Fulltext - Linköping University Electronic Press

Konsten att göra sig märkvärdig
En studie av det konstnärliga producentfältet i Sverige
i början av 1990-talet och några av förutsättningarna för
att där erövra erkännande som konstnär
Barbro Andersson
barbro.andersson@strangnas.mail.telia.com
Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Paper från ACSIS nationella forskarkonferens för kulturstudier, Norrköping 13–15 juni 2005.
Konferensrapport publicerad elektroniskt på www.ep.liu.se/ecp/015/. © Författaren.
Abstract
I min studie används både Bourdieus nyckelbegrepp och korrespondensanalys för att undersöka
några av förutsättningarna för tillträde till och framgång inom det konstnärliga producentfältet
i Sverige i början av 1990-talet. Med utgångspunkt i statistiska uppgifter om de tillgångar
som drygt 3 000 konstnärer i statliga Konstnärsnämndens arkiv förfogar över, kartläggs
såväl fältet som de banor som lett några för dess struktur representatitva grupper av
konstnärer till deras positioner. De är födda 1950 och senare och hör till den generation som
domineras av de s.k. postmodernisterna, vilka numera hör till de mest uppburna i svenskt
konstliv.
Konsten att göra sig märkvärdig
Hur går det till när konstnärer erkänns som sådana i vår egen samtid? Vad karakteriserar legitima
konstnärer till skillnad från illegitima? Hur förhåller sig konstnärlig framgång till sådant
som kön, geografisk hemvist, etniskt och socialt ursprung? Med utgångspunkt i frågor som
dessa och i syfte att bidra till förståelsen av det konstnärliga erkännandets sociala mekanismer
– ett inom konstvetenskapen hittills försummat forskningsområde, trots att mer eller mindre
erkända konstnärer hör till dess mest frekventa studieobjekt – har jag med hjälp av Pierre
Bourdieus begrepp och korrespondensanalys 1 i grova drag försökt teckna konturerna av det
fält i förhållande till vilket erkännandet erövras och kartlägga banorna för några av fältets
struktur representativa konstnärer.
Som ett exempel på min användning av fältbegreppet ska i det följande några av de konstnärers
förehavanden som jag har studerat redovisas. 2 De är födda 1950-1965 och tillhör en
generation som domineras av företrädarna för den s.k. postmodernismen, vilka satte fältet i
rörelse på främst 1980- och i början av 1990-talet och som numera besätter framträdande positioner
och tillerkänns stor makt i det svenska konstlivet. Med tanke på att de som ägnat sig
åt att skriva 1980- och 90-talens konsthistoria hittills har tenderat att begränsa epokgörarna till
1 För den statistiskt intresserade som vill ha en introduktion i denna metod, rekommenderas Johs. Hjellbrekkes
Innføring i korrespondenseanalyse (Bergen-Sandviken: Fagbokforlaget, 1999). För egen del har jag haft stor
behållning av Mikael Palmes och Ingrid Heymans redogörelse för korrespondensanalysmetoden i ett
appendix till Ingrid Heymans doktorsavhandling Gånge hatt till…Omvårdnadsforskningens framväxt i
Sverige – sjuksköterskors avhandlingar 1974–1991 (Göteborg: Daidalos, 1995), s. 315–318. Mikael Palme
har också varit mig behjälplig med de korrespondensanalyser som här redovisas.
2 Inga källhänvisningar görs till de konstnärer som citeras i denna text, eftersom de i originalet är anonyma och
koder används för såväl de enskilda individerna som de texter där deras muntliga och skriftliga utsagor finns
dokumenterade. Anonymiteten var ett villkor för att Datainspektionen skulle ge tillstånd till upprättandet av
det personregister som korrespondensanalyserna utgår från.
39