Barnkonventionen, sexualupplysning och hälsa på ... - Halmstad

Barnkonventionen, sexualupplysning och hälsa på Filippinerna
Så är Martina Roth, Gabrielle Tillberg, Charlotte Magyar, Jannika Holm, Natalie Bunkman i
NV3B, skolsköterska Martina Wetterstrand och undertecknad (Henrik Böckin) tillbaka från
Filippinerna efter vad jag tror flera av oss skulle vilja beteckna som en av våra livs mest
utvecklande resor hittills. Tjejerna från NV3B gjorde stor succé med sina lektioner,
seminarier och undersökningar om barnkonventionen, sexualupplysning och hälso- och
friskvård på Esteban Abada High School, Legarda Elementary School och Technological
University of Manila.
En kylig novembermåndag gav vi oss iväg från Landvetter för att 18 timmar senare landa i
Manila, där vi möttes av 30-gradig värme och 18-miljonersstadens myllrande intensitet.
Manila är definitivt kontrasternas stad. Där finns de största, modernaste och lyxigaste
shoppingmalls man överhuvudtaget kan tänka sig, skogar av skyskrapor som majestätiskt
reser sig mot himlen, ständigt igenproppade motorvägar med upp till åtta filer kantade av
enorma reklamskyltar för all världens multinationella företag, sida vid sida med stora
slumområden och en utbredd fattigdom som fick oss svenskar att flera gånger bara vilja brista
ut i gråt. 35 % av Filippinernas drygt 90 miljoner invånare lever under FN:s fattigdomsnivå.
Klyftorna mellan fattiga och rika är enorma och i ett land präglat av total frånvaro av
fördelningspolitik fortsätter andelen fattiga att stiga. Enligt tidningen the Daily Enquirer har
ekonomer räknat ut att för varje procents ökning av landets BNP ökar antalet fattiga i landet
med 0,3 %! De lyxiga hotellkvarterens gator kantas av gatubarn och andra fattiga som varje
gång vi gick ut från vårt hotell strömmade emot oss för att be oss om några pesos till mat eller
sälja något. Tjejerna delade ut både pengar och leksaker till de tiggande barnen, men fick
snart inse att både behoven och antalet tiggande är alldeles för stora.
Legarda school
På onsdagsmorgonen hämtades vi av
Jason och Lorna, som är speciallärare,
och blev körda till Legarda School, där
man planerat en välkomstceremoni med
bl.a. dansuppvisning. Vi fick för första
gången höra den koreanska slagdängan
Nobody, som Gabrielle blev så förtjust i
att hon hoppade upp och dansade med
tjejerna på bilden. Lägg märke till den
tidiga julgranen. På Filippinerna startar
julhandeln redan i september!
Jannika och Natalie passade på att
intervjua skolsköterskan om
sexualundervisning och vi andra fick
träffa några av Legardas lärare och deras
6000 elever. Legarda är vad vi skulle
kalla en kommunal grundskola. 3000 av
eleverna går det tidiga passet och de
andra 3000 eftermiddags- och
kvällspasset. Det är 50 elever i varje
klass med en ordning och koncentration
som gjorde oss mycket imponerade. Just

denna dag hade alla elever så kallade midterm test i praktiskt taget alla ämnen. Eftermiddagen
tillbringade vi på Asiens största shoppingmall. Man kunde t.o.m. åka skridsko på en stor
isbana mitt i köpcentrat. Som sagt, Manila är kontrasternas stad.
Räddade av förvaltningschefen
Torsdagsförmiddagen ägnades åt ett besök på Manilas utbildningsförvaltning. Vi fick
nämligen reda på att tjejerna inte kunde göra sina presentationer och undersökningar på
Manila High School som tänkt. Brevet som Martina mailat från Sverige hade inte
vidarebefordrats till rektorn i tid. Och utan brev med stämplar och underskrifter blir det inga
besök. Kris, kris, kris. Martina W och undertecknad satte snabbt ihop ett nytt brev och Amcy,
Lorna och Jason tog med oss till förvaltningschefen. Med brevet i handen ringde denna
bestämda men trevliga dam upp en annan skola, Esteban Abada High School, som var villiga
att ta emot oss på stående fot. Vi gav oss genast dit och fick träffa skolans fantastiske rektor.
