bidrag från de nationella ekonomiska och sociala råden i eu - EESC ...

CESE 1486/2005 rév. FR/AM-Sv/SK/kt 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 

GENOMFÖRANDET AV 

LISSABONSTRATEGIN 

_____________ 

BIDRAG PÅ BEGÄRAN AV EUROPEISKA 

RÅDET AV DEN 22–23 MARS 2005 

• Sammanfattande rapport i samarbete med de nationella 

ekonomiska och sociala råden i Europeiska unionen 

• Bidrag från två kandidatländer 

• Rapport från kontaktgruppen 

Rue Belliard 99 - B-1040 Bryssel - Tfn (32-2) 546 90 11 - Fax (32-2) 513 48 93 - Internet http://www.esc.eu.int 

SV

SAMMANFATTNING 

INLEDNING 

INDEX 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉNS 

STÅNDPUNKT 

I. Inledande anmärkningar 

II. Rapporterna från medlemmarna i Europeiska ekonomiska 

och sociala kommitténs interaktiva nätverk och de 

nationella ekonomiska och sociala råden 

III. De 12 viktigaste slutsatserna från de inkomna nationella 

rapporterna 

IV. Det civila samhällets perspektiv och verksamhetsfält 

a) Hela samhällets ansvar, sunda styresformer och 

deltagande 

b) De sociala frågornas betydelse och 

arbetsmarknadsparternas specifika roll 

c) Upprättande av nätverk och kommunikation 

d) Det interaktiva nätverkets framtid 

CESE 1486/2005 rév. FR/AM-Sv/SK/kt .../... 

P. 1 

P. 3 

P. 4 

P. 4 

P. 5 

P. 5 

P. 7 

P. 8 

P. 9 

P. 10 

P. 11 

BIDRAG FRÅN DE NATIONELLA EKONOMISKA OCH SOCIALA 

RÅDEN I EU (i protokollsordningen) 

• Belgien P. 13 

• Tjeckien P. 19 

• Danmark P. 24 

• Tyskland P. 29 

• Estland P. 31 

• Grekland P. 35 

• Spanien P. 38 

• Frankrike P. 44 

• Irland P. 49 

• Italien P. 51 

• Cypern P. 54 

• Lettland P. 58 

• Litauen P. 59 

• Luxemburg P. 61 

• Ungern P. 65 

• Malta P. 69 

• Nederländerna P. 73 

• Österrike P. 77 

• Polen P. 80 

• Portugal P. 84 

• Slovenien P. 88 

• Slovakien P. 92 

• Finland P. 95 

• Sverige P. 99 

• Storbritannien P. 102

BIDRAG FRÅN DE TVÅ KANDIDATLÄNDERNA 

• Bulgarien P. 104 

• Rumänien P. 108 

BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR EESK OCH DET 

CIVILA SAMHÄLLETS EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH 

NÄTVERK 

TACK 

P. 111 

P. 117 

CESE 1486/2005 rév. FR/AM-Sv/SK/kt .../...

– 1 – 


I enlighet med mandatet från Europeiska rådet i mars 2005 lägger Europeiska ekonomiska och sociala 

kommittén (EESK) här fram rapporten om resultaten från samrådet med kommitténs samarbetsparter i 

samtliga medlemsstater och på Europanivå, om genomförandet av Lissabonstrategin och om den roll 

som bör spelas av arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper i det organiserade civila 

samhället. 

Med utgångspunkt i analysen av samarbetsparternas rapporter kan EESK konstatera följande: 

1. Lissabonstrategin är oumbärlig som europeiskt samhällsprojekt. 

2. Komponenterna i den sociala, ekonomiska och miljömässiga "trekanten" har samma vikt och är 

oskiljbara. 

3. Det är både förnuftigt och nödvändigt att medlemsstaterna utarbetar nationella reformprogram. 

4. Arbetsuppgifter och ansvar måste fördelas klart och tydligt mellan de olika nivåerna och 

aktörerna. 

5. Politiken måste ge arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper nya möjligheter att agera. 

6. Det saknas konkretisering, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser i genomförandet av 

strategin. 

7. Den öppna samordningsmetoden förutsätter stark medverkan från det civila samhällets sida. 

8. Hela det organiserade civila samhällets deltagande är direkt avgörande, men otillräckligt. 

9. Strategin har fortfarande inte förmedlats till medborgarna, och den har inte förklarats tillräckligt. 

10. Det förs ingen offentlig diskussion där strategin presenteras som ett gemensamt europeiskt 

projekt. 

11. Lissabonstrategins framgång bygger på att man förmedlar bilden av en "Win-Win"-situation. 

12. Det civila samhällets organisationer har kompetens att delta i utvecklingspartnerskapet. 

Därför föreslår EESK följande gemensamma handlingsstrategier, att genomföras tillsammans med det 

interaktiva nätverket för det civila samhällets initiativ: 

1. Myndigheterna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå skall påminnas om sina 

ansvarsuppgifter. 

2. EU-institutionernas samordnande roll, underordnad subsidiaritetsprincipen, skall lyftas fram. 

3. Medborgardeltagande på bred front måste krävas i de centrala politiska och strategiska projekten. 

4. Det organiserade civila samhället måste knytas till de nationella reformprogrammen. 

5. Det gäller att betona åtgärdernas kvalitetsaspekt, med respekt för de europeiska värdena och 

målen. 

6. Betydelsen av de ekonomiska och sociala råden som statens samarbetspartner behöver redovisas. 

7. Det civila samhällets organisationsstruktur behöver stödjas, särskilt i de nya medlemsstaterna. 

8. Ståndpunkten att "människorna är Europas största tillgång" skall stödjas. 

9. Investeringar i de mänskliga resurserna och det europeiska samhället skall uppmuntras. 

10. Det behöver förklaras för dess medlemmar att dessa investeringar är en stor produktivitetsfaktor. 


– 2 – 

11. Det måste spridas förståelse för det sociala partnerskapets och den sociala dialogens stora 

betydelse. 

12. Arbetsmarknadsparternas och övriga intressegruppers specifika funktion och 

handlingsmöjligheter bör lyftas fram på nytt. 

13. Det är viktigt att visa att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna lever upp till sitt 

samhällsansvar. 

14. EESK:s unika nätverk skall sättas in till stöd för Lissabonstrategin som ett tydligt mervärde. 

15. EESK:s nätverk skall utnyttjas till att förmedla budskap till breda befolkningslager. 

16. Det gäller att demonstrera att nätverket bidrar till att övertyga medborgarna om att 

Lissabonstrategin är välgrundad. 

17. Vi bör föreslå en "Europadag för det civila samhället" som ger möjlighet att öka medvetenheten 

ute i samhället. 

I framtiden – och på Europeiska rådets begäran – avser EESK att fortsätta att uppmuntra aktiviteter i 

det interaktiva nätverket på följande områden: 

- Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för genomförandet 

av Lissabonstrategin. 

- Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila samhället om 

uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. 

- Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan tillämpas på ett 

verksamt sätt, med förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till 

regeringarnas reformplaner. 

- Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets organisationsstruktur i de länder 

som fortfarande saknar en sådan eller där dess kompetens fortfarande är för begränsad. 

Detaljuppgifter om dessa olika förslag återfinns i kapitlet "Europeiska ekonomiska och sociala 

kommitténs ståndpunkt". 

_________________ 


– 3 – 

INLEDNING 

Europeiska rådet uppmanade den 22–23 mars 2005 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 

"att tillsammans med medlemsstaternas ekonomiska och sociala kommittéer och andra 

partnerorganisationer inrätta ett interaktivt nätverk för initiativ från det civila samhället i syfte att 

främja genomförandet av strategin", och att lägga fram dessa resultat för Europeiska rådets vårmöte 

2006 (punkt 9 i ordförandeskapets slutsatser). 

EESK har satsat helhjärtat på att tillgodose denna begäran, och föreliggande rapport är tänkt som ett 

substantiellt bidrag till ett verksamt genomförande av Lissabonstrategin. 

Till den ändan har kommittén vänt sig till sina naturliga samarbetsparter i samtliga medlemsstater, 

nämligen de nationella ekonomiska och sociala råden. Vi beslutade gemensamt att i form av 

kortfattade rapporter presentera huvudlinjerna i de nationella reformprogrammen och de behov och 

prioriteringar som gäller, samt att i förekommande fall kommentera de områden som bedöms vara 

särskilt betydelsefulla. Del två av varje enskild rapport är tänkt att redovisa den roll som 

arbetsmarknadsparterna och andra intressegrupper i det organiserade civila samhället har i 

genomförandet av Lissabonstrategin. I möjligaste mån skulle också ett antal välfungerande lösningar 

och prioriteringar inför framtiden presenteras. För de medlemsstater som inte har något ekonomiskt 

och socialt råd eller liknande institution har en EESK-ledamot med grundliga kunskaper på området 

ombetts utarbeta rapporten. 

Det finns också ett bidrag från den kontaktgrupp med det civila samhällets europeiska organisationer 

och nätverk som inrättades av EESK 2004 för att fördjupa dialogen med det civila samhällets 

organisationer på EU-nivå som inte är direkt representerade i kommittén. 

Rapporten är upplagd i tre avsnitt: 

• I det första presenteras EESK:s ståndpunkt och de centrala slutsatserna av detta kollektiva 

initiativ. 

• Det andra avsnittet omfattar rapporterna från EESK:s alla partnerorganisationer i de 25 EUmedlemsstaterna, 

plus bidragen från Bulgariens och Rumäniens ekonomiska och sociala råd. 

• Avslutningsvis redovisas den position som intagits av kontaktgruppen med det civila samhällets 

europeiska organisationer och nätverk, på temat Lissabonstrategins framtid. 



• Bulgarien P. 104 

• Rumänien P. 108 

BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR EESK OCH DET 

CIVILA SAMHÄLLETS EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH 

NÄTVERK 

TACK 

P. 111 

P. 117 


– 1 – 


I enlighet med mandatet från Europeiska rådet i mars 2005 lägger Europeiska ekonomiska och sociala 

kommittén (EESK) här fram rapporten om resultaten från samrådet med kommitténs samarbetsparter i 

samtliga medlemsstater och på Europanivå, om genomförandet av Lissabonstrategin och om den roll 

som bör spelas av arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper i det organiserade civila 

samhället. 

Med utgångspunkt i analysen av samarbetsparternas rapporter kan EESK konstatera följande: 

1. Lissabonstrategin är oumbärlig som europeiskt samhällsprojekt. 

2. Komponenterna i den sociala, ekonomiska och miljömässiga "trekanten" har samma vikt och är 

oskiljbara. 

3. Det är både förnuftigt och nödvändigt att medlemsstaterna utarbetar nationella reformprogram. 

4. Arbetsuppgifter och ansvar måste fördelas klart och tydligt mellan de olika nivåerna och 

aktörerna. 

5. Politiken måste ge arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper nya möjligheter att agera. 

6. Det saknas konkretisering, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser i genomförandet av 

strategin. 

7. Den öppna samordningsmetoden förutsätter stark medverkan från det civila samhällets sida. 

8. Hela det organiserade civila samhällets deltagande är direkt avgörande, men otillräckligt. 

9. Strategin har fortfarande inte förmedlats till medborgarna, och den har inte förklarats tillräckligt. 

10. Det förs ingen offentlig diskussion där strategin presenteras som ett gemensamt europeiskt 

projekt. 

11. Lissabonstrategins framgång bygger på att man förmedlar bilden av en "Win-Win"-situation. 

12. Det civila samhällets organisationer har kompetens att delta i utvecklingspartnerskapet. 

Därför föreslår EESK följande gemensamma handlingsstrategier, att genomföras tillsammans med det 

interaktiva nätverket för det civila samhällets initiativ: 

1. Myndigheterna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå skall påminnas om sina 

ansvarsuppgifter. 

2. EU-institutionernas samordnande roll, underordnad subsidiaritetsprincipen, skall lyftas fram. 

3. Medborgardeltagande på bred front måste krävas i de centrala politiska och strategiska projekten. 

4. Det organiserade civila samhället måste knytas till de nationella reformprogrammen. 

5. Det gäller att betona åtgärdernas kvalitetsaspekt, med respekt för de europeiska värdena och 

målen. 

6. Betydelsen av de ekonomiska och sociala råden som statens samarbetspartner behöver redovisas. 

7. Det civila samhällets organisationsstruktur behöver stödjas, särskilt i de nya medlemsstaterna. 

8. Ståndpunkten att "människorna är Europas största tillgång" skall stödjas. 

9. Investeringar i de mänskliga resurserna och det europeiska samhället skall uppmuntras. 

10. Det behöver förklaras för dess medlemmar att dessa investeringar är en stor produktivitetsfaktor. 


– 2 – 

11. Det måste spridas förståelse för det sociala partnerskapets och den sociala dialogens stora 


12. Arbetsmarknadsparternas och övriga intressegruppers specifika funktion och 

handlingsmöjligheter bör lyftas fram på nytt. 

13. Det är viktigt att visa att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna lever upp till sitt 

samhällsansvar. 

14. EESK:s unika nätverk skall sättas in till stöd för Lissabonstrategin som ett tydligt mervärde. 

15. EESK:s nätverk skall utnyttjas till att förmedla budskap till breda befolkningslager. 

16. Det gäller att demonstrera att nätverket bidrar till att övertyga medborgarna om att 

Lissabonstrategin är välgrundad. 

17. Vi bör föreslå en "Europadag för det civila samhället" som ger möjlighet att öka medvetenheten 

ute i samhället. 

I framtiden – och på Europeiska rådets begäran – avser EESK att fortsätta att uppmuntra aktiviteter i 

det interaktiva nätverket på följande områden: 

- Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för genomförandet 


- Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila samhället om 

uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. 

- Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan tillämpas på ett 

verksamt sätt, med förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till 

regeringarnas reformplaner. 

- Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets organisationsstruktur i de länder 

som fortfarande saknar en sådan eller där dess kompetens fortfarande är för begränsad. 

Detaljuppgifter om dessa olika förslag återfinns i kapitlet "Europeiska ekonomiska och sociala 

kommitténs ståndpunkt". 

_________________ 


– 3 – 

INLEDNING 

Europeiska rådet uppmanade den 22–23 mars 2005 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 

"att tillsammans med medlemsstaternas ekonomiska och sociala kommittéer och andra 

partnerorganisationer inrätta ett interaktivt nätverk för initiativ från det civila samhället i syfte att 

främja genomförandet av strategin", och att lägga fram dessa resultat för Europeiska rådets vårmöte 

2006 (punkt 9 i ordförandeskapets slutsatser). 

EESK har satsat helhjärtat på att tillgodose denna begäran, och föreliggande rapport är tänkt som ett 

substantiellt bidrag till ett verksamt genomförande av Lissabonstrategin. 

Till den ändan har kommittén vänt sig till sina naturliga samarbetsparter i samtliga medlemsstater, 

nämligen de nationella ekonomiska och sociala råden. Vi beslutade gemensamt att i form av 

kortfattade rapporter presentera huvudlinjerna i de nationella reformprogrammen och de behov och 

prioriteringar som gäller, samt att i förekommande fall kommentera de områden som bedöms vara 

särskilt betydelsefulla. Del två av varje enskild rapport är tänkt att redovisa den roll som 

arbetsmarknadsparterna och andra intressegrupper i det organiserade civila samhället har i 

genomförandet av Lissabonstrategin. I möjligaste mån skulle också ett antal välfungerande lösningar 

och prioriteringar inför framtiden presenteras. För de medlemsstater som inte har något ekonomiskt 

och socialt råd eller liknande institution har en EESK-ledamot med grundliga kunskaper på området 

ombetts utarbeta rapporten. 

Det finns också ett bidrag från den kontaktgrupp med det civila samhällets europeiska organisationer 

och nätverk som inrättades av EESK 2004 för att fördjupa dialogen med det civila samhällets 

organisationer på EU-nivå som inte är direkt representerade i kommittén. 

Rapporten är upplagd i tre avsnitt: 

• I det första presenteras EESK:s ståndpunkt och de centrala slutsatserna av detta kollektiva 

initiativ. 

• Det andra avsnittet omfattar rapporterna från EESK:s alla partnerorganisationer i de 25 EUmedlemsstaterna, 

plus bidragen från Bulgariens och Rumäniens ekonomiska och sociala råd. 

• Avslutningsvis redovisas den position som intagits av kontaktgruppen med det civila samhällets 

europeiska organisationer och nätverk, på temat Lissabonstrategins framtid. 


– 4 – 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH 

SOCIALA KOMMITTÉNS STÅNDPUNKT 

I. Inledande anmärkningar 

Vid mötet i mars 2000 i Lissabon enades Europeiska rådet om ett nytt strategiskt mål för 

Europeiska unionen för årtiondet 2000–2010, för att klara de utmaningar som globaliseringen 

och den nya kunskapsbaserade ekonomin utgör. De förändringar som denna strategi syftar till 

berör alla aspekter av människornas tillvaro, och EU måste därför, enligt rådets ståndpunkt, 

gestalta förändringarna på ett sätt som stämmer överens med unionens värden och övertygelser 

om det europeiska samhället. För att utnyttja de möjligheter som det nya läget erbjuder kan 

Europa inte avstå från ett ambitiöst program för att bygga upp nödvändiga 

kunskapsinfrastrukturer, stärka innovation och ekonomisk reform samt modernisera de sociala 

välfärds- och utbildningssystemen (slutsatserna från Europeiska rådet i Lissabon, inledningen 

"Den nya utmaningen"). 

Utöver de strukturreformer som syftar till att förstärka konkurrenskraften och 

innovationsförmågan måste förverkligandet av det nya strategiska målet också bygga på att den 

europeiska samhällsmodellen moderniseras, särskilt genom investeringar i mänskliga resurser. I 

ordförandeskapets slutsatser uttrycks detta på följande sätt (punkt 24): "Människorna är Europas 

största tillgång, och bör stå i fokus för unionens politik. Det kommer att vara av yttersta vikt att 

satsa på människorna och att bygga upp en aktiv och dynamisk välfärdsstat, både för Europas 

plats i kunskapsekonomin och för att se till att framväxandet av denna nya ekonomi inte 

ytterligare förvärrar de rådande sociala problemen arbetslöshet, social utslagning och fattigdom" 

utan inriktas på att anpassa och förbättra medborgarnas livsvillkor. 

Den öppna samordningsmetoden, som införts för att tillämpa Lissabonstrategin, tas upp i 

slutsatsernas punkt 38: "En fullständigt decentraliserad strategi i linje med 

subsidiaritetsprincipen kommer att tillämpas, där unionen, medlemsstaterna, de regionala och 

lokala nivåerna samt arbetsmarknadens parter och det civila samhället kommer att delta aktivt 

genom olika former av partnerskap. En metod för benchmarking av bra lösningar för hantering 

av förändringar kommer att utarbetas av Europeiska kommissionen tillsammans med ett nätverk 

av olika leverantörer och användare, bl.a. arbetsmarknadens parter, företag och icke-statliga 

organisationer." Under punkt 41 sägs följande: "Möjligheten att uppnå det nya strategiska målet 

kommer framför allt att vara avhängig av såväl den privata sektorn som offentlig-privata 

partnerskap. Det kommer att bero på vilka resurser som finns att tillgå på marknaderna liksom 

på medlemsstaternas ansträngningar. Unionens roll är att fungera som katalysator i denna 

process…" 

I den text som lanserar Lissabonstrategin går det tydligt och klart att utläsa att det i princip och i 

första hand handlar om ett europeiskt utvecklingsprojekt för hela samhällslivet, där människan 

står i centrum med sina värdeorienterade, sociala, ekonomiska och kulturella aspekter. 

Miljöaspekten skall också vägas in. Detta synsätt stämmer följaktligen överens med principen 

om hållbar utveckling inom det europeiska samhällets alla nyckelsektorer. En logisk konsekvens 


– 5 – 

av det europeiska, demokratiskt upplagda samhällslivet är att det politiska agerandet, från den 

europeiska makrodimensionen till den lokala livssfärens mikronivå, måste ta hänsyn till och 

engagera människorna, både som subjekt och som objekt för strategin och dess konkreta uttryck 

som kommer till genomförande. Det råder ingen tvekan om att detta visar på betydelsen av ett 

brett deltagande från det civila samhällets sida i strategins alla faser. 

II. Rapporterna från medlemmarna i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 

interaktiva nätverk och de nationella ekonomiska och sociala råden 

De rapporter som kommit in från de nationella ekonomiska och sociala råden är heterogena och 

behandlar bara selektiva aspekter av de nationella reformprogrammen och den berörda 

organisationens roll. Det är förståeligt om man tar hänsyn till de stora skillnaderna i specifikt 

utgångsläge för varje land, de nationella traditionerna, de särskilda erfarenheterna och givetvis 

också de enskilda staternas politiska prioriteringar. Därtill kommer att de organisationer som här 

samlas under begreppet "nationella ekonomiska och sociala råd" har mycket skiftande 

uppbyggnad, sammansättning, uppgifter och arbetssätt. 

Det är exempelvis beklagligt att en del av rapporterna inte utarbetats av ett nationellt 

ekonomiskt och socialt råd som är oberoende och autonomt, utan av en halvoffentlig instans 

eller en ordförande som tillsatts av myndigheterna. Det är möjligt att ett antal av rapporterna 

inte håller någon särskild distans till den offentliga politiken och förvaltningen, och att de kan 

verka något undfallande i sin bedömning av de nationella reformprogrammen. Men med tanke 

på att det rör sig om ett nyskapande förfarande är det rimligt att tro att dessa rapporters kvalitet 

snabbt och märkbart kommer att bli bättre med tiden. 

Bidraget från kontaktgruppen med det civila samhällets europeiska organisationer och nätverk, 

om Lissabonstrategins framtid är däremot redan en syntes av ståndpunkter som är avstämd 

mellan medlemmarna i kontaktgruppen. I denna text presenteras de synsätt, övertygelser och 

krav som är gemensamma för en lång rad europeiska nätverk för det civila samhället, som i sin 

tur knyter samman ståndpunkterna bland sina medlemsorganisationer och dessas medlemmar i 

de enskilda EU-staterna. De sträcker sig från den sociala sektorn, via mänskliga rättigheter, 

kultur, det sociala samhället och till konsumentskyddet, för att bara nämna några få. 

Begreppet "det organiserade civila samhället" utgår från EESK:s definition, som erkänns av 

Europaparlamentet och Europeiska kommissionen i dess vitbok om styresformerna och andra 

grundläggande dokument. 

III. De 12 viktigaste slutsatserna från de inkomna nationella rapporterna 

1) Samtliga bidrag uttrycker den eftertryckliga uppfattningen att Lissabonstrategin är 

oumbärlig. Det erkänns genomgående att det handlar om ett övergripande samhällsprojekt för 

Europa där unionens värden och mål måste respekteras till fullo. Lissabonstrategin måste 

således betraktas som en given beståndsdel i det europeiska integrationsprojektet och även 

presenteras som sådan i kommunikationshänseende. Det betonas allmänt att strategins 

ursprungliga grundidé (med den miljödimension som tillfogades senare) var inställd på rätt 

tänkta mål och att angreppssättet generellt var korrekt. 


– 6 – 

2) Samtidigt framhålls det att "trekanten" eller de tre – i princip likvärdiga – pelarna i 

strategin (socialskydd, ekonomi och miljö) inte får separeras. Om det sker skulle projektet 

förlora sitt berättigande genom att jämvikten undermineras mellan element som är så 

betydelsefulla i samhällsinsatserna och de individuella livsvillkoren. Det innebär inte på något 

sätt att betydelsen av "konkurrenskraft och tillväxt" inte skulle erkännas som en absolut 

förutsättning för framåtskridande och modernisering, men de är inget självändamål. Bland de 

diskussionsfrågor som fortfarande är öppna i detta sammanhang finns också avvägningen 

mellan kvalitet och kvantitet och fördelningen av tillväxtvinsterna. 

3) Berörda parter anser det riktigt och nödvändigt att EU:s medlemsstater nu utvecklar sina 

nationella reformprogram. Detta angreppssätt möjliggör hänsyn till respektive lands 

utvecklingsstadium, till dess nationella traditioner och erfarenheter och till dess särskilda 

prioriteringar – och gör att dessa specifika komponenter också kan föras upp till EU-nivån och 

integreras i den övergripande strategin. Å andra sidan noterar man i rapporterna och bidragen att 

Lissabonstrategin hittills inte alls eller i otillräcklig grad fått genomslag eller betydelse inom 

regionala och lokala strategier. 

4) Arbetsuppgifter och ansvar bör fördelas klarare och tydligare mellan de olika nivåerna 

och aktörerna. Den överenskommelse som rådet nådde i Lissabon 2000 lade visserligen 

tonvikten på detta, men hittills har det inte gett tillräckligt genomslag. När det gäller det 

föreskrivna decentraliserade greppet, den privata sektorns roll, det civila samhällets betydelse 

och Europeiska unionens katalysatorfunktion i processen så är framställningen ofullständig och 

inte entydig i fråga om ansvarsuppgifter och insatsområden som skall fördelas från fall till fall. 

5) Politikerna och staten måste fastställa nya riktlinjer på de olika nivåerna och öppna nya 

insatsmöjligheter för de ekonomiska och sociala aktörerna. Principen "Tänk globalt, agera 

lokalt" (Rio-slagordet) måste även tillämpas strikt på Lissabonprocessen. Det förutsätter 

höggradig samordning av samtliga väsentliga insatsområden från politikernas och den offentliga 

förvaltningens sida, för att fokusera åtgärdsstrategierna inom olika sektorer och på olika nivåer 

på de avgörande målen och för att förhindra att program och åtgärder motverkar varandra. 

Principen om samfällt agerande för att lösa problemet att "var och en tänker och agerar i sin lilla 

box" måste bli generell riktlinje. Den skulle i hög grad göra det lättare att förmedla den 

övergripande strategin till medborgarna och de instanser och organisationer som uppmanas 

medverka. 

6) En central kritisk synpunkt berör genomförandet av Lissabonstrategin. Man debatterar 

fortfarande alldeles för mycket om teoretiska planer, indikatorer och andra abstrakta begrepp. 

Den helt avgörande politiska viljan att ambitiöst sätta strategin i verket, via konkreta mål, 

obligatoriska detaljåtgärder, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser, framstår som 

outvecklad på många områden. Tydligt upplagda uppföljnings- och utvärderingsförfaranden 

anses vara utomordentligt viktiga. 

7) Användningen av "den öppna samordningsmetoden" mottas mycket positivt, som ett 

betydelsefullt instrument. Man noterar emellertid att följande villkor är oumbärliga: omfattande 

engagemang från det civila samhällets sida och principiellt att parlamenten skall medverka. 


– 7 – 

8) Hela det organiserade civila samhällets deltagande är otillräckligt. Det sägs klart och 

tydligt i strategin att det inte bara handlar om strukturer och förfaranden utan att människan står 

(och måste stå) i centrum, och så fall måste de organisationer som medborgarna grundat och 

anförtrott ansvar självklart ha primär betydelse. De kan särskilt väl förmedla människornas 

behov, problem och förväntningar, de kan vidarebefordra den information som behövs till 

medborgarna, de främjar och bidrar till den offentliga debatten, de konkretiserar och signalerar 

på ett avgörande sätt allmänhetens acceptans av eller avståndstagande till politikernas och 

myndigheternas planer och åtgärder. 

9) Europeiska rådet i Lissabon menade att de förändringar som skall genomföras och de 

utmaningar som skall besvaras "påverkar människors livssituation i alla avseenden". Trots det 

har Lissabonstrategin inte alls förts ut till människorna, för att inte tala om att den inte gjorts 

förståelig för dem. De känner sig inte heller omedelbart berörda ännu. Strategin ingår inte på 

något sätt i det livsprojekt som de medverkar i gestaltningen av. Och de ser den inte som någon 

realitet och nödvändighet för sina barn och barnbarn. 

10) Det förs ingen offentlig diskussion som är märkbar för var och en om Lissabonstrategin 

som oskiljbart inslag i ett projekt under gemensamt ansvar för gestaltning av den gemensamma 

framtiden, där alla i det europeiska samhället är delaktiga. Hittills har inte denna dimension 

förmedlats till medborgarna. I den mån de över huvud taget vet något om Lissabonstrategin så 

betraktas den som en elitistisk, teknokratisk och avlägsen angelägenhet. Det får ödesdigra 

konsekvenser. Modernisering uppfattas i allt mindre grad som en positiv utveckling som formar 

framtiden utan betraktas som att det som hittills uppnåtts ifrågasätts eller ibland till och med att 

det hela har urartat. 

11) Att främja en "Win-Win"-situation där individen medvetet kan dra lika stor fördel som 

samhället i stort är det enda sättet att genomföra Lissabonstrategin med framgång. Det 

organiserade civila samhället har här en roll som kompletterar statens: i fråga om 

informationsspridning och med avseende på att delta i och påverka förändringsprocessen. Det 

åligger staten att inte bara skapa bästa möjliga strukturer, chanser och processer utan också att 

säkerställa att alla samhällsmedlemmars potential och kreativitet kan utnyttjas maximalt. 

12) Det civila samhällets organisationer på europeisk nivå har både kompetens och 

kapacitet att uppfylla alla sina åligganden i anslutning till detta partnerskap. De kan höja 

allmänhetens medvetenhet genom att sprida information till både medborgare och myndigheter, 

de har det kunnande som krävs, de svarar för att knyta upp berörda parter och skapar på så sätt 

en känsla av delägarskap i de aktiviteter som genomförs. De ökar motivationen och stimulerar 

ansvarstagande och de utgör värdefulla "laboratorier" för nyskapande på samhällsområdet. De 

uppmuntrar den civila dialogen och kompromissviljan mellan samhällets olika grupper och 

skilda intressen. I de offentlig-privata partnerskapen är de oumbärliga, de behärskar det 

europeiska samarbetet och de kopplar samman de nätverk som upprättats utanför de offentliga 

förvaltningarna. 

IV. Det civila samhällets perspektiv och verksamhetsfält 

Man får inte inskränka sig till att konstatera att projektet att medvetandegöra medborgarna 

knappt har inletts. Att erkänna de realiteter, erfarenheter, behov och prioriteringar som är 


– 8 – 

specifika för varje medlemsstat räcker inte heller för att säkerställa att strategin lyckas. För det rör 

sig om ett europeiskt samhällsprojekt – reformen och fördjupningen av den europeiska 

samhällsmodellen. 

