Fulltext - Linköping University Electronic Press

främmande, han konstruerar den kultur och de länder han så objektivt påstås skildra. Det
främmande landet och det Andras kultur läses som en text som kan interpreteras och rekonstrueras.
Författaren och det främmande försätts i en subjekt-objektrelation i vilken författaren
är normen och det betraktade det besynnerliga och exotiska. Reseskildringar rapporterar alltså
om de trakter författaren reser till, men då han eller hon också är en representant för sitt eget
samhälle, där även reseskildringens tilltänkta läsare befinner sig, reflekteras även hans hemland
och -kultur i texten. Susan Bassnett skriver:
The map-maker, the translator and the travel writer are not innocent producers of text.
The works they create are part of a process of manipulation that shapes and conditions
our attitudes to other cultures while purporting to be something else. […] travel writers
constantly position themselves in relation to their point of origin in a culture and the context
they are describing. 2
Bassnett påpekar även att bilder av det Andra som konstrueras i reseskildringar kan vara
mycket seglivade:
[…] an examination of the varied texts produced by travellers shows how prejudices,
stereotypes and negative perceptions of other cultures can be handed down through generations.
3
Som vi kommer att upptäcka finns ett antal undertexter i svenska reseskildringar från det
forna Jugoslavien och andra länder på Balkan. Dessa undertexter och kulturella stereotyper
konstruerar en bild av dessa sydösteuropeiska länder. Innan vi undersöker hur penseldragen
ser ut måste vi först bestämma bildens ramar.
Balkanländer
Det finns vissa frågetecken kring vad som ingår i den balkanska halvön. En consensus kring
vissa gränser råder, medan andra är svårare att bestämma då geografiska kriterier blandas ihop
med historiska och kulturella. Det är särskilt gränserna mot norr och nordväst som brukar
förorsaka problem. Tidigare sammanföll den norra gränsen med Ottomanimperiets, d.v.s.
Vojvodina och stora delar av Rumänien var inte med. Ungerns geografiska närhet till halvön,
samt det faktum att landet från 1520-talet till 1690-talet varit en del av det Ottomanska imperiet,
gör att även detta land ibland räknats som ett Balkanland. Detsamma gäller dock inte för
t.ex. Österrike: de turkiska belägringarna av Wien 1529 och 1683 beskrivs mer som kuriositeter
för att markera Ottomanrikets och Balkans norra gräns men landet brukar alltså inte betecknas
som en del av Balkanhalvön. Idag räknas oftast Albanien, Bosnien och Hercegovina,
Bulgarien, Grekland, Kroatien, Makedonien, Rumänien, Serbien och Montenegro, Slovenien
samt Turkiet som Balkanländer. Slovenien vill dock inte gärna se sig själv som ett Balkanland
och i Kroatien råder det delade meningar i denna fråga.
Oenigheten om Balkans norra gränslinje återspeglas även i svenska reseskildringar. År 1911
inleder den svenske slavisten Alfred Jensen sina reseskisser Kors och halfmåne med att förkunna:
”Den europeiska orienten börjar redan i Budapest”. 4 Han inser dock det kontroversiella
i uttalandet och betecknar det själv som ett ”djärft” påstående som kan ”såra den ungerskmagyariska
nationalkänslan”. Femton år senare förflyttar rabbin Marcus Ehrenpreis gränsen
ännu mer norrut genom att påstå att Orienten redan börjar ”på Masarykbangården i Prag.” 5
2 Bassnett, Susan: Comparative Literature. A Critical Introduction, Oxford – Cambridge, Massachusetts 1993,
s. 99.
3 Bassnett, s. 94.
4 Jensen, Alfred: Kors och halfmåne. Reseskisser från den europeiska orienten, Stockholm 1911, s. 1.
5 Ehrenpreis, Marcus: Österlandets själ. Upplevelser och tankar, Stockholm 1926, s. 3.
674