Fulltext - Linköping University Electronic Press

SveBe 24/25 Teleman 3
ett redskap för kommunikation som med experthjälp skulle inrättas så att det
blev maximalt effektivt. Den optimistiska, för att inte säga utopiska, grundsynen
liksom också parallellen till den samhälleliga ingenjörskonsten är tydlig.
Det här var en hållning som hade utbildats redan under slutet av 1800-talet,
men den var typisk för språkvården särskilt under 50- och 60-talen. Normer
skulle inte bara tas för givna, utan de skulle underkastas funktionell bedömning,
innan standarden proklamerades. Den språkliga ingenjörskonsten gick bra ihop
med den språkvetenskapliga strukturalismen som hade ett grundläggande funktionalistiskt
perspektiv i sin metodik, men den skildes i stort sett ut från universitetet
och kom att överlåtas framför allt åt den nybildade Nämnden för svensk
språkvård. (Se t.ex. Teleman 1984.)
Tiden efter andra världskriget kännetecknades länge av normskepsis. De
gamla normgaranterna hade komprometterat sig grundligt under kriget - oavsett
om det gällde kyrkan, familjen, skolan eller nationen. Det här hade, tror jag,
stor betydelse också för hur man såg på standardspråk och språknormer.
En viktig omständighet var nog också att dialekterna nu hade försvagats till
den grad att de inte längre utgjorde ett hot mot standardspråket. De blev plötsligt
bara trevliga, inte farliga. Språket var i stort sett färdigstandardiserat, så lite
dialektal garnering tyckte man inte skadade.
Universitetens språkvetare under efterkrigstiden har inte lutat åt den språkliga
ingenjörskonsten utan haft en närmast liberal eller anarkistisk hållning:
man skulle helt enkelt inte lägga sig i språkutvecklingen. Den varken kunde
eller borde styras. Det starkaste alternativet skulle ändå alltid slå ut det svaga.
Folk valde kollektivt det utrycksssätt som var mest välfungerande. Historien
skulle visa vad som var bäst, inte språkvetare och språkvårdare. Man kan kalla
denna gruppering för de språkliga darwinisterna. Man noterar lätt att resonemanget
är rätt likt de ultraliberala marknadsanhängarnas: kunden vet vad som
är bäst, endast de goda och billiga varorna håller sig kvar på marknaden. Jag
tror att denna inställning är och var mycket vanlig bland språkvetare och
grammatiker, även om den sällan bekändes offentligt, i skrift.
En genomgripande händelse var det när språkvetarna efterhand förlorade sin
sociologiska oskuld. Den rationella, klasslösa, liberala, idealistiska naiviteten
skakades i sina grundvalar. Syndafallet påverkade mångas hållning till standardnormen.
Det verkade plötsligt som om standardspråket var en ideologisk uppfinning
utan funktionell täckning. För egen del märkte jag med skam att de funktionella
motiveringar som jag själv försökt operera med ofta var bedrägliga. Om jag ansträngde
mig lite mera kunde jag lika lätt objektivt visa att av två konkurrerande
alternativ som det stod strid om båda var lika bra eller lika dåliga. Ett rationellt
försvar för det ena eller det andra uttryckssättet visade sig sällan ha varit
förutsättningslöst: man hade i full enlighet med sin samhälleliga position och
erfarenhet mer eller mindre omedvetet bestämt sig för vad som var norm och
rättade argumenteringen därefter. Det helt avgörande för den giltiga normen var
291