Det organiserade civila samhället både kan och vill svara för ett substantiellt bidrag till ett 

gemensamt angreppssätt och till att sätta det i verket. Det interaktiva nätverk för det civila 

samhällets initiativ som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén etablerat och drivit – 

och som samlar medlemsstaternas ekonomiska och sociala råd och andra partnerorganisationer 

för att stödja genomförandet av Lissabonstrategin – kan spela en avgörande roll i samband med 

riktlinjer och konkretisering. Det civila samhällets initiativ, mobiliseringsinsatser och åtgärder 

är också komponenter som bidrar till det mervärde som Europa kan dra nytta av inför framtiden. 

Med utgångspunkt i det som sagts ovan vill vi föreslå följande genomsamma 

handlingsstrategier, som på ett bättre sätt kan konkretisera Lissabonstrategin i det europeiska 

samhället och leda till att den tillämpas snabbare. 

a) Hela samhällets ansvar, sunda styresformer och deltagande 

Genomförandet av Lissabonstrategin är ett europeiskt framtidsprojekt för alla delar av det 

europeiska samhället, för myndigheter, ekonomiska aktörer och organisationer i det civila 

samhället. Med hänsyn till denna gemensamma ansvarsuppgift gäller det också att de olika 

nivåerna absolut måste komplettera varandra, och särskilt mellan EU och medlemsstaterna. 

Deras befogenheter och ansvarsnivå är emellertid inte mindre olikartade, och ingen ledningssfär 

kan ersätta en annan. Strategin skall för övrigt uppfattas och genomföras enligt principen om 

hållbar utveckling, vilket gäller i lika hög grad för dess tre pelare – den sociala, den ekonomiska 

och den miljömässiga. 

1. Det organiserade civila samhället måste ständigt påminna myndigheterna på europeisk, 

nationell, regional och lokal nivå om deras ansvar, särskilt med avseende på mål, 

samordning, projektledning, insynsmöjligheter, dialog och skapande av en gynnsam 

miljö, för att aktörerna på arbetslivsområdet skall kunna utnyttja hela sin handlingskraft 

och kreativitet inom ramen för Lissabonstrategin. 

2. Det civila samhället understryker särskilt att samordningen först och främst är en 

uppgift för EU-institutionerna, speciellt vad gäller den ekonomiska och monetära 

politiken, och vi betonar att de regionala och lokala nivåerna har en bärande roll i 

tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och av mottot "tänk globalt, handla lokalt". 

3. Det organiserade civila samhället erinrar om att en modern demokrati framför allt 

kännetecknas av att information är lättillgänglig och att medborgarna i så hög grad som 

möjligt är delaktiga i de stora politiska och strategiska projekten. Detta gäller alldeles 

särskilt Lissabonstrategin. Det civila samhällets organisationer måste engageras i 

detaljutformningen, i det verksamma genomförandet, i valet av instrument för att nå 

målet, i uppföljningen av tillämpningen samt slutligen i utvärderingen av resultaten och 

den eventuella riktningsändringen. 


– 9 – 

4. Det organiserade civila samhället är berett att medverka i idéutvecklingen, 

formuleringen och genomförandet av de nationella reformprogrammen, och begär att 

tilldelas denna uppgift. Civilsamhället har djupgående kunskaper om stora områden 

med koppling till medborgarnas tillvaro, och det kan påvisa och ibland förebygga 

oönskade motreaktioner på reformprogrammen. 

5. När det gäller områdena ekonomi, sysselsättning, grund- och yrkesutbildning, forskning 

och teknisk utveckling, miljö och sociala frågor lägger det organiserade civila samhället 

tyngdpunkten på kvalitetsaspekten av framsteg och investeringar med respekt för de 

gemensamma värdena och målen. Dessa kännetecknar det europeiska samhällslivet, och 

civilsamhället förkastar alla förändringar som innebär avsteg från dem och som har 

negativ effekt på de enskilda individerna eller på hela samhället. 

6. Självständiga ekonomiska och sociala råd, till fullo erkända av statsmakten, som avger 

yttranden under totalt oberoende och som är sammansatta av företrädare för 

arbetsmarknadsparterna och andra betydelsefulla organisationer i det civila samhället, är 

på längre sikt en form för att engagera det civila samhället som är både adekvat och 

verksam. Det är lämpligt att inrätta sådana råd i samtliga medlemsstater. 

7. EESK och dess samarbetsparter i det interaktiva nätverket är beredda att spela en aktiv 

rådgivande och stödjande roll på detta område genom att ställa sitt kunnande och sina 

erfarenheter till förfogande för detta mål. 

b) De sociala frågornas betydelse och arbetsmarknadsparternas specifika roll 

8. EESK och dess samarbetsparter i det interaktiva nätverket stöder förbehållslöst den 

ståndpunkt som Europeiska rådet antog i Lissabon år 2000: "Människorna är Europas 

största tillgång, och bör stå i fokus för unionens politik." Det kommer att vara av 

yttersta vikt att satsa på människorna och att bygga upp en aktiv och dynamisk 

välfärdsstat, både för Europas plats i kunskapsekonomin och för att se till att 

framväxandet av denna nya ekonomi inte ytterligare förvärrar de rådande sociala 

problemen arbetslöshet, social utslagning och fattigdom" utan inriktas på att anpassa 

och förbättra medborgarnas livsvillkor. De kommer också att bevaka att detta synsätt 

fortsätter att vara bestämmande för samhällslivets inriktning, inte bara på Europanivå 

utan även nationellt, regionalt och lokalt. 

9. EESK och dess samarbetsparter menar att en av de centrala formerna för investeringar i 

mänskliga resurser och det europeiska samhället som helhet består i att främja 

vetenskap, forskning och teknisk utveckling. Kommittén har utvecklat detta i ett 

förberedande yttrande från december 2005 på temat "Vägen till det europeiska 

kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till 

Lissabonstrategin". 

10. EESK och dess samarbetsparter verkar för Lissabonstrategin genom att förklara för sina 

ledamöter och för allmänheten att dessa investeringar också är en central 

produktivitetsfaktor och därmed också en tveklös konkurrensfördel. 


– 10 – 

11. Till de grundläggande inslagen av stor betydelse i den europeiska samhällsmodellen hör 

det sociala partnerskapet och den självständiga sociala dialogen. Enligt EESK och dess 

samarbetsparter i det interaktiva nätverket är detta en av deras förstahandsuppgifter. 

12. EESK och dess samarbetsparter anser också att det är deras uppgift att ständigt erinra 

om de specifika funktioner som arbetsmarknadsparterna utför, och om de speciella 

möjligheter att agera som de har. Inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin 

på nationsnivån, och mer specifikt på det lokala planet och bland företagen, har de en 

alldeles central betydelse. Inom politiken och i allmänna opinionen bör man vara klart 

medveten om detta. 

13. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, som är väsentliga komponenter i det 

organiserade civila samhället, kommer inte att undandra sig sitt ansvar visavi samhället 

som helhet. De kommer att stödja de perspektiv som strategin erbjuder och dra nytta av 

dem för att utarbeta innovativa strategier. Arbetsmarknadsparterna och övriga 

intressegrupper bör nu genomföra en inventering och en utvärdering av välfungerade 

lösningar i sammanhanget, till exempel "samhällspakter", för att utnyttja dem och 

sprida dem på bred front. Samma sak gäller erfarenheterna av samarbete med offentliga 

parter, exempelvis samfällda satsningar, modeller för "flexicurity" eller 

sysselsättningspakterna. 

c) Upprättande av nätverk och kommunikation 

14. Samarbetet med de ekonomiska och sociala råden i EU:s medlemsstater, och inrättandet 

av kontaktgruppen med det civila samhällets organisationer och nätverk har lett till att 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén disponerar ett unikt nätverk för 

kommunikation, erfarenhetsutbyte och samverkan för att genomföra Lissabonstrategin. 

15. Via detta nätverk och de egna ledamöterna, som representerar ett brett spektrum av 

nationella organisationer inom det civila samhället, kan EESK sprida sina budskap till 

stora delar av den europeiska befolkningen. Kommittén har också resurser att främja 

ökad medvetenhet om Europas framtid, att göra Lissabonstrategin lättillgängligare, att 

samla in medborgarnas reaktioner och göra sig till språkrör för dem. 

16. Till sin karaktär och sammansättning är detta nätverk särskilt lämpat för att rikta sig till 

medborgarna och att ta hänsyn till deras hjärtefrågor i vardagen och deras specifika 

intressen, till exempel sysselsättningen, de sociala frågorna, konsumentskyddet osv. De 

möjligheter som ligger i denna dialog bör tas till vara på ett bättre sätt i framtiden för att 

främja information, förståelse och aktivt deltagande. Endast om de konkreta 

satsningarna får dominera över abstrakta visioner blir det möjligt att göra medborgarna 

intresserade och övertyga dem om att Lissabonstrategin är välgrundad. 

17. EESK och dess samarbetsparter föreslår att en "Europadag för det civila samhället" 

införs, som frukten av ett samråd på alleuropeisk nivå. Dagen skulle inte bara syfta till 

att belysa det organiserade civila samhällets betydelse i en modern europeisk 

deltagardemokrati, utan också göra det möjligt att öka medvetenheten ute i samhället i 

och massmedierna om Europas framtidsstrategier. 


d) Det interaktiva nätverkets framtid 

– 11 – 

Som en funktion av hur Europeiska rådet reagerar under vårmötet 2006 är Europeiska 

ekonomiska och sociala kommittén beredd att fortsätta att främja och sprida aktiviteterna i det 

interaktiva nätverket. Kommittén kommer särskilt att tillsammans med sina samarbetsparter 

agera på följande områden: 

– Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för 

genomförandet av Lissabonstrategin, exempelvis verksamma former för engagemang och 

deltagande, nyskapande sociala partnerskap osv. 

– Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila 

samhället om uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. 

– Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan 

tillämpas på ett verksamt sätt, av särskilt intresse ur civilsamhällets synvinkel, med 

förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till regeringarnas 

reformplaner. 

– Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets 

organisationsstruktur, särskilt i de länder som fortfarande saknar en sådan eller där dess 

kompetens fortfarande är för begränsad. 

_____________ 


– 12 – 

BIDRAG FRÅN DE NATIONELLA 

EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDEN I EU 

(i protokollsordningen) 


– 13 – 

BELGIEN 

1. Lägesrapport – genomförandet av den nationella planen för Lissabonstrategin 

Belgien stöder Lissabonstrategin till fullo. Genom att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom en 

stabil makroekonomisk ram eftersträvar Belgien allt fler högkvalitativa arbetstillfällen, mer 

social sammanhållning och en sund miljö. På federal nivå inom regionerna och gemenskaperna 

driver man konsekvent en sådan politik. Belgien är ju ett federalt land, där ekonomin och 

arbetsmarknadspolitiken dels faller inom den federala nivåns men delvis också inom 

regionernas ansvarsområde. 

Belgien värdesätter det välstånd och den sociala trygghet som landet garanterar alla sina 

medborgare. För att göra denna modell ekonomiskt bärkraftig också på lång sikt har man i 

Belgien konsekvent gått i följande sex spår: 

• En balanserad budget med skuldavveckling på lång sikt. 

• Att stimulera arbete genom att göra arbete billigare och undanröja 

arbetslöshetsfällor. 

• Att reformera arbetsmarknaden och investera i utbildning. 

• Att investera för att stimulera ekonomin. 

• Att öka den sociala tryggheten och den flerdimensionella kampen mot fattigdomen. 

• Att öka samordningsvinsterna mellan miljöskyddet och tillväxten. 

De viktigaste prioriteringarna i den belgiska politiken faller inom ramen för denna allmänna 

strategi och ligger i linje med de landsspecifika rekommendationer som vi fått, nämligen 

hållbara offentliga finanser, en ökning av sysselsättningsgraden, åtgärder mot den strukturella 

långtidsarbetslösheten, interregional rörlighet för arbetstagarna och en ökning av konkurrensen i 

tjänstesektorn. Dessa prioriteringar, som alla naturligtvis också har som syfte att bevara och till 

och med förbättra välståndet och den sociala tryggheten, är den röda tråden i åtgärderna i den 

nationella reformplanens tre delar. Det handlar om följande tre delar "Makroekonomisk politik", 

"Mikroekonomisk politik" och "Bra arbete för alla, unga och gamla". 

De förvaltningar som hade ansvaret för att utarbeta den belgiska nationella reformplanen och 

preminärministerns tjänsteavdelningar har under utarbetandet av den nationella reformplanen 

haft regelbunden kontakt med arbetsmarknadens parter inom Centrala näringslivsrådet (CRB- 

CCE) och Nationella arbetsrådet (NAR-CNT). Mot denna bakgrund antog råden den 31 augusti 

2005 också ett yttrande om den nationella reformplanen. 

I sitt yttrande förklarar råden att strategin inte bara får riktas in på tillväxt och sysselsättning på 

bekostnad av strategins andra, framför allt sociala och miljörelaterade, målsättningar. Dessutom 

måste man garantera den övergripande karaktären i en sådan dimension. Bortsett från det 

område som omfattas av de integrerade riktlinjerna måste Belgiens nationella reformplan också 


– 14 – 

öppnas för andra aspekter i Lissabonstrategin och man måste se till att det råder balans mellan 

strategins olika komponenter, nämligen ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social 

sammanhållning och en hållbar miljö. Man måste se till att det råder balans mellan strategins 

målsättningar som helhet och samtidigt också fortsätta att vara realistisk genom att fastställa 

prioriteringar på vart och ett av dessa områden. Kostnaderna för de justeringar som 

Lissabonstrategin tvingar fram måste doseras på ett optimalt och balanserat sätt mellan den 

makroekonomiska samordningen på EU-nivå och de makroekonomiska politikområdena 

(budgetpolitik, penningpolitik och inkomstpolitik). Strukturreformerna måste fortsätta och i 

samband med detta måste man hela tiden sträva efter en balanserad strategi, som möjliggör 

samordningseffekter mellan de olika komponenterna. 

2. Arbetsmarknadsparternas roll i genomförandet av Lissabonstrategin 

2.1 Verksamheten inom CRB-CCE för att främja Lissabonstrategin 

Den belgiska lagen om främjande av sysselsättning och värnande av konkurrenskraften består 

av två pelare som båda tjänar ett och samma syfte, nämligen ökad sysselsättning. Den första 

pelaren har som mål att stämma av löneutvecklingen på makroekonomisk nivå mot 

löneutvecklingen hos de viktigaste handelspartnerna. Den andra pelaren rör strukturella aspekter 

på konkurrenskraften och sysselsättningen. Enligt lagen skall det ju ske en utvärdering (den 

tekniska rapporten) – vid behov med rekommendationer – av arbetsmarknadens funktion, 

innovationsprocesserna, ekonomins finansieringsstrukturer, de faktorer som är avgörande för 

produktiviteten, utbildningsstrukturerna och förändringarna i företagens organisation och 

utveckling. Arbetsmarknadens parter uttryckte därför en önskan om att strukturen på den 

tekniska rapporten om de maximalt möjliga marginalerna för lönekostnadsutvecklingen, som de 

fastställer i samråd med varandra, skall överensstämma med de olika riktlinjerna för den 

europeiska ekonomiska politiken. Med denna struktur kan också Belgiens bidrag till 

genomförandet av den europeiska strategin bedömas. 

Denna tekniska rapport är en av de viktigaste utgångspunkterna för avtalsförhandlingarna. 

Råden erinrar i samband med detta om att lönebildningen, som omtalas i de integrerade 

riktlinjerna, är en nationell angelägenhet. Dessutom erkänns i fördraget 

arbetsmarknadsparternas autonomi. I ett antal länder, bl.a. Belgien, har dessa själva ansvaret för 

löneförhandlingarna. 

Det är också inom ramen för den tekniska rapporten som CRB-CCE, med stöd från en högskola 

(Vlerick Leuven Gent Management School) och ett antal förvaltningar (Den federala offentliga 

programtjänsten för vetenskapspolitik och den federala planeringsmyndigheten), grundligt 

håller på att undersöka FoU och innovation och, mer allmänt, Belgiens strukturella 

konkurrensförmåga. Syftet är att utveckla en gemensam diagnos och genomförbara 

rekommendationer om det nationella innovationssystemet och konkurrensförmågan. CRB-CCE 

har också av federala ministern för vetenskapspolitik fått en begäran om ett yttrande om den 

FoU-målsättning som fastställdes i Barcelona (3 % av BNP senast 2010) inom ramen för 

Lissabonstrategin. 

Under 2002 tog CRB-CCE inom ramen för Lissabonstrategin den federala 

planeringsmyndighetens fackkunskaper i anspråk i samband med en undersökning av 


– 15 – 

samhällsekonomiska frågor, närmare bestämt nätverksföretag. Detta samarbete mynnade i juni 

2005 ut i ett internationellt kollokvium på temat "Lissabonstrategin: en drivkraft för 

marknadsreformer inom nätverksindustrier". EESK deltog också i detta initiativ. Målet för detta 

kollokvium var att utvärdera den samhällsekonomiska inverkan av dessa reformer på 

nätverksindustrierna och på den europeiska och belgiska ekonomin som helhet. 

En annan viktig stödpunkt i uppföljningen av Lissabonstrategin är inrättandet av enheten 

Uppföljning av den europeiska händelseutvecklingen inom CRB-CCE. I samarbete med en 

högskola kan arbetsmarknadens parter inom denna enhet välja ut frågeställningar som kan ge 

material att reflektera över. De kan också hålla sig ajour med de viktigaste 

utvecklingstendenserna på det område som strategin i fråga omfattar. Enheten håller på att 

utveckla ett nätverk där samarbete sker med ett antal belgiska företrädare inom olika europeiska 

institutioner, oavsett om det handlar om organ där politiska beslut fattas eller om rådgivande 

organ. Inom CRB-CCE anordnas exempelvis regelbundna utfrågningar med Belgiens ständiga 

representation vid EU och med de belgiska företrädarna inom kommittén för ekonomisk politik 

och inom den ekonomiska och finansiella kommittén. 

Vidare har arbetsmarknadens parter (CRB-CCE och NAR-CNT) också haft tillfälle att i ett antal 

yttranden informera de politiska beslutsfattarna om ett antal riktlinjer som ligger till grund för 

deras syn på hur avstämningen bör ske mellan den hållbara utvecklingens tre dimensioner. 

På miljöområdet behandlas följande ämnen: produktnormer, användningen av biocider i det 

belgiska lantbruket, det preliminära utkastet till en federal plan (2003–2005) rörande 

produktpolitiken och miljön, de ekonomiska konsekvenserna av Kyotoprotokollet för Belgien 

och problematiken med klimatförhandlingarna efter 2012. 

När det gäller fattigdom och socialt utanförskap har CRB-CCE och NAR-CNT uttalat sig om 

den andra halvårsrapporten In dialoog (I dialog), som sammanställts av "stödpunkten för 

fattigdomsbekämpning" (Steunpunt tot bestrijding van armoede), otrygghet och socialt 

utanförskap. 

På området rörlighet har man bland annat gjort en undersökning om hur uppgifterna samlas in 

till databasen om pendeltrafiken mellan hemmet och arbetet och om hur arbetsgivarna bidrar till 

att betala priset på årskorten för tåg. 

När det gäller hållbar utveckling har CRB-CCE och NAR-CNT antagit yttranden om 

utvärderingen av politiken för en hållbar utveckling i Belgien, om översynen av den europeiska 

strategin för hållbar utveckling, om kapitlen rörlighet, fattigdom och åldrande i det preliminära 

utkastet till en federal plan för hållbar utveckling 2004–2008 och om planen för genomförandet 

av världstoppmötet i Johannesburg rörande hållbar utveckling. 

I fråga om effektiv energianvändning har CRB-CCE uttalat sig om förslaget till ett EU-direktiv 

rörande effektiv energianvändning vid slutanvändning och energitjänster. För närvarande 

undersöker rådet effektiviteten i energianvändningen i Belgiens bostadssektor. 


– 16 – 

Slutligen uttalade sig Konkurrensnämnden vid CRB-CCE i sitt yttrande av den 4 juli 2005 

positivt om de lagförslag om ändring av lagen om skydd av den ekonomiska konkurrensen som 

måste godkännas till följd av moderniseringen av de europeiska konkurrensbestämmelserna. Det 

framfördes framför allt synpunkter på ansvarsfördelningen och avstämningen mellan 

konkurrensmyndigheterna och de branschvisa regleringsmyndigheterna. 

2.2 Verksamheten inom NAR-CNT för att främja Lissabonstrategin 

2.2.1 Uppföljning av EU-frågor 

NAR-CNT gör också en regelbunden uppföljning av Lissabonstrategin. Det finns därför två 

arbetsgrupper inom Europakommittén som dagligen följer upp arbetet inom 

sysselsättningskommittén, kommittén för social trygghet, rådet för sysselsättning och sociala 

frågor och de europeiska toppmötena. Denna uppföljning sker genom återkommande kontakter 

med de belgiska företrädarna i dessa kommittéer, med företrädarna för ministrarnas kabinett och 

berörda förvaltningar samt med de belgiska företrädarna inom Coreper. Dessa arbetsgrupper 

utgör en flexibel ram för informella utbyten mellan organisationerna och företrädarna för 

förvaltningen och ministrarnas kabinett, framför allt när det handlar om brådskande frågor på 

EU-nivå. 

Det är mot denna bakgrund som rådet i samarbete med berörda ministrar under 2005 anordnade 

två seminarier rörande den kristna fackföreningsrörelsens utredning av pensionssystemet och 

den sociala integrationen. Dessa seminarier gjorde det möjligt för NAR-CNT att informera 

regeringen om sin ståndpunkt rörande den kristna fackföreningsrörelsens utredning i sociala 

frågor och detta redan den 16 juni 2005. Yttrandet i denna fråga kunde utfärdas av rådet på eget 

initiativ tack vare kontakterna med förvaltningen. 

NAR-CNT utfärdade tillsammans med CRB-CCE också yttrande nr 1.527 av den 31 augusti 

2005 om det nationella reformprogrammet, innan detta antogs. 

2.2.2 Genomförandet av politiken i Belgien 

När det gäller NAR-CNT:s konkreta landvinningar bör man framför allt notera följande: 

- NAR-CNT antog nyligen två yttranden rörande de lagar och normer genom vilka den 

solidaritetspakt mellan generationerna som antogs nyligen skall genomföras. Denna pakt, som 

innehåller många bestämmelser med anknytning till Lissabonstrategin, har utarbetats av 

regeringen i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Inom ramen för solidaritetspakten 

kommer arbetsmarknadens parter på olika nivåer att anlitas i så viktiga frågor som anställning 

av ungdomar, ett aktivt åldrande, ständig inlärning i företagen, lönekostnader, sänkningar av de 

sociala avgifterna, omstruktureringar av företag, flexibilitet (arbete i team) eller reformen av 

systemet för pension och förtidspension. NAR-CNT och arbetsmarknadens parter i stort 

kommer i vissa fall att spela en central roll i samband med genomförandet av dessa åtgärder. 

- Arbetsmarknadens parter står i centrum för den nya politiken för hantering av 

omstruktureringar. I förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och regeringen i samband 

med utarbetandet av ett branschavtal för 2005-2006 fastställde man att det skulle ske en 

progressiv utvidgning av tillämpningsområdet för fonden för företagsnedläggningar. 


– 17 – 

Utvidgningen till företag med 10–19 medarbetare har skett genom en lagändring och kommer 

att ske utan att den ekonomiska belastningen på företagen ökar. Utvidgningen trädde i kraft den 

1 juli 2005. Arbetsmarknadens parter har konsulterats i denna fråga och lagen har 

offentliggjorts. Arbetsmarknadens parter har inom ramen för solidaritetspakten uppmanats att 

före slutet av mars 2006 föreslå en ny definition av företag under omstrukturering. För övrigt är 

de nära knutna till stödgrupperna för omskolning av medarbetare som sagts upp till följd av en 

omstrukturering. 

- Den politik som arbetsmarknadens parter för i syfte att få in riskgrupper på arbetsmarknaden 

och till stöd för och aktiv uppföljning av arbetslösa genom att bidra till finansieringen av den 

genom att betala arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadens parter har också farhågor om ökningen 

av de lägsta nettolönerna. 

- NAR-CNT har ingått kollektivavtal nr 84 av den 6 oktober 2004 rörande arbetstagarnas 

deltagande i det europeiska samhället. 

- När det gäller arbetets organisation har förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter 

kunnat ligga till grund för ett mer flexibelt system för övertidsarbete. Genom reformen ökar 

möjligheterna att ackumulera övertidstimmar från 65 till 130 timmar, vilket alltså leder till 

större flexibilitet. 

- Det europeiska ramavtalet om distansarbete införlivades genom kollektivavtal nr 85 av den 

9 november 2005 om distansarbete. Möjligheten att ingå kollektivavtal gör det nämligen möjligt 

för NAR-CNT att direkt införliva europeiska direktiv eller europeiska ramavtal som ingåtts av 

arbetsmarknadens parter i Europa själva. 

- När det gäller kvaliteten på arbetet har NAR-CNT gett ut en broschyr om förebyggande av 

stress. 

- När det handlar om att förena yrkes- och privatliv har NAR-CNT genomfört en utvärdering av 

systemet med arbetstidskonton. 

- När det gäller ständig utbildning av arbetstagarna bekräftade arbetsmarknadsparterna sina 

åtaganden i samband med den nationella sysselsättningskonferensen i oktober 2003. Det handlar 

om följande: 

• Att sätta av 1,9 % av företagens lönemassa till utbildning (bekräftelse av de åtaganden 

som gjordes i de senaste branschavtalen). 

• Att varje år knyta ytterligare 60 000 arbetstagare till en utbildningsinsats i syfte att 

uppnå det europeiska målet, att under ett år, fram till 2010, en av två arbetstagare skall 

ha följt eller erhållit en utbildning. 

• Särskild uppmärksamhet skall ägnas vissa målgrupper. I detta syfte har 

arbetsmarknadsparterna uppmanat branscherna och företagen att sätta av 0,10 % för 

riskgrupper, framför allt äldre arbetstagare, lågkvalificerade, funktionshindrade och 

invandrare. 


– 18 – 

Dessa ökade ansträngningar måste också underlätta tillströmningen i känsliga yrken och leda till 

ett nära samarbete mellan branscher och platsförmedlingar. Under 2004 skulle 10 000 personer 

erbjudas lämplig utbildning. 

NAR-CNT och CRB-CCE färdigställde nyligen det nya mätinstrument som kommer att göra det 

möjligt att utvärdera genomförandet av utbildningsmålen. 

- När det gäller den administrativa förenklingen medverkar NAR-CNT och arbetsmarknadens 

parter i stort genom förvaltningskommittéerna för den sociala tryggheten på nära håll i arbetet 

med att införa de olika formerna av elektronisk deklaration (DmfA, DimonA och DRS). NAR- 

CNT har nyligen också utfärdat ett yttrande med konkreta förslag på hur den sociala 

utvärderingen kan förenklas. 

- Arbetsmarknadens parter har slutligen konsulterats i frågan om förvärvslivets slutskede och 

NAR-CNT har lagt fram sin rapport (nr 66) om finansieringen av den sociala tryggheten. 

_____________ 


– 19 – 

TJECKIEN 

Efter halvtidsöversynen av uppfyllandet av Lissabonstrategins mål har EU beslutat revidera 

strategin. Vid vårtoppmötet i Bryssel i maj 2005 antog EU:s stats- och regeringschefer en ny 

inriktning för Lissabonstrategin. Under den kommande perioden skulle man fokusera på att 

stimulera den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och samtidigt respektera principerna om 

hållbar utveckling. För att göra de enskilda medlemsstaterna mer involverade gjordes också 

ändringar som rörde själva styrningen av Lissabonprocessen. Målet med det nya tillvägagångssättet 

var att medlemsstaterna i högre grad skulle identifiera sig med de prioriteringar som fastställts och 

förbättra sitt genomförande av dem. Till följd av detta uppmanades EU:s medlemsstater att utarbeta 

nationella Lissabonprogram, s.k. nationella reformprogram, och att presentera dessa för Europeiska 

kommissionen och rådet under hösten 2005, närmare bestämt före den 15 oktober 2005. (Tjeckiska 

regeringen antog det nationella reformprogrammet den 14 september 2005 och överlämnade det, 

efter ytterligare förhandlingar, till Europeiska kommissionen den 14 oktober 2005.) 

Det nationella Lissabonprogram som lades fram av Tjeckien är ett politiskt dokument som 

innehåller planerade reformer för att främja tillväxt och sysselsättning under perioden 2005– 

2008 och som avses uppdateras varje år. Tjeckiens nationella Lissabonprogram baserar sig på 

strategin om hållbar utveckling och strategin om ekonomisk tillväxt. I samband med 

utarbetandet av programmet beaktades den planerade uppdateringen av Tjeckiens 

konvergensprogram samt insatserna för att inrätta en nationell strategisk referensram och en 

nationell utvecklingsplan. 

I syfte att uppnå bred enighet om reformprogrammets prioriteringar diskuterades programmet med 

arbetsmarknadens parter och granskades av deputerade kammarens utskott för Europafrågor och av 

senatens behöriga utskott. Tjeckien har nyligen inrättat särskilda mekanismer för att säkerställa en 

optimal samordning mellan sina statliga förvaltningsmyndigheter och andra berörda aktörer då de 

planerade reformerna genomförs. Partnerskapet med berörda aktörer skall fortsätta att utvecklas. I 

Tjeckien avser man att steg för steg involvera den stora allmänheten i debatten. 

Det tjeckiska nationella Lissabonprogrammet är indelat i tre delar (makroekonomi, mikroekonomi 

och sysselsättning) och fokuserar på nyckelåtgärder för att stärka tillväxten och sysselsättningen i 

Tjeckien. För varje enskild åtgärd anges skäl till varför åtgärden i fråga är nödvändig, olika faser för 

genomförandet av den, förväntade effekter samt den tidsplan som fastställts för dess genomförande. 

För åtgärder som innebär ekonomiska konsekvenser anges finansieringskälla, inbegripet möjligheten 

till finansiering genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. 

Tjeckiens viktigaste prioritering på det makroekonomiska området är att fortsätta reformen av sina 

offentliga finanser för att fram till 2008 gradvis minska sitt underskott i de offentliga finanserna till 

en tillåten nivå, dvs. till att inte överstiga gränsvärdet på 3 % av BNP som föreskrivs i 

Maastrichtkriterierna. Samma sak gäller för landets utlandsskuld som inte får överstiga 60 % av 

BNP. Penningpolitiken, som baseras på de inflationsmål som satts upp, skall leda till en svag och 


– 20 – 

stabil prisökning. Tjeckien strävar efter att ansluta sig till euroområdet och torde genom dessa 

reformer kunna uppfylla samtliga Maastrichtkriterier för att få införa euron före 2010. 

