Vad är socialantropologi

Vad är socialantropologi?
Ämnet socialantropologi – som jag här för enkelhetens skull kallar antropologi – är
relativt ungt i Sverige men finns sedan 1970-talet vid alla våra stora universitet. Trots
att ämnet således är akademiskt etablerat, och fastän antropologer i ökad omfattning
efterfrågas i biståndssammanhang och som utredare i invandrings- och flyktingfrågor är
det få ämnen som är så misskända som just antropologin. Oklarheten om ämnets
identitet blir inte mindre av att antropologer tycks syssla med nästan vad som helst. De
kan arbeta som rådgivare i utvecklingsprojekt i Bangladesh och Tanzania och forska
kring etniska myter i Thailand eller lokalpolitiska processer på Java. Andra studerar
fabriksarbetande kvinnors livssituation i Malaysia, samernas sjukdomsföreställningar i
Sverige, eller shamanistiska kosmologier i Sydamerikas regnskogar. Det finns till och
med de som studerar sport och bilism som moderna kulturella fenomen.
Vad är det som förenar alla dessa disparata temata och intressen inom ramen för en
vetenskap? I det följande försöker jag besvara frågan utifrån min egen uppfattning om
ämnet; antropologin är lyckligtvis tillräckligt vid för att rymma skilda men besläktade
ämnesvisioner. Det jag framför allt vill visa är att antropologin har en viktig roll att
spela i vår tid och vårt samhälle.
Låt mig börja med en liknelse hämtad från mitt arbete bland Makunaindianerna i
Amazonas. Hos dem finns inga formella politiska ledare, inga hövdingar. I stället spelar
shamanen en viktig politisk roll. I kraft av sina visionära insikter och exceptionella
kunskap förväntas shamanen kunna skydda, leda och värna om gruppens medlemmar.
På Makunaspråket kallas shamanen "yai" som betyder "jaguar". Shamanen är en jaguar
bland människor; hans mentala kraft motsvarar jaguarens fysiska styrka, och liksom
jaguaren har förmågan att se om natten och röra sig fritt på land och i vatten kan
shamanen se bortom det skenbara och förflytta sig genom kosmos olika domäner. När
Makuna försöker förklara shamanens roll för spansktalande vita talar de om honom som
"cientifico" - vetenskapsman. Han förkroppsligar kunskap och visdom.
Shamanens transcendentala kunskap om verkligheten och insikt i livets mysterier
beror, enligt Makuna, på hans förmåga att frigöra sin själ från kroppen och och därmed
från tidens och rummets begränsningar.
Shamanen kan byta skepnad, identifiera sig med alla levande varelser och se det som för
andra människor är osynligt. För shamanen finns inte bara en verklighet utan många.
Världen ser olika ut för de skilda varelser som bebor vår jord. Det finns lika många
verkligheter som det finns olika sorters levande varelser. Varje varelse ser världen ur
sitt speciella perspektiv. Shamanens styrka består just i att han kan identifiera sig med
andra levande varelser och se världen med deras ögon och därmed omfatta verkligheten
i hela dess mångfald.
Den shamanistiska kunskapen kan, menar jag, ses som en sinnebild för den
antropologiska kunskapens - och ytterst för all kunskaps - mål. I sin strävan att sätta
sig in i främmande verkligheter och se den egna, vardagliga verkligheten i nytt
perspektiv och från en annan utsiktspunkt är antropologin en mer jordnära form av
shamanism.
I vidaste bemärkelse handlar antropologin om människan och det mänskliga samhället.
Antropologin är läran om människan som samhällsbyggare och meningsskapare. Som
vetenskap blickar antropologin, för att använda en annan och mer konkret bild, mot två

horisonter - utåt mot en fjärrhorisont av främmande kulturer och samhällen och inåt
mot människan själv och det mänskliga medvetandet. Längs den yttre horisonten
utforskar antropologin alla upptänkliga former av social och kulturell organisation.
