa Redaktör’n.<br />

”Men vi bägge har ju för Fan i våld, lyckligtvis<br />

aldrig varit gifta”, sa Farbror Henning.<br />

”DET äR VäL SKIT SAMMA”, SA REDAKTÖR’N.<br />

”Farbrors systerson, som bodde här på sommarlovet<br />

har berättat för mig, att han tyckte att Farbror och<br />

Hushållerskan betedde sig så ovanligt. Han sa, att<br />

Farbror sov i kammaren, men hostade i köket om<br />

nätterna” (där Hushållerskan njöt sin nattvila<br />

i utdragssoffan.)<br />

Farbror Henning blev inte alls för<strong>när</strong>mad utan<br />

skrockade välvilligt och då vågade Redaktör’n ta<br />

mod till sig.<br />

”Såna som ni”, sa han”, som levat syndigt tillsammans<br />

i ett halvt århundrade, måste egga fan<strong>tas</strong>in<br />

på Allehandas läsare, som antagligen själva bara får<br />

fantisera om samma sortens äventyr.”<br />

”Kör i vind då”, sa Farbror Henning”, men han<br />

får prata med Hushållerskan. Jag avslöjar ingenting.<br />

Inga detaljer!”<br />

HUSHÅLLERSKAN BLEV SMICKRAD AV utsikten att<br />

bli omskriven i tidningen. Redaktör’n intervjuade<br />

henne i två timmar och en kvart och sedan hade han<br />

mullvadat <strong>fram</strong> det stoff han behövde till sina beordrade<br />

spaltdecimetrar. Han skrev artikeln i rasande<br />

fart. Lånade Träsmen’s moppe och for in till Flahults<br />

järnbanestation med sitt opus igenslickat i ett brunt<br />

konvolut. Han hann lagom till sista tågets avgång<br />

mot Jönköping.<br />

När tåget så småningom tuffade in på Jönköpings<br />

Hamnstation satt Redaktör’n och Farbror Henning<br />

redan i den ljumma sommarkvällen i Farbror<br />

Hennings syrenberså och drack kaffeknorr spetsad<br />

med hemkört och som sväljtillägg i pyttesmå glas,<br />

Kaptenlöjtnant, hälften konjak och resten punsch.<br />

”Dom säger på bygden”, sa Redaktör’n” att ingen<br />

någonsin hört Hushållerskan gräla på Farbror.<br />

Kan det verkligen vara sant, att Farbror och Hus-<br />

Påfågeln<br />

hållerskan bott ihop så länge, men aldrig trätt på<br />

varandra?”<br />

”Inte riktigt sant”, sa Farbror Henning, ”men det<br />

stämmer att Hushållerskan genom alla år bara höjt<br />

rösten mot mig en enda gång. Det var på trettitalet<br />

precis i början, <strong>när</strong> jag återkommit från Staterna.”<br />

REDAKTÖR’N SKAKADE MISSTROGET PÅ huv’et och<br />

Farbror Henning fortsatte högtidligt : ”Därtill finns<br />

det en naturlig förklaring. Talte hon inte om den för<br />

honom?”<br />

”Nä”, sa Redaktör’n, ”dä’ gjorde hon inte.”<br />

”Då ska han få höra nu”, sa Farbror Henning,<br />

och tog sig först en ren outspädd klunk ur konjaksputeljen<br />

innan han satte sig tillrätta i vilstolen.<br />

Det märktes på honom, att detta var för honom en<br />

sann njutning. Han skulle få återge ett opus ur sitt<br />

växlingsrika liv, med en okritiskt beundrande person<br />

som åhörare, en som skulle lyssna med intresse utan<br />

att drista sig till att göra invändningar.<br />

Och här följer Farbror Hennings berättelse:<br />

HEMKOMMEN FRÅN U.S.AMERICA HADE han köpt och<br />

tillträtt Skrantamålen med all lös och fast egendom<br />

och först då till sin fasa upptäckt, att det i avtalet ingick,<br />

att han skulle behålla Hushållerskan i sin tjänst<br />

under minst fem år <strong>fram</strong>över. Det fanns visserligen<br />

inga problem med Hushållerskan rent exteriört sett.<br />

Hon var ett rasande stiligt fruntimmer och Farbror<br />

Henning kände sig belåten med utsikten att inte<br />

behöva jaga fruntimmer för sitt lekamliga välbefinnandes<br />

skull, nu <strong>när</strong> han samtidigt fått så mycket<br />

annat att tänka på. Fast det <strong>fram</strong>gick förvisso också<br />

som en bottensats i glädjebägaren, av både ord och<br />

