Vad är socialantropologi

More documents

Recommendations

Info

horisonter - utåt mot en fjärrhorisont av främmande kulturer och samhällen och inåt mot människan själv och det mänskliga medvetandet. Längs den yttre horisonten utforskar antropologin alla upptänkliga former av social och kulturell organisation. Tonvikten ligger traditionellt vid lokalsamhällen och ursprungsfolk i tredje världen, med en intresseförskjutning mot förändrings- och utvecklingsprocesser på senare år.Här är den antropologiska kunskapen förankrad i nuet, det konkreta och det lokala. Större historiska skeenden liksom övergripande ekonomiska och politiska strukturer blir viktiga i den mån de belyser det aktuella och det lokala. Längs den inre horisonten utforskar antropologer den mänskliga erfarenheten i alla dess specifika kulturella uppenbarelseformer. Antropologin försöker blottlägga de varaktiga, "sega" kulturella meningsstrukturer och betydelsesammanhang som ger människan identitet, kontinuitet och livsinnehåll i en föränderlig verklighet. Kulturella formvariationer framträder här som lokala och historiska yttringar av den mänskliga erfarenheten och människans unika symbolskapande förmåga. Det specifika och det tidsbundna bär på insikter om det allmängiltiga och tidlöst mänskliga. Mellan den inre och yttre horisonten finns gott om utrymme för inomvetenskaplig specialisering och polemik och genom antropologins historia har tyngdpunkten periodvis skiftat från den ena till den andra. Mycket schematiskt skulle man kunna säga att ämnets utveckling inneburit en ökad differentiering och specialisering med en vidgad klyfta mellan dess inre och yttre horisont som följd. Det är knappast någon överdrift att påstå att den europeiska - framför allt den brittiska - antropologin i sitt dominerande intresse för social struktur och samhällets funktionella integration länge betonade den yttre horisonten på bekostnad av den inre. De sista två decennierna har emellertid sett ett närmande av de bägge horisonterna. Antropologin har återerövrat den inre horisonten och bidrar idag till en breddning och fördjupning också av den humanistiska forskningstraditionen. Antropologer deltar i tilltagande grad i en fruktbar dialog med filosofer, historiker, konstvetare och litteraturhistoriker. Trots att lokala ämnestraditioner och forskningsriktningar fortfarande kan ha skilda meningar om var ämnets tyngdpunkt bör ligga råder en grundläggande enighet om att människan som meningsskapare och människan som samhällsbyggare är oupplösligen förenade. Antropologins inre och yttre horisonter belyser och kompletterar varandra och utgör skilda aspekter av ett enhetligt ämnesfält. Den antropologiska kunskapen bygger å ena sidan på insikten att det mänskliga medvetandet är stöpt - och därför endast kan skönjas - i historiska och kulturspecifika former och, å den andra, att kulturella meningssystem alltid är förankrade i konkreta ekonomiska och politiska strukturer. En av antropologins viktigaste uppgifter är därför att relativisera vedertagen kunskap om Människan och Samhället. I antropologins tvärkulturella perspektiv måste även det sjävklara ifrågasättas och betraktas som yttringar av lokala och kontinentala traditioner. Endast genom det genuint tvärkulturella studiet av specifika samhällsformer kan vi generalisera kunskapen om samhället, och bara genom tolkningen av meningssystem radikalt åtskilda i tid och rum kan vi fördjupa vår kunskap om människan och det allmängiltigt mänskliga. Denna antropologins återvunna kulturkritiska roll hänger ihop med en annan rörelse inom ämnet. Samtidigt som antropologin återerövrat den inre horisonten har den yttre horisonten vidgats och krupit närmare. Från att förr relativt snävt ha fokuserat på
främmande kulturer ryms nu även vårt eget samhälle och dess kulturella yttringar och föreställningar inom ämnesfältet. Antropologer studerar idag alltifrån ursprungsfolk och bonde- och stadsbefolkningar i tredje världen till lokalsamhällen, minoritetsgrupper och subkulturer i vår egen del av världen. Breddningen i ämnets empiriska fält är inte bara en följd av jordens krympande urbefolkningar och svårigheterna att studera dem, utan beror framför allt på en avgörande förskjutning i själva ämnesinriktningen mot en mer generell och kritisk kultur- och samhällsvetenskap. Om antropologin tidigare definierades av sitt objekt - främmande kulturer - karaktäriseras ämnet idag i högre grad av dess speciella perspektiv. Den antropologiska kunskapen alstras i själva relationen mellan antropologin och dess objekt; den uppstår och utvecklas i spänningsfältet mellan det avlägsna och det nära, det kända och det främmande. Antropologin är till sitt väsen jämförande och tolkande; den innebär ett ständigt uttolkande och omtolkande av både oss själva och andra. Det finns några nyckelbegrepp som enligt min mening ringar in och fångar upp det specifikt antropologiska perspektivet. Jag skall här ta upp fyra sådana sammanfattande begrepp som för enkelhetens skull kan arrangeras i två begreppspar: engagemang och förståelse, närhet och helhet. Många vänder sig till antropologin utifrån ett starkt intresse och engagemang för marginaliserade grupper i världen, de "tysta" och "osynliga" grupper som ligger utanför världens ekonomiska och politiska centra och som – därför – är "glömda" av de stora akademiska disciplinerna. Antropologin intresserar sig för människor vars kulturella uttrycksformer inte ägnas någon uppmärksamhet i den övriga akademiska världen, och vars kunskaper och erfarenheter genomgående har nedvärderats. En viktig uppgift för antropologin är därför att synliggöra dessa grupper, och öka vår kunskap om dem, en kunskap som i många fall kan ligga till grund för ett konkret utvecklings och biståndsarbete men som framför allt har ett värde i sig. Indiansk mytologi och afrikansk familjeorganisation är lika värda vår begrundan som till exempel den klassiska litteraturen och den svenska välfärden; tillsammans vidgar de vår kunskap om människan i stort. Antropologisk kunskap förutsätter viljan att förstå det främmande och annorlunda. Intimt förenat med engagemanget är ett sökande efter kunskap. Engagemanget ökar insikten, förståelsen, som i sin tur fördjupar engagemanget. Förståelsen innebär en strävan att sätta sig in i, "att leva sig in i", andra livsformer och andras livssituationer. Annorlunda uttryckt innebär strävan att förstå ett engagerat sökande efter levande kunskap om människors totala livssituation: en integrerad och konkret insikt om de kulturella, sociala, politiska och ekonomiska strukturer som påverkar individer och grupper på det lokala planet. Det första begreppsparet leder därmed över till det andra: det antropologiska perspektivet karaktäriseras samtidigt av en strävan efter närhet och helhet. Antropologer har en förkärlek till det lilla, till lokalsamhället, byn och kvarteret; till grupper där individer oftast är igenkännbara, och där släktskap och lokal förankring spelar en viktig roll för människors identitet. Den engagerade förståelse som antropologer eftersträvar kräver närhet till den verklighet och de människor som de studerar, och fokuseringen på lokalplanet tillåter denna närhet. Antropologer försöker se samhället nerifrån och inifrån, komma människorna in på livet, delta i såväl jordnära vardagsaktiviteter som folkliga religiösa fester och andra kulturella yttringar. Kort sagt, med fokus på det lokala och det jordnära rör sig antropologen åter i ett rum som för det mesta ligger utanför de stora kultur- och samhällsvetenskapernas domäner.
Page 1: Vad är socialantropologi? Ämnet s
Page 5 and 6: av att de antropologiska teorierna

Vad är socialantropologi

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?