En reform av systemet för offentliga utgifter, framför allt obligatoriska utgifter, är en nödvändig 

förutsättning för att konsolidera de offentliga finanserna. För att säkerställa långsiktiga bärkraftiga 

offentliga finanser behöver man, med tanke på de demografiska tendenser som råder i landet, 

genomföra en reform av pensionsförsäkringssystemet och av finansieringen av hälso- och 

sjukvården. Dessutom måste åtgärder vidtas på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. 

Programmen för offentliga utgifter måste också vara inriktade på de prioriterade områden som bidrar 

till att stimulera den ekonomiska tillväxten (infrastruktur, utbildning, forskning, vetenskap och 

innovation samt uppbyggande av en institutionell miljö som främjar företagande). När det gäller 

budgetinkomster kommer arbetet med att ändra skattesatserna att fortsätta. På beskattningsområdet 

kommer den pågående övergången från ett system med direkta skatter till ett system med indirekta 

skatter att fortsätta. Från och med 2006 kommer beskattningen av hushåll med låg inkomst att 

minska, vilket i högre grad skall motivera befolkningen att delta aktivt på arbetsmarknaden. 

På det mikroekonomiska området är de olika reformerna nära förbundna med varandra och 

fokuserar på åtgärder som, genom en hållbar användning av budgetmedlen, skall leda till en förstärkt 

och ökad ekonomisk konkurrenskraft i Tjeckien. De viktigaste reformåtgärderna är de som syftar till 

att skapa en miljö som stimulerar vetenskap, forskning och innovation, inbegripet den kommersiella 

användningen av resultaten av dessa på marknaden, liksom till att skapa en fördelaktig miljö för 

företagare som uppmuntrar till att starta nya företag och att begränsa de administrativa kostnaderna 

för företagare i stort. Andra viktiga åtgärdsområden är modernisering och utveckling av 

transportinfrastruktur, effektiv användning av informations- och kommunikationsteknik, främjande 

av miljövänlig teknik och rationell användning av resurserna. 

I fråga om företagsmiljöns utveckling och konkurrenskraft är de åtgärder som syftar till att minska 

företagares administrativa börda av avgörande betydelse, inte bara för företagens dagliga funktion 

utan också för uppstartandet av dem. För att underlätta start av nya företag skall ett centraliserat 

system med kontor för registrering av företag inrättas som handhar alla, eller åtminstone de flesta, 

frågor som är knutna till start av nya företag, men också till förändringar i ett företags verksamhet.Ett 

viktigt steg i rätt riktning är den omfattande reform av konkurslagstiftningen som skall leda till 

ändrade regler som gynnar bevarande av företag, snarare än försäljning och upplösning av desamma. 

Denna reform syftar också till att förbättra borgenärers skydd och deltagande i konkursförfaranden. 

För att göra Tjeckien till ett mer företagarvänligt land är det också nödvändigt att skapa en modern, 

högeffektiv och produktiv skatteförvaltning som lägger en minimal börda på skattebetalarna och 

som gör det lättare för dem att uppfylla sina skyldigheter. 

För Tjeckien är det för närvarande viktigt att utnyttja och i större utsträckning utveckla den 

vetenskaplig-tekniska potential som finns i landet och framför allt att uppnå en hög nivå av 

innovationskapacitet. Tjeckien skall därför fram till 2008 varje år gradvis öka de offentliga utgifter 

som går till forskning och utveckling. Från 2010 torde de offentliga utgifterna för forskning och 

utveckling således uppgå till 1 % av BNP. Strukturen för offentliga utgifter på området har ändrats 


– 21 – 

och i fortsättningen skall man gynna riktad finansiering (projekt) framför institutionell finansiering. 

För att stärka effekterna av forskning och utveckling på innovationsområdet, skall man öka de 

offentliga utgifter som går till industriell forskning och utveckling och andra innovativa områden. 

En effektiv användning av och en ny inriktning på utgifterna på området forskning och utveckling 

kommer också att underlättas genom de institutionella ändringar som avses att göras i de nuvarande 

bestämmelserna och som innebär att statligt finansierade forsknings- och utvecklingsinstitut övergår 

till att bli offentliga forskningsinstitut. 

Innovation är direkt kopplad till verksamhet inom den privata sektorn och denna sektors nära 

samarbete med forskningsinstitut. Utvecklingen av innovativ verksamhet beror inte bara på 

tillräckligt många uppnådda forsknings-, och utvecklingsresultat, utan också på tillgången till en 

utvecklad innovationsinfrastruktur (vetenskapsparker, företagskuvöser och centrum för 

tekniköverföring och upprättande av lokala produktionssystem), tillräckliga ekonomiska resurser för 

innovativa företag och inte minst till en innovativ personal. Åtgärder kommer att vidtas för att 

underlätta innovativa företags möjligheter till finansiering genom riskkapital och tillgång till nätverk 

av informella investerare, s.k. business angels. 

I syfte att öka konkurrenskraften, men också för att begränsa de miljömässiga konsekvenserna, skall 

Tjeckien uppmuntra näringslivet att minska energi- och råvarukonsumtionen genom en effektiv 

användning av energikällor och genom att utnyttja ny energisnål teknik som kräver betydligt mindre 

råvaror. Man kommer framför allt att satsa på en effektivare energianvändning i industriprocesser, 

utnyttjande av förnybara energikällor, användning av alternativa energikällor inom industrin, 

utveckling av teknik för utnyttjande av kommunalt avfall i energiproduktion samt värmeproduktion 

från biomassa. Tjeckien kommer samtidigt att genomföra de grundläggande principerna i en reform 

för ett skattesystem som respekterar miljön och skall ändra sina skattesatser för att gynna sådana 

beteenden som är minst skadliga för miljön. 

På området transportinfrastruktur avser Tjeckien att fortsätta att bygga upp ett grundläggande nät av 

motorvägar, motortrafikleder och moderna järnvägskorridorer. Arbetet med att modernisera andra 

viktiga järnvägssträckor kommer också att fortsätta. Det är också nödvändigt att förbättra landets 

gränsöverskridande infrastrukturförbindelser. Den del av transportmarknaden som utgörs av 

järnvägstransport skall utökas och kombinerade transporter skall utvecklas. 

För att utveckla informationssamhället ytterligare kommer man i Tjeckien att stödja uppbyggandet 

av en infrastruktur för bredband/höghastighetsinternet som är knutet till utländska nätverk. För att 

säkerställa att informations- och kommunikationsteknik används i stor utsträckning i den offentliga 

sektorn, i små och medelstora företag och i privathushåll är det nödvändigt att aktivt utveckla tjänster 

inom informationssamhället (eGovernment, eProcurement, eHealth, eLearning). 

När det gäller arbetsmarknaden (programdelen sysselsättning) syftar de reformåtgärder som rör 

arbetsmarknadens flexibilitet främst till att skapa en rättslig ram som underlättar flexibela 

arbetsrättsliga relationer, en reducering av indirekta arbetskraftskostnader samt en rörligare 


– 22 – 

arbetskraft. Tjeckien skall anstränga sig att öka friheten i arbetsmarknadslagstiftningen i syfte att 

göra det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att anpassa arbetsorganisation och arbetstider efter 

behov. Detta för att bättre kunna klara konkurrenstrycket. 

För att skapa fördelaktigare villkor för anställning av utbildad och kvalificerad arbetskraft skall man 

reducera arbetsgivarnas höga sociala kostnader. Inom ramen för den planerade sjukförsäkringsreformen 

avser man att fastställa ett tak för socialförsäkringskostnader. Den ändrade lagstiftning som 

för närvarande är under utarbetande kommer att innehålla en övre gräns för beräkningsunderlaget för 

kostnader för socialförsäkring (och sjukförsäkring) för ett kalenderår. 

I Tjeckien kommer man också att främja pendlande mellan hem och arbete och flytt av yrkesmässiga 

skäl. Arbetstagare skall motiveras att pendla till arbetet genom skattelättnader för arbetsgivarna. 

Arbetsmarknadens rörlighet skall också förbättras genom en liberalisering av bostadshyrorna. Dessa 

är i dag statligt kontrollerade i Tjeckien. Målet med de planerade lagstiftningsändringarna är att så 

snart som möjligt få bukt med snedvridningarna av marknaden och att helt avreglera 

hyresmarknaden. 

Vad beträffar integrationen på arbetsmarknaden fokuserar man särskilt på personer som befinner sig 

i början och i slutet av sin yrkeskarriär. 

Reformer på utbildningsområdet kommer att öka kvaliteten på arbetskraften, öka möjligheterna till 

utbildning och ge människor de verktyg de behöver för att anpassa sig till de stora krav som ställs på 

en arbetsmarknad i förändring. Tjeckiens mål är inte bara att öka den del av befolkningen som har en 

högre utbildning, utan ännu mer att skapa en större diversifiering inom utbildningen på högre nivå 

och öka övergångsmöjligheterna mellan olika typer av högre utbildning. Man kommer särskilt att 

satsa på att höja kvaliteten på de olika studieprogrammen och på att i större utsträckning fokusera på 

de utexaminerades möjligheter till inträde på arbetsmarknaden. 

Det är nödvändigt att främja samarbetet mellan arbetsgivare och utbildnings- och 

yrkesutbildningsinstanser. Detta samarbete innebär konkret att arbetsgivare involveras i 

utformningen av utbildnings- och yrkesutbildningsprogram, att specialister inom fackområdet deltar 

i utbildningen, att lärlingsutbildningar organiseras och att studenternas och lärarnas rörlighet främjas 

genom praktikutbyten. Extra finansiellt stöd från framför allt den privata sektorn skall göra det 

möjligt att samordna den verksamhet som bedrivs på universitet, andra typer av institutioner och 

yrkesutbildningsinstanser med regionerna, potentiella arbetsgivare och mottagare av slutresultaten av 

forskning och utveckling. 

Med utgångspunkt i en systematisk strategi för främjande av livslångt lärande skall man förbättra det 

nationella utbildningssystemet genom att fokusera på samarbetet mellan systemen för grund- och 

vidareutbildning. Att främja vidareutbildning på grundskole-, gymnasie- och högre 


– 23 – 

yrkesutbildningsnivå samt på universitet är en integrerad del av konceptet livslångt lärande, särskilt i 

fråga om att utnyttja den infrastruktur och kapacitet som redan finns. 

_____________ 


Processen 

– 24 – 

DANMARK 

Danmarks arbete i samband med Lissabonstrategin samordnas mellan berörda ministerier, 

lokala och regionala myndigheter och berörda intresseorganisationer inom kontaktgruppen för 

Lissabonstrategin (se bifogad översikt över de intresseorganisationer och institutioner som ingår 

i kontaktgruppen). Kontaktgruppen sammanträder för att diskutera och förbereda det danska 

bidraget till bland annat Europeiska rådets vårmöte, där Lissabonstrategin står på dagordningen. 

Kontaktgruppen deltar också i utformningen av Danmarks nationella reformprogram. En 

redaktionsgrupp bestående av finansministeriet, sysselsättningsministeriet, ekonomi- och 

företagsministeriet samt utrikesministeriet, inrättades med ansvar för redigeringsarbetet i 

samband med reformprogrammet. Ett första utkast utarbetades inom respektive ministerium. 

Redaktionsgruppen sammanfattade bidragen till en strukturerad text som översändes för 

diskussion i kontaktgruppen för Lissabonstrategin. Kontaktgruppen sammanträdde och 

diskuterade utkastet och gav både muntliga och skriftliga kommentarer till texten. Utifrån detta 

underlag redigerade redaktionsgruppen reformprogrammet, som därefter översändes för 

diskussion till Folketingets Europautskott. Det slutliga reformprogrammet översändes till 

kommissionen den 26 oktober 2005. I reformprogrammet framhålls i synnerhet sådana 

utmaningar som den åldrande befolkningen, kvaliteten på utbildning, ökad produktivitet och den 

offentliga sektorn. Inför det kommande toppmötet i mars 2006 kommer kontaktgruppen för 

Lissabonstrategin att inbjudas att delta i utformningen av det danska bidraget till toppmötets 

utvärdering av de nationella reformprogrammen och den nylanserade Lissabonstrategin. 

Det centrala budskapet 

Det danska reformprogrammet är fördelat över sex ämnesområden som man bedömer har 

särskild betydelse för den danska reformstrategin. För varje ämne går man igenom den specifika 

danska situationen och de viktigaste utmaningarna i det danska reformarbetet. 

1. Den ekonomiska ramen: Danmark har under flera år konsoliderat de offentliga 

finanserna med resultatet att den danska statsskulden har minskat betydligt. Ett 

överskott i betalningsbalansen har samtidigt medfört att utlandsskulden har sjunkit 

markant. Arbetslösheten är låg och sysselsättningsgraden hög. Den ekonomiska 

politiken – dvs. finans- och strukturpolitiken samt en politik som bygger på en fast 

växelkurs gentemot euron – har bidragit till den gynnsamma utvecklingen. Det skapar 

goda förutsättningar för att möta de utmaningar som landet står inför, dvs. att det blir 

fler äldre och färre i den traditionellt förvärvsaktiva åldern. Den främsta utmaningen 

under kommande år är att upprätthålla en hållbar finanspolitik. För det krävs bland 

annat följande: 1) Att sysselsättningen ökar med ca 50 000–60 000 personer fram till 

2010, vilket motsvarar en ökning av de offentliga finanserna med 1 % av BNP. 2) Att 

tillväxten i de offentliga utgifterna förblir låg med en realtillväxt på 0,5 % om året under 

perioden 2005–2010. Målet är att bevara det strukturella överskottet på i genomsnitt 

0,5 %–1,5 % av BNP fram till 2010 och på så sätt minska statsskulden ytterligare. 


– 25 – 

2. Kunskapssamhället Danmark: För att föra fram Danmark som ett kunskapssamhälle 

inrättades år 2001 ett självständigt ministerium med ansvar för vetenskap, teknologi och 

utveckling. Från 2001 och fram till i dag har man genomfört omfattande reformer både 

av rådgivningsstrukturen inom forskningssektorn och av ledningsfunktionerna vid 

universiteten och övriga forskningsinstitutioner. Målet har varit att främja kvaliteten i 

forskningen, bland annat genom att öka konkurrensen om forskningsanslagen. Vidare 

har man inrättat ett så kallat Globaliseringsråd, som är inriktat på kunskapsområdet. De 

främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att säkerställa en ökning av 

de privata investeringarna i forskning och utveckling och eftersträva bättre samordning 

med den forskning som finansieras med offentliga medel. 2) Att fördubbla antalet 

personer som disputerar. 3) Att höja kvaliteten på grundskolan, bland annat genom 

förbättrad utvärdering och kvalitetsutveckling. 4) Att motivera ungdomar att ta 

studentexamen och sedan studera vidare. 5) Att garantera fortsatta förbättringar av 

ramvillkoren för innovation och företagande. 6) Att fram till år 2010 avsätta 10 

miljarder DKK till ökade insatser inom forskning, innovation, företagande och 

utbildning. 

3. Effektiv konkurrens och inre marknaden: Konkurrensen har förbättrats under senare 

år i Danmark. Antalet branscher med konkurrenssvårigheter har sjunkit med 17 % från 

år 2001 och marknadsregleringen har minskat. De danska nettopriserna ligger dock i 

genomsnitt omkring 5 % högre än i andra EU-länder. Konkurrenslagstiftningen ändras 

ständigt för att främja konkurrensen i så stor utsträckning som möjligt. En 

tvärministeriell arbetsgrupp har undersökt vilka områden som regleras i onödigt stor 

utsträckning, och var man skulle kunna minska den administrativa bördan. De främsta 

utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att stärka konkurrensen ytterligare så 

att antalet branscher med konkurrenssvårigheter halveras före 2010 och de danska 

nettopriserna ligger närmare prisnivåerna i övriga EU-länder. 2) Att förverkliga 

målsättningen att företagens administrativa kostnader skall sänkas och reduceras med 

upp till 25 % år 2010 jämfört med år 2001. 3) Att säkerställa att direktiven om inre 

marknaden genomförs. 4) Att i samarbete med Tyskland etablera en fast förbindelse 

över Femern Bält. 

4. Hållbarhet, miljö och energi: Danmark har kommit långt när det gäller att förbättra 

miljöskyddet till förmån för folkhälsan, konsumentskyddet och naturen. På ett antal 

centrala områden ser det ut som om kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och växande 

miljöbelastningar (exempelvis på energi, avfall och vatten) har brutits. Dock kvarstår ett 

antal miljöproblem som man måste ta itu med. De främsta utmaningarna under 

kommande år omfattar följande: 1) Att säkerställa ekonomisk tillväxt parallellt med 

höjda miljöskyddsnivåer. 2) Att fortsätta att främja effektiva lösningar på miljöproblem, 

särskilt när det gäller klimatförändringar, luftföroreningar, kemikalier, skydd av 

vattenresurser och stärkt naturskydd. Utvecklingen av en miljöeffektiv teknologi bidrar 

till detta. 3) Att säkerställa en minskning av koldioxidutsläppen med 21 % före 2010 

från 1990 års nivåer, i enlighet med EU:s fördelningsavtal enligt Kyoto-protokollet. 


– 26 – 

5. Den danska sysselsättningspolitiken: Den danska arbetsmarknaden befinner sig i ett 

gynnsamt utgångsläge. Danmark har en sysselsättningsnivå som redan ligger något över 

EU:s gemensamma mål. Det beror delvis på det stora antalet kvinnor på 

arbetsmarknaden. Vidare är den danska strukturella arbetslösheten relativt låg, vilket 

bland annat beror på den danska så kallade "flexicurity-modellen" med flexibla 

anställnings- och uppsägningsbestämmelser, ett välutvecklat dagpenningssystem och en 

aktiv arbetsmarknadspolitik som bygger på stränga regler om tillgänglighet, omskolning 

osv. Man har genomdrivit omfattande reformer, i synnerhet för att komma till rätta med 

den strukturella arbetslösheten och få personer med begränsad kompetens att stanna 

kvar på arbetsmarknaden. De främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) 

För att kunna möta den demografiska utvecklingen måste den strukturella 

sysselsättningen öka med 50 000–60 000 personer före 2010. Det är i synnerhet viktigt 

att människor inträder på arbetsmarknaden tidigare och stannar längre och att 

integrationsavtalet förverkligas så att första och kommande generationer invandrares 

deltagande på arbetsmarknaden ökar. 2) Man måste verka för att förbättra arbetstagares 

och företags anpassningsförmåga, bland annat genom förbättrade insatser inom vuxen- 

och fortbildning, så att man kan dra nytta av globaliseringen och den tekniska 

utvecklingen och möta de utmaningar som de ger upphov till. 

6. Förbättringar inom den offentliga sektorn: Under senare år har man fokuserat på 

bättre tjänster till medborgare och företag samt effektiviseringar, bland annat genom 

bättre valmöjligheter. Man har beslutat om en strukturreform (kommunalreform) som 

innebär stora förändringar i den geografiska fördelningen och ansvarsfördelningen. De 

främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att genomföra 

strukturreformen. 2) Att ytterligare utveckla medborgarnas valmöjligheter när det gäller 

tillhandahållande av tjänster och förbättra utnyttjandet av dessa tjänster. 3) 

Genomförande av regeringens moderniseringsprogram, däribland det nya mål- och 

resultatstyrningsbegreppet inom den offentliga förvaltningen. 

Som ett led i den danska reformstrategin har man inrättat två organ, som främst har fått i uppgift 

att utarbeta en analys och konkreta initiativ till hur Danmark bör ta itu med de sociala och 

ekonomiska utmaningar som landet står inför. Det ena organet är Välfärdskommissionen som 

består av oberoende experter, det andra är Globaliseringsrådet som består av representanter för 

fackföreningar och näringslivsorganisationer samt personer från utbildnings- och 

forskningsvärlden och som leds av statsministern. Välfärdskommissionen publicerade sin 

rapport den 7 december 2005 och Globaliseringsrådet förväntas offentliggöra sina resultat i 

början av 2006. Dessa analyser och förslag till initiativ kommer att ingå i regeringens och 

Folketingets samarbete om fortsatta reformer. 

* 

* * 


– 27 – 

MEDLEMMARNA I KONTAKTGRUPPEN FÖR LISSABONSTRATEGIN 

Akademikernes Centralorganisation 

Arbejderbevægelsens Erhvervsråd 

Amtsrådsforeningen 

Dansk Arbejdsgiverforening 

Dansk Handel og Service 

Dansk Industri 

ITEK – Branchefællesskabet for IT, Tele, Elektronik og Kommunikationsvirksomheder 

Dansk Metal 

Dansk Ungdoms fællesråd 

De Samvirkende Invalideorganisationer 

Det Økologiske Råd 

Danmarks Naturfredningsforening 

Funktionærernes og Tjenestemændenes Fællesråd 

Greenpeace 

Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund 

HTS – Handel, Transport og Serviceerhvervene 

Håndværksrådet 

IT-Brancheforeningen 

Kommunernes Landsforening 

Kvindeligt Arbejderforbund 

Landbrugsraadet 

Landorganisationen i Danmark 

Ledernes Hovedorganisation 

Nærings- og Nydelsesmiddelarbejder Forbundet 

NORDEN 

Novo Nordisk 

Sammenslutningen af Landbrugets Arbejdsgiverforening 

Specialarbejder Forbundet i Danmark 

WWF Denmark 

Beskærftigelsesministeriet 

Finansministeriet 

Fødevareministeriet 

Indenrigs- og Sundhedsministeriet 

Integrationsministeriet 

Justitsministeriet 

Miljøministeriet 

Ministeriet for Familie- og Forbrugeranliggender 

Ministeriet for Videnskab, Teknologi og udvikling 

Skatteministeriet 

Socialministeriet 

Statsministeriet 

Transport- og Energiministeriet 


Udenrigsministeriet 

Undervisningsministeriet 

Økonomi- og Erhvervsministeriet 

– 28 – 

_____________ 


– 29 – 

TYSKLAND 

Efter det tyska förbundsdagsvalet den 18:e oktober 2005 bildade Förbundsrepubliken Tyskland 

en ny förbundsregering, i vilken partigrupperna CDU/CSU och SPD har bildat en stor koalition. 

I regeringsförklaringen meddelas att de omfattande reformer som inletts på områdena 

ekonomisk politik, finanspolitik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik samt utbildning, 

forskning och vetenskap, innovation och teknik ytterligare kommer att förstärkas. 

På detta sätt skall den tyska förbundsregeringen förstärka ekonomins konkurrenskraft på den 

globala marknaden, bygga ut de sociala trygghetssystemen både för den arbetande befolkningen 

och för dem som inte längre är yrkesverksamma samt se till att alla medborgare erbjuds samma 

möjligheter. 

Regeringen har för avsikt att minska den för närvarande höga arbetslösheten och det stora 

underskottet i de offentliga finanserna, att på nytt iaktta stabilitets- och tillväxtspakten 

(Maastricht) samt att stödja Lissabonstrategins mål. 

Tyskland har inget ekonomiskt och socialt råd, i motsats till t.ex. Frankrike som har haft ett i 

femtio år. Det har dock i vissa fall i över hundra år funnits ett stort antal organisationer, 

kammare och sammanslutningar för arbetsgivare, arbetstagare, industrin, handel och hantverk, 

jordbruket, fria yrkesutövare, banker, försäkringsbolag och transportföretag inom så gott som 

alla näringslivs- och samhällsområden och inom den privata och offentliga sektorn på såväl 

nationell nivå som i delstaterna, städerna och kommunerna. 

Dessutom finns det icke-statliga organisationer på nästan alla områden inom det civila 

samhället. Vissa av dessa är även företrädda inom EESK. Antalet EESK-ledamöter är dock 

begränsat, varför det till exempel saknas företrädare för organisationer för ungdomar, idrott och 

kultur (konst, musik och teater). Det finns inte någon paraplyorganisation för de icke-statliga 

organisationerna i Tyskland. 

Lissabonstrategin har under de senaste fem åren behandlats av regeringarna på både stats- och 

delstatsnivå samt i förbundsrådets utskott. Näringslivs- och samhällsorganisationer (t.ex. 

arbetsmarknadens parter) har under sammanträden och offentliga evenemang tagit ställning till 

de ambitiösa Lissabonmålen och ibland även uttalat sig mycket kritiskt om dem. Någon klart 

positiv inställning går inte att skönja. 

Vid universiteten och högskolorna har det skrivits examensarbeten och doktorsavhandlingar om 

Lissabonstrategin. Vetenskapliga institut i Tyskland har ingående behandlat Lissabonstrategin 

och offentliggjort arbeten om denna. 

I politiska och närliggande kretsar, t.ex. stiftelser, har Lissabonstrategin sedan den tillkännagavs 

för fem år sedan varit ett viktigt tema och samtalsämne under talrika konferenser samt vid 

offentliga och privata evenemang. 


– 30 – 

Slutsats: Trots att flera olika aktörer i Tyskland har gjort stora ansträngningar i anslutning till 

evenemang som anordnats av arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer, har 

regeringarna och parlamenten inte lyckas förankra Lissabonstrategin på gräsrotsnivå. 

Begreppet är alltför mångtydigt och svårt att förmedla. (En skolelev frågade till exempel om det 

har med fotboll att göra.) Medborgarna har inte tagit det till sig. 

Det är synnerligen viktigt att man förbättrar informationen om dessa alltjämt viktiga frågor på 

alla tänkbara sätt och i alla medier, eftersom det mål som fastställdes under Europeiska rådets 

möte i Lissabon den 23–24 mars 2000 och som går ut på att förstärka Europa fortfarande bör 

eftersträvas. 

_____________ 


– 31 – 

ESTLAND 

1. Nuläget, behov och framtida prioriteringar 

Estlands regering antog den 13 oktober 2005 handlingsplanen för tillväxt och 

sysselsättning 2005–2007 inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin. Detta 

dokument omfattar ett treårigt nationellt reformprogram (NRP) för Estland med en 

översikt av den estländska regeringens huvudprioriteringar för perioden 2005–2007. 

Planen är indelad i tre kapitel som berör den makroekonomiska och den 

mikroekonomiska politiken samt sysselsättningspolitiken. 

Den makroekonomiska politiken 

I planen betonas betydelsen av att säkerställa en stabil makroekonomisk miljö och 

långsiktig hållbarhet i skattepolitiken för att kunna uppnå ekonomisk tillväxt och ökad 

sysselsättning. 

De centrala principerna bakom en stabil makroekonomisk miljö är en balanserad 

statsbudget och en starkare ekonomi i de lokala myndigheterna. Att säkerställa stabiliteten 

innebär också att man måste ta itu med hoten mot en balanserad ekonomisk utveckling 

genom att minska det nuvarande underskottet i bytesbalansen och övervaka den ökade 

utlåningen. Det mål som ställts upp är att uppfylla kriterierna för fullständigt medlemskap 

i den europeiska Ekonomiska och monetära unionen och att införa euron. Därför kommer 

den nuvarande konservativa ekonomiska politiken och budgetpolitiken att föras även 

fortsättningsvis. 

En annan prioritet är den långsiktiga hållbarheten när det gäller finansieringen av 

pensioner och sjukförsäkringssystem. Målet är att mot bakgrund av ändrade demografiska 

förhållanden garantera en tillräcklig ålderspension och ekonomisk trygghet vid sjukdom. 

Att skapa en skattepolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning 

innebär dels att man flyttar skattebördan från inkomstbeskattning till beskattning av 

användningen av naturresurser och nedsmutsning av miljön, dels att man ökar och 

optimerar tilldelningen av budgetresurserna till verksamhet som främjar tillväxt och 

sysselsättning, t.ex. utbildning (i synnerhet yrkesutbildning), FoU, aktiva 

arbetsmarknadsåtgärder och relevant infrastruktur. 

Den mikroekonomiska politiken 

Huvudmålet för den mikroekonomiska politiken är att skapa ett kunskapsbaserat och 

långsiktigt stabilt företagsklimat. Politiken är inriktad på två områden: dels kvaliteten i 

FoU, innovation och långsiktig internationell konkurrenskraft, dels inrättandet av ett 

gynnsamt företagsklimat. 


– 32 – 

FoU spelar en viktig roll när det gäller att öka Estlands internationella konkurrenskraft 

och skapa ett attraktivt klimat för kunskapsintensiva utländska direktinvesteringar. FoUkvaliteten 

skulle förbättras om man ökade FoU-investeringarna, som för närvarande är 

ganska blygsamma. Investeringarna skulle dessutom åtföljas av en ökad 

absorptionsförmåga, och en stark koppling skulle upprättas mellan FoU-verksamheten 

och Estlands socioekonomiska mål. 

Olika konkreta åtgärder, till exempel att tillhandahålla tillräcklig information om 

företagandets olika aspekter, utbyte av goda metoder och tillgång till kapital och 

rådgivning för nybildade företag kommer att stimulera företagandet, som för närvarande 

ligger på en låg nivå. 

En viktig aspekt när det gäller att främja företagande är utvecklingen av ett gynnsamt 

rättsligt regelverk, något som också fastställs i den nationella reformplanen. Därför 

kommer ett system för analys och utvärdering av konsekvenserna av nya 

lagstiftningsförslag som påverkar företagandet att inrättas, samt för bedömning av den 

därtill hörande administrativa bördan. Dessutom kommer redan befintlig lagstiftning som 

påverkar företagandet också att ses över och förenklas. 

Andra huvudbeståndsdelar i arbetet med att skapa ett gott företagsklimat i 

reformprogrammet är utvecklingen av infrastrukturer (omfattande både transporter och 

Internetförbindelser) och en förstärkning av samverkanseffekterna mellan miljöskydd och 

ekonomisk tillväxt. 

Sysselsättningspolitiken 

När det gäller Estlands sysselsättningspolitik fastställs i handlingsplanen tre 

huvudprioriteringar: att förbättra arbetskraftens kvalitet, att öka tillgången på 

arbetskraft och flexibiliteten på arbetsmarknaden samt att modernisera 

arbetsmarknadsrelationerna. 

