B538 - Göteborgs universitet

EARTH SCIENCES CENTRE
UNIVERSITY OF GOTHENBURG
B538 2008
GAMLA VARBERG
- små, mellanstora och stora landformer
i ett halländskt bergkullområde
Kristin Swahn
Department of Earth Sciences
Physical Geography
GÖTEBORG 2008

GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för geovetenskaper
Naturgeografi
Geovetarcentrum
GAMLA VARBERG
- små, mellanstora och stora landformer
i ett halländskt bergkullområde
Kristin Swahn
ISSN 1400-3821 B538
Projektarbete
Göteborg 2008
Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences
Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University
S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg
SWEDEN

Sammanfattning
Geomorfologisk kartering av Gamla Varberg – en inventering av små, mellanstora
och stora landformer i ett halländskt bergkullområde är en uppsats i geografi
omfattande 15 poäng inom Lärarutbildningen vid Göteborgs Universitet. Syftet med
arbetet är att undersöka vilka processer som varit avgörande i frampreparering av
dagens landformer och att jämföra berggrundsstrukturen med den glaciala
isrörelseriktningen inom det avgränsade området för Gamla Varberg, sydvästra
Sverige.
Tonvikt har lagts vid begrepp som preglaciala-, glaciala- och postglaciala processer.
Inom dessa termer har arbetet nyanserats med fokus på djupvittring, bankning,
glacial påverkan och postglaciala processer som exempelvis svallning och
frostvittring samt små-, mellanstora- och stora landformer. Berggrundens inneboende
spricksystem har satts i relation till isrörelser under glacialerna.
Som grundläggande metod i arbetet ligger den geomorfologiska fältkarteringen. För
ett vidgat perspektiv, det vill säga möjligheten att studera mellanstora/stora
landformer användes flygfoton vilka studerades i stereoskop. Denna metod
användes även för att kartlägga referensområdet Tångaberg, ca 1km NO om Gamla
Varberg. Spricksystem från Gamla Varberg har ritats av och sammanställts i ros-
diagram. Även spricksystem från referenslokalen Tångaberg, samt det omgivande
områdets stora spricksystem har sammanställts i rosdiagram för att kunna jämföras
med varandra.
Arbetet visar att de dominerande sprickriktningarna från Gamla Varberg och
referenslokal Tångaberg utgörs av de större och mellanstora sprickorna. Dessa
sammanfaller i sin tur med den storskaliga sprickreferensen vilken sträcker sig i en
NO-SV riktning. Denna riktning sammanfaller med isrörelseriktningen från den
senaste glaciationen i detta område. Fortsatt skapar berggrundens spricksystem
förutsättning för djupvittringens karaktär vilken har haft en avgörande betydelse för
de mellanstora och stora landformerna inom regionen.
Resultatet av den morfologiska fältkarteringen visar att det bland annat finns
rundhällar med dominerande riktning för plocksidor i V och SV. Isräfflor funna i
området visar på olika isrörelseriktningar. Bankningsplanens stup följer bergkullens
sluttningar och är särskilt framträdande på bergets västra och sydvästra sida. Som
pedagogisk naturlokal visar Gamla Varberg exempel på små-, mellanstora-
respektive stora landformer.
2

Innehåll
Förord .................................................................................................................................................................. 4
1. INLEDNING ....................................................................................................................................................... 5
1.2 SYFTE .......................................................................................................................................................... 6
1.3 FRÅGESTÄLLNING ................................................................................................................................... 6
2. OMRÅDESBESKRIVNING .............................................................................................................................. 7
2.1 SÖDRA SVERIGE, VÄSTKUSTOMRÅDET ............................................................................................. 7
2.2 GAMLA VARBERG OCH TORPAGRANITEN ........................................................................................ 7
2.3 REFERENSLOKAL, TÅNGABERG ........................................................................................................... 8
3. FORMER OCH PROCESSER ........................................................................................................................... 9
3.1 BANKNINGSPLAN ..................................................................................................................................... 9
3.2 DJUPVITTRING .......................................................................................................................................... 9
3.3 GLACIAL PÅVERKAN ............................................................................................................................ 11
3.4 POSTGLACIALA PROCESSER ............................................................................................................... 12
4. METODIK ........................................................................................................................................................ 14
4.1 GEOMORFOLOGISK FÄLTKARTERING .............................................................................................. 14
4.2 FLYGBILDSTOLKNING .......................................................................................................................... 15
4.3 SPRICKROSDIAGRAM ............................................................................................................................ 15
5. RESULTAT ...................................................................................................................................................... 16
5.1 GEOMORFOLOGISK KARTA (fig.8) ...................................................................................................... 16
5.2 SPRICKKARTA GAMLA VARBERG ..................................................................................................... 19
5.3 SPRICKKARTA REFERENSLOKAL, TÅNGABERG ............................................................................ 21
5.4 SPRICKROSDIAGRAM ÖVER STORMORFOLOGISKA SPRICKOR ................................................. 23
6. DISKUSSION ................................................................................................................................................... 24
6.1 DJUPVITTRING ........................................................................................................................................ 24
6.2 SPRICKOR ................................................................................................................................................. 24
6.3 GLACIAL PÅVERKAN ............................................................................................................................ 25
6.4 AVSLUTNING ........................................................................................................................................... 26
7. SLUTSATSER .................................................................................................................................................. 27
REFERENSER ..................................................................................................................................................... 28
3

Förord
Följande arbete utgör en uppsats på 15 poäng inom fördjupningskursen 61-90 poäng
i geografi inom Lärarutbildningen, Institutionen för Geovetenskaper vid Göteborgs
Universitet. Arbetet byggs på fältstudier av Gamla Varberg, genomförda septembernovember
2006 samt april 2007. Att fältkartera var en helt ny arbetsmetod för mig,
liksom flera av de bearbetningsmetoder jag redovisar nedan. Arbetsinsatsen har
således varit tidskrävande men mycket lärorik. Samtliga foton är tagna av författaren
och figurer där inget annat anges är skapade av densamma.
Jag vill rikta ett stort Tack till min handledare fil dr Kerstin Ericson för hennes
pedagogiska handledarskap och smittande intresse. För praktiska tips och ”OCADsupport”
vill jag även Tacka docent Mats Olvmo, båda vid Institutionen för
Geovetenskaper.
Tack också till min familj, pappa Roland för att du upplät bilen till mina
Varbergsexkursioner, bror Carl-Johan för ditt tålamod med datorer och till min sambo
Nicke för handräckning i fält och ditt alltid stora stöd!
Kristin Swahn
Göteborg, oktober 2007
4