Tonvikten ligger traditionellt vid lokalsamhällen och ursprungsfolk i tredje världen, med
en intresseförskjutning mot förändrings- och utvecklingsprocesser på senare år.Här är
den antropologiska kunskapen förankrad i nuet, det konkreta och det lokala. Större
historiska skeenden liksom övergripande ekonomiska och politiska strukturer blir
viktiga i den mån de belyser det aktuella och det lokala.
Längs den inre horisonten utforskar antropologer den mänskliga erfarenheten i alla dess
specifika kulturella uppenbarelseformer. Antropologin försöker blottlägga de varaktiga,
"sega" kulturella meningsstrukturer och betydelsesammanhang som ger människan
identitet, kontinuitet och livsinnehåll i en föränderlig verklighet. Kulturella
formvariationer framträder här som lokala och historiska yttringar av den mänskliga
erfarenheten och människans unika symbolskapande förmåga. Det specifika och det
tidsbundna bär på insikter om det allmängiltiga och tidlöst mänskliga.
Mellan den inre och yttre horisonten finns gott om utrymme för inomvetenskaplig
specialisering och polemik och genom antropologins historia har tyngdpunkten periodvis
skiftat från den ena till den andra. Mycket schematiskt skulle man kunna säga att
ämnets utveckling inneburit en ökad differentiering och specialisering med en vidgad
klyfta mellan dess inre och yttre horisont som följd. Det är knappast någon överdrift att
påstå att den europeiska - framför allt den brittiska - antropologin i sitt dominerande
intresse för social struktur och samhällets funktionella integration länge betonade den
yttre horisonten på bekostnad av den inre. De sista två decennierna har emellertid sett
ett närmande av de bägge horisonterna. Antropologin har återerövrat den inre
horisonten och bidrar idag till en breddning och fördjupning också av den humanistiska
forskningstraditionen. Antropologer deltar i tilltagande grad i en fruktbar dialog med
filosofer, historiker, konstvetare och litteraturhistoriker.
Trots att lokala ämnestraditioner och forskningsriktningar fortfarande kan ha skilda
meningar om var ämnets tyngdpunkt bör ligga råder en grundläggande enighet om att
människan som meningsskapare och människan som samhällsbyggare är oupplösligen
förenade.
Antropologins inre och yttre horisonter belyser och kompletterar varandra och utgör
skilda aspekter av ett enhetligt ämnesfält. Den antropologiska kunskapen bygger å ena
sidan på insikten att det mänskliga medvetandet är stöpt - och därför endast kan
skönjas - i historiska och kulturspecifika former och, å den andra, att kulturella
meningssystem alltid är förankrade i konkreta ekonomiska och politiska strukturer.
En av antropologins viktigaste uppgifter är därför att relativisera vedertagen kunskap
om Människan och Samhället. I antropologins tvärkulturella perspektiv måste även det
sjävklara ifrågasättas och betraktas som yttringar av lokala och kontinentala
traditioner. Endast genom det genuint tvärkulturella studiet av specifika
samhällsformer kan vi generalisera kunskapen om samhället, och bara genom
tolkningen av meningssystem radikalt åtskilda i tid och rum kan vi fördjupa vår
kunskap om människan och det allmängiltigt mänskliga.