När det gäller att öka arbetskraftens kvalitet ligger inriktningen i planen på kvalitet, 

flexibilitet och effektivitet i utbildningen. Särskild uppmärksamhet riktas mot 

yrkesutbildningen. Det övergripande målet är att skapa starka kopplingar mellan 

utbildningssystemet och arbetsmarknadens krav. En annan huvudprioritering är att 

vidmakthålla och uppdatera kompetens och kvalifikationer hos dem som redan är ute på 

arbetsmarknaden. Detta kan uppnås genom att man utvecklar kompletterande utbildnings- 

och rådgivningssystem i linje med principerna för livslångt lärande. 

Målet om ökad tillgång på arbetskraft är inriktat mot aktiva arbetsmarknadsåtgärder och 

kompletterande sociala insatser. Aktiva åtgärder för att stärka och diversifiera 

arbetsmarknaden tillsammans med ett lämpligt system för sociala tjänster och förmåner 

ses som den bästa lösningen på de aktuella problemen med strukturbetingad arbetslöshet. 

En reform av arbetsförmedling och arbetsmarknadsåtgärder (framför allt införandet av ett 

system för hanteringen av ärenden och ett arbetssätt som fokuserar på individen) är de 

centrala beståndsdelarna i det nuvarande förändringsarbetet inom 


– 33 – 

arbetsmarknadsområdet. Mer allmänt vidtas olika åtgärder i syfte att reducera den 

förutspådda arbetskraftsminskningen genom att förbättra arbetsvillkoren så att den 

befintliga arbetskraften stannar kvar på arbetsmarknaden. Tillgång till förebyggande 

hälsovård, främjande av en sund livsstil och livsmiljö samt åtgärder för att förebygga 

olyckor på arbetsplatsen är några exempel på viktiga åtgärder för att stödja ett aktivt 

åldrande och upprätthålla arbetstagarnas möjligheter att stanna kvar på arbetsmarknaden. 

En annan stor utmaning som landet står inför är att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden 

och att modernisera arbetsmarknadsrelationerna. I detta syfte föreslås i den nationella 

reformplanen användning av "flexicurity", flexibilitet med trygghet. På senare år har stora 

framsteg gjorts i Estland när det gäller att förbättra tryggheten för arbetstagarna. Man har 

med framgång infört ett arbetslöshetsförsäkringssystem som avsevärt ökat arbetstagarnas 

sociala trygghet om de förlorar sitt arbete. Man har inte varit lika framgångsrik när det 

gäller att öka flexibiliteten i arbetslagstiftningen. I reformprogrammet inriktar man sig 

därför på att se över arbetsgivarnas höga kostnader för friställningar, att besluta om 

bestämmelser för tillfälligt arbete och att främja flexibla arbetsformer. 

2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll i genomförandet av 

Lissabonstrategin 

I Estland är statskansliet den myndighet som är ansvarig för att samordna 

Lissabonprocessen, inklusive utarbetandet av det nationella reformprogrammet. 

Reformprogrammet togs fram i nära samarbete med relevanta ministerier, 

arbetsmarknadsparter, organisationer i det civila samhället och sakkunniga, som alla 

deltog i processen från allra första början. 

Arbetsgruppen för NRP 

Det estniska statskansliet inrättade en arbetsgrupp för att samordna den nationella 

reformplanen som bestod av företrädare för berörda ministerier, statliga institutioner, 

arbetsmarknadsparterna samt organisationer i det civila samhället. Bland företrädda 

organisationer fanns Estlands fackliga centralorganisationer, den estniska 

arbetsgivarföreningen, den estniska handelskammaren, Estniska stadsförbundet och 

Estniska kommunförbundet, rådet för icke-statliga miljöorganisationer samt den estniska 

sammanslutningen av icke vinstdrivande organisationer och stiftelser. Även sakkunniga 

från universitet och forskningsinstitut engagerades. 

För att kunna arbeta mer flexibelt och fokusera på vissa ämnesområden delades 

arbetsgrupperna in i tre branschspecifika undergrupper som samordnades av 

finansministeriet, ekonomi- och kommunikationsministeriet samt socialministeriet, som 

ansvarade för utarbetandet av avsnitten om makroekonomisk politik, mikroekonomisk 

politik respektive sysselsättningspolitik. Var och en av undergrupperna omfattade också 

företrädare för berörda arbetsmarknadsparter och organisationer i det civila samhället. 

Arbetsgruppernas medlemmar kunde bidra till handlingsplanen vid arbetsgruppens och 

undergruppens sammanträden eller genom att lämna in förslag i elektronisk eller skriftlig 

form. Utkast till arbetsplan skickades med jämna mellanrum ut till medlemmarna i 


– 34 – 

arbetsgruppen. Hela arbetsgruppen sammanträdde vid två tillfällen: när arbetet inleddes 

respektive avslutades. Övriga sammanträden hölls i undergrupperna där man diskuterade 

innehåll och struktur i reformprogrammet samt de kommentarer och ståndpunkter som 

inkommit. Regeringen lanserade också en offentlig debatt genom att göra reformplanen 

tillgänglig via Internetportalen “Today I Decide”. Resultaten av ministeriernas och 

arbetsmarknadsparternas debatter och förslag diskuterades och beaktades när så var 

möjligt. 

När det gäller genomförandet av reformprogrammet har regeringen ålagt inrikesministern 

att samordna övervakning, utvärdering och genomförande av handlingsplanen. 

Inrikesministern måste regelbundet lämna genomföranderapporter till regeringen och 

säkerställa att regeringens årliga handlingsplan och ministeriernas årliga arbetsplaner står 

i överensstämmelse med reformprogrammet. Den ministerieövergripande arbetsgrupp 

som bildades för att utarbeta handlingsplanen fortsätter sitt arbete för att säkerställa 

genomförandet och uppdateringen av den samt för att rapportera och utvärdera processens 

resultat. Arbetsgruppens specifika uppgifter kommer att beslutas i samarbete mellan 

ministerierna och inrikesministern. 

Ekonomiska och sociala rådets deltagande 

Arbetet med att utarbeta handlingsplanen visade bland annat på behovet av att mer i detalj 

fastställa ekonomiska och sociala rådets ställning och funktion, särskilt mot bakgrund av 

att rådet som organ inte tog del i diskussionerna om den nationella reformplanen – detta 

trots att rådet enligt stadgarna är det enda ständiga rådgivande organet i förhållande till 

regeringen och att rådet inrättades just med tanke på att främja en trepartsdialog. I 

praktiken har regeringen emellertid inte aktivt delegerat några frågor till rådet, som själv 

har fått ta ansvar för att inleda alla eventuella diskussioner. Det ekonomiska och sociala 

rådets initiativ och förslag har inte alltid legat i linje med regeringens prioriteringar och 

har därför beaktats endast i liten utsträckning. Socialministeriet, som fullt ut erkänner 

vikten av sådana rådgivande organ, har därför tagit initiativ till diskussioner om rådets 

funktion och en förenkling av trepartssamrådet i allmänhet i syfte att öka dess 

genomslagskraft och effektivitet. 

_____________ 


– 35 – 

GREKLAND 

Grekland uppvisar ett sämre resultat när det gäller att uppnå Lissabonmålen än något annat 

EU15-land. Den snabba tillväxten i den grekiska ekonomin under de senaste åren har nästan 

uteslutande ägt rum med anledning av händelser i det förflutna (t.ex. förberedelserna inför OS) 

eller kan hänföras till faktorer som i allt mindre utsträckning bidrar till landets ekonomi (t.ex. 

stöd från strukturfonderna, som kommer att minska under den fjärde 

programplaneringsperioden). Produktionen tycks inte ha tagit fart i Grekland, samtidigt som 

landets konkurrenskraft försämras, även när man ser till landets varu- och tjänsteproduktion där 

Grekland tidigare har haft tydliga konkurrensfördelar. 

Arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande av långsam tillväxt i fråga om nya arbetstillfällen, 

hög långtidsarbetslöshet och en hög grad av odeklarerat arbete. Trots de många olika åtgärder 

som vidtagits för att främja sysselsättningen ligger arbetslösheten fortfarande över genomsnittet 

inom EU. Antalet långtidsarbetslösa ökar, kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är 

fortfarande lågt och ungdomsarbetslösheten är hög. 

Viktiga frågor för den grekiska ekonomin, både på nationell och regional nivå, handlar således 

om vilka villkor som bidrar till en effektiv infrastrukturanvändning, hur produktionspotentialen 

kan förverkligas och hur outnyttjade samhällsresurser kan tas tillvara. Dessa villkor måste 

förverkligas genom att befintlig "hård" infrastruktur kompletteras materiellt och funktionellt, 

framför allt genom "mjuk" infrastruktur och strukturomvandling som bygger på kunskap, 

innovation och modern informationsteknik. 

Lissabonmålen innebär till sin natur att det krävs reformer som underbygger den sociala 

dimensionen som drivkraft för produktivitet och utveckling. Den sociala dialogen och samarbete 

på arbetsmarknaden är viktiga aspekter av denna process. 

Den samsyn som råder bland arbetsmarknadens parter i fråga om vilka åtgärder som krävs för 

att uppnå Lissabonmålen tyder på att Greklands sociala intressegrupper önskar se framsteg och 

att man håller på att hitta en gemensam plattform, även om arbetsmarknadens parter har olika 

syn på hur framsteg kan uppnås, vilket är helt naturligt och ligger i linje med de olika 

uppfattningar som även gäller andra politiska områden. Mot bakgrund av de gemensamma 

ståndpunkter som arbetsmarknadens parter kommit fram till krävs reformer som syftar till 

följande: 

• Uppmuntra till företagsamhet. Detta skapar rikedom och välstånd. 

• Värna om den sociala sammanhållningen, både som ett syfte i sig och som en 

förutsättning för en smidig utveckling. 

• Utveckla en flexibel och effektiv offentlig förvaltning på samtliga nivåer – en offentlig 

förvaltning som underlättar reformer samtidigt som social sammanhållning och jämvikt 

eftersträvas. 

• Förbättra utbildningssystemet så att tjänster kan tillhandahållas som tillgodoser 

kunskapssamhällets och kunskapsekonomins behov. 

• Relatera forskningen till både den regionala och den nationella ekonomins behov. 


– 36 – 

• Skapa en anda av nyfikenhet och kreativitet som innebär att nya idéer och innovationer 

tas tillvara. 

• Reglera förhållandet mellan miljö och produktion. 

• Utforma varje regions ekonomi med hänsyn till behovet att skydda, främja och, så långt 

som möjligt, utnyttja naturliga och kulturella resurser. 

Att skapa en konkurrenskraftig ekonomi som kännetecknas av långsiktighet och har en social 

dimension kräver samarbete. Samtliga politiska åtgärder måste också komplettera varandra. Det 

krävs likaledes en systematisk och konsekvent bevakning av den institutionella utvecklingen 

och dess konsekvenser för den ekonomiska konkurrenskraften, miljön, höjningen av 

arbetskraftens kompetens samt den sociala sammanhållningen. 

Greklands ekonomiska och sociala råd anser att en av dess viktigaste uppgifter är att 

systematiskt bevaka den grekiska ekonomiska utvecklingen och arbetet med att uppnå 

Lissabonmålen. Man har därför inrättat en observationsgrupp för Lissabonsstrategin som en del 

av det ekonomiska och sociala rådets allmänna verksamhet. En nödvändig förutsättning för att 

verksamheten skall nå framgång är det ekonomiska och sociala rådets samarbete med olika 

expertorgan (Sysselsättningsinstitutet/Grekiska allmänna arbetarförbundet, Institutet för studier 

av ekonomi och näringsliv, Panhellenska samarbetsorganisationen för jordbruksorganisationer) 

och med vetenskaplig expertis hos arbetsmarknadens parter, eftersom man på så sätt kan ta 

tillvara de tekniska kunskaper, det vetenskapliga stöd och den konstruktiva dialog som krävs för 

detta initiativ. 

Observationsgruppens arbete fokuserar på att 

a) bevaka och utvärdera olika nationella politiska åtgärder som avser att stärka 

konkurrenskraften, höja arbetskraftens kompetens och förbättra sysselsättningen (i fråga 

om både kvalitet och kvantitet), 

b) bevaka och utvärdera de framsteg som görs när det gäller att uppnå de olika målen, och 

konsekvenserna för konkurrenskraften, arbetskraften och sysselsättningen av att vidta 

ovannämnda politiska åtgärder 

c) fastställa eftersläpningar och brister och presentera förslag till förbättringar, 

d) utarbeta regelbundna rapporter om tendenser i fråga om arbetet med att uppnå 

Lissabonmålen. 

Observationsgruppen har hittills utarbetat tre initiativyttranden: a) om konkurrenskraft och 

sysselsättning, b) om rapporten från högnivågruppen med Wim Kok som ordförande och c) om 

prioriterade områden för 2005 års halvtidsöversyn av Lissabonstrategin. Gruppen har också 

utarbetat ett yttrande om de nationella ramarna för reformer under 2005–2008 med avseende på 

Lissabonstrategin. Under det förberedande arbetet med de nationella ramarna för reformer 

presenterade arbetsmarknadens parter ett antal konkreta politiska åtgärder för regeringens 

expertråd om hur Lissabonmålen kan uppnås. Med syftet att mobilisera arbetsmarknadens parter 

och aktivt involvera det civila samhället i Lissabonstrategin anordnade observationsgruppen ett 


– 37 – 

sammanträde i oktober 2005 på temat "Lissabonstrategin: en nödvändighet eller ett frivilligt 

val?". Observationsgruppen håller för närvarande på att studera vilka konsekvenser som den 

grekiska regeringens åtgärder får för landets konkurrenskraft, sysselsättning och sociala 

sammanhållning. 

_____________ 


– 38 – 

SPANIEN 

1. Genomförandet av Lissabonstrategin i Spanien 

Utvärderingen av Lissabonstrategin i Spanien visar att tydliga framsteg har gjorts på vissa 

områden, t.ex. när det gäller sysselsättningen där Spanien närmar sig EU-genomsnittet och 

minskar klyftan till de länder som har uppvisat bättre resultat. Framstegen har dock inte varit 

tillräckliga för att uppfylla delmålen för 2005. På andra områden har det dock inte ägt rum 

någon i egentlig mening positiv utveckling, och vissa indikatorer är dessutom sämre än vid 

starten 1999. 

Dessa resultat visar tydligt att det behövs fördjupade politiska reformer för att avhjälpa Spaniens 

viktigaste brister när det gäller innovation och utveckling, utbildning, produktivitet, 

integrationspolitik, hållbar utveckling, osv., och för att skapa förutsättningar för att den tillväxt 

som ägt rum under det senaste decenniet skall kunna hålla i sig och nya arbetstillfällen 

genereras. Tabellen i bilagan visar de framsteg som Spanien har gjort i genomförandet av 

Lissabonstrategin i förhållande till resultatindikatorerna och till de viktigaste målen och 

initiativen i det nationella reformprogrammet. 

2. Det organiserade civila samhällets roll – bästa praxis 

I diskussionen om genomförandet av Lissabonstrategin i Spanien får man inte glömma bort den 

sociala dialog som har vuxit fram under senare år. Vi vill särskilt framhålla de viktiga avtal som 

de mest representativa spanska arbetsmarknadsorganisationerna har slutit för att se till att 

kollektivavtalsförhandlingarna bidrar till stärkt konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Detta 

har lett till en starkare ekonomi med bättre förmåga att motstå konjunkturförsvagningar, 

begränsade lönekrav och bibehållen eller ökad sysselsättning (Acuerdo Interconfederal para la 

Negociación Colectiva ["Avtal mellan arbetsmarknadens parter om kollektivförhandlingarna"], 

åren 2002, 2003, 2004 och 2005). I det senaste av dessa avtal anges kriterier för 

inflationskontroll, ökad sysselsättning, större investeringar och stärkt köpkraft för löntagare, 

samt en förbättrad situation för företagen. Det finns även kriterier för sysselsättningsstabilitet 

och fortbildning, samt för kompetensutveckling och förbättrade kvalifikationer. Avtalsparterna 

har förlängt detta avtals giltighet till 2006. 

År 2004 markerade inledningen på ett nytt skede i den sociala dialogen, när regeringen och de 

mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna undertecknade 

"Deklaration om den sociala dialogen 2004: konkurrenskraft, stabil sysselsättning och social 

sammanhållning". Där anges mål och åtaganden för att stärka den ekonomiska tillväxten och 

företagens konkurrenskraft, främja ökad sysselsättning med högre kvalitet, förbättra 

arbetsmarknadsrelationerna och öka den sociala tryggheten. I anslutning till detta har olika 

förhandlingar inletts i ett försök att komma fram till avtal för en reform av arbetsmarknaden, det 

sociala trygghetssystemet och fortbildningen av arbetstagare, förstärkt förebyggande av 

arbetsskador och inrättandet av ett omsorgssystem för vårdbehövande. 


– 39 – 

Nystarten för Lissabonstrategin i Spanien sammanfaller alltså med en öppen process för social 

dialog som påtagligt kan påverka de reformer som syftar till att uppnå EU:s målsättningar. 

Parallellt med detta har arbetsmarknadens parter deltagit i remissarbetet rörande det nationella 

reformprogrammet. 

Dessutom har de mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna, samt 

organisationer som företräder jordbruk, fiskeri, den sociala ekonomin, konsumenter och 

användare, medverkat aktivt i övervakningen och genomförandet av Lissabonstrategin via sitt 

deltagande i det ekonomiska och sociala rådet, vars rådgivande arbete har varit starkt fokuserat 

på Lissabonmålen under senare år. Bedömningarna och förslagen i det ekonomiska och sociala 

rådets olika yttranden och rapporter – särskilt årsrapporten om den socioekonomiska situationen 

och arbetsmarknadsläget i Spanien – har lyft fram problemen med att uppnå Lissabonmålen och 

de framsteg som har gjorts på detta område. Vi vill särskilt nämna följande centrala dokument: 

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 1/2002 om Samrådsdokument om 

Spaniens strategi för hållbar utveckling 

Det ekonomiska och sociala rådets yttrande CES 9/2003 om Femte nationella planen 

för forskning, utveckling och innovation 

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 1/2005 om Ojämvikt på 

arbetsmarknaden och en aktiv sysselsättningspolitik 

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 4/2005 om Förslag till Spaniens tredje 

nationella handlingsplan för social integration 2005-2006 

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 5/2005 om Arbetet med att skapa nya 

företag och dynamik i näringslivet 

Ett mycket tydligt exempel på de mest representativa fackföreningarnas och 

arbetsgivarorganisationernas bidrag till att uppfylla av Lissabonmålen är arbetstagarnas 

fortbildning. På grundval av den sociala dialogen inrättade arbetsmarknadens parter i mars 1992 

ett system för vidareutveckling av fortbildningen av arbetstagare, baserat på en modell för 

gemensam styrning som stöddes av de offentliga myndigheterna. Detta system har kraftigt 

bidragit till en aktiv sysselsättningspolitik, skapat förutsättningar för fortbildning och underlättat 

arbetstagarnas anpassning till förändrade produktionsvillkor. Det har gjort det möjligt för en och 

en halv miljon arbetstagare och hundratusen företag per år att dra nytta av olika 

utbildningsåtgärder. Det leds av en trepartsstiftelse för utbildning på arbetsplatsen 

(Fundación tripartita para la Formación en el Empleo – http://www.fundaciontripartita.org). 

Även andra aktörer är involverade i olika initiativ som syftar till att uppnå Lissabonmålen. Ett 

exempel som skall framhållas på grund av dess betydelse för Spaniens socioekonomiska väv är 

det mycket viktiga arbete som organisationerna inom den sociala ekonomin traditionellt utför 

när det gäller integrationspolitik och social sammanhållningspolitik. 


RESULTATINDIKATORER. MÅL OCH STYRMEDEL INOM DET NATIONELLA REFORMPROGRAMMET 

OMRÅDE BEDÖMNING 

NATIONELLA REFORMPROGRAMMET 

MÅL VIKTIGASTE ÅTGÄRDER 

EKONOMISK 

KONTEXT 

SYSSELSÄTTNING 

Ekonomisk expansionsfas med 

BNP-tillväxt över EU-genomsnittet 

(1999-2004). 

Inflation på medellång sikt (en 

skillnad på 1,3 punkter i förhållande 

till EU-genomsnittet); nedgång i 

utrikessektorn pga. låg 

exportkonkurrenskraft; svag 

arbetsproduktivitet (ligger kvar på 

1990 års nivå). 

Framsteg när det gäller 

sysselsättningsindikatorerna: total 

sysselsättningsgrad: 61,1 %; 

kvinnlig sysselsättningsgrad: 

48,3 %; sysselsättningsgrad för 

arbetstagare äldre än 55 år: 41,3 %. 

Samtliga siffror gäller 2004. 

Sysselsättningsökningen ligger 

under Lissabonmålen från 2005 och 

under EU-genomsnittet, stor andel 

tillfälliga anställningar (32,4 % år 

2004); stor arbetslöshet bland 

kvinnor (15 %) och ungdomar 

(22 %). 

– 40 – 

Huvudmål: BNP per capita skall 

ligga på EU-nivå senast 2010. 

Den offentliga skulden skall minska 

till 34 % av BNP. 

Spaniens position när det gäller 

konkurrensindikatorer skall 

förbättras och närma sig EUgenomsnittet. 

Huvudmål: att uppnå en total 

sysselsättningsgrad på 66 % senast 

2010, och därigenom närma sig EUmålet. 

Öka den kvinnliga 

sysselsättningsgraden till 

genomsnittet i EU-15 (57 %). 

Minska arbetslösheten bland 

ungdomar till genomsnittet i EU-25 

(18,6 %). 

Minska antalet arbetsrelaterade 

olyckor med ca. 15 %. 

Öka antalet nya företag med mer än 

en anställd (med ca. 25 %) 


Reform av budgetstabilitetslagarna, införande av principen om stabilitet 

under hela konjunkturcykeln och krav på att överskott skall skapas under år 

med hög tillväxt. 

Reform av inkomst- och företagsskattesystemen. 

Reform av systemen för finansiering av de autonoma regionerna i syfte att 

skapa ökad självförsörjning, autonomi och rättvisa. 

Åtgärder för att främja pensionssystemets bärkraft och effektivisera 

hälsovårdsutgifterna (strategisk plan för läkemedelspolitiken). 

Åtgärder för att öka ungdomars sysselsättning genom systemet för stöd till 

stabil sysselsättning, och förslag till utbildning, omskolning eller 

sysselsättning rörande alla arbetslösa ungdomar inom sex månader. 

Åtgärder för att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden och minska 

diskrimineringen genom systemet för stöd till stabil sysselsättning; 60 % av 

resurserna för positiv särbehandling skall gå till kvinnor. 

Åtgärder för att stödja en förlängning av arbetslivet. 

Reform av yrkesutbildningsmodellen i syfte att gynna livslångt lärande: 

införande av underordnade sysselsättningsfrämjande yrkesutbildningssystem 

som omfattar yrkesutbildning (arbetslösa) och fortbildning (anställda). 

Modernisering av den offentliga arbetsförmedlingen. 

Plan för att främja företagandet.

MILJÖ 

Ogynnsam utveckling av 

nyckelindikatorerna: År 2003 hade 

Spanien de största utsläppen av 

växthusgaser i EU-25; ekonomins 

energiintensitet fortsätter att öka; 

landet ligger på fjärde plats när det 

gäller vägtransportvolym. 

– 41 – 

Att införa ett övergripande mål för 

att öka energieffektiviteten och 

minska koldioxidutsläppen från 40 % 

till 24 % senast 2010. 

Fortsätta stärka den sociala och 

territoriella sammanhållningen, öka 

effektiviteten i transportsystemen, 

effektivisera vattenanvändningen 

samt förbättra miljöaspekterna och 

resursernas kvalitet. 


Strategisk plan för infrastruktur och transporter: se till att transportsystemen 

bidrar till miljömässig hållbarhet. Detta inbegriper åtgärder för att bygga ut 

järnvägsnätets täckning till 35 km per 1000 km2, förbättra transporternas 

intermodalitet när det gäller person- och godstrafik. 

Programmet AGUA (Actuaciones para la Gestión y Utilización del Agua – 

insatser för förvaltning och användning av vattenresurserna) syftar till att 

förbättra förvaltningen och användningen av vattenresurserna i en strävan 

efter större territoriell sammanhållning. Detta inbegriper åtgärder för att 

optimera vatteninfrastrukturen och öka möjligheterna att återanvända, rena 

och avsalta vatten.

OMRÅDE BEDÖMNING 

FoU, UTBILDNING 

OCH INFORMATIONS- 

SAMHÄLLET 

FoU: Investeringarna 2003 låg på 

ca. 1,1 % av BNP, hälften av EUgenomsnittet 

och långt ifrån 

Lissabonmålen för 2010 (3 % av 

BNP). Otillräcklig tillväxt under 

perioden 1998–2003, p.g.a. 

försenade investeringar i FoU i 

offentlig och privat sektor. 

Utbildning: Resultaten ligger 

under genomsnittet för EU-25 på 

fem referensnivåer, särskilt när det 

gäller ungdomar med högre 

utbildning (61,8 % 2004, 

3,4 punkter lägre än 1999, vilket 

avviker från EU-genomsnittet, 

som uppvisar en ökning med 

1,9 % under samma period); ett 

stort antal elever lämnar skolan för 

tidigt (31,1 %); lågt deltagande i 

fortbildning (5,1 %). 

Informationssamhället: relativt 

låga nivåer vad gäller vissa 

indikatorer (IKT-utgifter – 

1,7 % av BNP; tillgång till 

Internet i hemmen – 34 %, vilket 

skall jämföras med genomsnittet i 

EU-25 som var 43 % år 2004). 

– 42 – 


NATIONELLA REFORMPROGRAMMET 

MÅL VIKTIGASTE ÅTGÄRDER 

Anpassa de offentliga utgifterna i syfte att främja produktiva investeringar i 

fysiskt, tekniskt och mänskligt kapital. 

Att fördubbla FoU-investeringarna 

(2 % av BNP 2010). 

FoU: Femte nationella handlingsplanen för FoU och innovation 2004–2007, 

ett strategiskt inslag i FoU-politiken, syftar till att öka satsningarna på FoU 

Att halvera antalet elever som lämnar och innovation, särskilt inom den offentliga sektorn. 

skolan i förtid (20 % 2008, 15 % Programmet Ingenio 2010 syftar till att få de viktigaste indikatorerna att ligga 

2010). 

i linje med Europa. Olika instrument skall användas: 

Programmet CENIT (Consorcios Estratégicos Nacionales en Investigación 

Närma sig europeisk nivå när det Técnica – strategiska nationella teknikforskningskonsortier): fastställer 

gäller informationssamhället. mekanismer i syfte att främja offentligt-privat samarbete genom strategiska 

nationella teknikforskningskonsortier och genom inrättandet av en 

kapitalfond för främjande av nya teknikföretag, och Torres Quevedoprogrammet 

som främjar rekryteringen av forskare och tekniker. 

Programmet Consolider: syftar till att öka forskningskompetensen. 

Utbildning: Åtgärder för att förbättra utbildningen på alla nivåer, öka 

utbildningens kvalitet och minska misslyckanden i skolan. 

Åtgärder för att öka effektiviteten i användningen av utbildningsresurserna, 

t.ex. programmen för förstärkning, vägledning och stöd i den obligatoriska 

skolan. 

Förslag till ramlag på utbildningsområdet behandlas just nu i parlamentet. 

Utarbetande av lagstiftning för spansk konvergens med det europeiska 

området för högre utbildning. 

Skapande av ett nätverk med integrerade yrkesutbildningscentrum. 

Informationssamhället: Planen Avanz@: syftar till att komma upp på den 

europeiska nivå när det gäller alla indikatorer för informationssamhället.

SOCIAL 

SAMMANHÅLLNING 

Gynnsam utveckling av långtids– 

arbetslösheten (3,5 % av den 

aktiva befolkningen 2004, jämfört 

med 4 % i EU-25), men 

fortfarande otillfreds–ställande när 

det gäller kvinnor (5,3 % 2004, 

jämfört med 4,6 % i EU-25). 

Sysselsättningsindikatorerna visar 

fortfarande starka regionala 

variationer, även om skillnaderna 

mellan olika regioners 

sysselsättningsnivå har minskat 

sedan 1999. 

Spanien har en av de högsta 

befolkningsandelarna som riskerar 

att drabbas av fattigdom (19 % 

2004, oförändrat sedan 1999). 

– 43 – 

Att minska långtidsarbetslösheten. 

Att gynna integrationen i arbetslivet 

av funktionshindrade och av 

samhällsgrupper som riskerar att 

drabbas av socialt utanförskap. 

Att förstärka mekanismerna för 

inkomstomfördelning inom ramen 

för det sociala trygghetssystemet. 

_____________ 


Särskilda utbildningsinsatser för långtidsarbetslösa. 

Åtgärder för att främja integrationen i arbetslivet av funktionshindrade och 

andra individer eller grupper som riskerar att drabbas av socialt utanförskap. 

Fattigdomsbekämpande program inom ramen för de nationella planerna för 

social integration. 

Förslag till lag om personlig autonomi och omsorg om personer i behov av 

vård.

– 44 – 

FRANKRIKE 

Frankrikes ekonomiska och sociala råd ser positivt på att ett interaktivt nätverk har inrättats mellan 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och de nationella ekonomiska och sociala 

råden. I anslutning till arbetet på föreliggande kortfattade bidrag har rådet antagit två yttranden och 

ett meddelande 1 som uppföljning av tidigare arbeten. Ekonomiska och sociala rådet har anordnat 

hearingar, bl.a. en med Maria João Rodrigues, Europeiska kommissionens ansvariga för 

uppföljning av Lissabonstrategin. 

1. Från genomförandet av Lissabonmålen mot det nationella reformprogrammet (NRP) 

Frankrikes ekonomiska och sociala råd konstaterar att Lissabonstrategin i stort har misslyckats. 

Rådet har en rad invändningar – bl.a. av metodologisk art – när det gäller den begränsade 

förteckningen över Lissabonindikatorerna 2 samt i fråga om innebörden av 

klassificeringsgrupperna. Sedan processen lanserades har framstegen överlag varit blygsamma i de 

flesta länder i EU-15. I fråga om Frankrike konstaterar Ekonomiska och sociala rådet följande, i 

jämförelse med genomsnittet i de 25 medlemsstaterna: 

– Frankrike placerade sig relativt väl i fråga om indikatorerna för ekonomiskt läge och 

innovation fram till 2001. Sedan dess har läget försämrats. 

– Frankrike har gått framåt i miljöfrågor. 