1. INLEDNING
Landskapet omkring oss är av varierande ursprung, både vad gäller tillkomstsätt och
ålder. Men gemensamt för berggrunden är att den bildats genom tektonisk aktivitet.
Litosfären är indelad i olika plattor vilka hela tiden rör på sig – plattektonik. När de
litosfäriska plattorna rör sig frammanar de ibland isärglidning eller kollision mellan
varandra. Vid en sådan händelse trycks smältor från oceanbottnarna och jordens inre
upp och bildar ny kontinentmassa; berggrund. Kontinenternas vanligaste bergart är
av granitisk karaktär, vilket innebär att den består av magma som svalnat i
jordskorpans djupare delar eller i sprickor/gångar i den övre delen av densamma
(Wikström1998).
Av ovan beskrivna berggrundsbildning skapas de primära landformerna.
Landmassan kan också omvandlas genom tryck och kollision, exempel på denna typ
av stora landformer är den skandinaviska bergskedjan. Under årmiljoner påverkas
landformerna av vittring och erosion. Dessa exogena processer där berggrunden
vittrar och eroderar går långsamt men i ett geologiskt perspektiv där tiden handlar om
hundratals miljoner år gör långsamheten sig påmind. För 1800-900 miljoner år sedan
bildades berggrunden för den sydvästskandinaviska provinsen, vilken är en del av
den fennoskandiska skölden. Dominerande berggrund för denna provins är gnejs
vilket är olika omvandlade djupbergarter av företrädesvis granit.
För att kunna härleda naturlandskapets tillkomst kan man titta på de stora
landformationerna men för att bli mer exakt är det av betydelse att även titta på de
små ytformerna och sätta dessa i relation till varandra. Berggrundens stora ytformer
bildades före den pleistocena glaciationen (10 000-2 000 000 år) under helt andra
klimatförhållanden än nu rådande (Lidmar-Bergström 1998), men vad har hänt sedan
dess? Med geomorfologiska begrepp som bankning, djupvittring och glacial påverkan
kan landskapet beskrivas till både utseende och bildningssätt. Är det berggrundens
egen inneboende struktur som varit avgörande eller är det
yttre exogena processer som glaciation och djupvittring som
varit avgörande för framprepareringen av dagens landformer?
I fokus för detta arbete ligger studier av granitiska landformer
i Gamla Varberg, sydvästra Sverige (fig.1). I våra dagar
präglas detta landskap av bergkullterräng vilket är resultatet
av en lång tids exogen påverkan. Kullarna som sticker upp i
det prekambriska urberget i regionen överstiger sällan 50
möh. Dessa stora ytor av kalt berg ger goda förutsättningar
för att studera små- mellan- och storskaliga landformer. I
västkustregionen finns även områden med mesozoiska
täckberg vilka utgör en skyddande mantel för de tidigare
bildade landformerna. Genom att jämföra de ovanliggande
landformerna med de prekvartära landformerna under det
mesozoiska täckberglagret, kan man få en indikation i vilken
omfattning berggrunden har påverkats av olika typer av
erosion (Johansson 2000). Aktuell lokal för arbetet, Gamla
Varberg, är ett naturreservat vilket innebär att marken är
särskilt skyddad från exploatering och ska visas särskild
hänsyn då man vistas där. Eftersom området genom denna
klassificering är skyddat mot onaturligt och överdrivet ”slitage”
är det en lämplig plats för studier där jämförande resultat kan
5
Fig.1 Undersökningslokalens
läge i Sverige,
markerad ● Omarbetad
efter Ericson (2004).
Fig. 1 Study area
located in Sweden,
marked ● Revised
from Ericson (2004).

göras på sikt utan att lokalen är hotad av snabba förändringar. Detta arbete blir en
del av den regionala inventeringen av landformer och deras bildningssätt.
Med författarens perspektiv inryms även ett rent personligt intresse för Gamla
Varberg. Med siktet inställt på att bli yrkesverksam som gymnasielärare finns ett stort
pedagogiskt värde i att inventera lättillgängliga lokaler för framtida geografiska
exkursioner. Närbelägna skolor kan nå Gamla Varberg med hjälp av bil eller
busstransport men cykelväg gör det även möjligt för fler alternativ. Eftersom denna
lokal inte ligger långt från väg E6 är det även möjligt för angränsande kommuner att
göra dagsexkursioner till området. Naturgeografiskt är lokalen tydligt avgränsad med
naturliga barriärer. Inom detta avgränsade område ryms de vanligast förekommande
landformsexemplen samt en del basala geologiska exempel. Den öppna ytan gör det
praktiskt att ta med en grupp; både kommunikationsmässigt och för att området är
lättöverskådligt. Gamla Varberg är kort sagt en pedagogisk naturlokal!
1.2 SYFTE
Syfte för arbetet ligger i att undersöka vilka processer som varit avgörande i
framprepareringen av dagens landformer och att relatera dessa till varandra samt att
jämföra berggrundsstrukturen med den glaciala isrörelseriktningen inom
studieområdet. I syftet ingår även att beskriva området Gamla Varberg genom
geomorfologisk kartering.
1.3 FRÅGESTÄLLNING
o Vilka geomorfologiska landformer finns inom området för Gamla Varberg?
o Hur ser de morfologiska berggrundsstrukturerna ut i förhållande till den glaciala
isrörelseriktningen? Vad visar en jämförelse av mindre lokala spricksystem i
Gamla Varberg och referenslokalen Tångaberg med omgivande regions stora
spricksystem?
o Vilken vittrings-/erosionsform har haft störst betydelse för framprepareringen av
dagens dominerande landform och vilken eller vilka processer ligger bakom
dessa?
6

2. OMRÅDESBESKRIVNING
2.1 SÖDRA SVERIGE, VÄSTKUSTOMRÅDET
Södra Sverige består av prekambriskt urberg som varit täckt av sedimentära lager
från mesozoikum. Under tidig paleozoikum (570 milj. år) befann sig Skandinavien vid
ekvatorn i rörelse söderut för att mot slutet av denna tidsera driva norrut. Klimatet var
tropiskt och subtropiskt vilket gynnade bildningen av tjocka lager med saprolit.
Saprolit är med andra ord en kraftigt vittrad sten/berg som ombildats till en
grusmassa, vittringsjord, med bibehållen struktur. Den saprolitbildande
djupvittringsprocessen pågick under hela mesozoikum. Under tertiär (65-2 miljoner år
sedan) befann sig Skandinavien i ett mer varierande klimat; varmtempererat,
subtropiskt, tropiskt, kalla, fuktiga och torra perioder avlöste varandra. Beroende på
klimatförändringar, som torrare perioder, eller tektoniska rörelser, eroderades detta
djupvittringsmaterial bort. Exempel på hur djupvittring har påverkat omformningen av
de tektoniska landformerna i södra Sverige finns på Ivön, nordöstra Skåne. Tack vare
ett nedlagt kaolin- och kalkstensbrott visas där en blottad mesozoisk vittringsfront
vilken åskådliggör omfattningen av sprickors och sluttningars omformning genom
vittringsmaterial och omfördelade saproliter (Lidmar-Bergström 1999).
Den prekambriska berggrunden i sydvästra Sverige är ett exempel på att glaciala
landformer står i relation till berggrundens egen struktur. De glaciala landformerna
omfattar främst små- och mellanskaliga landformer som rundhällar, p-former och
räfflor. Dessa beror på hur berggrundsstrukturen såg ut före glacialerna. Precis som
Lidmar-Bergström styrker Johansson (2000) djupvittringens betydelse i sydvästra
Sverige med saprolitfynd på Tjörnekalv, Bohuslän. Hans studier av glaciala
landformer i regionen visar att den glaciala omformningen endast är en fråga om
skrapning och tillstukning på ytan. De stora landformerna beror till större del på
berggrundens spricksystem vilkas riktning kan skilja sig mellan olika regioner. Där
den glaciala påverkan visat störst omfattning är dock i de sprickriktningar som
sammanfallit med isens rörelseriktning.
Ericsons (2004) studier i Östergötland visar att området även där bär tydliga spår av
djupvittring till följd av landhöjning under neogoene (1,8-25 milj.). Befintliga sprickor
och depressioner har genom landhöjningen åter påverkats av djupvittring, samtidigt
som nya sprickor uppstått genom spänningarna. Isens framryckning i området har i
sin tur bidragit till både abrasion och glaciofluvial borttransport av saprolitbildningar.
Att landisens påverkan på storskaliga landformer i grunden beror på den tidigare
djupvittringens inverkan på sprickbildningar beskriver Ericson genom bildandet av
branter. Vid redan vittringspåverkade sprickor och depressioner får isen ökad
erosionskraft. Samtidigt genererar isen ett tryck på berget vilket leder till
tryckavlastning efter isens försvinnande. Resultatet blir en brantare profil där
spänningarna i berget släpper och där isen plockat material.
2.2 GAMLA VARBERG OCH TORPAGRANITEN
Den dominerande bergarten i området (fig.2) består av Torpagranit vilken trängde
upp i den bandade grå ådergnejsen för ca 1420 miljoner år sedan. Torpagranitens
mineralsammansättning är grovt medelkornig och utgörs av kvarts, kalifältspat, biotit
och hornblände. På en del platser syns tydliga kvartsintrusioner och pegmatitgångar
7