kroppsspråk att Hushållerskan inte tänkte ställa sina<br />

företräden till förfogande utan motprestationer.<br />

LANTBRUKET PÅ SKRANTAMÅLEN VAR ganska nergånget<br />

vid den tiden, både <strong>när</strong> det gällde åker och<br />

äng, kreatur och annan fänad. Bland annat fanns det<br />

i hönshuset en hel skock halvårsgamla kycklingar<br />

men ingen befälhavare. Ingen Tupp. Det berodde på,<br />

att förre ägaren varit allergisk mot ägg, men förtjust<br />

i kycklinglår och hönssoppa. Däremot fanns det på<br />

gården en påfågel, som Hushållerskan vunnit genom<br />

en pristävling i Jordbrukarnas Föreningsblad. Hushållerskan<br />

betraktade påfågeln som privat egendom<br />

och vårdade honom ömt. Farbror Henning hade inga<br />

kommentarer till den saken, men han införskaffade<br />

tämligen omedelbart en stor, potent brun-svart-gul<br />

tupp till lantbrukets, till sin egen och till de många<br />

unga hönornas båtnad och förnöjelse.<br />

PÅFÅGELN OCH TUPPEN DROG INTE JäMT. Påfågeln<br />

hävdade hönsgården som sitt revir fastän han inte<br />

bodde där. Inte heller kunde han vara till stor nytta<br />

TExT JAN-ERIC KARLSTRÖM<br />

Farbror Henning klev ut på förstubron<br />

med hanarna på Husqvarnan spända och<br />

satte från höften en frisk Gyttorp i påfågel-<br />

skrovet, så att fjädrarna rök.<br />

TECKNINGAR CHRISTER SÖÖDER<br />

för de kärlekskranka unghönsen och kunde därför<br />

lika gärna ha låtit tuppen sköta sitt och lämnat<br />

honom ifred så att han fått göra sig förtjänt av de<br />

havrekorn han pickade i sig.<br />

Påfågeln angrep tuppen. Farbror Henning skiljde<br />

de stridande åt, men sa samtidigt till Hushållerskan<br />

att hon nu meddelades en första varning. Eftersom<br />

hon ”vårade sig om”(försvarade) påfågeln skulle<br />

hon i fortsättningen endera hålla påfågeln inlåst eller<br />

förklara för honom att han måste leva i fredlig samexistens<br />

med tuppen, vilket var lättare sagt än gjort.<br />

Påfågeln lyckades omgående smita ut på lagårdsbacken<br />

igen och gick genast till ny attack mot tuppen<br />

varvid Farbror Henning meddelade Hushållerskan<br />

ännu en varning. Samtidigt förklarade han att detta<br />

var för andra gången och att några fler muntliga<br />

tillsägelser skulle det inte bli.<br />

HUSHÅLLERSKAN INSÅG GENAST VäxLINGARNA i<br />

scenariot. Nu gällde det andra saker än tuppar. Nu<br />

gällde det maktkampen om den <strong>fram</strong>tida rangordningen<br />

i hushållet på Skrantamålen. Hushållerskan<br />

som inte ville visa sig lättskrämd passade därför på<br />

en halvtimme senare, <strong>när</strong> Farbror Henning vände<br />

ryggen till, att ånyo släppa ut påfågeln på slagfältet.<br />

Han gick omedelbart till attack mot tuppen.<br />

”Jaha” sa Farbror Henning. Det här var alltså<br />

tredje och sista gången. Han gick in i kammar’n<br />

hakade ner hagelbössan från kroken ovanför soffan.<br />

Klev ut på förstubron med hanarna på Husqvarnan<br />

spända och satte från höften en frisk Gyttorp i påfågelskrovet,<br />

så att fjädrarna rök som den gången <strong>när</strong><br />

Birger Jarls drottning Ylva skakade sina bolstrar från<br />

den översta gluggen på kyrktornet i Bjälbo socken.<br />

Detta hade Hushållerskan förvisso icke räknat<br />

med. Hon tappade besinningen och gav Farbror<br />

Henning en verbal överhalning, som försatte honom<br />

i ett tillstånd mittemellan häpen beundran och<br />

förskräckelse.<br />

MEN FARBROR HENNING BEHÖLL LUGNET.<br />

När Hushållerskans stämma äntligen ”fadade ut”<br />

ett ögonblick, måhända bara för att dra andan eller<br />

kanske för att betrakta resultatet av bombardemanget,<br />

bröt Farbror Henning bössan, kastade den<br />

avbrända hagelpatronen i syrenbuskarna och stoppade<br />