– Landet uppvisar varierande resultat när det gäller integrationen av marknaderna och den 

ekonomiska reformen, som fortfarande är det offentligas ansvar. 

– Däremot ligger Frankrike enligt indikatorerna under medeltalet när det gäller 

sammanhållningen och sysselsättningsgraden. 

Nyckelorden för Lissabonstrategin är ”kunskapsekonomi” som en viktig källa till konkurrenskraft, 

”hållbar ekonomisk tillväxt”, ”kvalitativ och kvantitativ förbättring i arbetet” och ”förstärkt social 

sammanhållning”. 

1 La société de la connaissance dans le cadre de la stratégie de Lisbonne (”Kunskapssamhället i samband med 

Lissabonstrategin”; föredragande: Hubert Bouchet), den 26 oktober 2005, Les politiques économiques au service de la 

stratégie de Lisbonne (”Den ekonomiska politiken i Lissabonstrategins tjänst”; föredragande: Henri Feltz), 

den 26 oktober 2005, Contribution du Conseil économique et social au Pacte européen pour la jeunesse (”Ekonomiska och 

sociala rådets bidrag till Europeiska ungdomspakten”; föredragande: Élisabeth Morin, samordnare) den 29 september 2005. 

2 Situation de la France au regard des indicateurs de Lisbonne (”Frankrikes situation med hänsyn till Lissabonindikatorerna”; 

Föredragande: Évelyne Pichenot), den 22 februari 2005. 


– 45 – 

I detta sammanhang önskar Ekonomiska och sociala rådet understryka att det är nödvändigt att 

upprätthålla den ekonomiska, sociala och miljömässiga balansen i den ursprungliga 

Lissabonprocessen och inte endast prioritera den ekonomiska konkurrenskraften. Därför måste den 

ekonomiska politiken inverka på samtliga element i BNP för att garantera social sammanhållning i 

unionen. Särskilt den önskade sysselsättningsökningen i olika åldersklasser måste kopplas till den 

kvalitativa dimensionen i de berörda arbetsförhållandena (anställningsform, arbetets längd, 

lönevillkor). Frankrikes ekonomiska och sociala råd anser att de ökade skillnaderna i inkomst och 

förmögenhet, arbetstillfällen med sämre anställningsvillkor, den höga arbetslöshetsgraden och 

avsaknaden av förebyggande insatser inför följderna av olika former av omvandlingar försvagar 

stora delar av samhället och leder till en viss osäkerhet gällande ekonomisk tillväxt. 

Den bristande samordningen i utarbetandet av strategier för skattemässig och social konkurrens 

bidrar till att förvärra den blockerade situationen. 

Ett reellt samarbete kring ekonomisk politik på EU-nivå är nödvändig för att Lissabonmålen skall 

kunna genomföras samtidigt som befolkningens förväntningar tillgodoses. I detta hänseende är det 

tre frågor som uttrycker de ekonomiska styresformernas problem i Europa och som bör ägnas större 

uppmärksamhet: 

– tillämpningen av en stabilitets- och tillväxtpakt som inte ännu gett något resultat sedan 

översynen, 

– EU:s budget bör vara mer ansvarstagande i syfte att säkerställa det europeiska byggets 

ekonomiska framgång, 

– penningpolitiken i eurozonen bör i högre grad beakta nödvändigheten av att stimulera 

tillväxten och öka sysselsättningen. 

På ett allmännare plan anser Ekonomiska och sociala rådet att det är nödvändigt att göra ytterligare 

ansträngningar för samordning, samarbete och sammanslagning av projekt, särskilt i fråga om 

forskning och utveckling. 

Det uppstår nya utmaningar för individer och sammanslutningar som är aktörer i samhället och i 

kunskapsekonomin. I fråga om individer bör var och en ges förutsättningar att uppskatta lärande 

(kontinuerlig vilja att lära sig mer) i en dynamik där kunskap inhämtas och cirkuleras under hela 

livet. Denna attityd intas i familjen och i skolan (inhämtande av grundläggande kunskaper, 

undanröjande av ojämlikhet och framför allt en utvecklad kunskapstörst och vilja att ta efter). 

Lärandet bör även gälla sammanslutningar som på respektive områden bör uppmanas att underlätta 

spridning och nätbildning i fråga om kunnande och aktörer. 

Det behövs en strategi på lång sikt med hänsyn till globaliseringen samt ett nytt dynamiskt 

sammanhang som samlar offentlig politik och infrastruktur som gynnar kunskapsekonomin. 

Förutsättningarna för detta är följande: 


– 46 – 

– Att nylansera forskningsansträngningarna genom att göra forskningen till ”kategoriskt 

imperativ” såväl på nationell nivå som på EU-nivå. Anslagen för forskning bör höjas till 3 % 

av BNP och stå utanför konjunktursvängningar i budgeten. De strategiska valen bör inriktas på 

europeisk toppforskning. 

– Att bygga upp ett europeiskt och internationellt nätverk av universitet, forskningsinstitut, 

tekniska högskolor och företag. 

– Att ta fram en näringslivsstrategi och införa en europeisk politik för innovation och utveckling 

inom produktionen av varor och tjänster, särskilt genom stöd till nätverk för 

små och medelstora företag (med förebild i Small Business Innovation Research – SBIR) och 

genom att gynna framväxten av nya företag. 

– Att sprida användningen av IT och kommunikationsteknik som stöd till framväxten av ett 

kunskapssamhälle och främja kommissionens initiativ ”i-2010” om det europeiska 

informationssamhället för hållbar tillväxt och sysselsättning. 

– Att påminna massmedierna om deras bildningskall i syfte att öka spridningen av kunskaper och 

upplysa medborgarna om nutida och framtida utmaningar som sammanhänger med detta. 

– Att engagera alla medborgare och alla åldersgrupper i fortbildningen i syfte att säkerställa ett 

kontinuerligt arbetsliv och höja förmågan att bemöta oväntade förändringar genom möjlighet 

till individuella utbildningsledigheter, individuell rätt till fortbildning, certifiering av inhämtad 

kunskap och utvärdering av kunnandet. 

Frankrike har för avsikt att sätta dessa planer i verket genom att stödja sig på olika centrum för 

konkurrenskraft som skall närma företagen, universiteten och lokala beslutsfattare till varandra. 

För att samtliga aktörer skall kunna involveras i arbetet på ökat kunnande måste EU och 

medlemsstaterna fastställa tydliga mål med angivna medel och tidsfrister som tillkännages alla 

berörda på ett klarare sätt. 

Genom lanseringen av den europeiska ungdomspakten avsåg rådet vid sitt vårmöte 2005 att 

bemöta utmaningen att ge unga möjlighet att fullt ut ta del av möjligheterna i Europa genom 

grundutbildning och yrkesutbildning samt genom ökade möjligheter till anställning, livslångt 

lärande, rörlighet, boendeförhållanden och familjeliv. Det är ett unikt tillfälle till engagemang på 

nationell nivå för att göra unga mer medvetna om Europa som ett område med hänsyn till andra 

människor och länder, vilket är grundstenar för en ny humanism. Ekonomiska och sociala rådet 

formulerar förslag kring de tre huvudgrupperna i ungdomspakten: 1) sysselsättning, integration och 

sociala möjligheter, 2) utbildning och rörlighet, samt 3) möjlighet för unga vuxna att förena 

yrkesliv med privatliv och familjeliv. Genom ungdomspakten är detta en möjlighet för varje EUmedborgare 

som samtliga medlemsstater bör arbeta för. 


– 47 – 

2. De ekonomiska och sociala aktörernas nödvändiga engagemang 

Lissabonstrategin måste förankras i medlemsstaterna. Detta mål bör eftersträvas framför allt av 

nationella parlament och Europaparlamentet som hittills visat ointresse för processen, men även av 

de nationella ekonomiska och sociala råden samt organisationerna inom det civila samhället. 

Den makroekonomiska dialog som inleddes vid Europeiska rådets möte i Köln 1999 bör därför 

aktiveras på allvar och bli ett reellt forum för samråd (tidtabell, insyn). De tre oskiljaktiga delarna 

av den makroekonomiska politiken (budget, valutapolitik, löner och intäkter) bör därför profileras 

tydligare för att gynna ekonomisk tillväxt och bättre livskvalitet bland befolkningen. 

I enlighet med sitt yttrande från oktober 2002 3 vill Frankrikes ekonomiska och sociala råd sprida 

sina förslag till de instanser som ansvarar för att formulera Frankrikes ståndpunkt inför 

Europeiska rådets vårmöte. Sedan 2003 har Ekonomiska och sociala rådet samlat de viktigaste 

frågorna i en årlig rapport 4 , vilket gör det lättare för enheterna vid premiärministerns kansli att ta 

fasta på rådets synpunkter. 

Den metod för involvering av det civila samhället i utarbetandet av nationella reformprogram som 

förespråkats av Frankrikes ekonomiska och sociala råd öppnar intressanta möjligheter för 

demokratiskt deltagande, men de korta tidsfristerna har begränsat möjligheterna på kort sikt. 

Samrådsorganet för europeiska och internationella frågor har sammanträtt och dess synpunkter 

kommer att läggas som bilaga till Frankrikes nationella reformprogram. Ett samråd med 

Ekonomiska och sociala rådet med anledning av programmet är under utredning. Rådet har yttrat 

sig om huvudaspekterna i Lissabonstrategin och är redo att framöver delta i processen och bidra 

med sina egna synpunkter. Genomförandet av den nationella reformplanen och framtida justeringar 

av denna bör vara föremål för regelbundet och djupgående samråd för att i tillräcklig mån involvera 

det civila samhället. 5 

3 Quelles compétences sociales, quels acteurs dans une Union européenne élargie? (”Vilken är den sociala kompetensen och 

vilka är aktörerna i ett utvidgat EU?”; Föredragande: Évelyne Pichenot). 

4 Processus de Lisbonne: communication du Bureau à partir des avis du Conseil économique et social en préparation du 

Sommet de printemps 2005 (”Lissabonprocessen: presidiets meddelande på basis av Ekonomiska och sociala rådets yttrande 

inför vårtoppmötet 2005”; samordnare: Alain Deleu på uppdrag av EU-delegationen), den 12 oktober 2004, Processus de 

Lisbonne: communication du Bureau à partir des avis du Conseil économique et social en préparation du Sommet de 

printemps 2004 (”Lissabonprocessen: presidiets meddelande på basis av Ekonomiska och sociala rådets yttrande inför 

vårtoppmötet 2004”; samordnare: Alain Deleu för EU-delegationen), den 18 november 2003. 

5 Efter detta yttrande översände regeringen officiellt en begäran om yttrande till Ekonomiska och sociala rådet om 

genomförandet och uppföljningen av det nationella reformprogrammet över hela tillämpningsperioden, vilket är ett uttryck 

för erkänsla för det civila samhällets roll i Lissabonstrategin. 


– 48 – 

Ledamöterna i Frankrikes ekonomiska och sociala råd har varierande syn på Lissabonstrategin. 

Den tveksamhet och de orosmoment som EU-medborgarna känner visar på nödvändigheten att 

beakta medborgarnas befogade strävanden och att anordna en demokratisk debatt om målen. De 

ekonomiska och sociala råden i medlemsstaterna samt 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén spelar en avgörande roll när det gäller att i så 

omfattande mån som möjligt knyta det civila samhället till Lissabonmålen och till utvärderingen av 

strategin. Det är nödvändigt att göra Lissabonstrategin mer lättförståelig och trovärdig, vilket kunde 

bidra till större förståelse och mer engagemang bland olika aktörer. 

De regionala ekonomiska och sociala råden i Frankrikes europeiska och utomeuropeiska regioner 

intar en särskild ställning när det gäller att föra diskussionerna så nära medborgarna som möjligt. 

Därför förstärks samarbetet mellan de regionala ekonomiska och sociala råden och deras nationella 

motsvarighet: för andra året i rad har ett ”Nationellt konvent för ekonomiska och sociala råd” 

anordnats i närvaro av premiärministern och EESK:s ordförande. Temat för konventet var aktuellt 

för EESK: ”Vilken ställning har det organiserade civila samhället i offentligt beslutsfattande?”. 

Genom att i högre grad anordna föregripande debatter om samhällsfrågor, genom att anordna 

konferenser och inrätta arbetsgrupper i känsliga frågor och genom att förstärka sin 

reaktionsförmåga strävar Ekonomiska och sociala rådet efter att förankra sin roll i det civila 

samhällslivet. Rådet kan ge impulser och bidrag till allmän debatt, sprida denna och dra slutsatser 

av den med allas bästa för ögonen. Detta är en av de viktigaste uppgifterna för Ekonomiska och 

sociala rådet, särskilt som det är nödvändigt att snarast engagera alla – särskilt unga – i ett 

gemensamt nationellt och europeiskt projekt. 

_____________ 


– 49 – 

IRLAND 

1. Genomförandet av Lissabonstrategin på nationell nivå 

Översikt 

När det gäller nyckelmålsättningarna i Lissabonstrategin har den irländska ekonomin uppnått 

tillfredsställande resultat med hög tillväxt inom både ekonomi och sysselsättning. År 2005 var 

sysselsättningsnivån något högre än interimsmålet i Lissabonstrategin på 67 % för 2005. 

Sysselsättningsgraden för kvinnor i Irland 2005 (andra halvåret) var 58 %, dvs. 1 % högre än 

Lissabonmålet på 57 %. 

De offentliga finanserna i Irland har förvaltats i enlighet med kravet i Stabilitets- och tillväxtpakten 

på att vara nära nog i balans eller uppvisa ett överskott. De offentliga finanserna förefaller ligga 

relativt väl till när det gäller de långsiktiga kraven på hållbarhet. Faktorer som ligger till grund för 

hållbara finanser är bland annat en låg skuldbörda och ackumulering av reserver som kan användas 

för att täcka en del av de framtida pensionskostnaderna. 

Även om Irland har uppnått goda resultat när det gäller de makroekonomiska kraven i 

Lissabonstrategin medför strategin ett antal stora strukturella utmaningar för landet. Vi ska nu 

övergå till att diskutera ett antal centrala utmaningar: 

Strukturella utmaningar 

Innovation och kunskapsekonomin: Kunskapsintensiva företag spelar en betydande roll för den 

irländska ekonomin, till stor del på grund av utländska direktinvesteringar. Irlands utgifter för FoU 

under 2005 (1,6 % av BNP) låg långt under Lissabonmålet på 3 % av BNP 2010. De offentliga 

investeringarna i FoU har ökat betydligt i Irland med särskild inriktning på forskning inom 

informations- och kommunikationsteknologi och bioteknologi. Det irländska ekonomiska och 

sociala rådet (NESC) hävdar att det nu finns behov av att fördjupa och vidga 

innovationsperspektivet. Det skulle bland annat innebära att man verkar för att stärka banden 

mellan forskningsinstitut och företag inom ekonomin, ökar investeringarna i tillämpad forskning 

och inrättar institutionella instrument för att främja utbildning på högskolenivå. 

Säkerställa en rättvis arbetsmarknad som står öppen för arbetssökande och missgynnade personer: 

Arbetslösheten i Irland har sjunkit markant och är nu lägst i EU. Beroendet av välfärdsstöd har 

dock inte sjunkit på motsvarande sätt bland personer i arbetsför ålder. Antalet personer som 

ansöker om bidrag för ensamstående föräldrar eller sjuk- eller invaliditetspenning har ökat 

betydligt. Ett antal initiativ har tagits för att öka deltagandet på arbetsmarknaden bland 

missgynnade grupper, men det irländska ekonomiska och sociala rådet har efterlyst mer radikala 

och genomgripande reformer för att skynda på framstegen på området. 

Livslångt lärande och fortbildning: Irland har gjort stora framsteg på detta område. Man har bland 

annat inrättat nationella ramar för kvalifikationer, ett innovativt system av utbildningsnätverk och 


– 50 – 

stärkt stöd till fortbildning för personer som får arbetslöshetsunderstöd. Det är viktigt att man 

bygger vidare på dessa initiativ så att Irland utvecklar ett effektivt system för vuxenutbildning och 

fortbildning. Det irländska ekonomiska och sociala rådet har förespråkat större ekonomiskt stöd till 

den förvärvsarbetande delen av befolkningen för att göra det möjligt för människor att investera i 

utbildning och vidareutbildning med särskild fokus på lågutbildade och personer som är i riskzonen 

att förlora sina arbeten. 

En hållbar miljö: Irlands miljö är generellt sett tillfredsställande, men den starka ekonomiska 

tillväxten har skapat stora påfrestningar för miljön. De miljömässiga utmaningar som Irland står 

inför i dag omfattar följande: Att begränsa luftföroreningsutsläpp från transporter, och 

energiproduktion, minska vattenföroreningar, utveckla ett omfattande avfallshanteringssystem, 

uppföra hållbar högkvalitativ bebyggelse i både städer och på landsbygd, förbättra skyddet av 

naturområden och förbättra tillgången till den naturliga miljön. 

2. Arbetsmarknadsparternas roll 

NESC:s rapport om Lissabonstrategin 

Det irländska ekonomiska och sociala rådet kommer att slutföra en rapport om Lissabonstrategin 

inom kort. Syftet har varit att undersöka den öppna samordningsmetoden och hur den har fungerat 

i samspelet med Irlands nationella sociala partnerskapssystem. Vidare har man undersökt 

effekterna av den öppna samordningsmetoden på två politikområden: utbildning och barnomsorg. 

Inom båda dessa områden står Irland inför omvälvande politiska utmaningar som kräver att 

regeringen och arbetsmarknadens parter antar en problemlösningsstrategi. I rapporten undersöks i 

vilken utsträckning den öppna samordningsmetoden har bidragit till antagandet av en 

problemlösningsstrategi. 

Nationella reformpartnerskap 

I slutsatserna från vårmötet 2004 uppmanade Europeiska rådet medlemsstaterna att upprätta 

reformpartnerskap med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationella traditioner och praxis. 

Vid plenarmötet i april 2004 beslutade man att den sociala partnerskapsprocessen kunde fungera 

som modell för Irlands nationella reformpartnerskap. Arbetsmarknadsparterna har rådfrågats om 

översynen av Lissabonstrategin och utformningen av det nationella reformpartnerskapet. 

Omedelbara utmaningar för arbetsmarknadens parter 

Den omedelbara utmaningen för den irländska regeringen och arbetsmarknadens parter är att 

förhandla fram ett nytt nationellt avtal om löneutvecklingen, den makroekonomiska politiken och 

prioriteringar för en strukturreform som tar hänsyn till de villkor som gäller i nuläget. 

Förhandlingar beräknas officiellt inledas inom kort och kommer som vid tidigare tillfällen att utgå 

från det irländska ekonomiska och sociala rådets treåriga strategiska översyn, som offentliggörs i 

början på december. 

_____________ 


Bakgrund 

– 51 – 

ITALIEN 

Det italienska rådet för ekonomi och arbetsmarknad (CNEL) vill först och främst understryka det 

nära sambandet mellan å ena sidan den nationella och europeiska politiken för att återlansera 

Lissabonstrategin och å andra sidan resultatet av de pågående förhandlingarna om 

gemenskapsbudgeten och budgetplanen. 

Det krävs en tydlig linje i fråga om gemenskapsbudgeten och budgetplanen, som bör godkännas 

snarast möjligt, nämligen ett upprätthållande av det aktuella taket för egna medel och en mer 

balanserad fördelning mellan utgiftsposterna. 

Om inte tillräckliga medel anslås i linje med den valda strategin att återlansera 

Lissabondagordningen kommer det konkreta genomförandet av denna dagordning inte att kunna 

äga rum. 

Den italienska planen (presentation) 

Den 14 oktober 2005 antog den italienska regeringen inom ramen för den tidsgräns som fastslagits 

på gemenskapsnivå en plan för innovation, tillväxt och sysselsättning. 

Med utgångspunkt i de 24 riktlinjer som fastställts på gemenskapsnivå för återlanserandet av 

Lissabonstrategin fastslås i planen fem prioriterade mål: 

• Utöka valmöjlgiheterna för medborgare och företag. 

• Stimulera vetenskaplig forskning och teknisk innovation. 

• Öka satsningarna på utbildning av humankapital samt sprida satsningarna till hela 

befolkningen, särskilt de unga. 

• Anpassa den materiella och immateriella infrastrukturen. 

• Skydda miljön. 

I planen (som här endast refereras i korthet) föreslås två typer av åtgärder: 

1. Åtgärder med allmän giltighet för hela det ekonomiska systemet. 

2. Särskilda projekt med inriktning mot produktivitet och konkurrenskraft i den 

italienska ekonomin. 


Bedömning av några punkter 

– 52 – 

De största arbetsmarknadsorganisationerna (för både arbetsgivare och arbetstagare) instämmer i 

behovet av att hålla fast vid Lissabonstrategins mål som anses vara den enda strategi som på nytt 

kan skapa tillväxt och sysselsättning i den europeiska ekonomin. 

I samband med halvtidsöversynen av Lissabonpolitiken kom man överens om att fastställa 

nationella reformplaner i syfte att föra ned de åtaganden som beslutats på gemenskapsnivå till de 

enskilda medlemsstaterna, en övergång från europeisk nivå till nationell nivå som skulle göra det 

möjligt att ta hänsyn till varje lands särart. 

För Italiens del är det viktigast att ta hänsyn till behovet av att komplettera 

näringslivsutvecklingen med åtgärder som skall främja sektorer i svårigheter, med hänsyn till de 

berörda företagens storlek och betydelse, i syfte att öka kvaliteten i produktionen och arbetet. 

Bland Lissabonstrategins allmänna mål understryker arbetsmarknadsparterna följande: 

1. Vikten av att öka de offentliga satsningarna på forskning och utveckling och att i 

samband med detta garantera jämvikten mellan grundforskning och tillämpad forskning. 

Större privata investeringar bör stimuleras och stöd bör ges framför allt till FoU på 

områden av intresse för små och medelstora företag, som utgör ryggraden i vårt 

produktionssystem. 

Teknisk förnyelse och en höjning av kunskapsnivån bör också stödjas genom lämpliga 

skatteincitament och en gemenskapsram som främjar nätverk för samarbete mellan 

forskare, företag och offentliga myndigheter. 

2. Konkurrensen bör utvecklas och marknaden liberaliseras för att underlätta rörligheten 

för varor, tjänster och produktionsfaktorer. I synnerhet bör man grundligt reformera sådana 

nationella normer som är protektionistiska och korporativa. 

3. Vissa av de avtal som arbetsmarknadsparterna har skrivit under bör gälla fullt ut och 

aktualiseras, t.ex.: 

a) Det avtal som undertecknades 2003 om utveckling, sysselsättning och 

konkurrenskraft i det nationella ekonomiska systemet: prioritering av 

politiken för forskning, utbildning, infrastruktur och politiken för södra 

Italien. 

b) Det gemensamma dokumentet "Projekt södra Italien. Ekonomiska aktörer och 

arbetsmarknadsaktörer som arbetar för en utveckling av södra Italien", som 

undertecknades 2004. 


Resurser 

– 53 – 

Genom utarbetandet och framläggandet av planen för innovation, tillväxt och sysselsättning står 

Italien inför kravet på att genomföra planen, med de svårigheter av politisk och ekonomisk art 

som detta innebär. 

CNEL hävdar, liksom de viktigaste arbetsmarknadsorganisationerna, att en del av de resurser som 

krävs för genomförandet av projektet (13 miljarder euro, varav 3 miljarder 2006) bör skapas 

genom överlåtande av statlig verksamhet och försäljning av statliga fastigheter. 

Samtliga resurser som ställts till förfogande för planen (cirka 46 miljarder euro) är för övrigt redan 

inräknade i den anslagstilldelning som gjorts för budgetåret 2005 och i den som planerats för 

treårsperioden 

2006–2008. 

Det rör sig alltså om anslag som redan tidigare gjorts tillgängliga för politiken inom sektorn, 

anslag som ofta bedöms som otillräckliga i samtal med arbetsmarknadsparterna. 

Arbetsmarknadsparternas deltagande 

De viktigaste italienska arbetsmarknadsorganisationernas bedömningar skiljer sig åt i denna fråga. 

Fackförbunden understryker å sin sida att diskussionerna i samband med utarbetandet av planen 

endast innebar möjligheter att uttrycka allmänna principiella ståndpunkter, inte åsikter om 

sakförhållanden. Mötena innebar snarare information eller rådfrågning, inte partnerskap 

eller samråd i egentlig mening. 

Å andra sidan ger den största arbetsgivarorganisationen (Confindustria) en positiv åsikt om 

metoden för utarbetandet av planen, och man hävdar att arbetsmarknadsparterna verkligen 

kunde delta. Confindustria menar också att många av de ståndpunkter som framfördes till 

regeringen har beaktats och infogats i planen. 

Det italienska rådet för ekonomi och arbetsmarknad måste för sin del påpeka att rådet inte 

engagerades i utarbetandet av den italienska planen. 

CNEL kommer att möta Italiens minister för Europafrågor, som ansvarar för att bevaka 

genomförandet av Lissabonpolitiken, i samband med en konferens den 7 februari 2006. 

CNEL hoppas emellertid att det arbete som utförs gemensamt av EESK och medlemsländernas 

nationella ekonomiska och sociala råd i fråga om Lissabonstrategin skall kunna stärka de 

ekonomiska och sociala aktörernas roll, och det civila samhällets roll i allmänhet. 

Detta är helt nödvändigt för att kunna genomföra en politik som har ambitionen att förena 

ekonomisk tillväxt och social sammanhållning. 

_____________ 


1. Genomförandet av Lissabonstrategin 

– 54 – 

CYPERN 

I Cypern antogs ett nationellt Lissabonprogram i oktober 2005 i syfte att uppnå målen i 

Lissabonstrategin. Programmet utarbetades i enlighet med beslutet vid Europeiska rådets möte i 

mars 2005 och beaktar fullt ut EU:s paket med integrerade riktlinjer (De allmänna riktlinjerna för 

den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna). I programmet anges tydligt 

prioriteringarna för Cypern. I programmet finns en analys av den aktuella situationen på varje 

prioriterat område, en kartläggning av utmaningar och politiska prioriteringar för de olika 

områdena samt en överblick över vilka politiska initiativ eller åtgärder som har antagits eller är på 

gång för de olika utmaningarna och prioriterade områdena, och vilka som bör antas eller där ett 

antagande är planerat. 

Vi anser att programmet faktiskt tar upp de viktigaste utmaningarna som Cypern står inför och att 

det om det genomförs på ett riktigt sätt kommer att stärka Cyperns ekonomi, öka konkurrenskraften 

och skapa fler arbetstillfällen. Cypern kommer genom programmet också att på bästa sätt kunna 

bidra till att uppnå Lissabonmålen. 

Det nationella Lissabonprogrammet består av följande tre delar: makronivån, mikronivån och 

sysselsättningen, och i en bilaga ges upplysningar om hur Sammanhållningsfonden och 

strukturfonderna används för att uppnå Lissabonmålen. De viktigaste utmaningarna och 

prioriteringarna för Cypern anges i programmet, och de är följande: att skapa hållbara offentliga 

finanser, att diversifiera ekonomin så att andelen verksamhet med högt mervärde ökar, att främja 

FoU och innovation och underlätta spridningen av IKT, att genomföra strukturreformer i syfte att 

öka konkurrensen och förbättra det generella affärsklimatet, att bygga ut och modernisera den 

grundläggande infrastrukturen, att säkerställa ett hållbart miljöutnyttjande, att få till stånd en 

avsevärd ökning av tillgången på arbetskraft, att göra arbetsmarknaden mer flexibel, att utveckla 

humankapitalet ytterligare och att fortsätta förbättra villkoren för den sociala sammanhållningen. 

Av högsta prioritet för Cypern är givetvis sunda offentliga finanser. Som alla vet ingår det 

cypriotiska pundet sedan april 2005 i ERM2 och vårt land förväntas gå med i eurozonen den 1 

januari 2008. Det är därför ytterst viktigt att uppfylla och hålla fast vid Maastrichtkriterierna. Det 

finns givetvis en mängd andra skäl för en budgetsanering, t.ex. upprätthållande av en 

makroekonomisk stabilitet, ökad tillväxt och en allt äldre befolkning. Även om framsteg har gjorts 

på detta område under de senaste åren, måste ytterligare insatser göras om vi vill komma till rätta 

med situationen och bibehålla sunda offentliga finanser. De initiativ och åtgärder som anges i det 

nationella Lissabonprogrammet måste genomföras fullt ut utan ökade skatter (något som betonas i 

programmet). 

Ett annat högprioriterat område där mycket återstår att göra är FoU och innovation. Cypern ligger 

efter på detta område. Utgifterna för FoU i Cypern är omkring 20 % av EU-genomsnittet. Med 


– 55 – 

tanke på EU:s mål att öka den genomsnittliga satsningen på FoU med 50 % är situationen i Cypern 

nedslående. Vi stöder därför fullt ut de initiativ och åtgärder som föreslås i programmet, särskilt de 

som syftar till att öka den privata sektorns engagemang i FoU. Lika viktigt för oss är de åtgärder 

som föreslås för att underlätta alla former av innovation och särskilt de som syftar till att öka 

företagens innovationskapacitet och att skapa en innovationskultur. 

Också när det gäller IKT ställer vi oss bakom alla de politiska prioriteringar som anges i 

programmet och de åtgärder som skall genomföras, särskilt på områdena e-förvaltning, 

e-företag, e-hälsovård samt utbud av bredband och nätverk. Vi har inte råd med fler förseningar på 

dessa områden och åtgärder måste vidtas omedelbart, eftersom Cypern ligger efter övriga EUländer. 

Det är också mycket viktigt att vi fortsätter att förbättra konkurrensvillkoren och det allmänna 

företagsklimatet, vilket bl.a. kan innebära att den offentliga sektorn blir mer effektiv, att 

administrativa och rättsliga bördor reduceras (t.ex. genom systematiska konsekvensbedömningar av 

gällande och ny lagstiftning), att den inre marknaden fördjupas, att företagandet främjas och att de 

små och medelstora företagens tillgång till finansiering förbättras. 

Vi stöder också de åtgärder som rör a) behovet av att diversifiera ekonomin för att skapa 

förutsättningar för produktion av varor och tjänster med högt mervärde som bland annat skulle 

dämpa vår ekonomis alltför stora beroende av turismen, b) behovet av att bygga ut och renovera 

den grundläggande infrastrukturen (särskilt hamnar och flygplatser, med tanke på Cyperns strävan 

att ansluta sig till Schengen) och c) behovet av att säkerställa miljömässig hållbarhet (särskilt för att 

skapa hållbar förvaltning av resurser och av avfall, minska utsläppen av växthusgaser och främja 

energibesparingar och förnybar energi). 