vilka troligen trängde fram för ca 890 miljoner år sedan när Bohusgraniten bildades.
Det är den för området senaste magmatiska aktiviteten (Påsse 1990). Enligt Påsse
förekommer det i norra Halland spår av isrörelser från flera olika riktningar. Mest
dominerande riktning är NO men även riktningar som NV, N och SO förekommer.
Fig.2 Aktuellt studieområde i sv Sverige (www.digibib.se)
Fig.2 Study area, sw Sweden (www.digibib.se)
Stormorfologin i den omkringliggande regionen utgörs av bergkullterräng med
oregelbundna dalstråk (Lidmar-Bergström 1998). Området Gamla Varberg är ett
naturreservat beläget ca 6 km norr om Varberg centrum, nordvästra Halland (fig.2).
Lokalen utgörs till huvuddel av ett domformat urberg som sträcker sig 700 m N-S,
600 m V-O och mäter ca 50 m över havet (Påsse 1990). Naturreservatet är
avgränsat i norr och syd av stengärdsgårdar. I öst utgörs avgränsningen av ett
betesstängsel och i väster avgränsas marken naturligt till havet. En del av marken i
området utgörs av marsktorv och grus men dessa proportioner är ganska små i
förhållande till den övriga ytan som domineras av kalt prekambriskt urberg.
2.3 REFERENSLOKAL, TÅNGABERG
Tångaberg utgör referenslokal för arbetet och är beläget ca 1 km NO om Gamla
Varberg. Området består av uppstickande urberg men är till skillnad från Gamla
Varberg något mer bevuxet. Tångaberg är tillika en bergkulle men lägre i altitud än
huvudlokalen. I området bryts Torpagranit med syfte som byggnadssten eftersom
den till följd av intrusioner har ett intressant utseende.
Tångaberg är valt som referenslokal för arbetet med utgångspunkt i det nära
geografiska läget och med en jämförande geologisk likhet med Gamla Varberg.
Referenslokalens syfte är att jämföra mindre lokala spricksystem med spricksystemet
i Gamla Varberg.
8

3. FORMER OCH PROCESSER
3.1 BANKNINGSPLAN
Bankningsplan beror till stor del på berggrundens inneboende spricksystem och yttrar
sig i form av både horisontala och vertikala sprickor som uppstår bland annat vid
tryckavlastning. Det kan till exempel liknas vid en exfoliering längs bergets överyta
men har större proportioner i djupled än ytexfoliering, vilka båda löper längs bergets
överyta. Bankarna följer helt bergets generella ytform vilket innebär att där berget
stupar stupar även bankarna (Johnsson 1956).
Bankningsplanens tjocklek påverkas av bergartens kornstorlek där till exempel
finkornighet ger upphov till många bankar. Förtydligat fungerar finkornigheten mindre
plastiskt och därför uppstår mer spänningar i berget vilket leder till sprickbildning
(författarens förklaring). En annan faktor som påverkar bankningens karaktär är
varierande tryck och spänningar i berggrunden. När bergytan eroderats lättar det
ovanpåliggande trycket och berget kan vidga sig. Bankningarnas tjocklek varierar
mellan 10 cm-10 m, jämfört med tunnskalig exfoliering som omfattar endast 1-10 cm.
Bankarnas mäktighet tilltar med djupet på berget (fig.3) eftersom den
ovanpåliggande massan håller emot bergets rörelse (Twidale 1982).
3.2 DJUPVITTRING
Fig.3 Exempel på mäktigt bankningsplan längs ytreliefen, Gamla Varberg.
Fig.3 Great sheeting on toplayer, Gamla Varberg.
Djupvittring är en nedbrytningsprocess av berggrunden som pågår under markytan.
Faktorer som påverkar djupvittring är bland annat vatten/fukt, värme och tid för
processen att pågå. Förutom fukt och temperatur beror djupvittringsprocessen även
av vilken bergartsammansättning och berggrundsstruktur som dominerar området.
Vatten fungerar som ett lösningsmedel och bildar en kemisk vittringsprocess som kan
pågå ner till 100-tals meters djup. Eftersom värme får vittringsprocessen att verka
snabbare är djupvittringsformer vanliga i tropiska områden. Råder det tropiskt klimat i
9

ett område med ganska jämn ytrelief går vittringsprocessen snabbare än
borttransporten av det vittrade materialet. En varierad topografi ökar nämligen
möjligheten för vatten att strömma vilket därmed spolar bort vittringsmaterialet. Att
det finns djupvittringsformer i Sverige kan förklaras med plattektoniken. Den
fennoskandiska skölden låg för 330 milj. år sedan vid ekvatorn och har haft en
rörelse norrut till de breddgrader där den befinner sig idag (Ollier 1988).
Berggrundens sprickor utgör startpunkten för djupvittringen eftersom vatten letar sig
in i bergets sprickor och håligheter (fig.4). Där det redan finns sprickor fortsätter
således vittringsprocessen att utvidga dessa. Sprickkanterna blir så småningom
rundade och dessa visar bland annat en tydlig skillnad mellan en kemisk
vittringsprocess som djupvittring och en mekanisk vittringsprocess som
frostsprängning, vilken ger betydligt råare brottytor.
Fig.4 Schematisk bild över djupvittring och kärnblocks-
initiering (Twidale 1982 s.96) i.Vatten infiltrerar sprickor
i berggrunden; vittringen är effektivast längs sprickkanterna.
ii.Den vittrade massan omger kärnblock – den
del av sprickblocket som består. iii. När saproliten (den
vittrade massan) eroderats kvarstår kärnblocken som
kraftigt kantavrundade och ytvittrade stenblock.
Fig.4 Deepweathering with corestone formation (Twidale
1982 p.96)
10
Under den vittringsjord som bildats,
saproliten, finns den ursprungliga
opåverkade sammansättningen av
berggrunden. Där den vittringspåverkade
berggrunden övergår till att
vara av den ursprungliga opåverkade
sammansättningen finns den så
kallade vittringsfronten. De granitformer
som är frampreparerade idag
kan vara en tidigare vittringsfront där
den omkringliggande vittrade berggrunden
har eroderats genom
exogena processer (Twidale 1982).
I saproliten kan det kvarstå mer
sammansatta block som är kraftigt
avrundade, så kallade kärnblock
(fig.4). Kärnblocksinitiering kan även
vara väl synlig vid vittringspåverkade
spricksystem. Då framträder de som
enskilda kantavrundade block med
omkringliggande berg.
Tor-bildningar består av kvarvarande
bergmassa som har eroderats fram
efter att djupvittringen avstannat och
dessa former får oftast en
framträdande profil i terrängen.
Flares är en konkav form som är
framträdande vid basen av en
klippa. Denna form har bildats under marktäcket genom långvarig djupvittring och blir
synlig som en mjuk inbuktning längs bergets nederkant, angränsande mot marken,
varefter marktäcket eroderas och underliggande berggrund blottas (fig.5).