Denna antropologins återvunna kulturkritiska roll hänger ihop med en annan rörelse
inom ämnet. Samtidigt som antropologin återerövrat den inre horisonten har den yttre
horisonten vidgats och krupit närmare. Från att förr relativt snävt ha fokuserat på

främmande kulturer ryms nu även vårt eget samhälle och dess kulturella yttringar och
föreställningar inom ämnesfältet. Antropologer studerar idag alltifrån ursprungsfolk och
bonde- och stadsbefolkningar i tredje världen till lokalsamhällen, minoritetsgrupper och
subkulturer i vår egen del av världen. Breddningen i ämnets empiriska fält är inte bara
en följd av jordens krympande urbefolkningar och svårigheterna att studera dem, utan
beror framför allt på en avgörande förskjutning i själva ämnesinriktningen mot en mer
generell och kritisk kultur- och samhällsvetenskap. Om antropologin tidigare
definierades av sitt objekt - främmande kulturer - karaktäriseras ämnet idag i högre
grad av dess speciella perspektiv. Den antropologiska kunskapen alstras i själva
relationen mellan antropologin och dess objekt; den uppstår och utvecklas i
spänningsfältet mellan det avlägsna och det nära, det kända och det främmande.
Antropologin är till sitt väsen jämförande och tolkande; den innebär ett ständigt
uttolkande och omtolkande av både oss själva och andra.
Det finns några nyckelbegrepp som enligt min mening ringar in och fångar upp det
specifikt antropologiska perspektivet. Jag skall här ta upp fyra sådana sammanfattande
begrepp som för enkelhetens skull kan arrangeras i två begreppspar: engagemang och
förståelse, närhet och helhet.
Många vänder sig till antropologin utifrån ett starkt intresse och engagemang för
marginaliserade grupper i världen, de "tysta" och "osynliga" grupper som ligger utanför
världens ekonomiska och politiska centra och som – därför – är "glömda" av de stora
akademiska disciplinerna. Antropologin intresserar sig för människor vars kulturella
uttrycksformer inte ägnas någon uppmärksamhet i den övriga akademiska världen, och
vars kunskaper och erfarenheter genomgående har nedvärderats. En viktig uppgift för
antropologin är därför att synliggöra dessa grupper, och öka vår kunskap om dem, en
kunskap som i många fall kan ligga till grund för ett konkret utvecklings och
biståndsarbete men som framför allt har ett värde i sig. Indiansk mytologi och afrikansk
familjeorganisation är lika värda vår begrundan som till exempel den klassiska
litteraturen och den svenska välfärden; tillsammans vidgar de vår kunskap om
människan i stort.
Antropologisk kunskap förutsätter viljan att förstå det främmande och annorlunda.
Intimt förenat med engagemanget är ett sökande efter kunskap. Engagemanget ökar
insikten, förståelsen, som i sin tur fördjupar engagemanget. Förståelsen innebär en
strävan att sätta sig in i, "att leva sig in i", andra livsformer och andras livssituationer.
Annorlunda uttryckt innebär strävan att förstå ett engagerat sökande efter levande
kunskap om människors totala livssituation: en integrerad och konkret insikt om de
kulturella, sociala, politiska och ekonomiska strukturer som påverkar individer och
grupper på det lokala planet.
Det första begreppsparet leder därmed över till det andra: det antropologiska
perspektivet karaktäriseras samtidigt av en strävan efter närhet och helhet.
Antropologer har en förkärlek till det lilla, till lokalsamhället, byn och kvarteret; till
grupper där individer oftast är igenkännbara, och där släktskap och lokal förankring
spelar en viktig roll för människors identitet. Den engagerade förståelse som
antropologer eftersträvar kräver närhet till den verklighet och de människor som de
studerar, och fokuseringen på lokalplanet tillåter denna närhet. Antropologer försöker se
samhället nerifrån och inifrån, komma människorna in på livet, delta i såväl jordnära
vardagsaktiviteter som folkliga religiösa fester och andra kulturella yttringar. Kort sagt,
med fokus på det lokala och det jordnära rör sig antropologen åter i ett rum som för det
mesta ligger utanför de stora kultur- och samhällsvetenskapernas domäner.

Antropologer försöker också se helheter - hur ekonomiska, politiska och sociala
processer hänger i hop och flödar samman i individers livssituationer; hur människorna
hanterar och rör sig i de strukturer som inramar och påverkar deras liv. Och hur
människor överallt skapar och omskapar en väv av kulturella betydelsesammanhang
som ger deras liv mening och värde under de mest skiftande materiella förhållanden.
