Fulltext - Linköping University Electronic Press
Fulltext - Linköping University Electronic Press Fulltext - Linköping University Electronic Press
försvara den strukturen när det handlar om ett konkret fall utanför textanalysens skyddade värld. Ytterligare ett exempel på det motstånd postkoloniala idéer kan få när de möter en konkret verklighet kan hämtas från samtalsserien ”Orientalism: Den koloniserande tanken – exemplet Sverige”, som hölls på Södra Teatern i Stockholm i februari–maj 2005. 8 I centrum för en stor del av samtalen stod de idéer som ligger till grund för Det ohyggliga arvet. Under ett samtal med rubriken ”Vårt lands befolkning är homogen – om lyckan över att vara svensk” kom Janne Josefssons journalistiska verksamhet att delvis stämplas som rasistisk, men inte bara den. Under paneldiskussionen hade mycket kretsat kring det koloniala och rasistiska arv som i princip alla svenskar görs till en del av i Det ohyggliga arvet, och när frågorna i slutet av samtalet släpptes fria hos publiken var känslorna ovanligt hetsiga. Varför? Diskussionen avrundades med att samtalsledaren Moa Matthis framförde tanken att under tidigare samtalstillfällen hade medier och utomstående institutioner stått i centrum för diskussionen, men den här gången hade det rasistiska arvet kommit närmare inpå skinnet, verkade det som. Publikens egen roll hade blivit mer påtaglig – och kanske var det därför känslorna hade blivit så upprörda, funderade samtalsledaren. Däremot verkade hon inte brottas med tanken att det faktiskt kunde ligga någonting empiriskt intressant i att publiken vände sig emot att på ett alltför enhetligt sätt göras till en del av ett svenskt rasistiskt arv. Ett annat exempel på vad det kan det kan innebära när akademiskt postkolonialt tänkande möter en konkret verklighet framgår av Håkan Thörns artikel ”Har du förståelse för att andra inte har förståelse för dig?” (Arena nr. 2 2005). Håkan Thörn är docent i sociologi och djupt engagerad i postkoloniala studier. Under 2003–2004 var han delaktig i utformandet av utställningen ”Horisonter: Röster från ett globalt Afrika” som sedan visades på det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg. Genom sin medverkan i utformningen av utställningen fick Thörn på ett konkret sätt själv handskas med vad det kan innebära att representera De andra. Världskulturmuseet har ambitioner att förhålla sig varsamt i förhållande till de förenklade representationer som tidigare präglat den etnografiska museivärlden, men det verkar inte vara alldeles lätt. I följande citat antyder Thörn en del av problematiken: ”Samtidigt bär museets förändringsambitioner på en rad motsägelser som, så vitt jag kan se, alltid [min kursivering] kommer att prägla dess verksamhet.” Enligt Thörn verkar Världskulturmuseets förändringsambitioner, mer eller mindre, omöjliggöras genom den stora samling föremål som det nya museet har ärvt av föregångaren Etnografiska museet i Göteborg. Under arbetet med utställningen läste Thörn en notering i museets arkiv, daterad 1911 i Kongo, där ett folkmord vid denna tid pågick. Enligt noteringen hade föremål hemförts efter långvariga strider med ”infödingarna”, ett arv som Thörn och hans medarbetare nu tvingades förhålla sig till. En del av föremålen kom att ingå i utställningen, där delar av samlingens problematiska historia lyfts fram som en del av temat kolonialism och nykolonialism i Kongo – men det tycks inte vara tillräckligt. I artikeln i Arena reflekterar Thörn med oro och hårt driven självkritik över den form som utställningen slutligen antog: ”Samtidigt [som temat kolonialism och nykolonialism lyfts fram] är de många föremålen – och deras exotiskt grundande fascinationskraft – tveklöst det visuellt bärande i denna utställningsdel. Har vi som gjorde utställningen bidragit till att överskrida det koloniala arvet – eller har vi i själva verket reproducerat det? Eller gör utställningen både och?” Slutord Trots min bitvis kritiska hållning ovan, anser jag att det kan finnas ett värde i kritiska diskursanalyser som inte väjer för att väga in de dominerande strukturer som den enskilda texten vid en första anblick kan tyckas vara befriad från. Mina invändningar infinner sig först när texter 8 Mötesserien arrangerades av Riksteatern, Re:orient, Forum för levande historia, ABF Stockholm och Agora. 822