3.3 GLACIAL PÅVERKAN
Fig.5 Flares vid basen av en klippa, till följd av djupvittring.
Gamla Varberg.
Fig.5 Flares from deep weathering at rock base. Gamla
Varberg.
Landisens plasticitet ökar med tryckuppsmältningen vilken får isen att röra på sig.
Tryckuppsmältningen ökar vid motlut eftersom friktionen där blir större. Detta
genererar trycksmältningen som bildar en vattenfilm, vilken fungerar som en glidyta
för isen. Vid medlut minskar trycksmältningen eftersom friktionen avtar. Därför kan
bottenisen frysa till och således fastnar jordmaterial i isbasen och leder till plockning
av landytan. En del glacialslipade hällar saknar ändå en plocksida vilket Johnsson
(1956) förklarar med att det antagligen har legat ett större hinder efter hällen vilket
tvingat isen till fortsatt motlut och som då genererar en trycksmältning – isen rör på
sig och plockningen blir mindre.
Rundhällar är framträdande former i de glaciala områdena (fig.6). Enligt Lindström
(1988) dominerar två teorier om rundhällarnas tillkomst. Den första kallar han den
klassiska glacialteorin vilken menar att rundhällarna främst bildas av glacialerosionen
under inflytande av berggrundsstruktur och variation i litologi. Men förutsättningen
ligger i att landisen stöter på uppstickande berggrund. Sprickor i berggrunden anses
här påverka rundhällsbildningen under glacialerosionen. Horisontella sprickor, som
bankning, ger en effektiv erosion av berggrundens överyta. Antalet sprickor och
utformningen av dessa har också visat betydelse. Bland annat i en studie från
Finlands sydvästra skärgård som visar att färre och mindre sprickor i berget ger
större hällar. Vertikala sprickor har enligt samma undersökning visat stor inverkan på
plockningen av läsidorna. Där en spricka skär ner i bergets läsida får isen lättare
grepp och lossbrytning sker (Lindström 1988).
11

Vittringshypotesen utgör den andra huvudteorin där rundhällar ses som i huvudsak
preglaciala vittringsformer med en glacialt och glacifluvialt slipad överyta. Lindström
(1988) redogör för olika studier som dels bygger på berggrundens spricksystem som
den primära faktorn vid rundhällsbildning och att stötsidans lutande form beror på
avsaknaden av sprickor. Andra uppfattningar pekar på att preglacial djupvittring
skulle ha den största betydelsen och att isens roll är att borttransportera det lösa
vittringsmaterialet. Denna uppfattning kombineras med ytterligare en teori inom
vittringshypotesen om att djupvittring är den process som formar rundhällarna, men
att landisens abrasion stukar till den. Enligt Lindström (ibid) stöds denna teori av
upptäckter av berghällar omgivna av kaolinlera som visar just ickeabraderade
rundhällar. Dessa hällar kallas bland annat pseudorundhällar eftersom de inte visar
spår av glacial påverkan. Pseudorundhällen har en övergripande rundad form,
domform, istället för rundhällens form med mjuk stötsida och brant plocksida. Lidmar-
Bergström (1996) visar exempel på granithällar med pseudorundhällsform på Ivön,
nordöstra Skåne. Dessa granithällar har legat under kretaceiska täckberg och har
därför aldrig blivit påverkade av den Pleistocena landisen. Dessa av isen opåverkade
landformer har inte den tydliga plocksidan som glacialslipade hällar har utan visar en
mer domliknande form och är med större sannolikhet en preglacial landform.
Fig.6 Ytvittrad rundhäll med plocksida till vänster i bild, Gamla Varberg.
Fig.6 Roche moutoné, weathered on surface, Gamla Varberg.
Moränmaterialet som fryser fast i isbasen slipar de bergytor vilka isen drar över.
Dessa isräfflor som kan bildas vid slipningen visar idag landisens riktning men det är
svårt att se från vilken tid de faktiskt bildades. En del områden visar korsande isräfflor
vilka alltså har kommit till under två olika nedisningar eller olika framryckningar under
en och samma glacial (Lundqvist 1998).
3.4 POSTGLACIALA PROCESSER
Till postglaciala processer hör bland annat frostsprängning som är en form av
mekanisk vittring. Frostsprängning äger rum vid lägre temperaturer då vattenfyllda
sprickor och depressioner fryser till is och därmed skapar en spänning i sprickan. När
spänningen blir tillräckligt stor kan delar av berget lossna. Beroende på
12

sprickriktningarna och lutningen på berget faller ibland dessa frostsprängda block till
marken. Karakteristiskt för dem är de råa och kantiga brottytorna. Störst verkan tycks
frostsprängning ha på horisontella sprickor eftersom dessa till sin natur är mer täckta
och därför inte ger utrymme för det frusna vattnet att expandera i intilliggande ytor
(Twidale 1982).
Kemisk vittring sker då vatten får kontakt med berggrunden. Genom att vattnet löser
upp mineraler ökar därmed vattnet och fuktens infiltrering i berggrunden. En porös
berggrund påverkas snabbare av ytvittring och en vanlig vittringsform är små
vittringsgropar (fig.7). En kemisk vittringsprocess grundar för vattnets infiltrering i
berggrunden och ger till exempel en ökad möjlighet för frostsprängning som
beskrivits ovan (Twidale 1982).
Fig.7 Små/mellan vittringsgropar på hårt ytvittrad bergyta, Gamla
Varberg.
Fig.7 Small/medium weathering pits on heavy weathered rock
surface, Gamla Varberg.
Svallning sker till följd av landhöjningen efter inlandsisens avsmältning genom att
tidigare avsatta jordlager påverkas av vågorna. Fält av rundade stenar och block,
klapper, vid eller i närheten av strandområden är den grövsta typen av svallsediment
(Fredén 1998). Därför är klapper det sediment som avsätts först vid utsvallning och
ger indikation på var den tidigare kustlinjen har legat.
Påsse (1990) har noterat klapper i regionen för det aktuella studieområdet, både
direkt på berg, morän och isälvsediment. Högsta kustlinjen är mätt till 70-75 m.ö.h. i
regionen och inte oväntat finns flera klapperfält vid denna nivålinje. Stora mängder
flinta förekommer i klappern och har enligt Påsse transporterats till dessa platser med
inlandsisen.
13