Vi undrade vad han skulle tänka om ett gäng underliga svenskar som ville prata med hans
elever om
sexualupplysning
och ungdomars
rättigheter, men han
och hans personal
var eld och lågor
över besöket och
lovade att ställa upp
med allt vi behövde.
Eftersom också
fredagen skulle gå
åt till
mitterminsprov
(Filippinerna borde
vara Jan Björklunds
drömland) och
måndagen ägnades
åt diverse tävlingar mellan Manilas alla skolor, beslöt vi att förlägga föreläsningar,
undersökningar och seminarier till tisdagen och onsdagen i nästkommande vecka.
Succé på universitetet
Efter lunch och besök på en betydligt
folkligare och billigare shoppingmall,
en sån där som har fullt av sk ”original
copies”, begav vi oss iväg till
kvällslektionerna på The
Technological University of Manila,
ett statligt universitet. Vi fick träffa en
klass som hade ”creative writing” på
filippinska. Här skulle Charlotte dela
ut stegräknare och enkäter till några av
universitetsstudenterna. Trots usel
akustik gjorde Charlotte succé när hon
presenterade sitt projekt. Studenterna
var mycket entusiastiska och ville alla
vara med på bild med Charlotte. De

flesta var i åldrarna 17 till 19, alltså som en svenska gymnasieklass. Man slutar Senior High
School (vårt gymnasium) redan vid 16-17 års ålder. Universitetet kändes också lite som en
fortsättning på gymnasiet. Alla läser t.ex. både engelska, filippinska och idrott, även om de
ska bli exempelvis ingenjörer.
”Det är ju helt sjukt att jag har stått och snackat på ett universitet i Manila”, utbrast en mycket
nöjd Charlotte när kvällen var över.
Dagen därpå var vi inbjudna till läslärarnas
Oscarsgala. Den filippinske utbildningsministern
hade instiftat ett pris till landets bäste läslärare och
vår värd Amcy tillhörde en av 10 nominerade. Hon
hade redan utsetts till Manilas bästa. Ceremonin
hölls på ett lyxigt hotell och huvudtalare var
självklart ministern själv. Det delades också ut
priser till bästa läsare bland alla grundskoleelever
på Filippinerna. Vi fick höra några av dem läsa högt
och förstod att högläsning här egentligen var
högklassigt skådespeleri. En liten flicka på 9 – 10 år
fullständigt trollband oss med sin läsning på
filippinska, trots att vi inte förstod ett ord.
Det gick mycket bra för Amcy. Hon blev ”first
runner up” dvs. tvåa och vi var oerhört stolta. Vi
fick sedan höra att hon enligt juryn egentligen var
den allra bästa men att hon blev slagen av en som
hade bättre dokumentation och fler diplom! Amcy
fick i vilket fall som helst en ansenlig summa
pengar och en hel hoper glasplaketter.
Human Rights Centre
Prisutdelningen var början på en intensiv dag. Det var dags för oss att flytta hem till Amcy
eller rättar sagt hennes svärmor, vars hus vi fått hyra till en mycket billig peng. På något sätt
lyckades vi klämma in både allt vårt bagage och oss själva i chauffören Alex minibuss. Vi
hade också planerat in ett besök på Centre for Human Rights under eftermiddagen. Eftersom
Hilary Clinton var på besök i Manila hade flera gator spärrats av. Det tog oss därför flera
timmar att ta oss ut till stadsdelen Quezon, där Amcy bor, och vi fick helt enkelt ta besöket på
centrat för mänskliga rättigheter på vägen.