När det gäller sysselsättningsproblemen framhålls med rätta i det nationella Lissabonprogrammet 

att utbudet av arbetskraft måste öka för att arbetsmarknaden skall bli mer flexibel, de mänskliga 

resurserna utvecklas ytterligare och betingelserna för social sammanhållning förbättras. 

Bristen på arbetskraft utmärker den cypriotiska arbetsmarknaden, och den allt äldre befolkningen är 

också ett problem som måste angripas. Vi ställer oss därför bakom prioriteringarna i programmet, 

nämligen att kvinnor och äldre i högre grad måste delta på arbetsmarknaden och att 

sysselsättningsmöjligheter måste skapas för ungdomar och arbetslösa. Vi instämmer också i att 

ojämlikheten mellan könen måste minskas, och särskilt löneklyftan. 

Flexibilitet på arbetsmarknaden är dessutom mycket viktig för våra ansträngningar att öka 

konkurrenskraften. De inslag i programmet som rör offentlig arbetsförmedling, främjande av 

flexibla anställningsformer och fortlöpande utvärdering av ekonomins arbetsmarknadsbehov är 

också några steg som går i rätt riktning. 

Lika viktigt för satsningarna på att öka konkurrenskraften och sysselsättningen är utvecklingen av 

de mänskliga resurserna. Här är läget riktigt tillfredsställande, men det finns dock svagare områden 

som behandlas i det nationella Lissabonprogrammet. Bland annat gäller detta lärlingssystemet, 


– 56 – 

förbättring av utbildningssystemets kvalitet (t.ex. genom att införa modern teknik i utbildningen), 

fortlöpande kompetensutveckling för att uppfylla kraven på arbetsmarknaden och utformning av en 

övergripande strategi för livslångt lärande. 

Avslutningsvis utgör förbättrade förutsättningar för social sammanhållning en prioritering, eller 

utmaning, som inrymmer både en social och en ekonomisk dimension. Vi stöder därför de åtgärder 

i programmet som främst är till för att hjälpa missgynnade och svagare grupper 

(t.ex. socialbidragstagare, funktionshindrade, äldre och fattiga) att (på nytt) komma ut på 

arbetsmarknaden. 

2. Det organiserade civila samhällets roll – bästa praxis 

Arbetsmarknadens parter, olika ekonomiska aktörer och politiska partier rådfrågades ingående av 

regeringen när Cyperns nationella Lissabonprogram utarbetades. Alla gavs möjlighet att lägga fram 

sina åsikter och synpunkter om programmets utformning och innehåll, och deras skriftliga bidrag 

publicerades på finansministeriets hemsida, eftersom ministeriet hade det övergripande ansvaret för 

utarbetandet av det nationella programmet. De viktigaste arbetsmarknadsparterna bjöds också in till 

ett möte den 25 juli 2005 med en grupp EU-tjänstemän som besökte Cypern just i syfte att 

diskutera förberedelserna för Cyperns nationella Lissabonprogram med de nationella 

myndigheterna och arbetsmarknadens parter. Vid detta möte diskuterades olika åsikter och idéer på 

ett mycket ändamålsenligt och konstruktivt sätt. 

Utkastet till Lissabonprogram låg färdigt i mitten av september 2005 och diskuterades med 

arbetsmarknadens parter och andra intressegrupper. Slutversionen lades fram för och godkändes av 

ministerrådet i oktober 2005. 

Vi anser att rådfrågningsprocessen var ändamålsenlig och konstruktiv, och att den gav företrädarna 

för det civila samhället möjlighet att fullt ut medverka i och bidra till utarbetandet av det nationella 

Lissabonprogrammet. 

Vi välkomnar att många av de ståndpunkter och åsikter som framfördes av arbetsmarknadens 

parter, ekonomiska aktörer och andra representativa grupper beaktades av regeringen när den 

utarbetade det nationella programmet, och att de har inkluderats i programmet. 

Regeringen har lovat att den när programmet publiceras skall uppmana alla intressenter att komma 

med förslag om ett effektivt system för övervakning av genomförandet av programmet, men detta 

har ännu inte skett. Övervakningssystemet skall samordnas av finansministeriet, och regeringen 

avser att två gånger per år utarbeta lägesrapporter, som skall överlämnas till ministerrådet. Vi är av 

den fasta övertygelsen att olika intressegrupper (och i första hand arbetsmarknadens parter) bör 

medverka i utarbetandet av dessa rapporter och generellt i genomförandet av programmet, 

åtminstone inom sina egna kompetensområden. Vi anser också 

att det är en skyldighet för arbetsmarknadens parter att övervaka utvecklingen när det gäller 

genomförandet av programmet, att vidta åtgärder och att utöva de påtryckningar som krävs om 


– 57 – 

ingenting händer eller om genomförandet är felaktigt eller ofullständigt, samt att föreslå hur saker 

och ting skall drivas framåt. Regeringen har också uppgett att en rad indikatorer kommer att 

utformas för att underlätta en bedömning av vilka framsteg som görs i genomförandet av 

Lissabonprogrammet och att de viktigaste strukturella indikatorerna i ett första skede kan användas 

i detta syfte. Dessa indikatorer kommer (när de har utformats) att vara till stor nytta vid 

övervakningen av programgenomförandet, även för arbetsmarknadens parter. 

Avslutningsvis anser vi att regeringen och andra intressenter, främst arbetsmarknadens parter, har 

en skyldighet att sprida det nationella Lissabonprogrammet (och deras bidrag till det) och 

Lissabonstrategin generellt sett, i första hand till deras egna målgrupper men även till den breda 

allmänheten. Många av arbetsmarknadsparterna i Cypern har redan börjat med detta. 

_____________ 



– 58 – 

LETTLAND 

I Lettland antogs det nationella Lissabonprogrammet av regeringen den 11 oktober 2005 i syfte att 

uppnå målen i Lissabonstrategin. Programmet utarbetades i enlighet med EU:s dokument om 

utvecklingen av en gemenskapsstrategi från år 2000 och EU:s beslut från mars 2005. 

Prioriteringarna i det lettiska nationella Lissabonprogrammet kommer att innefattas i 

strategidokumentet om utnyttjandet av EU-medel 2007–2013. 

I programmet beskrivs tydligt Lettlands prioriteringar: BNP-tillväxt på 6–8 % per år, minskat 

budgetunderskott, höjd sysselsättningsgrad till 65 % år 2008 (61 % kvinnor och 48 % äldre 

arbetstagare, 82 % ungdomar med grundskolekompetens). 1,1 % av BNP skall användas till 

forskning och utveckling och 23–25% av BNP skall utgöras av privata investeringar. 

Det nationella Lissabonprogrammets allmänna och specifika åtgärdsområden omfattar 

makroekonomisk stabilitet, främjande av kunskap och innovation, utveckling av ett gynnsamt 

klimat för investeringar och arbetstillfällen, sysselsättningsincitament samt utveckling av 

utbildning och fortbildning. 

2. Det organiserade civila samhällets roll 

Ekonomiministern är ordförande för Rådet för Lissabonstrategin. Hans målsättning är att inbjuda 

arbetsmarknadsparterna att delta i utveckligen av ett informationsprogram om samhället och de mål 

som uppnåtts. Under utarbetandet av detta program har ekonomiministern rådfrågat små och 

medelstora företag, icke-statliga organisationer och fackföreningar. 

Vi anser att det civila samhället genom ett sådant samråd får möjlighet att delta under hela 

processen och bidra till utarbetandet av det nationella Lissabonprogrammet. Å andra sidan anser 

jag att det nationella programmet är alltför omfattande (44 sidor), att det inte är särskilt tydligt och 

att det inte är inriktat på de viktigaste aspekterna. 

_____________ 


– 59 – 

LITAUEN 

Det nationella programmet för Litauen för 2005–2008 bygger på tre tydligt definierade 

prioriteringar: att upprätthålla snabb ekonomisk tillväxt och makroekonomisk stabilitet, att främja 

konkurrenskraften inom näringslivet samt att främja sysselsättningen och 

humankapitalinvesteringarna. Varje prioritering är noggrant definierad med konkreta mål och 

medel liksom med nödvändiga resurser för att uppnå dessa mål. 

Trots de många positiva inslagen i det nationella programmet anser jag att det snarare är inriktat på 

processen än på resultatet. Programmet innehåller ett antal abstrakta fraser och tar upp nödvändiga 

koncept utan att ange vilka resultat som förväntas. 

Förslagen från det litauiska industriförbundet (LPK) och andra icke-statliga organisationer var mer 

genomgripande än vad som avspeglas i det slutliga programmet. Dessa förslag handlade om 

förbättrade skatteincitament för företag som investerar inom områdena innovation, forskning och 

utveckling samt utbildning. 

Trots programmets brister har det gjorts stora framsteg med avseende på att de icke-statliga 

organisationernas förslag har innefattats i programmet, och den slutliga versionen av dokumentet 

bedöms som tillfredsställande. 

Icke-statliga organisationer har aktivt medverkat i beredningen av detta nationella program. Det 

litauiska ekonomiministeriet, som hade utsetts som ansvarig för utarbetandet av programmet, fick 

väsentlig hjälp av det civila samhället. Även om ett antal förslag inte togs med i programmet, var 

man i ministeriet tämligen lyhörd för organisationernas förslag och anordnade, alltsedan 

utarbetandet av dokumentet påbörjats, många samråd med icke-statliga organisationer. Detta 

hänsynstagande från ministeriets sida var nödvändigt med tanke på de initiativ som tagits av 

organisationerna och framför allt av det litauiska industriförbundet som i mars 2005 anordnade en 

internationell konferens med titeln ”Halvvägs i Lissabonprocessen: Mål och framtidsutsikter för de 

nya EU-ländernas regeringar och industri- och näringslivsorganisationer”. I konferensen deltog 

Litauiska republikens president och premiärminister, diverse ministrar, Wim Kok, Unices 

generalsekreterare Philippe de Buck, ledare för industriförbunden i de nya EU-länderna och i några 

av de nordiska länderna samt nationella och utländska fackföreningsrepresentanter. 

Under förberedelserna av det nationella programmet kom det litauiska industriförbundet att utgöra 

den viktigaste rådgivaren för ekonomiministeriet och de institutioner som till viss del hade ansvaret 

för utarbetandet av programmet. Några rådgivande möten hölls med fackföreningsledare på 

industriförbundet. LPK bidrog stort i slutkonferensen om det nationella programmet som hade 

anordnats av ekonomiministeriet. 

Det organiserade civila samhället i Litauen anser att om det nationella programmet genomförs på 

ett riktigt sätt finns det konkreta resultat att vänta inom de närmaste åren. 


– 60 – 

Dessa organisationer är fast beslutna att noggrant bevaka genomförandet av programmet och 

kommer i detta hänseende att utgöra en god partner – med ett kritiskt öga – till den litauiska 

regeringen. 

______________ 

____________ 


– 61 – 

LUXEMBURG 

1. Nuläget i det nationella genomförandet av Lissabonstrategin – behov och prioriteringar 

– Nu när halva tiden har gått måste man konstatera att Lissabonmålen ännu inte har uppnåtts. 

Luxemburgs ekonomiska och sociala råd har ägnat sina senaste årliga yttranden åt landets 

ekonomiska, sociala och finansiella utveckling. Överföringen av Lissabonmålen till den nationella 

politiken behandlades särskilt i yttrandet av den 11 mars 2005. 

Ekonomiska och sociala rådet upprepar att den integrerade Lissabonmetoden bör gälla trojkan 

ekonomi, social sammanhållning och miljö vid genomförandet av strategin. Rådet anser att hållbar 

utveckling med grund i Lissabonstrategin utgör en tredelad helhet där den ekonomiska, den sociala 

och den ekologiska aspekten är likvärdiga och av lika stor vikt. 

Enligt rådets förmenande utgör nya kunskaper och kompetensutveckling förutsättningar för att 

kunskapssamhället skall kunna uppnås och stå som grund för Lissabonstrategin. 

Utvecklingen av forskning och yrkesutbildning, både grundläggande skolning och fortbildning, 

samt investeringar i innovation är de viktigaste instrumenten i detta syfte. 

Luxemburgs ekonomiska och sociala råd anser att den ekonomiska politiken skall förstärka 

förtroendet och bidra till stimulans av inre efterfrågan samt till ökade investeringar. 

Rådet har lagt fram förslag till förbättrade villkor för företagande, för forskning och utveckling 

samt för utbildning i allmänhet, för infrastrukturutveckling och nätverksamheter, samt för 

produktions- och konsumtionsformer med miljöansvar. Dessa förslag har kompletterats med andra 

som berör en smidigare arbetsmarknad (bl.a. positiva incitament för förlängning av arbetslivet), 

ökad sysselsättning av kvinnor samt betänkanden och förslag om förbättring av arbetskvaliteten, 

den sociala sammanhållningen och en offensiv och samlad politik för social integration. 

Som rådet ser det kan konkurrenskraften aldrig vara ett mål i sig, utan bara ett medel bland andra, i 

strävandena efter att befolkningen i sin helhet skall uppnå välstånd. 

Rådet har fäst uppmärksamhet vid behovet av en stark ekonomisk tillväxt på lång sikt med grund i 

ökad sysselsättning och produktivitet, vilket är en förutsättning för att på lång sikt upprätthålla 

nivån på socialskyddet och höga miljöstandarder. 

– Det nationella reformprogrammet (NRP), som kallas den nationella planen för innovation och full 

sysselsättning, har utarbetats av observationsforumet för konkurrens under överinseende av 

ministern för ekonomi och utlandshandel som är den nationella samordnaren i frågor som berör 



– 62 – 

Planen har lagts fram för den samordnande trepartskommittén, som är sammansatt av företrädare 

för arbetsmarknadens parter och för regeringen, med premiärministern som ordförande. Planen har 

visserligen diskuterats med arbetsmarknadens parter men har utarbetats vid regeringen. 

Programmet skall gälla på medellång och lång sikt och innehåller 20 integrerade riktlinjer med 

hänsyn till ekonomisk, social och miljömässig utveckling. De integrerade riktlinjerna nr 3–6 har 

inte upptagits som sådana i det nationella reformprogrammet men behandlas i andra delar av 

reformprogrammet. 

Deputeradekammaren införde efter diskussion några ändringar och antog den nationella planen för 

innovation och full sysselsättning den 16 november 2005. 

Ett stort antal åtgärder i planen kommer även i fortsättningen att diskuteras med arbetsmarknadens 

parter med tanke på ett eventuellt genomförande. 

2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll 

– Genom reformlagen från 2004 om ekonomiska och sociala rådets uppdrag fick rådet i uppgift att 

utarbeta yttranden i alla skeden av beredningen av allmänna riktlinjer för den ekonomiska 

politiken. 

Kursändringen för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken med inriktning på 

Lissabonmålet har inneburit att Ekonomiska och sociala rådet genom sina yttranden på nationell 

nivå ger sina synpunkter på de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning. Detta skedde 

första gången genom ett yttrande av den 15 maj 2005 om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och 

sysselsättning. 

Med tanke på de snäva tidsfristerna inom det nya styresformssystemet hann Ekonomiska och 

sociala rådet inte utföra en fördjupad analys och därmed inte heller förhandla fram ett samförstånd 

inför Europeiska rådets möte i juni 2005 om alla de integrerade riktlinjer som kommissionen lagt 

fram. Detsamma gällde trepartskommittén för samordning. Dessutom hade företrädarna för det 

organiserade civila samhället med undantag av arbetsmarknadens parter inte involverats i 

diskussionerna om riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning eller i utarbetandet av det nationella 

reformprogrammet. Det nationella reformprogrammet förutsätter att samtliga aktörer i det civila 

samhället, framför allt arbetsmarknadens parter, skall involveras i planen för innovation och full 

sysselsättning. Diskussionerna kommer att fortgå för att så småningom uppnå konkreta resultat 

gällande den plan som lagts fram för Europeiska unionen. 

– Lissabon är ett permanent och fortgående program för förändringar inom ekonomi och samhälle, 

även om man måste konstatera att genomförandet inte framskrider enligt den fastslagna färdplanen. 

– Under de senaste åren har åtgärder vidtagits för att fortsätta omvandlingen av ekonomin till ett 

kunskapssamhälle och för att stödja tillväxten och sysselsättningen. 


– 63 – 

De största arbetsmarknadsorganisationerna har exempelvis inom en bilateral dialog förhandlat fram 

en gemensam överenskommelse om individuell tillgång till kontinuerlig fortbildning. 

Den aktuella diskussionen om distansarbete har slutförts och ett avtal kommer att undertecknas. 

Förhandlingar pågår fortfarande om reformen gällande kontrakt för deltidsanställning. Dessa 

kommer att slutföras under 2006. 

I syfte att genomföra den gemensamma stadgan om främjande av lika möjligheter och tillgång till 

arbete för funktionshindrade har arbetsmarknadens parter bl.a. inlett en kampanj för att öka 

medvetenheten och främja funktionshindrades sysselsättning. 

Luxemburgs ekonomiska och sociala råd avgav den 23 juli 2004 ett yttrande om tidssparkonton 

som skisserade hur dessa kunde införas genom lagstiftning och förhandlingar mellan 

arbetsmarknadens parter. Regeringen bör nu utarbeta en anslutande ramlag med utgångspunkt i de 

förslag som antagits av ett så gott som enhälligt ekonomiskt och socialt råd. 

Ekonomiska och sociala rådet diskuterar för närvarande möjligheter och medel för att överföra det 

europeiska ramavtalet om arbetsstress till nationell nivå. 

För övrigt har tillgången till finansiering (särskilt tillgången till kapital) i hög grad underlättats för 

start av nya företag under de senaste åren. En ny ramlag för mindre företag har antagits. Det 

statliga kredit- och investeringsinstitutet (SNCI) har tagit en rad initiativ för att ytterligare anpassa 

sitt utbud av finansiella tjänster till de förändrade behoven hos företagen. Utrustningsfinansieringen 

har moderniserats och en sökfunktion under namnet ”CRP” har införts. Ett samarbetsavtal med 

Europeiska investeringsfonden har undertecknats i syfte att underlätta tillgången till riskkapital. Det 

har även utvecklats produkter för att synliggöra resultaten av forskningen kring företagsbildning. 

– Ekonomiska och sociala rådet kommer att fullfölja sina analyser om uppföljningen och 

utvärderingen av det nationella Lissabonprogrammet i enlighet med sitt formella uppdrag. 

Företrädare för det organiserade civila samhället skall härvid involveras i frågor som det berörs av. 

Infrastruktur i fråga om IT, energi och kommunikationer är en nyckelfaktor när det gäller förbättrad 

konkurrenskraft och är även en förutsättning för att garantera en harmonisk och hållbar utveckling. 

Invandringen och en aktiv integrationspolitik intar också en viktigare ställning i det mångkulturella 

luxemburgska samhället. Utöver en mobilisering av inre potential (arbetssökande, äldre 

arbetstagare, kvinnor osv.) bör invandringen nämligen utgöra ytterligare en faktor som gynnar 

ekonomisk tillväxt och en konsolidering av den nationella BNP. 

Den sociala sammanhållningen är en viktig tredelad enhet inom Lissabonstrategin och bör 

bibehållas för att garantera ett gynnsamt arbets- och livsklimat i samhället. Kunskapssamhället 

kommer inte att bli verklighet om det förekommer osäkra arbetsförhållanden och otrygga 

levnadsvillkor. 


– 64 – 

– Slutligen arrangerade Luxemburgs ekonomiska och sociala råd, inom ramen för det 

luxemburgska ordförandeskapet i rådet, sex möten för att informera om Lissabonstrategin. Mötena 

anordnades tillsammans med EESK och nationella ekonomiska och sociala råd och i samarbete 

med företrädare för det organiserade civila samhället. Syftet var att öka allmänhetens förståelse för 

det europeiska bygget, för globaliseringens utmaningar och lösningar som tar hänsyn till 

befolkningens och ekonomins behov. 

____________ 

_____________ 


– 65 – 

UNGERN 

Ungerns ekonomiska och sociala råd vill koncentrera sin framställning på planeringsorganens 

prioriteringar. Det ekonomiska och sociala rådet kräver att få delta i planeringsarbetet via sina 

utskott och ledamöter. 

1. Den globala och nationella kontexten 

Vi föreställer oss ett land där samhället fungerar på ett sunt och harmoniskt sätt, där barn och vuxna 

är glada och nöjda, där utbildningen och folkhälsan är i världsklass, där ekonomin är 

konkurrenskraftig och där en miljömedveten livsstil är en självklarhet. Invånarna är kapabla att 

fatta beslut, har en självständig personlighet, är öppna och redo att ta till sig nya kunskaper, känner 

väl till och respekterar traditionerna. De har ett flexibelt tänkesätt, för en trygg tillvaro och är 

solidariska med varandra, och de deltar som aktiva medlemmar i samhällsgemenskapen och är med 

om att skapa denna. De är också väl förtrogna med och tillämpar "icke-våldsprincipen" som 

konfliktlösningsteknik. Följaktligen behöver människornas livskvalitet prioriteras så att också de 

icke-materiella behoven beaktas. De sektorsspecifika, sakpolitiska eller övergripande uttalandena 

och uppgifterna skall ses mot den bakgrunden. 

Det är ofrånkomligt med en översyn av relationerna och kontaktytorna mellan staten och samhället, 

mellan staten och näringslivet samt mellan staten och medborgarna som beaktar de nya 

förutsättningarna och utmaningarna. Detsamma gäller behovet av att fastställa den strategiska 

inriktningen. I samband med arbetet med att uppfylla de utvecklingspolitiska målen är det viktigt 

att klargöra statens funktioner, plikter, instrument, finansiering, uppgifter samt 

befogenhetsfördelningen (mellan central, regional och lokal nivå samt lokalsamhället) och statens 

åtaganden i fråga om allmännyttiga tjänster. 

De eftersträvade målen måste uppfyllas i en värld där man måste räkna med en allt hårdare 

konkurrens och nya ekonomiska och samhälleliga riskfaktorer. Prognoserna handlar om en 

internationell utveckling präglad av kriser. Ungerns ekonomiska beroende och sårbarhet kan 

komma att växa. Allt detta innebär en stor utmaning när det gäller att uppnå de utvecklingspolitiska 

och regionalpolitiska målen, som i det avseendet kräver vissa justeringar och strukturella 

förändringar. Det skulle också vara ändamålsenligt att klargöra villkoren på ett tydligare sätt. 

2. Konkurrenskraft, hållbarhet och hållbar utveckling 

Man måste ingående analysera de förväntade effekterna av fluktuationerna i en alltmer globaliserad 

internationell ekonomi samt av EU-reformerna, av budgeten, och av förändrade institutioner och 

instrument. Man måste räkna med hårdnande konkurrens, sociala och ekonomiska spänningar och 

en allmänt orolig värld. Vi måste förbereda oss på dessa förändringar, och i anslutning till detta 

måste vi ta itu med de faktorer som påverkar samhällslivet och det ekonomiska livet i Ungern. 

Redan på planeringsstadiet måste vi beakta ett antal tänkbara förändringar. När det gäller 

konkurrenskraften måste vi också tydligt definiera grundidéer, ramar, indikatorer och 

referenspunkter. Vid sidan av konkurrenskraften leder också samarbetsvilja och samarbetsförmåga 


– 66 – 

till bättre möjligheter. Även i det sammanhanget bör det framhållas att det inte enbart handlar om 

ekonomisk konkurrenskraft. 

När det gäller hållbarhet och hållbar utveckling finns det behov av en exakt definition och analys. 

Dessutom behövs det en strategi för hållbar utveckling. 

3. Forskning, utveckling och innovationer 

Beroende på särdrag och resurser bidrar de akademiska forskningsinstituten, universitetens 

forskningsinstitutioner och näringslivet på ett avgörande sätt till konsolidering av en 

konkurrenskraftig ekonomi, till innovationer, till möjligheterna att uppfylla regionala 

utvecklingsmål (regionala kunskapscentrum, sysselsättning och regional konkurrenskraft) samt till 

förstärkning av de humanpolitiska aspekterna. 

4. Solidaritet och social sammanhållning samt lika möjligheter 

Det är ett viktigt strategiskt mål att involvera den nationella utvecklingsplanen (OFK) och den 

nationella planen för regional utveckling (OTK) i arbetet med att förbättra förutsättningarna för 

solidaritet, social sammanhållning och lika möjligheter. När det gäller att skapa bättre möjligheter 

för eftersatta grupper såsom romer, fattiga, äldre, barn, ensamstående föräldrar och stora familjer är 

behovet av öppna program och socialt stöd en naturlig komponent. Frånvaron av våld, fredliga 

konfliktlösningsmetoder och ett samhälle som bekämpar olika former av diskriminering är 

grundpelare i samhällets modernisering. De demografiska frågorna kan inte bara behandlas ur 

rationell synvinkel. Det behövs tydliga statliga åtaganden och gemenskapsåtaganden, och inte 

enbart finansiellt familjestöd. 

5. Utbildning och kultur 

Utbildningen är nära förbunden med de funktioner som krävs i en konkurrenssituation, dvs. en 

konkurrenskraftig ekonomi, ett kunskapsbaserad ekonomi och ett starkare samhälle, något som 

också framgår av texterna om utveckling. Man måste förstärka samhällsstödet till omsorgen om 

mindre barn, till daghemsverksamheten och till låg- och mellanstadieutbildningen. I det 

sammanhanget handlar det om att stärka den personliga utvecklingen och självkännedomen samt 

om att skapa en positiv självbild. Yrkesutbildningen, språkinlärningen och vuxenutbildningen 

behöver därför reformeras. Det är också viktigt med utbildning och incitament med avseende på 

miljötänkande och en miljömedveten livsstil. 

Kulturen spelar en avgörande roll, när det gäller att bevara nationella traditioner och kulturella 

värden. Liksom utbildningen spelar den också en roll på sådana områden som kreativ förmåga, 

nyskapande tänkesätt och uttrycksförmåga. Samtidigt bidrar kulturen till bättre förtrogenhet med ett 

mångkulturellt Europa, till en högre kulturell nivå och till ett förändrat synsätt. På så vis förbättras 

även samhällets integrationsförmåga. 


– 67 – 

6. Det civila samhället 

Man måste säkerställa en direkt medverkan från det civila samhället och möjligheten till 

medinflytande på alla områden, men framför allt när det gäller solidaritet, lika möjligheter, 

utbildning och kultur samt miljö- och naturskydd. 

7. Miljöfrågor 

Prioriteringarna i fråga om miljöns utveckling tas upp på ett övergripande plan i 

programdokumenten. Utvecklingen av de ovanligt breda områden som omfattas av miljöskyddet 

ingår som en integrerad del av utvecklingsplaneringen. Som ett led i metodarbetet bör man klargöra 

vad som är förenligt med en hållbar utveckling och med det tidigare nämnda ekonomisk-politiska 

och humanpolitiska synsättet. Det är också mycket viktigt att kraven på långsiktig hållbarhet i 

miljöhänseende beaktas i samband med infrastrukturinvesteringar, samt att metoderna verkligen 

tillämpas och visar sig hålla måttet redan på planeringsstadiet. 

8. EU:s finansiella stöd och moderniseringen av ekonomi och samhälle 

Utan EU:s finansiella stöd är det inte möjligt att genomföra moderniseringen av det ungerska 

samhället och ekonomin. Därför måste man överväga en minskning av antalet mål inom OFK och 

OTK. I enlighet med principerna för genomförande av strukturfonderna kan man fastställa de 

strategiska utvecklingsmålens antal till mellan 4 och 6. I enlighet med detta kan man 

rekommendera att de (8+1) 9 strategiska målen inom OFK definieras om och sålunda fastställa 

följande fem mål: 

• Långvarig tillväxt i den ekonomiska konkurrenskraften. 

• Hög nivå på hälso- och sjukvård, kunskap och kultur. 

• Förstärkt samhällelig solidaritet. 

• Modernisering av regionala strukturer och den statliga administrationen. 

• Naturresurser och miljövård. 

Denna uppdelning avspeglar på ett realistiskt sätt det nuvarande läget, de erfarenheter som 

föreligger, det dynamiska förhållandet mellan ekonomi och samhälle, de humanpolitiska 

synpunkter som föreligger på de nationella, lokala, regionala och horisontella utvecklingsnivåerna. 

Naturligtvis kan övergripande, lokala och sektorsvisa mål, liksom i utvecklingsdokumenten, 

kartläggas på ett klart och tydligt sätt utifrån denna uppdelning. På samma sätt som den ovan 

nämnda logiken kan man även göra smärre justeringar i de regionalpolitiska målen i OTK: 

• Utjämning av utvecklingsnivån mellan regionerna, regional konkurrenskraft. 

• Hållbar utveckling och territoriell integration. 

• Decentralisering och regionalisering. 


– 68 – 

9. Statens roll, decentralisering och regionalisering 

Vid planeringen och genomförandet av de samordnade, icke-sektorsspecifika strategierna är det 

tillräckligt med en grupp kostnadsmedvetna, välförberedda experter som arbetar småskaligt och 

relativt sett billigt. Den administrativa reformen kan inte uppskjutas. 

I utvecklingsdokumenten måste man presentera en fullständig lösning som leder fram till det 

huvudsakliga målet respektive tidigare fastställda strategiska mål, tillsammans med de enorma 

ekonomiska, politiska och sociala utgifterna för detta. 

En samordning av ekonomisk politik och mänskliga aspekter inom den nationella 

utvecklingspolitiken med de lokala, regionala och övergripande synpunkter som fastställts inom 

EU kan även ge tillfredsställande svar på komplicerade frågor som en förbättring av 

levnadsförhållandena för invånare på landsbygden, en förstärkning av landsbygdens – påtagligt 

identifierbara – förmåga att bevara attraktionskraften, en ekonomisk och social upprustning av 

underutvecklade områden, mindre områdens rättsliga status inom regionalpolitiken, i 

finansieringsfrågor, osv. 

Det är önskvärt att i samband med utvecklingsplaneringen av landets ekonomi och samhälle i dess 

vertikala struktur, fullt ut tillämpa den integrerade strategin, en av kärnorna i EU:s metoder för 

utvecklingspolitik. 