4. METODIK
Avgränsningen för arbetet i Gamla Varberg är lagt till bergkullen med tillhörande
block och hällar som tonar ut reliefen i väster. I syd och öst sker avgränsningen
naturligt av bergets brantare sidor. Även i norr följer avgränsningen en brant sida
men med tillhörande blockmaterial. Marken närmast den aktuella lokalen används
främst till jordbruk och betesmark men även en del tomtmark för boende.
4.1 GEOMORFOLOGISK FÄLTKARTERING
Som schematisk utgångspunkt för fältkarteringen användes en fältkarteringsmanual
(tabell 1). Genom att följa manualens indelning blev det lättare att angripa
karteringen och hitta ett mönster för vilken process och form som skulle kartläggas.
Tabell 1. Fältkarteringsmanual omarbetad efter Ericson (2004 s.11)
Table 1. Revised manual for field mapping from Ericson (2004 p.11)
Berggrundsform & huvud-
process
Primära former, beroende av
bergart eller sprickor
Sekundära former; vittring
eller erosion
Djupvittring
Saprolitbildning
Process Form
Djupvittring i sprickor och
depressioner
Tryckavlastning
Glacialerosion
Kustprocesser
Djupvittring
Lervittring
Ytvittringsformer Kemisk vittring
Vindslipning
Blockrörelser eller transport Frostsprängning
Flyttblock
14
Tydlig domform i ett övrigt
flackt landskap
Rundhällar utan plocksida
Bankningsplan
Rundhällar
Plocksidor
Isräfflor
Rundade plocksidor
Klapper
Flared slope
Kantavrundade sprick-
kanter
Hedmark
Vittringsgropar i graniten
Framträdande kvarts- och
pegmatitgångar
Konvex form på vertikal
klippyta
Blockterräng med kantiga
block
Råa brottytor
Rundade block av
varierande bergart och i
övrigt blockfattig terräng
För den geomorfologiska fältkarteringen har författaren använt Varbergskartan och
jordartskartan Varberg NO 5B skala 1:50 000 med ekvidistans 5 m (SGU Ser Ae nr
102) samt SILVA syftkompass. Observationerna har ritats in på kalkerade kartblad
med betoning på höjdkurvorna med ekvidistansen 5 m eftersom dessa utgör den för

området betydande referensen. Problem med kompassen visade sig vid gradmätning
av bankningsplanens stupning då kompassnålen hade en benägenhet att ”fastna”.
Eftersom det blev ett mål i sig för varje mätning att få kompassnålen att reagera blev
momentet ganska tidskrävande.
För att få en stormorfologisk referens till de små spricksystemen i området användes
jordartskartan Varberg NO 5B (ibid.) för att tyda sprickdalarnas riktning i regionen.
Genom att lägga en plastfilm ovanpå kartan ritades spricksystemet in för att få en
överskådlig bild över stormorfologin för bearbetning.
4.2 FLYGBILDSTOLKNING
För att samla data om sprickriktningar användes flygbilder (Varberg; 77 547 03 09-
10; 77 547 04 11-12; 77 547 04 14-16) vilka studerades i stereoskop. Även en
referenslokal, Tångaberg, studerades på samma sätt. Genom att lägga en plastfilm
ovanpå flygbilderna kunde lineamenten ritas varpå riktning mättes för att sedan
sammanställas i Excel-diagram. Viktigt att tänka på är att markera nordlinje på
plastfilmen som får fungera som referens när sprickriktningens avvikelse från norr
ska räknas ut. Enklast är att dra en nordlinje på plastfilmen i kant med flygbilden.
Sprickkartornas skala följer flygbildernas vilket i detta fall innebär 1:159 m. Eftersom
flygbilderna inte är skalanpassade efter exempelvis kartor blir den nämnda skalan för
sprickkartorna något ovanlig.
4.3 SPRICKROSDIAGRAM
För att räkna ut varje sprickriktning i gradavvikelse från norr lades plastfilmen med
inritade lineament och nordlinje på ett millimeterpapper. Nordlinjen passades in
parallellt med de lodräta linjerna på millimeterpappret. Genom att lägga en kompass
kant i kant med en lodrät linje på pappret kunde kompasshuset sedan vridas för att
centrera riktningen på en inritad spricka.
Varje sprickas gradavvikelse sammanställdes i en Excel- tabell med intervall 10
grader. Med det menas att antalet sprickor med gradavvikelse mellan 1-10 grader
summerades till en rad. Antalet sprickor med gradavvikelse mellan 11-20 räknades
till nästa och så vidare till och med gradintervallet 171-180 grader. Mellan varje rad
med data infogades en rad med värdet 0. Därefter upprepades inmatningen med
summan av antalet sprickor inom varje 10-intervall till 351-360 grader och
avslutningsvis en rad med 0-värde. I det här fallet var det exempelvis 4st sprickor
med gradavvikelse mellan 1-10 grader och 1 spricka med gradavvikelse mellan 11-
20, totalt var 41st sprickor inräknade för området Gamla Varberg. Summan av antalet
sprickor inräknade i kolumnen blir slutligen det dubbla antalet mot de befintligt
inritade, i det här fallet 82.
Genom att dela varje summa inom ett 10-intervall med antalet inräknade sprickor
redovisas andelen av dessa sprickriktningar i procent. När hela tabellen är uträknad
skapas ett diagram av typen ”polär”.
15

5. RESULTAT
Följande resultatredovisning följer arbetets angreppssätt. Inledningsvis presenteras
den geomorfologiska karteringen med en förklaring. Därefter redovisas
sprickkartorna för Gamla Varberg och referenslokalen Tångaberg. Bearbetade
spricksystem från dessa sprickkartor är sedan sammanställda i rosdiagram vilka
redovisas parallellt med sammanställd tabell av respektive spricksystem.
Avslutningsvis är även omgivande stormorfologiska sprickriktningar redovisade i
rosdiagram.
5.1 GEOMORFOLOGISK KARTA (fig.8)
Bland intrusioner märks pegmatit och kvarts. Lättvittrad granit är främst funnen på
bergets V-sida. Flared slope är markerad med F på kartan och de är funna vid
branter med en varierande mäktighet på 1,5-4 m. Vid västra sluttningen är flares
markerade vid den brant som har ett område med lättvittrad granit.
Markerade klovor löper ner längs bergets konforma sluttningar i NO, SO och NVriktning.
Eftersom dessa följer bergets sluttningsform är de troligt att de uppstått vid
berggrundens stelningsfas och senare vid tryckavlastning. Vid bergkullens norra
sluttning finns frostsprängda block i varierande storlek. En del råa brottytor är täckta
av lavar. Dessa former har troligen bildats efter senaste landisens tillbakagång.
Bankningsplanens stup följer bergets konformade sluttningsriktning. Särskilt tydligt
framträder bankningsplanen på bergets V- och SV- sida vilket bidrar till en tydligare
trappstegsrelief i denna riktning.
Markerade rundhällar förekommer i hela området med viss gleshet vid den rakt
ostliga sluttningen. Plocksidorna stupar framförallt i riktning V, SV vilket tyder på en
isrörelse från NO som frammanat nämnda plocksidor. Stupriktningar i NV
förekommer också, främst vid kullens S och SV sida men den övergripande
hällformen är mjukare här än på andra platser inom lokalen. Detta kan antingen tyda
på olika isrörelser inom området vilka har ”dubbelslipat” ytan, eller på
frampreparerade djupvittringsformer. Rundhällarna varierar i mäktighet från
plocksidehöjd på 0,5 m till plocksidehöjd på ca 3 m.
Markerade isräfflor visar riktning N46° O vid mätpunkt 1. Denna isräffelriktning
sammanfaller med plocksidesriktningar i SV. Mätpunkt 2 vid ett mer ytvittrat område
visar räffelriktning N8° V vilken i sin tur visar på en NNV-SSO isrörelseriktning.
På bergets platå märks ett tydligt stenblock om ca 1m. Norr om blocket ligger en
markerad häll med stupsida i SSV riktning, mot stenblocket. Det markerade blocket
är av samma material som bakomvarande häll och visar på en mycket kort transport
av en lossbrytning. Vid nordvästra branten finns ett stenblock, ca 1.5 m, med annan
mineralsammansättning än övrig berggrund i området. Strukturen är mer gnejsig med
tydliga svart/vita ådror. Eftersom blocket avviker från övrig bergart har det sannolikt
transporterats en längre sträcka från ett gnejsområde.
16