och andra representationer av De andra på förhand reduceras till förmedlare av rasistiska eller främlingsfientliga idéer, och den tolkande publiken förminskas till passiva mottagare av ett rasistiskt arv. När det gäller svensk resejournalistik är jag övertygad om att den innehåller stereotypiseringar och att den mycket väl kan placeras in i ett kolonialt eller postkolonialt perspektiv, men det innebär knappast att genren per automatik kan reduceras till en obotlig förmedlare av rasism och främlingsfientlighet. I vissa fall kan kanske turistindustrin och resejournalistiken till och med agera som föregångare när det gäller att sprida ökad förståelse, och det gäller att handskas varsamt med tvärsäkra slutsatser om vilka föreställningar om främmande kulturer som resejournalistiken medverkar till att sprida. Ett mer framkomligt angreppssätt kan vara att i högre utsträckning försöka korsbefrukta kritiska diskursanalyser med mer kulturellt orienterade metoder, som inte väjer för att ta hänsyn till att den akademiska blicken endast är en av flera möjliga. En grundläggande utgångspunkt bör hur som helst vara insikten att alla texter och representationer av De andra i grunden bygger på förenklingar. 9 Det gäller den här och alla andra texter, men det gör oss knappast per automatik till rasister. Den pådyvlade och begränsande insikten att vi alla mer eller mindre är rasister leder knappast framåt. En viktig lärdom borde i stället vara att det är först när den verkliga makten är lokaliserad som den går att bekämpa. Om inte denna lokalisering görs mer nyansrikt än inom den tradition som håller på att växa fram inom postkoloniala studier, riskerar innebörden i det citat från Orientalism som återfinns ovan att vara ett fortsatt problem inom den akademiska världen – och i allt högre grad även utanför den. Till skillnad mot Edward Said så tror jag emellertid att problemet är av övergående art. 9 För en aktuell diskussion journalistikens och antropologins sätt att beskriva världen (samt de likartade problem som båda verksamhetsfälten brottas med), se Hannerz (red.) (2004). För en fördjupad diskussion om i vilken utsträckning det är möjligt skildra De andra på ett opartiskt sätt, se Liu (2003). 823
- Page 772 and 773: materialiserade på så sätt dröm
- Page 774 and 775: Idag är feminismen som politiskt f
- Page 777 and 778: Kulturaliseringen av litteraturstud
- Page 779 and 780: form av eftersläpning som tillspet
- Page 781 and 782: jämfört med exempelvis när jag s
- Page 783 and 784: tur, sångtexter, barnböcker, krim
- Page 785 and 786: pande kulturalisering av ämnet. 30
- Page 787 and 788: aturundervisningens disponering, f
- Page 789 and 790: Skönlitteratur, film och teater ge
- Page 791 and 792: tionaliserande genom betoningen av
- Page 793 and 794: kunskapers kulturellt och historisk
- Page 795 and 796: Lgy 70, Läroplan för gymnasieskol
- Page 797 and 798: ”Då gick jag in i väggen” Om
- Page 799 and 800: erättelse bortser jag till viss de
- Page 801 and 802: utom en monetär ersättning, vilke
- Page 803 and 804: Till skillnad från i visioner om f
- Page 805: Referenser Baker, Tom (2002) Risk,
- Page 808 and 809: ygg. Det är bra för kroppen att h
- Page 810 and 811: Anna är uppenbarligen inte ensam o
- Page 812 and 813: sad. ”Du behöver inte gömma dig
- Page 814 and 815: Referenser Bordo, Susan, 1993. Unbe
- Page 816 and 817: mest kända och populära personlig
- Page 818 and 819: arna. Naturligtvis går det att vid
- Page 820 and 821: Antropologiprofessorerna George E.
- Page 824 and 825: Referenser Bogdan, Robert (1988): F
- Page 827 and 828: Vi ska äta, vem ska laga? Författ
- Page 829 and 830: skap, om kloka matval. Frågor om r
- Page 831 and 832: Tabell 2. Genomsnittlig tid för st
- Page 833: Referenser Ahrne, Göran & Roman Ch
- Page 836 and 837: varandra utan att kultur kan reduce
- Page 838 and 839: en rad olikartade betydelser och s
- Page 840 and 841: när de väl anlänt till Sverige.