10. Lämpliga metoder 

För att kunna garantera det viktigaste målet, ett samarbete och en dynamisk balans mellan ekonomi 

och samhälle – vad gäller den strategiska planeringen – behövs det beprövade metoder som står i 

överensstämmelse med den praxis som Europeiska kommissionen rekommenderar. 

Båda utvecklingsdokumenten måste grunda sig på flera nationella och internationella statistiska 

uppgifter och tillämpade metoder. EU:s aktörer – vid den strategiska planeringen – på området för 

utvecklingspolitik – utgörs av olika former av partnerskap (innovativa, institutionella, strategiska, 

projektinriktade osv.), när det gäller medlemsstaterna, t.ex. Irland, de nordiska länderna, 

institutioner som sysslar med metoder, såsom Nordregio, i praktiken NUTEK – och är lämpliga 

former för att staten på ett kraftfullare sätt än i nuläget skall kunna stödja akademiska 

forskningscentrum och forskningsinstitutioner vid universiteten, företagssektorn liksom ickestatliga 

organisationer. En mer utbredd användning av dessa former för partnerskap hjälper statens 

beslutsfattare såväl i horisontell (hållbarhetsaspekter - miljövård och lika möjligheter) som i 

vertikal riktning (lagstiftning på vissa områden, förberedande och genomförande av beslut i 

samband med fördelning av resurser) vid planeringen av landets utvecklingspolitik. Det är alltså 

inte här fråga om konsultativa partnerskap utan sociala partnerskap. 

Vid utvärderingen måste kvalitativa kriterier, redovisning, ansvar och konsekvenser beaktas minst 

lika strängt som synpunkter om finanser och kostnadseffektivitet. 

_____________ 


– 69 – 

MALTA 


Ansvaret för utformningen av ett nationellt reformprogram för Malta med inriktning på de 

24 riktlinjer som lades fram inom Lissabonstrategin anförtroddes regeringens utskott för 

konkurrenskraft under ordförandeskap av ministern för konkurrenskraft och kommunikationer. En 

särskild rådgivande enhet inom regeringen samordnade utvecklingen av reformprogrammen 

tillsammans med det ovannämnda ministeriet, övriga behöriga ministerier, den offentliga sektorn 

och alla andra berörda aktörer. Det nationella reformprogrammet offentliggjordes i november 2005 

och var resultatet av ett antal diskussioner med samtliga involverade aktörer och en analys av 

dokumentationen i frågan. Dokumentet lades fram för kommissionen i oktober 2005. 

Malta åtnjuter för närvarande ett antal komparativa fördelar i förhållande till övriga EUmedlemsstater: 

relativt goda datakunskaper bland befolkningen, ett väl utbrett Internet- och 

mobiltelefonnät, en effektiv och integrerad sektor för finansiella tjänster, en väl fungerande social 

integration och låg arbetslöshet. Ett antal områden behöver emellertid förbättras: Det är nödvändigt 

att öka den ekonomiska tillväxten, stärka de offentliga finanserna, minska budgetunderskottet, 

skapa ett attraktivt klimat för företagen, höja sysselsättningsgraden, öka antalet yrkesarbetande 

kvinnor, öka antalet examinerade i naturvetenskap och teknik samt sätta in fler åtgärder för att 

skydda miljön. 

På grundval av Maltas starka och svaga sidor är de viktigaste prioriteringarna i det nationella 

reformprogrammet hållbarhet i de offentliga finanserna, konkurrenskraft, sysselsättning, utbildning 

och miljö. 

Hållbarhet i de offentliga finanserna 

Till följd av ett program för en gradvis budgetsanering har underskottet pressats ner till 3,87 % av 

BNP under 2005. Enligt den nationella budgeten för 2006 skall underskottet minska ytterligare till 

2,66 % av BNP under 2006 och till 2,26 % under 2007. Att uppfylla målet för underskottet är en av 

den maltesiska regeringens viktigaste målsättningar som främst skall uppnås genom minskade 

utgifter och kontrollåtgärder. Lönerna i den offentliga sektorn skall hållas nere genom omskolning 

och omplacering av de mänskliga resurserna. Effektiviteten inom den offentliga sektorn skall 

maximeras genom omstrukturering av enheter inom den offentliga sektorn, vilket kommer att leda 

till ytterligare sänkta bidrag och driftskostnader. Privatiseringsprogrammet skall fortgå genom 

fortsatt främjande av offentlig-privata partnerskap, samtidigt som man bygger vidare på strategiska 

partnerskap. Kostnader för social omsorg och hälso- och sjukvård utgör också återkommande 

utgifter för regeringen. Regeringen håller för närvarande på att finslipa vissa ändringar i 

pensionssystemet för att göra det hållbart, effektivt och modernt. En offensiv plan mot bidragsfusk 

skall genomföras. Strukturförändringar inom hälso- och sjukvårdssektorn håller också på att 

genomföras för att säkerställa ett effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdstjänster och därmed 

undvika stigande kostnader. 


Konkurrenskraft 

– 70 – 

De viktigaste frågor som skall behandlas är forskning, utveckling och innovation, företagsklimat 

och liberalisering. I de huvudsakliga målsättningarna ingår att stimulera och underlätta bildandet av 

nya företag – särskilt inom tillväxtområden – genom utländska direktinvesteringar, lokala 

företagsetableringar, utveckling av nuvarande operatörer och stöd till klusterbildning. Att öka 

effektiviteten i Maltas hamnar och att göra Malta till ett mer lockande turistmål hör till de åtgärder 

som har föreslagits. Det är också viktigt att stärka de finansiella tjänsterna med hjälp av Malta 

Financial Services Authority (myndigheten för finansiella tjänster), att marknadsföra Maltas 

fondbörs i utlandet, utveckla industriparker och livskraftiga kluster samt verka för 

internationalisering av små och medelstora företag. Man kommer också att satsa på att göra 

utländska direktinvesteringar mer attraktiva, företrädesvis i FoU-intensiva områden och i områden 

med hög teknisk kompetens. En regional innovationsstrategi håller på att utarbetas och små och 

medelstora företag skall få stöd vad gäller att utbilda sin personal inom ITK och innovation. 

Åtgärder som skall vidtas inom ramen för det nationella reformprogrammet omfattar en minskning 

av de administrativa och rättsliga bördor som staten ålägger företagen, införande av en enkel men 

omsorgsfullt utarbetad och effektiv lagstiftning, förbättrad effektivitet inom den offentliga sektorn, 

en översyn av lagen om företagsfrämjande och ett tillfredsställande stöd till entreprenörskap. 

Sysselsättning 

Den totala sysselsättningsgraden låg på 54,1 % i december 2004 och det mål som fastställts fram 

till 2010 ligger på 57 %. Målet skall uppnås med olika metoder. För det första siktar det nationella 

reformprogrammet på att sänka ungdomsarbetslösheten och främja integrationen av 

funktionshindrade och missgynnade grupper genom målinriktade program och sysselsättningsåtgärder, 

t.ex. yrkesutbildning och praktikplatser. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor på Malta låg 

år 2004 på 32,8 % och målet är att den skall öka till 41 % senast 2010 med hjälp av 

barnomsorgstjänster och andra åtgärder som gör det lättare att förena arbete och privatliv. Vidare 

skall skatte- och pensionssystemen ses över för att uppmuntra kvinnor att gå ut i arbetslivet. Hälsa 

och säkerhet på arbetsplatsen skall också förbättras genom olika kampanjer. 

Utbildning 

Det nationella reformprogrammet innehåller en rad åtgärder på detta område: Antalet elever som 

lämnar skolan i förtid skall nedbringas genom förbättrade utbildningsprogram (för närvarande har 

45 % av ungdomar mellan 18 och 24 år inte gått ut grundskolans högstadium), antalet elever som 

lämnar skolan i förtid utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper skall minska genom att de med olika 

metoder bibringas grundläggande läs-, skriv-, räkne- och datakunskaper och fler människor skall 

uppmuntras att delta i utbildning och yrkesutbildning genom utveckling av ett officiellt system för 

erkännande av förvärvade kunskaper. Utbildningssystemet måste också anpassas till dagens krav 

genom att kursvalet återspeglar de nya utmaningarna på arbetsmarknaden, genom att 

stipendiesystemet ses över så att fler studenter lockas till naturvetenskaplig och teknisk utbildning 

(för närvarande mindre än 4 % av ungdomar mellan 20 och 29 år), genom att uppmuntra samarbete 


– 71 – 

med utbildningsinstitutioner på alla nivåer för att dra fler studenter till teknisk och 

ingenjörsvetenskaplig utbildning samt genom att anpassa utbildningsinfrastrukturen till 

arbetsmarknadens behov. 

Miljö 

Ett annat mål inom det nationella reformprogrammet är att arbeta för hållbar utveckling, 

energieffektivitet och skydd av naturmiljön. Detta mål skall uppnås genom rening av allt 

avloppsvatten innan det töms på tre nya platser på Malta och Gozo, utveckling av nya 

vindkraftanläggningar till havs samt utvinning av energi från avfall. 

2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll i genomförandet av Lissabonstrategin 

Utarbetandet av det första reformprogrammet har inneburit en lång process för 

samordningsgruppen. Till en början företogs en grundlig genomgång av EU:s riktlinjer, det 

behöriga ministeriets strategiska planer samt arbetsmarknadsparternas dokumentation. Därefter höll 

gruppen möten med berörda ministerier och organisationer inom den offentliga sektorn, som till 

fullo engagerades i arbetet med att bereda de olika programförslagen. Tillsammans med ministeriet 

för konkurrenskraft och kommunikationer inleddes också det offentliga samrådet för 

reformprogrammet med en konferens den 5 juli 2005 om hur Lissabonstrategin skall föras framåt. 

Den 20 juli 2005 höll samordningsgruppen också ett endagsmöte med en delegation från 

Europeiska kommissionen, där allmänna och tekniska frågor i samband med Maltas nationella 

reformprogram dryftades. Under detta möte sammanträffade kommissionen också med Maltas råd 

för ekonomisk och social utveckling (MCESD) och utskottet för det civila samhället för att inhämta 

deras synpunkter och förväntningar. Till sist analyserade och sammanställde gruppen resultaten 

från dessa möten och utarbetade det första utkastet till nationellt reformprogram, som förelades 

regeringens utskott för konkurrenskraft för diskussion, godkännande och tillstyrkan. Den andra 

fasen inom det offentliga samrådet inleddes den 30 augusti 2005 och pågick till den 23 september. 

Under denna fas fick samordningsgruppen möjlighet att inhämta de berörda aktörernas synpunkter 

om de möjliga åtgärder som diskuterats samt att hålla enskilda möten med arbetsmarknadens parter 

och det civila samhället. Efter det offentliga samrådet analyserades och bedömdes alla inkomna 

synpunkter inför utarbetandet av det slutliga utkastet till reformprogram, som skulle godkännas av 

regeringens utskott för konkurrenskraft och regeringen och slutligen läggas fram för Europeiska 

kommissionen. 

Den sociala och civila dialogen på Malta äger rum inom Maltas råd för ekonomisk och social 

utveckling (MCESD), som företräder regeringens, fackföreningarnas och arbetsgivarnas intressen. 

Ordföranden utses av premiärministern efter samråd med rådsmedlemmar. Premiärministern utser 

också en tjänsteman inom offentlig förvaltning till vice ordförande. Utöver ordförande och vice 

ordförande består rådet av fjorton medlemmar – fyra högre statliga tjänstemän, chefen för 

centralbanken, fyra medlemmar ur fackföreningsrörelsen och fem från arbetsgivarorganisationerna. 

Rådets sammansättning fastställs i lag. 


– 72 – 

Rådet hyser också ett utskott som företräder det civila samhällets intressen och leds av rådets 

ordförande. Det civila samhället har inga företrädare i rådet utan endast i arbetsgrupperna. 

Rådet har medverkat till att arbetsmarknadens parter fått ökad förståelse för varandras situation och 

intressefrågor och har på så sätt bidragit till att skapa fred på arbetsmarknaden. Rådet har också 

visat prov på effektivitet när olika arbetsgrupper med medlemmar från rådet har utarbetat 

dokument inför förhandlingar om arbetsmarknadspakten. Dessa dokument har rört konkurrenskraft, 

den offentliga sektorns roll och reformen av hälso- och sjukvårdssystemet. I rapporterna tas några 

av frågorna inom Lissabonstrategin upp. Rådet har också vid olika tillfällen framgångsrikt bidragit 

till utarbetandet av viktiga politiska ramar, som i samband med lagen om sysselsättning och 

arbetsmarknadsförhållanden (2002). 

Rådet arbetar strikt efter principen om enhällighet, vilket ofta hindrar det från att fatta beslut och att 

lägga fram formella rekommendationer för regeringen. Tack vare att ett stort antal höga tjänstemän 

inom den offentliga förvaltningen ingår i rådet är regeringen emellertid fullt medveten om de 

ståndpunkter som de organisationer som är företrädda i rådet intar. 

_____________ 


– 73 – 

NEDERLÄNDERNA 

1. Genomförande av Lissabonstrategin i Nederländerna: Den nuvarande situationen 

Nederländerna har fört en politik i Lissabonstrategins anda sedan början av 1990-talet. Detta gäller 

särskilt budgetkonsolidering, arbetsmarknadsreformer samt reformer som rör den sociala 

tryggheten och produktmarknaderna.Två omfattande flaskhalsproblem har visat sig vara svåra att 

lösa: dels det stora antalet personer som inte arbetar och som uppbär handikappersättning, dels 

sjukförsäkringssystemets ojämna struktur. Den nuvarande regeringen (Balkenende II) har äntligen 

tagit itu med de sistnämnda områdena, som inbegripits i det nationella reformprogrammet. 

I stor utsträckning återspeglar Nederländernas nationella reformprogram den nuvarande 

regeringens koalitionsavtal från 2003. Denna överenskommelse har också betydelse för viktiga 

delar av Lissabonagendan. Den nederländska regeringen har dock inte fått till stånd en heltäckande 

Lissabonstrategi som återspeglas i det nationella reformprogrammet. Det finns ingen heltäckande 

strategi med vars hjälp man kan behandla de problem som man skulle behöva tackla om den breda 

tolkningen av välfärd verkligen togs på allvar. De politiska problemen skulle endast kunna lösas 

om det nationella reformprogrammet vore tillräckligt omfattande för att hantera de olika 

kompromisserna mellan välfärdens ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekter. 

Fyra iakttagelser 

Fyra iakttagelser som gäller Nederländernas nationella reformprogram skall behandlas mer 

ingående: utgifterna för forskning och utveckling (FoU), den hållbara utvecklingens ekologiska 

aspekter, förvärvsarbetande mödrars ställning och social sammanhållning. 

Utgifter för forskning och utveckling 

FoU-intensiteten i Nederländerna är relativt låg (1,8 %), särskilt om man jämför med 

Barcelonamålet (3 % av BNP 2010). I det nationella reformprogrammet hävdar man att 

Nederländerna planerar att öka FoU-utgifterna till det europeiska genomsnittet senast 2007. Efter 

2007 har Nederländerna för avsikt att bli ett av de fem främsta länderna i EU. Trots att privat FoU 

är den privata sektorns ansvar, har regeringen formulerat detta mål utan att försäkra sig om 

arbetsmarknadsparternas åtagande. 

När det gäller offentliga FoU-utgifter är det nationella reformprogrammet mindre ambitiöst. Trots 

att de offentliga FoU-utgifterna ligger under EU:s genomsnitt har regeringen inte dragit den 

slutsatsen att även de offentliga FoU-utgifterna måste öka. I stället betonar det nationella 

reformprogrammet att Nederländerna har ett effektivt kunskapssystem som ger utmärkt resultat 

trots relativt begränsade offentliga utgifter. 

Även om detta må vara sant, är det ytterst osannolikt att Nederländernas ambitioner på kunskaps- 

och innovationsområdet kan förverkligas utan större offentliga och privata FoU-utgifter. 


Miljöaspekter på hållbar utveckling 

– 74 – 

Det vore orättvist mot det nuvarande nationella reformprogrammet att påstå att miljöfrågor inte 

spelar någon roll alls. De har betydelse, men det är ingen nyhet. Det nationella reformprogrammet 

har en förteckning över mål från befintliga regeringsprogram, t.ex. på områdena energi, 

klimatförändringar och miljömedveten inköpspolitik. Det nationella reformprogrammet skulle 

kunna ha en tydligare dagordning när det gäller att förena ekonomisk tillväxt med en livsmiljö med 

hög kvalitet. 

Ett bra exempel gäller de bestående problemen med lokal luftkvalitet. Regeringen håller på att 

vidta lämpliga åtgärder för att begränsa problemet, t.ex. hastighetsbegränsningar (80 km/h i vissa 

tättbebyggda områden) och skynda på utvecklingen av sotfilter i dieseldrivna fordon. Men 

regeringen gör inga framsteg när det gäller en mycket mer effektiv miljöinnovation, nämligen 

införandet av vägavgifter med olika kilometertariffer beroende på tid, plats och miljöpåverkan. 

Både Nederländernas ekonomiska och sociala råd (SER) och en särskilt inrättad nationell plattform 

har rekommenderat ett godkännande av förslaget om att införa varierande avgifter. 

Förvärvsarbetande mödrars ställning 

Med tanke på regeringens uttryckliga ambition att öka det totala arbetsmarknadsdeltagandet, kunde 

man vänta sig att (potentiellt) förvärvsarbetande mödrars ställning skulle få högre prioritet. 

Sysselsättningsgraden bland nederländska kvinnor är hög, men de flesta arbetar deltid. Cirka två 

tredjedelar av de förvärvsarbetande kvinnorna har en arbetsvecka på mindre än 32 timmar. Om 

sysselsättningsgraden skall öka måste man därför uppmuntra dessa kvinnor att arbeta fler timmar. 

En jämförande analys av OECD har dock visat att de höga kostnaderna för barnomsorg och det 

olämpliga tidsschemat i nederländska skolor verkligen avskräcker mödrar från att söka heltidsjobb. 

Trots att det nuvarande nationella reformprogrammet innehåller vissa färska politiska initiativ (bl.a. 

en ny barnomsorgslag) innehåller det inte mycket i fråga om tillgänglighet (möjligheter att förena 

skolornas schema med arbetstid) och kostnader. 

Social sammanhållning 

En annan viktig iakttagelse är att Nederländerna i sitt nationella reformprogram har valt att 

behandla den sociala sammanhållningen i en separat process parallellt med Lissabonprocessen. 

Skillnaden är inte bara ytlig. Det nuvarande reformprogrammet innehåller många impopulära och 

konjunkturrelaterade åtgärder för att minska budgetunderskottet och öka sysselsättningsgraden. Vi 

anser att denna "hårda" linje inte i tillräckligt hög grad vägs upp av positiva åtgärder för att hjälpa 

dem som riskerar att blir förlorare (tidigare handikappade personer som förlorar sin 

handikappersättning, äldre arbetstagare som förlorar sin arbetslöshetsersättning etc.) att 

återintegreras i samhället. Trots att regeringen kan vidta sådana åtgärder i en parallell process är det 

mycket mer övertygande att presentera morot och piska i ett integrerat åtgärdspaket. 


– 75 – 

2. De nederländska arbetsmarknadsparternas roll 

Inget åtagande från de nederländska arbetsmarknadsparternas sida 

Nederländerna har en lång tradition av samråd mellan den nationella regeringen och 

arbetsmarknadsparterna i sociala och ekonomiska frågor. Sedan i början av 1990-talet har det rått 

ett allt större nationellt samförstånd rörande Nederländernas socioekonomiska agenda. Mot denna 

bakgrund hade det varit klokt att låta genomförandet av den nationella Lissabonagendan ingå i de 

återkommande samrådet mellan regeringen och de nederländska arbetsmarknadsparterna. 

Regeringen har dock inte gjort några allvarliga ansträngningar att uppnå samförstånd med 

arbetsmarknadsparterna. När den nyvalda regeringen tillträdde 2003 fortsatte den en ickesamförståndspolitik 

och beslutade att inte följa upp vissa känsliga delar i det sociala och 

ekonomiska rådets rådgivande rapporter. Därmed äventyrades många samförståndsbaserade 

rekommendationer med relevans för den nederländska Lissabonagendan. 

Som ett resultat av detta har enbart den nederländska regeringen ansvar för det nuvarande 

dokumentet. Nederländernas arbetsmarknadsparter har skrivit en särskild PM där de redogör för sitt 

bidrag, eftersom de vill ge ett aktivt bidrag till att Lissabonmålen uppnås inom de områden som de 

har ansvar för. 

Svaga styresformer i den nederländska Lissabonstrategin 

En annan orsak till att det inte gjorts åtaganden från arbetsmarknadsparternas sida är de svaga 

styresformerna i Nederländernas Lissabonstrategi. Nederländernas regering beslutade i strid med 

Kok-rapportens och kommissionens rekommendation att utse en minister med ansvar för att 

genomföra Lissabonstrategin. Denna funktion fylls i själva verket av en hög tjänsteman, 

ekonomiministeriets generalsekreterare. Även om han har en central administrativ ställning, saknar 

han den auktoritet som krävs för att åstadkomma ett nytänkande hos cheferna för andra ministerier 

när det gäller Nederländernas Lissabonstrategi. 

Att man inte har lyckats åstadkomma något nytänkande illustreras tydligt av det sätt på vilket 

Nederländernas nationella reformprogram förbereddes. Sommaren 2005 tog tre separata ministerier 

ansvar för "sina" reformprogramskapitel. Den övergripande strategin lades till i ett mycket senare 

skede. Resultatet blev att det inte fanns någon heltäckande strategi att diskutera med 

arbetsmarknadsparterna. Regeringsföreträdarna ansåg till och med att Nederländernas nationella 

reformprogram ändå inte kunde skilja sig från regeringens dåvarande politik. 

Hur skall arbetsmarknadsparterna göras delaktiga? 

Lyckligtvis är regeringen och arbetsmarknadsparterna på bättre fot med varandra igen. Många 

frågor från Lissabonstrategin behandlas i en rådgivande rapport till regeringen om social och 

ekonomisk politik på medellång sikt, som det sociala och ekonomiska rådet (SER) håller på att 

utarbeta. Rapportens tre huvudteman är följande: 


– 76 – 

− Kunskapsbaserad ekonomi. 

− Social innovation inom arbetsorganisationer. 

− En hållbar välfärdsstats kännetecken, framför allt konsekvenserna i fråga om statens, 

arbetsmarknadsparternas och de enskilda personernas respektive ansvarsområden. 

Mer allmänt innehåller SER:s arbetsprogram för 2005 och 2006 flera rådgivningsprojekt som är 

relevanta för Lissabonstrategin. Exempel på detta är det europeiska tjänstedirektivet och dokument 

om miljöeffektivitet som en möjlighet och om framtida äldrepolitik (alla under 2005, se 

www.ser.nl) samt dokument om genomförandet av Lissabonstrategin på lokal och regional nivå 

och upprätthållande av den framtida energiförsörjningen (det preliminära arbetsprogrammet för 

2006). 

Dessutom har arbetsmarknadsparterna och regeringen inom ramen för arbetsfonden (Labour 

Foundation) nått en överenskommelse om större möjligheter och fler arbetstillfällen för personer 

med dåliga framtidsutsikter på arbetsmarknaden, särskilt arbetslösa, delvis handikappade personer 

(se www.stvda.nl). Denna trepartsöverenskommelse bidrar till att åtgärda den bristande 

uppmärksamheten på social sammanhållning i Nederländernas nationella reformprogram. 

_____________ 


INLEDNING: 

– 77 – 

ÖSTERRIKE 

• Den 18 oktober 2005 antog regeringen det österrikiska programmet för tillväxt och 

sysselsättning utan parlamentarisk debatt, och översände det till Europeiska kommissionen. 

• Detta nationella reformprogram syftar till att öka tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft 

inom sju strategiska kärnområden. 

1) Hållbarhet i de offentliga finanserna: en sänkning av skuldkvoten genom minskade utgifter 

och förbättrad kvalitet med avseende på kommande utgifter. 

2) Arbetsmarknad och sysselsättningspolitik: Utöver tillväxtstimulerande åtgärder kommer 

också åtgärder för förbättring av arbetsförmedlingen och kompetenshöjande åtgärder att vidtas, 

liksom insatser för att öka flexibilitet och säkerhet (“flexicurity”) samt stöd till ett aktivt 

åldrande och återintegreringsstöd. 

3) Forskning och utveckling, innovation: Främjade av forskning vid och utanför universitet och 

företag, ökad teknik- och kunskapsöverföring, stimulans till samarbete och nyföretagande osv. 

4) Infrastruktursatsning: Utbyggnad av transportförbindelserna till Central- och Östeuropa, 

Brennertunneln, förbättrad bredbandstäckning. 

5) Göra Österrike attraktivt som hemvist för företag, satsning på små och medelstora företag: 

Åtgärdspaket bl.a. för att underlätta företagsetablering (bättre lagstiftning, enklare förfarande), 

företagsfinansiering samt göra landet attraktivt för huvudkontor. 

6) Utbildning och vidareutbildning: Nya strategier skall utvecklas för livslångt lärande, för en 

uppdatering av yrkesutbildningen och en modernisering av den högre utbildningen. 

7) Miljö: Satsning på förnybar energi och ökad energieffektivitet, handlingsplan för 

miljöteknik och ökad resurseffektivitet i näringslivet. 

BEDÖMNING: 

De österrikiska arbetsmarknadsparterna anser att de uttryckliga hänvisningarna till 

arbetsmarknadsparternas deltagande på europeisk och nationell nivå är en mycket positiv aspekt av 

Lissabonstrategin. När det gäller det österrikiska programmet finns skilda bedömningar: 


– 78 – 

I) Arbetsgivarna anser att programmets inriktning är tillfredsställande och motsvarar i stor 

utsträckning arbetsgivarsidans formulering av den näringslivspolitiska strategin. Man har 

emellertid också ytterligare krav, till exempel: 

o I den makroekonomiska delen saknas positiva signaler när det gäller stimulans av 

tillväxt och sysselsättning genom en omfattande reform av staten, genom satsningar på 

offentlig-privata partnerskap för finansieringen av infrastrukturprojekt samt 

tidsbegränsade investeringsincitament i vikande konjunktur. 

o I den mikroekonomiska delen (nyckelord: "Effektivare resursfördelning") skulle 

ytterligare investeringsincitament (till exempel när det gäller främjande av termisk 

sanering av byggnader) bidra till uppnåendet av Kyoto-protokollets mål. Det saknas 

också stimulansåtgärder för att minska beroendet av fossil energi. 

o På arbetsmarknadsområdet hade arbetsgivarsidan bland annat hoppats på fler åtgärder 

för en sänkning av lönekostnaden, arbetslöshetsförsäkring för egenföretagare samt 

ökad flexibilitet i fråga om arbetstiden. 

o Särskilda åtgärder till stöd för småföretag saknas (näringslivspaket). 

II) Arbetstagarna ser i den österrikiska handlingsplanen visserligen positiva beståndsdelar, 

men saknar rent allmänt ett innovativt tillvägagångssätt: Programmet innehåller mestadels 

redan aviserade, beslutade eller genomförda åtgärder. 

o Framför allt saknas en inriktning mot en expansiv, tillväxtorienterad näringslivspolitik 

på europeisk och nationell nivå. En sådan skulle behövas för att stärka efterfrågan på 

inre marknaden och för att samordna ökade offentliga investeringar. 

o Det försämrade arbetsmarknadsläget beaktas i alltför liten utsträckning. 

Arbetsförhållandena har blivit svårare, frågor som aktiv arbetsmarknadspolitik och 

möjligheterna att förena familj och karriär beaktas inte i tillräcklig utsträckning. 

o Satsningarna på forskning, infrastruktur och bredbandsteknik är otillräckligt 

finansierade. 

o Hur internationella förpliktelser om Kyoto-målen skall uppfyllas förblir en öppen 

fråga. 

DELTAGANDE FRÅN REPRESENTATIVA SAMMANSLUTNINGAR 

o Det traditionella österrikiska arbetsmarknadsorganisationerna som företräds i Österrikes 

ekonomiska och sociala råd (arbetskammaren, lantbrukskammaren, Österrikes fackliga 

landsorganisation, Österrikes näringslivskammare) har sedan flera år engagerat diskuterat 

Lissabonprocessen och deltagit aktivt i utarbetandet av Österrikes ståndpunkter på 

Lissabonrelevanta politikområden. Detta deltagande omfattar både yttranden om olika 

riktlinjer, handlingsprogram, rådstoppmöten m.m. och analyser av hela eller delar av 

strategin. 


– 79 – 

o Utöver arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna samt företrädare för lantbruket deltog 

också företrädare för regionala och kommunala intressen i samrådet. 

o Deltagandet var olika stort på olika områden: Det formella samarbetet (samrådsförfarande 

och sammanträden) med förbundskanslerns kansli, ekonomi- och arbetslivsministeriet samt 

socialministeriet avlöpte tillfredsställande, medan utarbetandet av den makroekonomiska 

delen, som leddes av finansministeriet, skedde praktisk taget utan deltagande utifrån. 

o De fyra traditionella österrikiska arbetsmarknadsorganisationerna som företräds i 

Österrikes ekonomiska och sociala råd står bakom Lissabonstrategin, vars mål ligger i linje 

med många av arbetsmarknadsorganisationernas mål. De beklagar emellertid att delvis 

väsentliga aspekter av deras krav och förslag inte har beaktats i det nationella programmet. 

___________ 



– 80 – 

POLEN 

När Polen anslöt sig till EU den 1 maj 2004 var man tvungen att anpassa lösningarna inom 

sammanhållningspolitiken till hur EU:s strukturinstrument fungerar. Polen har i sin 

integrationsstrategi till fullo stött riktlinjerna för EU:s utveckling såsom de framställts i 

programdokumenten, framför allt i samband med Lissabonstrategin och konceptet om en hållbar 

utveckling, som hänger samman med denna. För att Polen skulle kunna förvalta sitt medlemskap i 

EU på rätt sätt och förvalta EU-medlen väl, behövdes det dock en nationell utvecklingsplan. 

Det första omfattande dokumentet med en social och ekonomisk strategi för Polen under EUmedlemskapets 

första år var den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006. I denna fastställdes 

de viktigaste strukturåtgärderna (stöd till företag, utveckling av infrastruktur och utveckling av de 

mänskliga resurserna), som Polen avsåg att sätta i gång under perioden 2004–2006. Det strategiska 

målet med den nationella utvecklingsplanen var att utveckla en konkurrenskraftig ekonomi baserad 

på kunskap och företagande, en ekonomi som kan utvecklas harmoniskt på lång sikt, så att 

sysselsättningen ökar och den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen med EU 

ökar på regional och nationell nivå. 