Fig.8 Geomorfologisk karta.
Fig.8 Geomorphologic mapping.
På kullens södra sluttning finns hällar med en tydligt glacialslipad yta med små
håligheter (fig.9). Liknande former återfinns inte i någon annan del av lokalen och
17

därför kan dess placering till havet ha en viss betydelse för bildandet av dessa
vittringsgropar.
Fig.9 Små vittringsgropar på glacialt slipad bergyta, Gamla Varberg.
Fig.9 Weathering pits on a glacial polished rock surface, Gamla Varberg.
O NO om toppen återfinns flera mindre klapperfält vilka mäter ca 3-7 m i diameter. I
klappern finns bland annat flinta vilket inte återfinns i den fasta berggrunden inom
området. Några övriga fynd av flinta har heller inte gjorts förutom i klapperfälten.
Denna förekomst borde bero på istransport.
Ca 30 m från toppen i riktning SO finns ett markerat fenomen. Det yttrar sig i form av
våg/räffelformade linjer i berget vilka löper parallellt med varandra längs bergets
konvexa form i svag N-S riktning. Linjerna sträcker sig ca 3 m med en utbredning på
ca 1,3- 2 m (fig.10).
Fig.10 Odefinierat räffelfenomen, Gamla Varberg.
Fig.10 Undefined groove forms, Gamla Varberg.
18

5.2 SPRICKKARTA GAMLA VARBERG
Sprickkartan över Gamla Varberg (fig.12) visar synliga sprickor från flygfoto. Den
oregelbundna linjen i väster markerar strandens form mot havet. De rakt parallella
linjerna i NO markerar järnväg. Heldragna linjer visar de sprickor som tydligast
framträder på flygbilderna eftersom de är längre, bredare och djupare än de övriga.
Näst mest framträdande är de sprickor som markerats med streckade linjer. Dessa
går att följa även där de korsas av en annan tvärgående spricka. Oftast är en sådan
tvärgående spricka någon av störst markerade.
Fig.12 Sprickkarta över Gamla Varberg.
Fig.12 Joint mapping at Gamla Varberg.
19

De mindre sprickorna är något färre till antalet och markeras med prickade linjer. De
mellanstora sprickorna tenderar att löpa i en NV-SO riktning. Vid en jämförelse med
rundhällsplaceringen på den geomorfologiska kartan tyder dessa sprickplaceringar
på att de initierat de markerade rundhällarna.
V
N=47
20%
N
10%
Fig.13 Sprickrosdiagram Gamla Varberg.
Fig.13 Graph of joint directions at Gamla Varberg.
S
O
20
Tabell 2. Samlade sprickriktningar,
Gamla Varberg.
Table 2. Collected joint directions,
Gamla Varberg.
Gamla Varberg
Grader N %
1-10 2 4,3
11-20 1 2,1
21-30 0 0,0
31-40 5 10,6
41-50 7 14,9
51-60 9 19,1
61-70 1 2,1
71-80 0 0,0
81-90 0 0,0
91-100 0 0,0
101-110 3 6,4
111-120 1 2,1
121-130 5 10,6
131-140 1 2,1
141-150 11 23,4
151-160 1 2,1
161-170 0 0,0
171-180 0 0,0
Sammanställningen av sprickorna från Gamla Varberg (fig. 13 och tabl.2) visar en
koncentration av sprickor i riktning NO-SV. Denna riktning sammanfaller med
isrörelseriktning NO-SV. Det mest enskilt dominerande gradintervallet i diagrammet
visar att 23,4 % av sprickorna löper i N 31˚-40˚ V, det vill säga NV-SO riktning. Vid en
jämförelse med sprickkartan (fig.12) tenderar de mellanstora sprickorna att
sammanfalla med senast nämnda riktning. Även denna NV-SO riktning kan ha
samband med en tidigare isrörelse i området.

5.3 SPRICKKARTA REFERENSLOKAL, TÅNGABERG
Från sjön i kartans norra del (fig.14) utgår två heldragna linjer i NO och SV, vilka
markerar den avgränsande linjen för referensområdet Tångaberg.
De stora sprickorna, markerade med heldragna linjer tenderar att vara längre än
övriga sprickor. De streckade linjerna som visar mellanstora sprickor tenderar i sin tur
att vara längre än de mindre, prickmarkerade, linjerna.
Fig.14 Sprickkarta över referenslokal, Tångaberg.
Fig.14 Joint mapping at Tångaberg.
21

Jämfört med sprickkartan för Gamla Varberg (fig.12) visar båda lokalerna att
spricksystemens stora sprickor följer samma riktning; NO-SV, samt att mellanstora
sprickor tenderar att följa NV-SO riktning. Detta kan tyda på att preglaciala sprickor i
riktningen NV-SO har eroderats kraftigare på grund av en sammanfallande
isrörelseriktning. Eftersom de mellanstora sprickorna sammanfaller i gemensam
huvudriktning är det troligt att även dessa under en period har påverkats av en
isrörelse, men från NV-SO. Skillnaden i storlek mellan dessa sprickförekomster kan
bero på landisens varierande mäktighet under olika glacialer men troligast är att
sprickorna var av olika storlek redan som preglaciala landformer.
Sprickrosdiagrammet över Tångaberg visar spridda sprickriktningar. Dominerande
riktning är NO-SV fördelat på fem gradintervall (fig.15 och tabl.3). 9,8 % av
sprickorna löper i rakt N-S riktning (tabl.3). Ytterligare ett cluster av sprickor löper i
riktning NV-SO (fig.15). Även om fördelningen av sprickriktningar är mer jämn visar
ändå diagrammet på en sammantagen dominans i riktning NO-SV. Vid en jämförelse
med sprickkartan (fig.14) utgörs dessa i sin tur av de stora och mellanstora
sprickorna i området.
V
N=41
20%
N
10%
Fig.15 Sprickrosdiagram över referenslokal, Tångaberg.
Fig.15 Graph of joint directions at Tångaberg.
S
O
22
Tabell 3. Samlade sprickriktningar, Tångaberg.
Table 3. Collected joint directions, Tångaberg.
Tångaberg
Grader N %
1-10 4 9,8
11-20 1 2,4
21-30 0 0,0
31-40 3 7,3
41-50 5 12,2
51-60 4 9,8
61-70 6 14,6
71-80 4 9,8
81-90 1 2,4
91-100 0 0,0
101-110 0 0,0
111-120 0 0,0
121-130 2 4,9
131-140 3 7,3
141-150 1 2,4
151-160 3 7,3
161-170 2 4,9
171-180 2 4,9