Det är väl inte den mest bekväma bilresa vi gjort. De fem tjejerna satt inklämda på knappt
tre sittplatser i Alex bil, och
Martina och jag delade ett framsäte,
men när vi kom till the Centre for
Human Rights glömde vi alla
eventuella sitt- och klämskador. Vi
fick träffa en fantastisk
människorättsadvokat vid namn
Brenda som berättade om
verksamheten vid centrat. Man
bedriver en omfattande
lobbyverksamhet, gör besök på bl.a.
fängelser, skyddar och representerar
folk som är utsatta för hot,

producerar rapporter och utbildningsmaterial m.m. Vi fick två purfärska kopior av det alldeles
nyligen framtagna studiematerialet om barns och ungdomars rättigheter för grund- respektive
gymnasieskolan. Gabrielle och Martina R, som jobbar just med barnkonventionen, var
alldeles lyriska. Vi blev alla väldigt imponerade av Brenda och centrat. De som jobbar där gör
ett oerhört viktigt och ofta självuppoffrande jobb i ett land där mänskliga rättigheter knappast
kan sägas vara högprioriterade. Man hade vid vårt besök två barnfamiljer som inneboende. De
hade blivit utsatta för polisövergrepp och behövde nu skydd mot just polisen inför
rättegången.
Mindoro
När man åker så långt som till
Filippinerna får man passa på att ha
lite semester också. Vi tog oss därför
ut till ön Mindoro på lördagen för att
bada och ha det gott. Vi hamnade på
ett ställe som heter White Beach och
det krävs ingen större fantasi för att
räkna ut vad stället fått sitt namn
ifrån. Men det hade precis vad vi
sökte: underbara bad och stränder,
billigt och bra boende, väldigt få
turister eftersom det fortfarande var
lågsäsong, och ett antal restauranger
och barer där ett gäng mycket
skickliga transvestiter uppträdde. Vi
måste ju tänka på Anna
Hammarlunds och Skolverkets HBTprojekt
också. Vi tillbringade två och ett halvt fantastiska dygn på Mindoro och tjejerna fick
ladda batterierna inför kommande veckas presentationer och seminarier på Abada High
School. Eftersom antalet turister på ön fortfarande var litet fick vi stå ut med att bli utsatta för
i stort sett hela öns armada av försäljare. De visade sig dock vara mycket trevliga och några
av dem ställde t.o.m. upp på att bli intervjuade av Natalie och Jannika om preventivmedel,
abort och sexualupplysning.

Föreläsningar och seminarier på Abada High School
På tisdagen var det äntligen dags för Natalie, Jannika, Gabrielle och Martina R att hålla sina
föredrag och seminarier på Abada High School. Allt var väl förberett när vi kom fram. Natalie
och Jannika hade fått skolans största rum inbokat med talarstol och mikrofon och Gabrielle
och Martina skulle vara i ett klassrum på andra våningen.
Vi var lite oroliga över hur de filippinska
eleverna och lärarna skulle reagera på föredraget
om sexualupplysning. Filippinerna är ju trots allt
ett strängt katolskt land och Jannika och Natalie
skulle prata om både abort och preventivmedel,
ämnen som definitivt inte står högt hos Påven i
Rom. Efter en inledande PowerPoint med några
bilder från vår kära skola, som för övrigt utifrån
ett filippinskt perspektiv helt plötsligt kändes
väldigt exotiska, gick tjejerna över till ”the facts
of life”. Vi hade inte behövt vara oroliga.
Gensvaret blev enormt. De filippinska
ungdomarna lyssnade mycket intresserat och
hade hur många frågor som helst om både abort och preventivmedel. En var t.o.m. om vilka
smaker vi hade på kondomerna i Sverige! Våra fördomar kom alltså ordentligt på skam. Det
märktes dock att det fanns ett stort behov av att få tala om sexualitet, könssjukdomar och
preventivmedel bland dessa 14- till 16-åringar. De utdelade enkäterna fylldes i med största
noggrannhet och många var sedan ivriga att få fortsätta prata med Jannika och Natalie.
