Vad är socialantropologi

Antropologer försöker också se helheter - hur ekonomiska, politiska och sociala
processer hänger i hop och flödar samman i individers livssituationer; hur människorna
hanterar och rör sig i de strukturer som inramar och påverkar deras liv. Och hur
människor överallt skapar och omskapar en väv av kulturella betydelsesammanhang
som ger deras liv mening och värde under de mest skiftande materiella förhållanden.
Om den antropologiska förståelsen kräver inlevelse och konkret närhet förutsätter
samtidigt strävan att se helheter en analytisk distans. För att förstå oss själva måste vi
ifrågasätta och distansera oss från det självklara, och för att förstå andra måste vi både
komma dem inpå livet och se de övergripande helheter i vilka de ingår. Detta kräver i
sin tur att antropologin överskrider de konventionella gränserna mellan akademiska
discipliner som annars spaltar upp verkligheten och döljer den komplexa helheten.
Antropologin är i grunden gränsöverskridande både vad det gäller sitt objekt och sin
akademiska identitet.
Det specifika antropologiska perspektivet hänger intimt samman med ett
karaktäristiskt arbetssätt. Antropologer gör "fältarbete" och samlar empiriska data
genom "deltagande observation". Det innebär, enkelt uttryckt, att antropologer lever
nära de människor som de arbetar med och söker kunskap om, deltar i deras dagliga
sysslor, iakttager vad som sker och lyssnar på vad som sägs. Antropologer försöker med
andra ord vara närvarande, öppna och lyssnande. Fältarbetet tillåter antropologins
inifrån-perspektiv, och är ett arbetsätt som lämpar sig väl för just de små
lokalsamhällen och mindre grupper som antropologer studerar.
Antropologens deltagande observation kan knappast räknas som en vetenskaplig metod
i strikt mening, jämförbar med arkeologernas utgrävnings- och klassificeringstekniker,
historikernas källkritik, sociologernas urvalsmetoder och statistiska beräkningar,
statsvetarnas opinionsmätningar och ekonomernas formaliserade modeller. Deltagande
observation kan knappast läras ut eller pluggas in. Dess resultat beror på
deltagarens/observatörens känslighet, lyhördhet och förmåga att skapa en nära kontakt
med de människor hon eller han arbetar med. Och det krävs ett stort mått kreativ
fantasi för att skapa någon sorts sammanhängande bild av all den informationsmängd
antropologen medvetet och omedvetet samlar in under sitt fältarbete.
Som jag ser det är det antropologiska perspektivet närmast en hållning, ett sätt att se
på verkligheten. Och dess främsta metodiska hjälpmedel är just öppenheten,
känsligheten, lyhördheten och den kreativa fantasin som i sin tur vägleds och berikas av
den samlade etnografiska kunskapen och den ständigt pågående teoretiska diskussionen
i ämnet. Jag tror inte det är helt missvisande att likna antropologen vid en realistisk
författare som metodiskt och med hjälp av iaktagelse och inlevelse försöker skildra ett
stycke verklighet. Skillnaden och den är mindre än den förefaller vid första påseendet är
att där författaren vill förmedla ett personligt budskap om verkligheten med hjälp av sin
konst söker antropologen förmedla faktisk kunskap om samma verklighet med hjälp av
sin vetenskaps analytiska redskap. Parallellen kan tänjas ytterligare. Det
antropologiska perspektivet kan liknas vid ett litterärt "grepp" - ett sätt att beskriva
verkligheten där just närhet och helhet, spänningen mellan det nära och det fjärran, det
kända och det främmande, och ansatsen att se oss själva genom andra är viktiga
ingredienser.
Just för att antropologin saknar en handfast metod och ett självklart objekt är det ett
svårt ämne. Att lära sig det antropologiska hantverket är som att göra fältarbete i en
främmande kultur. Man får pröva sig fram och känna sig för. Arbetet underlättas inte