5.4 SPRICKROSDIAGRAM ÖVER STORMORFOLOGISKA SPRICKOR
Diagrammet (fig.16 och tabl.4) visar riktningar för de sprickor som är framträdande i
den storskaliga omgivningen för Gamla Varberg och Tångaberg. Dessa sprickor
utgör i praktiken dalstråk mellan kullområdena och räknas därför till den storskaliga
morfologin i denna jämförelse.
Den dominerande sprickriktningen löper sammantaget NO-SV. Jämfört med diagram
för Gamla Varberg (fig.13) och Tångaberg (fig.15) visar den storskaliga referensen
en gemensam huvudriktning med dessa båda mätserier. Resultatet visar att
storskalig som småskalig berggrundsstruktur i undersökningen visar i huvudsak
samma mönster.
V
N=57
20%
10%
Fig.16 Sprickrosdiagram över stormorfologiska sprickor, referens område.
Fig.16 Graph of grand morphologic joints.
N
S
O
23
Tabell 4. Samlade sprickriktningar
inom storskaligt referensområde.
Table 4. Collected joint directions
from grand scale reference area.
Stormorfologisk sprickreferen
Grader N %
1-10 5 8,8
11-20 3 5,3
21-30 6 10,5
31-40 6 10,5
41-50 12 21,1
51-60 14 24,6
61-70 4 7,0
71-80 3 5,3
81-90 2 3,5
91-100 1 1,8
101-110 0 0,0
111-120 1 1,8
121-130 0 0,0
131-140 0 0,0
141-150 0 0,0
151-160 0 0,0
161-170 0 0,0
171-180 0 0,0

6. DISKUSSION
6.1 DJUPVITTRING
Berggrundens ytrelief bildades före istiderna under mesozoikum som präglades av
tropiskt klimat vilket ger förutsättningar för snabba, kemiska vittringsprocesser. Längs
berggrundens sprickzoner, långt under markytan, skedde därför den snabba
vittringsprocessen som kallas djupvittring. Får djupvittringsprocessen verka under
kort tid bildas så småningom ett sprickdalslandskap, men om djupvittringen får verka
under längre tid utvecklas sprickdalslandskapet till ett bergkullslandskap.
Kännetecknande för bergkullterräng är tydliga slätter med uppstickande bergkullar
(Lidmar-Bergström 1998). Utifrån denna definition får regionen för Gamla Varberg
förklaras som ett bergkullslandskap till följd av långskridande djupvittringsprocesser.
Den morfologiska inventeringen visar landformer av preglacial, glacial och postglacial
karaktär. Gamla Varberg karakteriseras av en tydlig primär landform genom den
domformade bergkulle som är underlag för denna studie. Till preglaciala landformer
inom aktuellt studieområde hör förutom ovan nämnda bergkulle även urvittrade
sprickor vilka frampreparerats genom djupvittring samt flares och kantavrundade
block/klippor.
Djupvittring med efterföljande denudation har även lett till tryckavlastning av den
domformade berggrunden och därmed gett upphov till bankning. Bankningsplanen är
av tydligare karaktär på V/SV sidan av Gamla Varberg. De framstår som tjockare och
med brantare stup än bankarna på NO sluttningen. Att bergets V och SV sida visar
brantare stup är naturligt eftersom bankningen följer bergets ytform.
Bankningsplanens brantare stup är en följd av bergkullens brantare terräng (Twidale
1982 s.52). Fler bankningsplan blir synliga längs V och SV sluttningen eftersom
denna sida utgör plocksidan till följd av senaste isrörelsen. Vid plockning av berget
friläggs bankningsfogar och följden blir en trappstegsrelief i motsatts till stötsidans
jämnare ytrelief.
6.2 SPRICKOR
Vid en jämförelse mellan den geomorfologiska kartan (fig. 11) och sprickkartan över
Gamla Varberg (fig. 12) urskiljs ett mönster där rundhällarnas plocksidor stupar mot
V/SV och på så sätt sammanfaller med de stråk av mellanstora sprickor som löper i
NV-SO riktning. Iakttagelsen kan jämföras med Olvmos & Johanssons (2002) studier
på Tjörnekalv där spricksystemen relaterar till placeringen av rundhällar. Den visar att
plocksidan framträder vid den preglaciala sprickkanten eftersom det inte finns något
som håller tillbaka berget här. Läsidesplockningen i Gamla Varberg har alltså styrts
av redan befintliga och urvittrade sprickor som löper i riktning NV-SO. Olvmo &
Johansson förklarar (2002) att isen abraderar mest i de redan befintliga sprickorna i
berggrunden eftersom isens mäktighet är störst i dessa depressioner. Även
sprickorna i Gamla Varberg har präglats av landisens erosion efter en NO-SV
riktning.
Sprickkartan över Gamla Varberg (fig. 12) visar att de största sprickorna, markerade
med heldragna linjer, framförallt löper i riktning NO-SV. Vid en jämförelse med
referensområdet Tångaberg (fig. 14) löper de heldragna linjerna i N-S.
Sammanfattningsvis löper de stora sprickorna inom de båda avgränsade områdena i
riktning NNO - SSV. Den stormorfologiska referensen över hela det sammantagna
24

området visar även där att de stora sprickorna följer riktning NO-SV. Isens erosion
har fått störst kraft i de preglaciala sprickor som sammanfallit med isrörelsens
riktning, både i storskaliga spricksystem och i de mindre.
De mindre sprickorna i lokalerna Gamla Varberg och Tångaberg har inte påverkats
på samma sätt av landisen eftersom de är av mindre karaktär samt löper i avvikande
riktning från isrörelsen (fig.12 och14). Enligt sprickrosdiagrammen (fig.13 & 15) över
dessa områden bidrar de mindre sprickorna till en något större variation i de
presenterade sprickriktningarna. De utgör dock en viktig referens inom de små
lokalerna där en jämförelse av data på ritade sprickkartor (fig.12 & 14) är ett bra
komplement för att se vilken sprickstorlek som dominerar olika riktningar.
6.3 GLACIAL PÅVERKAN
Olvmo och Johansson (2002) strukturerar bestämningen av glaciala landformer
genom att först ta hänsyn till berggrundsstrukturen och litologin för att därefter tolka
de olika preglaciala ytformerna. Slutligen, som i den ordning landformerna
uppenbarar sig, studeras de olika stadialernas verkan och landisens rörelseriktning.
Den glaciala erosionens påverkan beror på sambandet mellan de preglaciala
vittringsformerna och landisens rörelseriktning. Är isrörelseriktningen motsatt
vittrings-/ytformen blir den glaciala påverkan ytterst begränsad. Istället blir den
glaciala omformningen större då isrörelseriktningen följer den befintliga reliefen.
Glaciala landformer återfinns i form av rundhällar samt ett par fynd av isräfflor.
Frostsprängning och ytvittring har frampreparerat mellanstora respektive små
landformer. Klappern, även om utbredningsytorna är tämligen små, har också bildats
efter den senaste glaciationen genom svallning i samband med landhöjningen.
Eftersom klappern innehåller flinta vilket inte är en i övrigt förekommande bergart
inom området har denna transporterats med land- eller havsisen och avsatts inom
området vid avsmältningen. Vid postglacial svallning har block och stenar avsatts i
närheten av stranden som grovt svallsediment. På grund av dessa båda processers
bidrag till klappern, det vill säga att den innehåller istransporterad flinta vilken har
anhopats till klapper genom svallning, är det intressant att se klappern som resultat
av både glacial och postglacial process med fokus på bergartvariationer bland
förekommande block.
Men den glaciala erosionens påverkan är ifrågasatt. Bland annat på grund av fynd av
preglaciala saproliter och att det finns spår av olika isrörelser (isräfflor) inom samma
hällområde. Dessa spår, eller fynd, visar att isens påverkan inte varit särskilt
omfattande eftersom de ännu finns kvar. Även glaciala lämningar har legat
opåverkade efter den senaste landisens framfart. I jämförelse med djupvittring från
mesozoikum och tertiär där vittringspåverkan har gått så djupt som 600 meter har
den glaciala erosionen endast påverkat ett markdjup av 10-tal meter (Lidmar-
Bergström 1996). Detta kan förklara varför det finns hällar i området Gamla Varberg
med olika brantriktningar. Även om majoriteten av rundhällarnas plocksidor stupar
mot V och SV finns även hällformer med branter som stupar mot N och NV. Dessa är
placerade i områdets västra och södra del på en generellt lägre altitud (fig.11) Likaså
är fynden av isräfflor placerade på en lägre altitud på bergkullens södra sluttning. Vid
jämförelse med sprickkartan Gamla Varberg (fig. 12) präglas kullens V och SV av de
mindre sprickorna. Dessa bör utgöra urvittrade preglaciala sprickor och därför är de
framträdande hällarna troligen djupvittringsformer. Dessa altitudmässigt lägre hällar
25