Samtalen präglades av såväl seriositet, öppenhet och nyfikenhet. Vi kan konstatera att den
katolska kyrkans hållning avspeglas i att eleverna får mycket information om så kallade säkra
perioder, liksom i synen på abort hos en hel del, men det är definitivt inga problem att få tag
på P-piller eller kondomer. De sistnämnda kan man exempelvis köpa på 7 eleven-butiker.
Martina R och Gabrielle gjorde samtidigt även
de succé på andra våningen, där de
presenterade barnkonventionen i en annan
klass. De lyckades bemästra den minst sagt
bedrövliga akustiken och höll en bejublad
presentation inför 50 oerhört intresserade
tonåringar. Efter att eleverna fyllt i diverse
enkäter följde djupintervjuer med fem av dem.
Vi slogs av djupet och medvetenheten i deras
svar och kunde ana lite av den tuffa verklighet
många av eleverna på Abada High School
kommer från. Enligt skolans kurator lever
mellan 50 och 75 % av Abadas elever i
fattigdom.
Nästkommande dag var vi tillbaka igen.
Efter en genomgång av barnkonventionen
med klassen som Jannika och Natalie
snackade sexualupplysning med, återvände
Gabrielle och Martina till klassen på bilderna
till höger. Idag var det dags för diverse
värderingsövningar och diskussioner kring
ungdomars rättigheter och skyldigheter. Vår

oro kring hur det skulle gå att genomföra övningarna med 50 elever i ett 30-grader varmt
klassrum försvann omedelbart. De filippinska eleverna fullständigt älskade övningarna. Deras
öppenhet och entusiasm förvånade återigen. Under en av övningarna skulle eleverna skriva
ner fem rättigheter de tycker att de ska ha i skolan. En 15-årig kille i klassen läste upp
följande för de andra: As a gay I have the right to be respected by others.
Hur många hade vågat göra detta i en svensk klass?
Trots att Martina och Gabrielle höll lektion i nästan tre timmar ville ingen att det skulle ta
slut. Tvärtom kom flera andra elever och klasser och ville att vi också skulle besöka dem. När
vi sedan lämnade skolan i Alex jeep stod både rektor, elever och lärare och vinkade farväl till
oss. Det var nästan som om tjejerna vore rockstjärnor.
”What are your talents?”
Så var det torsdag och bara en dag kvar.
Vi gav oss iväg tidigt på morgonen till ett
hem för sexuellt utnyttjade barn. Hemmet
ligger en bit utanför Manila och drivs av
två nunnor och två socialassistenter. Det
finansieras av den katolska
hjälporganisationen Caritas samt av bidrag
från frivilliga. En av bidragsgivarna är för
övrigt Amcys farbror, kardinal i katolska
kyrkan, som varje månad skänker hela sin
lön till barnhemmet. Hemmet tar emot
barn i åldrarna 6 till 12. När vi var där
hade man drygt ett 50-tal barn, varav den
yngsta ännu inte fyllt 6 år. Hennes historia illustrerar väl de fattiga barnens utsatthet. För att
kunna försörja sig och sin dotter hade flickans mamma tagit jobb som tjänstekvinna hos en
man, ett jobb som innebar att mamma och dotter också skulle bo på mannens egendom. Kort
efter att de flyttat dit hade mannen förgripit sig på det femåriga barnet.
Barnen på hemmet har alltså utsatts för saker som de flesta av oss inte kan föreställa oss. En
annan liten pojke visste exempelvis inte ens sitt namn, bara sina initialer.