- Page 842 and 843: statligt finansierade kulturinstitu
- Page 844 and 845: En tredje hindrande mekanism av str
- Page 846 and 847: I beskrivningarna av de andra mejsl
- Page 848 and 849: det till att upprätthålla olikhet
- Page 850 and 851: Integrationsverket (2003): Rapport
- Page 852 and 853: sin yttersta grund i att upplösnin
- Page 854 and 855: språkliga praktiker, snarare än a
- Page 856 and 857: des som. I framtiden kunde den fung
- Page 858 and 859: forskning som bedrivits med detta p
- Page 861 and 862: En kvinnlig forskares karriär och
- Page 863 and 864: fokus på versmått, verslära och
- Page 865 and 866: Abenius har betecknats som särskil
- Page 867 and 868: tachment’”). 25 Den sortens ide
- Page 869: Källor och litteratur Otryckt mate
försvara den strukturen när det handlar om ett konkret fall utanför textanalysens skyddade<br />
värld.<br />
Ytterligare ett exempel på det motstånd postkoloniala idéer kan få när de möter en konkret<br />
verklighet kan hämtas från samtalsserien ”Orientalism: Den koloniserande tanken – exemplet<br />
Sverige”, som hölls på Södra Teatern i Stockholm i februari–maj 2005. 8 I centrum för en stor<br />
del av samtalen stod de idéer som ligger till grund för Det ohyggliga arvet. Under ett samtal<br />
med rubriken ”Vårt lands befolkning är homogen – om lyckan över att vara svensk” kom<br />
Janne Josefssons journalistiska verksamhet att delvis stämplas som rasistisk, men inte bara<br />
den. Under paneldiskussionen hade mycket kretsat kring det koloniala och rasistiska arv som i<br />
princip alla svenskar görs till en del av i Det ohyggliga arvet, och när frågorna i slutet av<br />
samtalet släpptes fria hos publiken var känslorna ovanligt hetsiga. Varför? Diskussionen avrundades<br />
med att samtalsledaren Moa Matthis framförde tanken att under tidigare samtalstillfällen<br />
hade medier och utomstående institutioner stått i centrum för diskussionen, men den här<br />
gången hade det rasistiska arvet kommit närmare inpå skinnet, verkade det som. Publikens<br />
egen roll hade blivit mer påtaglig – och kanske var det därför känslorna hade blivit så upprörda,<br />
funderade samtalsledaren. Däremot verkade hon inte brottas med tanken att det faktiskt<br />
kunde ligga någonting empiriskt intressant i att publiken vände sig emot att på ett alltför enhetligt<br />
sätt göras till en del av ett svenskt rasistiskt arv.<br />
Ett annat exempel på vad det kan det kan innebära när akademiskt postkolonialt tänkande<br />
möter en konkret verklighet framgår av Håkan Thörns artikel ”Har du förståelse för att andra<br />
inte har förståelse för dig?” (Arena nr. 2 2005). Håkan Thörn är docent i sociologi och djupt<br />
engagerad i postkoloniala studier. Under 2003–2004 var han delaktig i utformandet av<br />
utställningen ”Horisonter: Röster från ett globalt Afrika” som sedan visades på det nyöppnade<br />
Världskulturmuseet i Göteborg. Genom sin medverkan i utformningen av utställningen fick<br />
Thörn på ett konkret sätt själv handskas med vad det kan innebära att representera De andra.<br />
Världskulturmuseet har ambitioner att förhålla sig varsamt i förhållande till de förenklade<br />
representationer som tidigare präglat den etnografiska museivärlden, men det verkar inte vara<br />
alldeles lätt. I följande citat antyder Thörn en del av problematiken: ”Samtidigt bär museets<br />
förändringsambitioner på en rad motsägelser som, så vitt jag kan se, alltid [min kursivering]<br />
kommer att prägla dess verksamhet.” Enligt Thörn verkar Världskulturmuseets förändringsambitioner,<br />
mer eller mindre, omöjliggöras genom den stora samling föremål som det<br />
nya museet har ärvt av föregångaren Etnografiska museet i Göteborg. Under arbetet med<br />
utställningen läste Thörn en notering i museets arkiv, daterad 1911 i Kongo, där ett folkmord<br />
vid denna tid pågick. Enligt noteringen hade föremål hemförts efter långvariga strider med<br />
”infödingarna”, ett arv som Thörn och hans medarbetare nu tvingades förhålla sig till. En del<br />
av föremålen kom att ingå i utställningen, där delar av samlingens problematiska historia lyfts<br />
fram som en del av temat kolonialism och nykolonialism i Kongo – men det tycks inte vara<br />
tillräckligt. I artikeln i Arena reflekterar Thörn med oro och hårt driven självkritik över den<br />
form som utställningen slutligen antog: ”Samtidigt [som temat kolonialism och nykolonialism<br />
lyfts fram] är de många föremålen – och deras exotiskt grundande fascinationskraft – tveklöst<br />
det visuellt bärande i denna utställningsdel. Har vi som gjorde utställningen bidragit till att<br />
överskrida det koloniala arvet – eller har vi i själva verket reproducerat det? Eller gör<br />
utställningen både och?”<br />
Slutord<br />
Trots min bitvis kritiska hållning ovan, anser jag att det kan finnas ett värde i kritiska diskursanalyser<br />
som inte väjer för att väga in de dominerande strukturer som den enskilda texten vid<br />
en första anblick kan tyckas vara befriad från. Mina invändningar infinner sig först när texter<br />
8 Mötesserien arrangerades av Riksteatern, Re:orient, Forum för levande historia, ABF Stockholm och Agora.<br />
822
Change language