in nya varghagel i patronläget. Därefter sa han<br />

lugnt och med klar hänsyftning på den utskällning<br />

han nyss fått utstå.<br />

”Dä ’där var första gången”.<br />

Farbror Hening avslutade sin berättelse.<br />

Han såg den unge Redaktör’n djupt in i ögonen:<br />

”Alltsedan dess” sa han,” har Hushållerskan<br />

aldrig nånsin sagt ett enda elakt ord till mig.”<br />

26 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010<br />

SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 27<br />

R

Kontrollera att adressen är rätt. Om inte, klipp ut denna del av tidningen inklusive adresslappen<br />

och fyll i talongen här invid med din rätta adress och sänd till: <strong>Holmen</strong> Skog, 60<strong>18</strong>8 Norrköping.<br />

Du kan också meddela ändringar per fax, 011-23 61 70 eller per e-post: info@holmenskog.com<br />

Namn _________________________________________________________________________________<br />

Adress ________________________________________________________________________________<br />

Postnr/ort _____________________________________________________________________________<br />

smått<br />

och kott<br />

Allt mer bioenergi<br />

Bioenergin fortsätter att öka och står nu<br />

för en tredjedel av den svenska energianvändningen.<br />

Detta <strong>fram</strong>går av en prognos<br />

för 2010 som gjorts av Energimyndigheten.<br />

– Ökningen från 2009 bedöms bli 10<br />

terawattimmar, vilket motsvarar elproduktionen<br />

från vår största kärnkraftsreaktor<br />

i Forsmark, säger Gustav Melin, VD i<br />

branschorganisationen Svebio.<br />

Totalt används i år cirka 137 terawatt-<br />

timmar bioenergi i Sverige, vilket motsvarar<br />

32 procent av landets energianvändning.<br />

Den största användningen sker i skogs-<br />

industrin och i fjärrvärmeverk.<br />

Grattis!<br />

Gudrun Wallenborg i Borensberg, Jan Sundström<br />

i Berghamra och Anita Nordström i<br />

Umeå hade turen på sin sida i utlottningen<br />

av boken Äppelkungar, som vi skrev om<br />

i förra numret.<br />

Skog&Virke säger grattis och önskar<br />

trevlig läsning.<br />

Skogskunskaper via datorn<br />

– En toppenutbildning, jag<br />

lärde mig massor som jag<br />

inte kunde förut. Det säger<br />

Anna Karlsson, andraårselev<br />

vid naturbruksgymnasiet i<br />

Burträsk sedan hon ”gått”<br />

Skötselskolan.<br />

Anna var en av dem som<br />

direkt hoppade på utbildningen.<br />

Hennes pappa<br />

har ett skogsentreprenörföretag<br />

och <strong>när</strong> Anna tog del av det erbjudande<br />

han fått av <strong>Holmen</strong> Skog<br />

bad hon om att få genomföra<br />

kursen först.<br />

Anna är helt inriktad på att gå i<br />

pappas fotspår och har satt siktet<br />

på att så småningom kunna starta<br />

ett eget entreprenadföretag.<br />

– Skogen är det bästa jag vet,<br />

säger hon. Och den här utbildningen<br />

var verkligen bra. Jag har<br />

lärt mig massor som jag inte kunde<br />

förut. Det var också värdefullt att<br />

man hela tiden kunde testa sig själv<br />

innan jag gjorde slutprovet.<br />

Godkänd?<br />

– Självklart, skrattar hon. Men<br />

det var kniviga frågor och utan<br />

att plugga ordentligt så hade det<br />

inte gått.<br />

Digitalt utbildningspaket<br />

<strong>Holmen</strong> har tillsammans med<br />

andra företag i branschen<br />

utvecklat det digitala utbildningspaketet<br />

Skötselskolan. I ett<br />

Edvin Nilsson tackar för sig<br />

Ända sedan 1991, alltså nästan lika länge<br />

som Skog&Virke kommit ut, har den legendariske<br />

fjällprofilen, författaren, filmaren<br />

och fotografen Edvin Nilsson, medverkat<br />

med en krönika i varje nummer.<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