Syster Lilian, en av nunnorna, berättade för oss om barnens ofta totala brist på
självförtroende när de kommer till hemmet. Det är således oerhört viktigt att lyfta deras
självkänsla. Man jobbar därför mycket med dans, teater, bild och musik, men också med
psykoterapi och så kallad ekoterapi. Det sistnämnda betyder att man har lite odlingar och
husdjur som barnen tränas i att driva och ta hand om. Självklart har man också en skola på
området. ”Ofta är barnen så skärrade och blockerade av vad de varit med om, att de har och
har haft svårt att ta till sig skolundervisningen, om de nu gått i någon skola”, berättar Syster
Lilian. Hon vill att barnen ska känna och
upptäcka att de har olika talanger.
När vi kom möttes vi av Syster Lilian
och en grupp barn som i början var lite
avvaktande, något som snart skulle gå
över. Efter en hamburgerlunch ställdes
det fram stolar framför hemmets stora
utomhusscen. Barnen ville uppträda för
oss, men först skulle vi sjunga något för
dem. Vi bestämde snabbt att det fick bli
lite jul- och luciasånger. Som tur är
sjunger da Vinci-tjejerna och Martina W

etydligt bättre än undertecknad så
det blev nog ganska hyfsat.
Så var det dags för barnens
uppträdanden och ja, de var
verkligen talangfulla, både inom
dans och musik. Först sjöng alla en
filippinsk julsång i kör med sådan
inlevelse att det rann många tårar
nerför kinderna både på de svenska
eleverna, deras lärare och
medföljande filippinska lärare.
Därefter blev det dansuppvisning,
både breakdance, disco och bugg.
Det var helt fantastiskt att se dessa
barn, som livet varit så grymt emot,
utstråla sådan glädje och sådant självförtroende. Syster Lilians dans- och musikterapi tycks
verkligen lyckosam. I takt med att barnen upptäcker och utvecklar ”sina talanger”, som Syster
Lilian talade om innan, växer också deras självkänsla.
Vi svenskar fick avsluta musiksessionen med att sjunga ytterligare några jul- och
luciasånger. Inte kunde vi mäta oss med barnen men Lusse lelle gick i alla fall hem. Ett mått
på den egna insatsen fick jag när ett barn efter vår sista sång mycket vänligt frågade mig:
What are your talents?
När sedan Amcy läste sagor för barnen förstod vi varför hon vunnit läsundervisningspriset.
Det var inte bara läsning utan också otrolig enmansteater.
Resten av eftermiddagen tillbringade vi med de fantastiska barnen som stolta visade oss runt
på skolan och var oerhört intresserade av oss och inte minst våra digitalkameror. Det var
ingen av oss som ville åka därifrån
när så var dags och vi överlämnat
medhavda presenter och insamlade
medel från Sverige. Barnen, nunnorna
och hemmet hade gjort ett outplånligt
intryck hos oss. På vägen tillbaka till
Manila bestämde vi att vi skulle göra
vårt bästa för att stötta hemmet från
Sverige. Syster Lilian berättade att de
behövde volontärer som kunde
komma över och jobba frivilligt några
månader på hemmet. Ett perfekt
projektarbete, tycker vi. Dags att jaga
finansiärer när vi kommer hem alltså.
Vi åt avskedsmiddag, självklart på en shopping mall, tillsammans med Jason, Lorna och
Amcy, innan vi begav oss till universitetet där Charlotte tackade studenterna för deras
deltagande i hennes projekt och samlade in enkäterna hon delat ut veckan innan. Alla hade
tagit frågorna och stegräknarundersökningarna på största allvar och ibland skrivit mindre
uppsatser som svar.
Tidigt morgonen därpå var det dags för oss SFF (Swedish Friends Forever), som Jason,
Lorna och Amcy kallade oss, att ta farväl av våra FFF, Filippino Friends For Ever, och
påbörja den långa resan hem till Sverige, för att slutföra projektarbetena och förbereda för fint
besök från Filippinerna efter påsk.