Fulltext - Linköping University Electronic Press

vätgas som direkt inbäddas av försäkringar om dess ofarlighet. Det börjar med att vätgas är
lättantändligt, men det är ju bensin och diesel också tillägger utredningens författare:
En gnist vil teoretisk kunne tenne helt ned mot 4 volumprosent hydrogen. Praktiske försök
viser imidlertid at selv med gnist vil man ikke få antenning för ved 10 volumprosent
hydrogen i luft. De fleste gnister vil til sammenligning også antenne damp av bensin og
diesel, for disse allerede ved 1–2 volumprosent i luf. 19
Stycket om risker och säkerhet fortsätter med att vätgas kan tränga in i små, små sprickor i
exempelvis stål. Dessa risker kan enligt utredningen avhjälpas med säkerhetsbestämmelser.
Enligt utredningen måste det till internationella säkerhetsbestämmelser som kan kontrollera
riskerna. Sammanfattningsvis lyfts alltså två olika risker med vätgas fram. Dels explosionsrisken,
dels vätgasens förmåga till att leta sig in i material såsom stål. Men framlyftandet av riskerna
är gjorda på så vis att de istället fungera som argument för vätgasen istället för bensin
samt argument för internationella säkerhetsbestämmelser. Riskerna får aldrig stå för sig själva
utan sätts alltid i relation till något annat som beskrivs vara sämre.
Kritik av diskursteori
Diskursteori har kritiserats framför allt för att tillhandahålla en otillräcklig begreppsapparat,
att inte ta hänsyn till ekonomiska strukturer och diskursimperialism. I denna del tänkte jag
inspireras av tre positioner varifrån kritik har riktats – nämligen kritisk diskursrealism, marxism
och Lacansk postmarxism. När det gäller otillräckligheten i diskursteorins begreppsapparat
ställer bland annat företrädaren för kritisk diskursrealism, Lilie Chouliaraki, frågan om:
[…] does the claim that all is discursively constituted necessarily imply that the epistemological-analytical
’language’ of discourse should be the ’language’ of the social overall?
(Chouliaraki, 2002:93).
Hon menar alltså att även de som håller med om att allt är diskursivt konstruerat – alltså att
alla fenomen måste förstås och analyseras i sin kontext av makt, intressen, språk och historicitet
– inte nödvändigtvis måste använda sig av det språk som Laclau och Mouffe tillhandahåller.
Hon anser också att diskursteorin saknar koncept för att begreppsliggöra olika former
av diskursiva cementeringar samt hybriditeten av materialitet och språk. Genom sin topografi
menar hon att diskursteorin “[…] underestimate the extent to which other, non-semiotic (but
always semiotised) modalities of matter may bear a performative force on social practise”
(Chouliaraki, 2002:93). Detta leder, enligt Chouliaraki, till en brist i diskursteori med tanke på
blivande. Hon menar att ett teoretiskt språk måste skapas för att kunna beskriva hur relationer,
subjekt, materialitet och språk sammanfogas så att de skapar sanningseffekter (Chouliaraki,
2002:98f). Ett sådant teoretiskt språk borde kunna:
[…] identify the principles that produce permanence out of articulating materialities, to
explore how the process of becoming takes on a provinsional stability in institutions,
bodies, material objects (Chouliaraki, 2002:93).
Även marxisten Normas Geras kritiserar diskursteorin för att inte kunna hantera olika former
av diskursiva cementeringar. Han frågar hur mycket förklaringsvärde begreppslogiken egentligen
har när det gäller ekonomisk makt, klass samt strukturella begränsningar (Geras,
1988:40). Han menar att teorin kan användas för att stödja i princip alla former av politik –
progressiv eller reaktionär (Geras, 1988:35; även Zizek, 2000:229f). Men Geras kritik
sträcker sig mycket längre än så. Jämfört med Chouliaraki delar han inte Laclau och Mouffes
19 NOU - Norges offentlige utredning nr 2004:11 ”Hydrogen som fremtidens energibaerer” s. 35.
390