Initierat har han berättat om den natur som han<br />

känner som sin egen ficka – det väldiga världsarvet<br />

Laponia. Frikostigt har han delat med sig av sina<br />

kunskaper om de vilda djuren och de villkor som<br />

präglar livet i denna, Västeuropas sista vildmark.<br />

Det var i TVs barndom som Edvin Nilsson blev<br />

en rikskändis. Tillsammans med fotografen Per-Åke<br />

Blidegård producerade han en mängd filmer om<br />

TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM<br />

nationalparken Sarek, där han var<br />

uppsyningsman. Han skrev också<br />

en rad ”bestsellers” i samma ämne,<br />

illustrerade med egna bilder.<br />

Anna Karlsson siktar på en <strong>fram</strong>tid som skogsentreprenör.<br />

första steg, erbjuds det till alla<br />

anställda och entreprenörer som<br />

utför skogsvårdsarbete i <strong>Holmen</strong>s<br />

regi. Utbildningen är ett led i det<br />

fortlöpande arbetet med kompetensutveckling.<br />

– I nästa steg kommer vi också<br />

att kunna erbjuda privata skogsägare<br />

att delta, berättar Pia Jakobsson<br />

på <strong>Holmen</strong> Skogs informationsavdelning,<br />

som varit med om<br />

att utveckla Skötselskolan. Hittills<br />

har vi fått mycket god respons från<br />

dem som gått den.<br />

Tidigt tog han parti för de rovdjur som på den tiden<br />

var på väg att helt utro<strong>tas</strong>. Utan hans insatser hade<br />

det förmodligen idag inte funnits järv i den svenska<br />

fjällvärlden, så liten var då stammen. För två år sedan<br />

hedrades han genom att utnämnas till hedersdoktor<br />

vid Sveriges Lantbruksuniversitet.<br />

– Jag har verkligen uppskattat möjligheten att få<br />

skriva i Skog&Virke, säger han. <strong>Holmen</strong> <strong>fram</strong>står som<br />

ett ”mänskligt” företag. Även om jag inte alltid uppskattar<br />

det sätt som skogsbruk idag bedrivs på, har jag<br />

naturligtvis förståelse för att skogarna måste brukas.<br />

Och utvecklingen har definitivt gått <strong>fram</strong>åt. Naturvård<br />

Utbildningspaketet är helt digitalt<br />

och man läser och genomför<br />

övningarna vid sin dator. Ämnena<br />

spänner över ett brett fält. Från<br />

naturvård och kulturminnesvård till<br />

allt som har med praktiskt skogsvårdsarbete<br />

att göra – plantering,<br />

markberedning och röjning. Kursen<br />

avslu<strong>tas</strong> med ett prov som kräver<br />

90 procent rätta svar för godkänt.<br />

Från och med nästa år är godkänt<br />

resultat på proven ett krav<br />

för att få utföra arbete i <strong>Holmen</strong>s<br />

skogar.<br />

är idag en naturlig del av skogsbruket,<br />

till skillnad från <strong>när</strong> jag<br />

började i Domänverket för mer<br />

än ett halvt sekel sedan.<br />

Edvin har nu passerat de 80 och lämnade för ett<br />

drygt år sedan Jokkmokk, där han bott sedan mycket<br />

länge. Numera återfinns han i Ljusne i Hälsingland,<br />

där man har <strong>när</strong>mre till hustrun Isas barn.<br />

– En bidragande orsak till flytten var också att<br />

slippa den värsta snöskottningen, säger han. Vi hade<br />

en hörntomt i centrala Jokkmokk som var väldigt<br />

jobbig. Men den gångna vintern i Ljusne, var nog en<br />

av de snörikaste jag upplevt, så de förhoppningarna<br />

kom verkligen på skam.

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!