Fulltext - Linköping University Electronic Press

Processen att gunga visar att mellanrummet är en förutsättning och inte en brist, som måste
kompenseras eller överbryggas. Att gunga eller gå är omöjligt att utföra utan två element, en
kropp som i sig själv innehåller sitt komplement. Att gå är att samtidigt binda samman höger
och vänster sida av kroppen. Mellanrummet är förutsättningen för dessa kroppsliga processer,
där kroppens fall och mottagande driver in den i en repeterande rörelse.
Det går inte att gunga åt ett håll. Gungan består av ett fall och ett lyft. Att gunga är en process
där kroppen i pendelrörelsen mellan fallet och lyftet, störtar neråt i ett nästintill fritt fall,
tyngs mot jorden och stiger, vänder, hissnar, hittar balansen och sjunker alltmedan farten avtar.
Ett lyft är förknippat med framgång, medgång, att komma uppåt, som på bron, medan
fallet är förknippat med motgång och kapitulation. Lyftet och fallet utgör en sammansättning,
som i en statistisk beräkning släcker ut varandra till ett intet 13 . Processen att gå och att gunga
kan beskrivas som ett fall och ett försök att hitta balansen igen 14 .
En dansare gungar
Det är ingen konst att gunga. Det är lätt, när man en gång lärt sig det. Vanor bygger upp en
kunskap i och genom kroppen där att gunga, göra och tänka blir samma sak; att vara hemma i
kroppen. I gungan sitter dansaren stilla, men kroppen förhåller sig till tyngdkraften, parerar
mellan övergångarna av att förlora balansen och hitta den igen. Frågan är vad en dansare gör
som inte rör sig, när dansarens kropp beror av sin rörelseförmåga? Gungan iscensätter dessa
transformationer mellan jordbundenhet och tyngdlöshet, där kroppen faller och fångas upp
igen. I den koreograferade dansen måste dansaren själv falla och ta emot sig. Gungan tillåter
att dansaren inte rör sin kropp utan följer med i en rörelse. Därför kanske det verkar märkligt
att det var viktigt att det var en dansare som gungade under den vecka vi utförde och filmade
händelsen. Varför måste det vara en dansare i gungan? Kan inte vem som helst gunga?
13 Hemmet, där Penelope befinner sig, är en plats för handlingar, som upprepas i det oändliga. Det märks inte
ens att någon produktion sker; mat lagas och äts upp, dammet sopas upp och lägger sig igen, de nyss rengjorda
kläderna blir smutsiga, de obäddade sängarna måste bäddas och bäddas upp. I relation till Odysseus
skapar hon ingenting, varken historia eller tyg, men mätt med en annan måttstock väver hon tid genom att
inte skapa någonting påtagligt. Dock är detta någonting; en medveten handling. Hennes logik är en annan.
Hon delar i en situation som hon vill påverka genom sin handling. Hon producerar en rytm, som i sig själv
innehåller skillnaden mellan att göra och göra ogjort, en rytm som pendlar mellan motsatser, som ser ut att
släcka ut varandra till ingenting. Det är hemmets logik. Hon väver och väver upp.
14 ’You’re walking. And you don’t always realize it,
but you’re always falling.
With each step, you fall forward slightly.
And then catch yourself from falling.
Over and over, you’re falling.
And then catching yourself from falling.
And this is how you can be walking and falling
At the same time’ (Anderson, 1982)
914