Om den antropologiska förståelsen kräver inlevelse och konkret närhet förutsätter
samtidigt strävan att se helheter en analytisk distans. För att förstå oss själva måste vi
ifrågasätta och distansera oss från det självklara, och för att förstå andra måste vi både
komma dem inpå livet och se de övergripande helheter i vilka de ingår. Detta kräver i
sin tur att antropologin överskrider de konventionella gränserna mellan akademiska
discipliner som annars spaltar upp verkligheten och döljer den komplexa helheten.
Antropologin är i grunden gränsöverskridande både vad det gäller sitt objekt och sin
akademiska identitet.
Det specifika antropologiska perspektivet hänger intimt samman med ett
karaktäristiskt arbetssätt. Antropologer gör "fältarbete" och samlar empiriska data
genom "deltagande observation". Det innebär, enkelt uttryckt, att antropologer lever
nära de människor som de arbetar med och söker kunskap om, deltar i deras dagliga
sysslor, iakttager vad som sker och lyssnar på vad som sägs. Antropologer försöker med
andra ord vara närvarande, öppna och lyssnande. Fältarbetet tillåter antropologins
inifrån-perspektiv, och är ett arbetsätt som lämpar sig väl för just de små
lokalsamhällen och mindre grupper som antropologer studerar.
Antropologens deltagande observation kan knappast räknas som en vetenskaplig metod
i strikt mening, jämförbar med arkeologernas utgrävnings- och klassificeringstekniker,
historikernas källkritik, sociologernas urvalsmetoder och statistiska beräkningar,
statsvetarnas opinionsmätningar och ekonomernas formaliserade modeller. Deltagande
observation kan knappast läras ut eller pluggas in. Dess resultat beror på
deltagarens/observatörens känslighet, lyhördhet och förmåga att skapa en nära kontakt
med de människor hon eller han arbetar med. Och det krävs ett stort mått kreativ
fantasi för att skapa någon sorts sammanhängande bild av all den informationsmängd
antropologen medvetet och omedvetet samlar in under sitt fältarbete.
Som jag ser det är det antropologiska perspektivet närmast en hållning, ett sätt att se
på verkligheten. Och dess främsta metodiska hjälpmedel är just öppenheten,
känsligheten, lyhördheten och den kreativa fantasin som i sin tur vägleds och berikas av
den samlade etnografiska kunskapen och den ständigt pågående teoretiska diskussionen
i ämnet. Jag tror inte det är helt missvisande att likna antropologen vid en realistisk
författare som metodiskt och med hjälp av iaktagelse och inlevelse försöker skildra ett
stycke verklighet. Skillnaden och den är mindre än den förefaller vid första påseendet är
att där författaren vill förmedla ett personligt budskap om verkligheten med hjälp av sin
konst söker antropologen förmedla faktisk kunskap om samma verklighet med hjälp av
sin vetenskaps analytiska redskap. Parallellen kan tänjas ytterligare. Det
antropologiska perspektivet kan liknas vid ett litterärt "grepp" - ett sätt att beskriva
verkligheten där just närhet och helhet, spänningen mellan det nära och det fjärran, det
kända och det främmande, och ansatsen att se oss själva genom andra är viktiga
ingredienser.
Just för att antropologin saknar en handfast metod och ett självklart objekt är det ett
svårt ämne. Att lära sig det antropologiska hantverket är som att göra fältarbete i en
främmande kultur. Man får pröva sig fram och känna sig för. Arbetet underlättas inte

av att de antropologiska teorierna och intresseinriktningarna är många, disparata och
ibland ömsesidigt konkurrerande. Men samtidigt är antropologin utmanande och
spännande. Dess dragningskraft ligger just i det som gör ämnet svårdefinierbart i
konventionella akademiska termer. Antropologin är vildvuxen. Den trivs och frodas i de
akademiska gränsområdena och utmarkerna och står respektlös inför de konventionella
skiljelinjerna mellan vedertagna discipliner.
