Fulltext - Linköping University Electronic Press

Biografer och bilfärder
Ordet biograf förekommer allt som oftast i den Öijerska diktens universum (se till exempel
Öijer 2004:227, 286). Biografen framträder som en del av den urbana modernitetens nattliga
eller skymningsmörka landskap. Hit kan också fogas neonljusens, barernas och gatornas
framträdelseformer. Inte sällan skildras nattliga bilfärder genom stadslandskap. På så sätt gestaltas
en rörelse som vad gäller diktjagets – och i förlängningen läsarens – perception tål att
jämföras med filmmediets kameraåkningar. Vindrutan i bilen blir bildfältet som motsvarar
filmduken (eller TV-skärmen), och det som syns där utanför rör sig (egentligen handlar det ju
såklart om att det tycks röra sig, det är ju i själva verket bilen och dess betraktande passagerare
som rör sig) på ett sätt som kan leda associationerna till sådant som syns på film (något
som gäller även i samband med gestaltningar av flyg- och tågresor). I följande rader befinner
sig diktens jag i en taxi, på väg:
i taxin hem
var jag skyddad
deras likgiltiga ansikten
rann av mej
och skulle aldrig mer hinna ifatt
det angick mej inte
men dom måste ha vant sej vid livet
tills dom inte längre märker att det finns
och jag lutade mej tillbaka i sätet
jag försökte låta bli att tänka
världen låg ändå tyst och fulländad
och den första snön hade kommit
staden virvlade förbi
husen bytte ögonkast och bjöd upp varandra
dansade med vem dom ville
blåste undan ljusa och vita
lätta som andedräkt (Öijer, 2004:553)
Här sker flera saker samtidigt som gör att ett diktjagets (och läsarens) filmliknande seende
aktualiseras. Taxin rör sig, den är på väg hem, och staden utanför tycks röra sig av flera skäl:
dels för att bilen och diktjaget är stadda i rörelse, dels för att snön har börjat falla, och virvlar
omkring (extra mycket runt en bil som far fram), och därmed förhöjer känslan av en animerad
värld där utanför bilens fönsterrutor. Det heter rentav att det är staden som virvlar förbi, och
alltså inte nödvändigtvis (eller bara) snön. Denna situation påverkar så diktjaget, för sitt inre
upplever han hur minnesbilder av ”likgiltiga ansikten” rinner av honom och aldrig kommer att
hinna ifatt honom i livet, och nu i bilen. Husen som passeras blåser också i detta ögonblick
undan, ljusa, vita och ”lätta som andedräkt”. Här bör diktens nu tolkas som diktjagets lätt magiskt
präglade upplevelse av världen, en känsla de flesta av oss känner igen från stunden när
vi får se den första snön för året falla. De hus som i dikten plötsligt tycks levande (de dansar
och blinkar åt varandra) kan kanske dessutom antyda en möjlig filmisk associationsbana: de
påminner inte helt osökt om hus och andra ting som i en tecknad film (till exempel en Disneyfilm)
ofta får liv och agerar på samma villkor som de levande varelserna (djur, människor och
sagoväsen).
112