har legat i lä för isens erosionskraft, alternativt legat under sedimentära täckberg
vilka denuderats i samband med landhöjning och isabrasion. Fynden av räfflor som
löper N8˚ V, alltså en NNV-SSO riktning (fig.11) och N56˚ O visar på olika
isrörelseriktningar inom området, vilket tidigare bekräftats av Påsse (1990).
6.4 AVSLUTNING
Genom ovan presenterade förklaringar till mellanstora landformer som
rundhällsbildning och ureroderade sprickor kan dessa jämföras och appliceras på
den domformade bergkullen i Gamla Varberg som en stor landform, frampreparerad
på samma sätt. Precis som rundhällsformerna i området har sin generella
plocksidesriktning mot V och SV har bergkullen i Gamla Varberg sin trappstegsrelief
mot V och SV. Likaså sträcker sig de stora sprickorna i Gamla Varberg i NO-SV
riktning, precis som de markerade sprickorna för den stora reliefreferensen i NO-SV.
Dagens landformer i Gamla Varberg har en bildningshistoria som beror av bland
annat djupvittringens inverkan på berggrundens sprickor men även landisens
abrasion har inverkat. Av dessa landformsprocesser har djupvittring haft den
skalenligt största påverkan av studieområdets frampreparering. Utan denna
långtskridande vittringsprocess hade landskapet för studieområdet och dess
omkringliggande region haft ett annat utseende
För det fenomen som är markerat ”?” på den geomorfologiska kartan (fig.11) har
författaren ännu inga tolkningsförslag. Säkert är där en geologisk förklaring men inom
ramen för detta arbete finns ingen närliggande sådan. För den nyfikne blir en liten
exkursion till området både rolig och intressant. Det kan ju vara fråga om en udda
variation av en ändå inte så okänd liten landform?!
26

7. SLUTSATSER
• Inom området för Gamla Varberg återfinns stora, små och mellanstora
landformer till följd av preglaciala, glaciala och postglaciala processer. Till små
landformer återfinns isräfflor, lättvittrad granit och vittringsgropar. Till
mellanstora landformer återfinns pegmatit- och kvartsintrusioner, djupvittrade
sprickor, klovor, flyttblock, rundhällar, bankar, flares, frostvittring samt klapper.
Det avgränsade studieområdet i sin helhet representerar den stora preglaciala
landformen bergkulle; tektonisk aktivitet följd av djupvittring.
• Inom studieområdet Gamla Varberg samt undersökta referensområde
Tångaberg visar att mellanstora och stora sprickor följer den dominerande
sprickriktningen NO-SV. Även en jämförelse med omgivande stormorfologi
visar på en dominerande riktning i NO-SV. Denna riktning är jämförbar med en
NO-SV isrörelseriktning vilken sannolikt har bidragit till en ökad erosion i
dessa preglaciala sprickor.
• Berggrundens spricksystem skapar förutsättning för djupvittringens karaktär.
Djupvittringsprocesser kan gå djupare ner i berggrunden än vad landisens
erosion har möjlighet till. Därför kvarstår djupvittringsformer även efter en
glacial slipning som endast påverkar berggrundens överyta.
Preglaciala vittringsformer som djupvittrade och denuderade sprickor initierar
glaciala landformer. Mäktiga rundhällar framträder i första hand på grund av
berggrundens sprickor och får sin typiska stukning av landisens abrasion.
Likaså är Gamla Varberg idag en domformad bergkulle till följd av långtgående
djupvittring, saprolitbildning och efterföljande erosion.
27

REFERENSER
Ahlbom R. (2001) Bankningsstrukturer i bohusgranit – dess karaktär och betydelse
för tolkningen av sprickdalslandskapets geomorfologiska utveckling. Earth Sciences
Centre, Göteborg University, B280.
Ericson K. (2004) Landform Development In Granitic Terrain. Earth Sciences Centre
Göteborg University, A94.
Fredén C. (1998) Jordarterna. sid.104-119. Berg och jord – SNA. 2:a utg. 208 sid.
Johansson M. (2000) The Role Of Tectonics, Structures And Etch Processes For
The Present Relief In Glaciated Precambrian Basement Rocks Of SW Sweden. Earth
Sciences Centre Göteborg University, A53.
Johnsson G. (1956) Glacialmorfologiska studier i södra Sverige. Lunds univ.
Geogr. Inst. 407 sid.
Lidmar-Bergström K. (1996) A long-term perspective on glacial erosion. Earth
Surface Processes And Landforms 22:3, sid. 297-306.
Lidmar-Bergström K. (1998) Berggrundens ytformer. sid.44-54. Berg och jord -
SNA. 2:a utg.(red) Fredén C. 208 sid.
Lidmar-Bergström K. (1999) Relief features and paleoweathering remnants in
formerly glaciated Scandinavian basement areas. Spec. Publs. Ass. Sediment. 27
sid. 275-301.
Lindström E. (1988) Are roches moutonnées mainly preglacial forms? Geografiska
annaler 70A, sid. 323-331.
Lundqvist J. (1998) Weichsel-istidens huvudfas sid.124-135. Berg och jord- SNA.
2:a utg. (red) Fredén C. 208 sid.
Ollier C.D. (1988) Deep weathering, groundwater & climate. Geografiska annaler
70A, sid. 285-290.
Olvmo M. & Johansson M. (2002) The significance of rock structure, lithology and
pre-glacial deep weathering for the shape of intermediate-scale glacial erosional
landforms, Earth Surface Processes and Landforms 27, sid. 251-268.
Påsse T. (1990) Beskrivning till jordartskartan. Varberg NO. SGU Uppsala. 117 sid.
Steen E. (1951) Bankningen i Bohusläns granitområde. Dess användning för
beräkning av glacialerosionen. Svensk geografisk årsbok 27, sid.134-146.
Twidale C.R. (1982) Granite Landforms. Elsevier, Amsterdam, 372 sid.
Wikström A. (1998) Jordklotets uppbyggnad sid.10-14. Berg och jord- SNA. 2:a utg.
(red) Fredén C. 208 sid.
28

Kartor:
Jordartskartan Varberg NO. Skala 1:50 000, SGU Uppsala (1990).
Varbergskartan, skala 1:15 000, Stadsingenjörskontoret 1990.
Topografiska Sverigekartan http://geoimager.lantmateriet.se (2007-06 24)
Flygbilder:
77 547 03 09-10
77 547 04 11-12
77 547 04 14-16
29