Schematiskt skulle man kunna säga att antropologin breder ut sig tvärs över den
akademiska kartan med djupa rötter både i human- och samhällsvetenskaperna. I sitt
intresse för processer och strukturer i samhället tangerar antropologin ämnen som
sociologi, statsvetenskap och ekonomi. Och i sitt intresse för människan och det
allmängiltigt mänskliga står antropologin nära filosofin, psykologin, lingvistiken och
mer specialiserade humanvetenskaper som religionsvetenskap, konst- och
litteraturhistoria. Denna tvärvetenskapliga position delar antropologin i teorin med
andra närliggande ämnen som etnologi och arkeologi, men i praktiken tenderar dessa att
utveckla tydligare men också snävare ämnesprofiler. Andra, mer radikalt
tvärvetenskapliga ämnen som, till exempel, freds- och utvecklingsforskning och
humanekologi, tenderar i motsats till antropologin att fokusera på ett avgränsat
tematiskt eller analytiskt fält.
Antropologin har också en potentiell gränsyta mot naturvetenskapen – det man kunde
kalla den mänskliga naturen – som jag inte närmare går in på här eftersom den i
praktiken kommit att ligga utanför den svenska antropologiska ämnestraditionen. Vad
jag vill stryka under är att trots att antropologin går in i och skär över flera olika
ämnesområden mutar den ändå in en egen, urskiljbar domän. Som generell
humanvetenskap är antropologin radikalt tvärkulturell och som samhällsvetenskap
ligger tonvikten på det lokala och det lilla "världen i byperspektiv". Tillspetsat skulle
man kunna säga att antropologin utgör en aspekt, en bortglömd del, av de klassiska och
vedertagna humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. Antropologin
placerar "de andra" på den akademiska kartan och vidgar därmed våra
kunskapshorisonter.
I detta perspektiv utgör antropologin ett nödvändigt komplement till en hel rad andra
ämnen, ett komplement som blir allt viktigare ju mer världen krymper och människor
kommunicerar över etniska och politiska gränser. Antropologin framstår därmed som ett
angeläget korrektiv till vår envisa etnocentricitet som tenderar att mäta världen med
våra egna mått och upphöja oss själva till mänskligheten i stort. Det antropologiska
perspektivet är i konstruktiv mening subversivt: den utmanar vår
verklighetsuppfattning och ifrågasätter vår civilisations vedertagna sanningar.
Jag har gett några synpunkter på min uppfattning om vad antropologi är. Jag hade
kunnat formulera mig annorlunda och andra antropologer hade förmodligen gett en
annan bild av ämnet. Men jag tror ändå vi är eniga i väsentligheterna. Som ämne
definieras antropologin snarare av sitt perspektiv än av sitt empiriska objekt, analytiska
fält eller teoretiska innehåll. Antropologin – liksom den shamanistiska insikten i det
inledande exemplet – är ett sätt att se. Låt mig drastiskt sammanfatta min uppfattning i
två meningar: Ytterst handlar antropologin om att utifrån kunskap om andra förstå oss
själva. Och omvänt, att utifrån kritisk kunskap om oss själva bättre förstå andra. Det
ena hänger ihop med det andra: för att förstå andra måste vi vara kritiskt självreflexiva,
och för att förstå oss själva måste vi betrakta oss med distans och utifrån en kunskap om
alternativa möjligheter och andra sätt att leva. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och
det för oss självklara. Och för att kunna göra detta måste vi ta andras "själv" på allvar

och underkasta dem kritisk granskning. På så vis kan vi vidga och tänja våra begrepp
om verkligheten och skapa en ny, rymligare och mer tolerant värld att leva i.
Kaj Århem
professor