Nästa dokument, som utarbetades för påföljande budgetperiod, var den nationella 

utvecklingsplanen för 2007–2013. Det preliminära utkastet till denna antogs av ministerrådet den 

11 januari 2005. Till skillnad från den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006, som framför 

allt utarbetades för att man ville lägga fram ett dokument för EU med en beskrivning av de åtgärder 

som skulle finansieras med EU-medel (strukturfonderna och Sammanhållningsfonden), är den 

nationella utvecklingsplanen för 2007–2013 ett omfattande program för social och ekonomisk 

utveckling. Det är en sammanställning av alla de nationellt finansierade eller av EU 

medfinansierade insatser och åtgärder som vidtas i landet. 

I utkastet till nationell utvecklingsplan för 2007–2013 har följande strategiska mål formulerats: 

- Att verka för en bibehållen hög tillväxttakt. 

- Att öka regionernas och företagens konkurrenskraft och att öka sysselsättningen. 

- Att öka nivån av social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. 

De nationella mål som fastställts i den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006 och i utkastet 

till nationell utvecklingsplan för 2007–2013 beaktades sedan i utkastet till det nationella 

reformprogrammet för 2005–2008, ett dokument som innehåller en presentation av de åtgärder som 

den polska regeringen planerar att vidta under 2005–2008 för att uppfylla de grundläggande målen 

i den förnyade Lissabonstrategin. Det nationella reformprogrammet är samtidigt en 

sammanfattning av de åtgärder som regeringen fram till 2008 kommer att vidta på det ekonomiska 

och det sociala området och som återfinns i de viktigaste programmen och i utkastet till budget för 


– 81 – 

denna period. Genomförandet av dessa är tänkt att bidra till en finansiellt, ekonomiskt, socialt och 

ekologiskt hållbar utveckling av landet och följaktligen till att minska Polens eftersläpning i 

förhållande till de andra EU-länderna ifråga om samhällets utveckling. 

Ett av de mål som fastställts i det nationella reformprogrammet för 2005–2008 är att verka för en 

bibehållen hög tillväxttakt, som främjar skapandet av nya arbetstillfällen. En analys av den 

ekonomiska och sociala situationen visar att följande villkor måste vara uppfyllda för att tempot på 

den ekonomiska tillväxten och tillväxten i sysselsättningen skall kunna öka: man måste förbättra de 

offentliga finanserna, skapa förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av de europeiska 

strukturfonderna, stimulera företagsamheten och innovationskraften hos företagen, främja 

sysselsättningen och stödja de åtgärder som vidtas för att minska arbetslösheten. 

Ansvarig för utarbetandet av det nationella reformprogrammet var ministern för ekonomi och 

arbete, som också fått i uppdrag att samordna Lissabonprocessen i Polen ("Mr Lissabon"). 

Ekonomiministern kommer också att ansvara för samordningen av genomförandet och 

övervakningen av det nationella reformprogrammet och för att varje år informera ministerrådet om 

genomförandet. 

Under arbetet med att förbereda det nationella reformprogrammet beaktade man bidrag från 

arbetsmarknadens parter och företrädare för parlamentets båda kamrar. Det sociala samrådet 

inleddes den 22 juni 2005 med en landsomfattande konferens, där ett brett spektrum av företrädare 

för vetenskapliga och akademiska kretsar och specialistkretsar, företagar- och 

arbetsgivarorganisationer, fackföreningar och icke-statliga organisationer deltog. Ett brett socialt 

samråd om det nationella reformprogrammet inleddes i augusti av den interministeriella grupp som 

fått i uppgift att förbereda den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013. 

Det preliminära utkastet till en nationell reformplan för 2005–2008 skickades över till 

kommissionen i början av november 2005 och fick ett positivt bemötande. 

Efter samrådet mellan ministerierna och det sociala samrådet skickades det slutgiltiga utkastet till 

nationellt reformprogram till kommissionen den 28 december 2005. 

2. Arbetsmarknadsparternas roll 

Arbetsmarknadens parter i Polen deltar mycket aktivt i arbetet med att genomföra 

Lissabonstrategin – både på europeisk och nationell nivå –i trepartskommittén för 

samhällsekonomiska frågor, som är den viktigaste institutionen för nationell dialog i Polen och ett 

forum för social dialog där man verkar för att sammanjämka arbetstagarnas, arbetsgivarnas och 

statens intressen. 

Den polska trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor har en traditionell trepartsstruktur 

och består av företrädare för regeringen, arbetstagarna och arbetsgivarna. I trepartskommitténs 

arbete deltar dessutom en i rådgivande roll företrädare för bl.a. icke-statliga organisationer, Polens 

centralbank och Polens statistiska centralbyrå. 


– 82 – 

Det faktum att de polska arbetsmarknadsorganisationer som ingår i trepartskommittén också deltar 

i organ för dialog på EU-nivå, t.ex. EESK, kommittéerna för branschvis dialog , organisationerna 

ETUC, UNICE, UEAPME, CEEP och CESI och olika branschorganisationer, gör att information 

mellan de nationella organisationerna för social dialog kan överföras fortare, att verksamheten kan 

samordnas bättre och att man kan påverka utformningen av de beslut som fattas i EU-sammanhang. 

För att arbetsmarknadsparterna skall få bättre tillgång till EU:s lagstiftning, i enlighet med lagen av 

den 23 maj 1991 om fackföreningar och lagen av den 23 maj 1991 om arbetsgivarorganisationer, 

har arbetsmarknadens parter i Polen rätt att uttala sig om principer, lagförslag och 

genomförandebestämmelser i frågor som faller inom deras ansvarsområde. Till följd av dessa 

rättsliga bestämmelser har regeringen en skyldighet att rådfråga arbetsmarknadens parter om 

förslag till nationella rättsakter. 

De arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som är representativa i den mening som avses i lagen 

från den 6 juli 2001 om trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor och de regionala 

kommittéerna för social dialog har dessutom rätt att uttala sig om EU:s samrådsdokument, framför 

allt vitböckerna, grönböckerna och meddelandena, och om utkasten till rättsakter i frågor som faller 

inom fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas ansvarsområden. För att förbättra 

samrådsmekanismen och samordningen av denna har man inom ramen för trepartskommittén 

skapat en rådgivande arbetsgrupp för EU-frågor. Denna grupp – som är verksam vid 

trepartskommitténs presidium – består av sakkunniga från varje organisation som ingår i 

kommittén. Till dess uppgifter hör att ge råd och ställa frågor till regeringen i EU-frågor. 

Inom kommissionen har man dessutom tillsatt en grupp som skall behandla problem i samband 

med EU:s strukturfonder. Denna har bl.a. till uppgift att hjälpa Polen att förbereda sig för 

användningen av strukturfonderna, att utvärdera utkasten till programdokument och användningen 

av strukturfonderna, att för de institutioner som förvaltar programmen utarbeta yttranden och 

ställningstaganden om hur enskilda operativa program fungerar och att jämföra andra länders 

erfarenheter i fråga om användningen av strukturfonderna. 

Man bör också nämna att företrädarna för de arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer som ingår i 

trepartskommittén aktivt deltar i verksamheten inom de 10 kommittéer som övervakar och de 

12 kommittéer som styr de operativa programmen inom EU:s strukturfonder. 

Verksamheten inom trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor under 2005 i samband 

med genomförandet av Lissabonstrategin 

Trepartskommitténs plenarssessioner: 

• Den 28 januari 2005 – debatt om den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013 

(inledning på en landsomfattande debatt – under kommitténs plenarsammanträde) 

• Den 27 juni 2005 – plenarsammanträde om året som EU-medlem – diskussion angående 

- arbetsmarknadsparternas deltagande i EU-institutionernas arbete, 


– 83 – 

- lagstiftningen på EU-nivå, 

- jämförelsen av enskilda EU-länders strukturindikatorer i enlighet med de integrerade 

riktlinjerna för Lissabonstrategin (inledning till debatten om det nationella 

reformprogrammet för 2005–2008), 

• Diskussion på trepartskommitténs forum om lösningar på området sysselsättningspolitik 

och social integration, bl.a. 

- frågor som uppstår till följd av det nationella handlingsprogrammet för sysselsättning 

2005, som innehåller uppgifter som skall lösas för sysselsättningen inom ramen för den 

europeiska sysselsättningsstrategin, 

- frågor som uppstår till följd av det nationella handlingsprogrammet för social 

integration för 2004–2006, som är ett led i genomförandet av den nationella strategin 

för social integration. 

Verksamheten i trepartskommitténs grupper för särskilda frågor: 

Det faller också inom trepartskommitténs ansvarsområde att tillsätta ständiga och provisoriska 

grupper med uppgift att utarbeta yttranden och ställningstaganden gemensamma för parterna om 

särskilda frågor. Inom kommittén finns det i dag 10 grupper: socialförsäkringar; arbetsrätt och 

kollektivavtal; budget, löner och sociala förmåner; ekonomisk politik och arbetsmarknad; 

utveckling av den sociala dialogen; offentliga tjänster, samarbete med ILO, EU:s strukturfonder, 

samråd kring den reviderade europeiska sociala stadgan samt samråd angående EU-frågor. 

Under 2005 års forum för dessa grupper diskuterades bl.a. följande frågor: 

• Sysselsättningspolitiken: 

- Diskussion om möjligheten att minska arbetslösheten genom flexibla 

sysselsättningsformer – frågan om en ändring av lagen om tillfällig anställning. 

- Frågor rörande byggandet av ett kunskapssamhälle – bättre utbildning på högskolorna, 

utbildning av arbetstagare och livslångt lärande. 

• Frågor rörande EU:s lagstiftning: 

- information och genomförande av samråd med arbetstagarna, 

- utkastet till direktiv om tjänster på EU:s inre marknad (information på forumet för 

samrådsgruppen för EU-frågor), 

- utkastet till ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa 

avseenden (information på forumet för samrådsgruppen för EU-frågor). 

• Socialförsäkringar och pensionsfonder: 

- Samråd kring den nationella pensionsstrategin – ett adekvat och stabilt pensionssystem 

– som utarbetats av ministeriet för socialpolitik. 

_____________ 


1. Bakgrund 

– 84 – 

PORTUGAL 

Sedan Europeiska rådet år 2000 antog principerna för Lissabonstrategin har den vunnit stöd hos de 

olika portugisiska regeringarna och ekonomiska och sociala aktörerna, trots att man inte förrän helt 

nyligen vidtagit några politiska åtgärder för dess praktiska genomförande. Situationen var 

densamma på EU-nivå, vilket framgår av analyserna i EESK:s yttrande (oktober 2004) och i Wim 

Koks rapport (november 2004). Vid Europeiska rådets möte den 22–23 mars 2005 enades man om 

en nylansering av Lissabonstrategien, som framför allt skall inriktas på tillväxt och sysselsättning, 

genom att varje medlemsstat utarbetar ett nationellt reformprogram och tillsätter en nationell 

samordnare. Dessutom uppmanades EESK att inrätta ett interaktivt nätverk med de nationella 

ekonomiska och sociala råden i alla medlemsstater i syfte att främja initiativ från det civila 

samhället. 

Föreliggande dokument utgör detta nätverks portugisiska bidrag. 

2. Portugals nationella reformprogram 

De portugisiska myndigheterna har haft svårt att ta sig an Lissabonstrategin till fullo, på grund av 

den fortsatta försvagningen av den portugisiska ekonomin sedan 2001, en viss politisk instabilitet 

samt den restriktiva politiken för att uppnå budgetkonsolidering. 

Den nuvarande portugisiska majoritetsregeringen som tillträdde i mars 2005 har införlivat 

Lissabonstrategins principer i sitt program, antingen uttryckligen eller underförstått. I juli tillsatte 

regeringen den nationella samordnaren för Lissabonstrategin, och i oktober presenterades i Bryssel 

det nationella åtgärdsprogrammet för tillväxt och sysselsättning 2005–2008 (Programa Nacional de 

Acção para o Crescimento e o Emprego 2005–2008). 

Detta dokument offentliggörs som ett strategiskt styrinstrument som syftar till att säkra ekonomisk 

tillväxt och skapa sysselsättning inom ramen för hållbara offentliga finanser, social 

sammanhållning, konkurrenskraft och hållbar utveckling. Reformprogrammet är Portugals gensvar 

på Europeiska rådets uppmaning från mars 2005 och består av 125 åtgärder för förnyelse och 

förändring, som ingår i några av regeringens centrala program och åtgärdsplaner med direkta 

effekter för tillväxt och sysselsättning, exempelvis: 

Stabilitets- och tillväxtplan 2005–2009: Denna plan som den portugisiska regeringen presenterat 

för Europeiska kommissionen har som målsättning att rätta till den strukturella obalansen i den 

portugisiska ekonomin, särskilt i de offentliga finanserna. De huvudmål man satt upp till 2008 

omfattar en minskning av den offentliga skulden till 2,8 % av BNP, en årlig BNP-tillväxt på 2,6 % 

och en total sysselsättningsnivå på 69 %. 


– 85 – 

Nationell sysselsättningsplan 2005–2008: Denna plan går ut på att bekämpa de 

konjunkturbetingade och strukturella hinder som tynger arbetsmarknaden i Portugal. Den 

innehåller sysselsättningsskapande åtgärder och satsningar för att förhindra och bekämpa 

arbetslöshet, samt beredskap inför företagsomstrukturering, fortbildning och modernisering av det 

sociala trygghetssystemet. 

Teknikutvecklingsplan: Denna plan har som målsättning att föra medborgarna in i 

kunskapssamhället, att återhämta den vetenskapliga och tekniska eftersläpningen och ge ny kraft åt 

innovation genom åtgärder som stimulerar skapande, spridning och inhämtande av kunskap, vilket 

genom en hävstångseffekt kan bidra till att göra Portugals ekonomi mer dynamisk och öka dess 

konkurrenskraft globalt. 

3. Nödvändiga förändringar 

Efter en lång tillväxtperiod då Portugal började närma sig EU-genomsnittet visade den portugisiska 

ekonomin tecken på en markant avmattning, av inhemska och internationella orsaker, varavvissa 

konjunkturbetingade och andra strukturellt betingade. 

Några särskilt viktiga faktorer var globaliseringen av internationell handel och 

industriomvandlingen, den åldrande befolkningen, ett utbildningssystem i obalans och utmaningen 

att möta en ökad konkurrens. 

Detta resulterade i en stagnation som karakteriserades av svag ekonomisk tillväxt, stort offentligt 

underskott, ökad arbetslöshet, minskad investeringsbenägenhet, försvagning av konkurrenskraften 

och ökning av den offentlig skuldsättningen. Nivån på det ekonomiska och sociala skyddet 

försämrades i jämförelse med EU-genomsnittet. De sociala villkoren försämrades också och 

ojämlikheterna accentuerades. 

De planer som den portugisiska regeringen antog 2005 syftar till att lösa de olika problem som 

Portugal haft att bemöta de senaste åren, dvs. att återupprätta den makroekonomiska stabiliteten 

(stabilitets- och tillväxtplanen), att skapa sysselsättning och förbättra utbildningssystemet 

(sysselsättningsplanen) samt att stärka förutsättningarna för en ökad konkurrenskraft, och då 

särskilt kunskap, kvalifikationer, forskning och innovation (teknikutvecklingsplanen). 

Regeringen betonar att de antagna planerna har medefristigt eller långsiktigt perspektiv, vilket 

innebär att uppbromsningar som hänger samman med valperioderna minimeras och att 

samrådsprocessen med olika ekonomiska parter och arbetsmarknadens parter kan stärkas. 

Regeringen har dock ännu inte lyckats vinna eller återfå de ekonomiska aktörernas förtroende, 

vilket leder till negativa reaktioner på åtgärder som föreslagits eller redan håller på att genomföras, 

särskilt de åtgärder som syftar till hållbara offentliga finanser. Hos allmänheten kan man dock 

notera en större förståelse för nödvändigheten att anpassa sig till de förändringar som sker i 

omvärlden, en värld där intelligens, kunskap och innovation blir allt viktigare. 


4. De ekonomiska och sociala aktörerna 

– 86 – 

De olika planer som den portugisiska regeringen antagit inom ramen för Lissabonstrategin har inte 

tillkommit genom någon bredare diskussion med arbetsmarknadsparterna, säkerligen på grund av 

regeringens tidsschema. När regeringen tillträdde i mars 2005 gavs förhandlingen med Europeiska 

kommissionen om stabilitets- och tillväxtplanen 2005–2009 högsta prioritet. 

Arbetsmarknadsparterna deltog i utarbetandet av sysselsättningsplanen men inte i utarbetandet av 

teknikutvecklingsplanen. 

Det nationella åtgärdsprogrammet för tillväxt och sysselsättning 2005–2008, som utarbetats av den 

nationella samordnaren för Lissabonstrategin och som antagits av den portugisiska regeringen, 

presenterades endast för arbetsmarknadsparterna i informationssyfte några dagar före 

presentationen för Europeiska kommissionen. 

Det ekonomiska och sociala rådet, som företräder arbetsmarknadsparter och övriga 

intresseorganisationer i det civila samhället, uppmanades inte att bidra till utarbetandet av planerna, 

trots att rådet hade utarbetat ett initiativyttrande om Lissabonstrategin (24 maj 2005). 

Att de ekonomiska och sociala aktörerna inte involverades i arbetet med planerna är i och för sig 

inte positivt, men det finns signaler som tyder på att dessa aktörer får delta i större utsträckning 

under de kommande åren. 

Vissa arbetsmarknadsparter yttrade sig i detta ärende i juli 2005, bland annat 

− det portugisiska industriförbundet (Confederação da Indústria Portuguesa), som 

offentliggjorde en haltidsutvärdering av Lissabonstrategin med de prioriteringar som bör 

göras vid utarbetandet av det nationella reformprogrammet 2005–2008, 

− det portugisiska handels- och tjänsteförbundet (Confederação do Comércio e Serviços de 

Portugal), som utarbetat ett dokument med förslag avseende den nationella 

sysselsättningsplanen. 

Ingen av arbetsmarknadsparterna har ännu reagerat på att Portugals åtgärdsprogram för tillväxt och 

sysselsättning lagts fram i Bryssel utom det allmänna arbetstagarförbundet (União Geral dos 

Trabalhadores), som inte ställde sig avvisande till planen men beklagade att 

arbetsmarknadsparterna inte hade fått medverka i utarbetandet och att de föreslagna åtgärderna inte 

har kvantitativa målbeskrivningar. 

Ett möte är inplanerat mellan samordnaren för den nationella Lissabonstrategin och Portugals 

ekonomiska och sociala råds plenarförsamling för att diskutera presentationen av Portugals 

åtgärdsprogram för en bredare publik, i syfte att undersöka hur de organ och organisationer som 

företräds av rådet kan bidra till ett bättre genomförande av programmet. 


– 87 – 

Detta möte kommer säkerligen att leda till att det sker en kraftsamling och att man söker nya vägar 

för att, inom ramen för reformplanerna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, lösa de problem 

som Portugal, men också i större skala, alla Europeiska unionens länder står inför. 

_______________ 

_____________ 


– 88 – 

SLOVENIEN 

Strategi för upprättande av reformprogrammet och remissarbete. Reformprogrammet för att 

uppnå Lissabonstrategins mål bygger på Sloveniens utvecklingsstrategi som regeringen antog i 

juni 2005 som ett grundläggande strategiskt program6. Strategin handlar framför allt om hur man 

skall kunna skapa välfärd på så många områden som möjligt till samtliga individer. Strategin 

fokuserar inte bara på ekonomiska frågor, utan är även inriktad på sociala, miljömässiga, politiska, 

rättsliga och kulturella frågor. Således är Sloveniens utvecklingsstrategi både i fråga om innehåll 

och syfte en strategi för en hållbar utveckling i Slovenien. Strategin innebär att Lissabonstrategin 

anpassas till nationella förhållanden genom att den tar hänsyn till de specifika möjligheter och 

svårigheter som kännetecknar Sloveniens utveckling7. 

Efter att ha antagit strategin inrättade regeringen en särskild arbetsgrupp bestående av en rad 

experter (reformkommittén) och gav denna grupp i ansvar att utarbeta förslag till ekonomiska och 

sociala reformer som skall ligga till grund för arbetet med att genomföra landets 

utvecklingsstrategi. Kommittén överlämnade sitt första förslag till regeringen i oktober 2005. 

Därefter följde en rad diskussioner. Vissa av dessa diskussioner hölls i Sloveniens ekonomiska och 

sociala råd med representanter för landets fackföreningar och arbetsgivare. Kommittén ändrade 

vissa delar av förslaget med anledning av dessa diskussioner och regeringen antog förslaget såsom 

en ram för ekonomiska och sociala reformer som syftar till att öka landets välfärd. Regeringen 

beslutade också att de åtgärder som diskuterats som en del av den sociala dialogen skulle utgöra 

dess förslag i förhandlingarna om en ny arbetsmarknadsöverenskommelse. 

Eftersom den slutliga versionen av de föreslagna reformerna fortfarande är under utarbetande – de 

diskuteras fortfarande av arbetsmarknadens parter och har remitterats till olika intressegrupper – 

utarbetade regeringen sitt reformprogram för att uppnå Lissabonstrategins mål i första hand med 

utgångspunkt i den nuvarande utvecklingsstrategin samt med hänsyn till de delar av de föreslagna 

reformerna som hittills ansetts vara de minst omtvistade. Regeringen beslutade att dokumentet skall 

ut på remiss när de övergripande villkoren för de ekonomiska och sociala reformerna har lagts fast. 

För att respektera de ursprungliga tidsgränserna var regeringen därför tvungen att offentliggöra sitt 

reformprogram för att uppnå Lissabonstrategins mål i Bryssel innan remissperioden avslutats. 

Regeringen betonade dock att dokumentet inte var slutgiltigt och poängterade att en rapport om den 

pågående remissrundan kommer att publiceras i ett senare skede. 

6 

Institutet för makroekonomisk analys och utveckling utarbetade båda dokumenten. Regeringen har delegerat ansvaret för 

Lissabonstrategin till detta institut. 

7 

Samtliga dokument om utarbetandet av strategin och reformprogrammet återfinns på slovenska och engelska på 

http://www.gov.si/umar/. 


– 89 – 

Offentlig diskussion om förslaget till utvecklingsstrategi. Sloveniens regering antog sitt förslag 

till utvecklingsstrategi i juni 2004. Utvecklingsstrategin utarbetades i samarbete med en rad olika 

experter. Man ansåg dock att detta samarbete inte var tillräckligt för att nå största möjliga 

samförstånd. En omfattande offentlig debatt inleddes därför, så att experternas analys och 

vägledande kommentarer beträffande landets utveckling som presenteras i förslaget till strategi 

skulle kunna godkännas genom offentliga debatter. Dessa inleddes i samband med att Sloveniens 

premiärminister i början av juli 2004 träffade ett antal representanter för olika ekonomiska, 

vetenskapliga och kulturella samhällsgrupper. Oberoende diskussioner fördes också i media och 

många berörda parter deltog. Förslaget till utvecklingsstrategi behandlades också av Sloveniens 

ekonomiska och sociala råd. De huvudsakliga diskussionerna ägde dock rum inom sekretariatet hos 

Rådet för hållbar utveckling som fått i uppdrag av regeringen att förbereda fem debatter med 

representanter för olika samhällsgrupper (arbetstagare, arbetsgivare, icke-statliga organisationer 

samt sociala, regionala och lokala intressegrupper). Syftet med dessa diskussioner var att utarbeta 

förslag som inkluderas i den slutliga versionen av den övergripande utvecklingsstrategin. 

Efter sin behandling av förslaget till utvecklingsstrategi förklarade Sloveniens ekonomiska och 

sociala råd att strategin inte fäste tillräckligt stor vikt vid det sociala partnerskapets roll och 

betydelse. Av de offentliga debatterna, som även inkluderade olika icke-statliga organisationer, 

kunde man också dra slutsatsen att den sociala dialogen i Slovenien främst anses vara en 

angelägenhet för Sloveniens ekonomiska och sociala råd. Många frivilligorganisationer anser dock 

att de också har en roll att spela i den sociala dialogen och framhöll att utvecklingsstrategin bör 

återspegla deras växande och mer aktiva roll. 

Rapport om den offentliga debatten. Efter slutsatserna från de offentliga debatterna utarbetade 

Institutet för makroekonomisk analys och utveckling en rapport i januari 2005 som sammanfattar 

de många kommentarer som framförts under debatterna. Man utarbetade också en rad 

rekommendationer till regeringen om hur man skall kunna uppnå de fastställda mål som anges i 

strategins olika kapitel8. Det huvudsakliga budskapet från de offentliga debatterna handlade om att 

strategins målsättningar var relativt övergripande. Regeringen uppmanades att ange de olika 

målsättningarna och åtgärderna i mer konkreta ordalag i slutdokumentet och att förplikta sig att 

genomföra strategin. Man föreslog också att den sociala dialogens och den tredje sektorns roll 

skulle betonas och förtydligas. 

Institutet för makroekonomisk analys och utveckling utarbetade den slutliga versionen av strategin 

i samarbete med ett antal ledare för olika expertgrupper. Slutdokumentet bygger till största delen på 

de rekommendationer som framförts under de offentliga debatterna samt de förslag och bidrag som 

presenterats av olika ministerier och regeringens strategiska råd. Dokumentet behandlades i 

samband med en särskild framtidsdebatt som anordnades på initiativ av den slovenske 

premiärministern och man konstaterade då att strategins huvudsakliga riktlinjer och åtgärder stöds 

av en lång rad experter och politiska partier. Sloveniens regering antog strategin den 23 juni 2005. 

Strategin innehåller en tydlig framtidsvision och anger en rad målsättningar för Sloveniens 

8 

Samtliga skriftliga yttranden och protokoll från de olika sammanträdena, liksom själva rapporten, finns tillgängliga på 

Internet. 


– 90 – 

utveckling, bl.a. fem prioriterade områden och en handlingsplan för att genomföra strategin under 

2005 och 2006. 

Offentlig debatt som föreberedelse inför förslaget till reformprogram för att uppnå 

Lissabonstrategins mål. Under 2005 anordnades många offentliga debatter om Lissabonstrategin. 

Den reviderade Lissabonstrategin diskuterades också vid de ordinarie sammanträdena i det 

slovenska parlamentets och det ekonomiska och sociala rådets olika arbetsgrupper. Sloveniens 

handels- och näringslivskammare anordnade en offentlig debatt under den tredje slovenska 

näringslivsveckan i april och presenterade också ett antal konkreta förslag och kommentarer 

avseende olika aspekter av reformprogrammet. Det huvudsakliga budskapet var att programmet 

måste fokusera på de prioriterade åtgärder som stärker näringslivets konkurrenskraft på ett snabbt 

och effektivt sätt. En offentlig debatt bidrog också till att representanter för regeringen, 

forskningsvärlden, näringslivet och det civila samhället fick möjlighet att framföra sina synpunkter 

på Lissabonstrategin. Denna debatt hölls i det slovenska parlamentet som en del av Europaveckan i 

maj. 

Vid ett sammanträde i Sloveniens ekonomiska och sociala råd uppmanades arbetsmarknadens 

parter att presentera konkreta förslag avseende reformprogrammet innan arbetet med dokumentet 

inleddes. Reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål utarbetades med utgångspunkt i 

Sloveniens utvecklingsstrategi och de program och planer som tagits fram av landets olika 

ministerier. Reformprogrammet innehåller också konkreta förslag och rekommendationer som 

framförts av ett antal representanter för näringslivet, forskningsvärlden och andra 

samhällsintressenter. 

Diskussion om reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål. En diskussion om 

detta reformprogram planerades till början av september, men detta visade sig vara omöjligt 

eftersom de första rekommendationerna från reformkommittén inte hade utarbetats, vilket innebar 

att dessa rekommendationer först skulle kunna inkluderas i reformprogrammet vid ett senare 

tillfälle. Den första diskussionen i Sloveniens ekonomiska och sociala råd om reformkommitténs 

rekommendationer ägde således rum i oktober. Arbetsmarknadens parter lade till ytterligare 

konkreta förslag och vissa av dessa förslag inkluderades i reformprogrammet för att uppnå 

Lissabonstrategins mål. De åtgärder som fackföreningarna motsatte sig togs dock inte med i 

programmet. Reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål diskuterades också av 

berörda utskott i det slovenska parlamentet i början av november. Programmet behandlades i både 

ekonomiutskottet och EU-utskottet och dessa utskott utarbetade resolutioner för programmets 

övergripande system. I resolutionerna framfördes behovet av att den slovenska regeringen 

organiserar sig på ett sätt som gör det möjligt att genomföra reformprogrammet, när detta antagits, 

på ett effektivt och samordnat sätt. 

Arbetsmarknadsparternas engagemang i utarbetandet av reformprogrammet för att uppnå 

Lissabonstrategins mål. Arbetsmarknadens parter behandlade programmet under 

decembersessionen i Sloveniens ekonomiska och sociala råd och betonade att det är nödvändigt att 

involvera samtliga arbetsmarknadsparter i utarbetandet av strategin som en del av en konstruktiv 

social dialog. Uppgiften kommer annars att bli mycket svår att utföra. Sloveniens ekonomiska och 


– 91 – 

sociala råd kom därför inte fram till någon gemensam ståndpunkt i fråga om reformprogrammet 

utan rekommenderade att regeringen involverar arbetsmarknadens parter som jämlika 

diskussionsparter i den framtida verksamheten. Arbetsmarknadens parter bör involveras tidigt i 

processen när strategin och de kommande åtgärdsprogrammen fortfarande befinner sig på 

diskussionsplanet. 

Arbetsgivarna stödde strategin, men undrade om de föreslagna åtgärderna för att skapa en mer 

kostnadseffektiv förvaltning verkligen var lämpliga. De pekade också på bristerna i förslagen som 

syftar till att minska den informella ekonomins omfattning. Sloveniens handels- och 

näringslivskammare menade att dess främsta roll var att genomföra de åtgärder som anges i 

programmet och hade därför utarbetat en egen handlingsplan i linje med målsättningarna i den 

reviderade Lissabonstrategin och i reformprogrammet. Man kommer att fortsätta med denna 

verksamhet en gång i kvartalet under 2006. I oktober anordnades ett europeiskt regionforum med 

stöd av handels- och näringslivskammaren (genom Slovenska näringslivs- och forskningsförbundet 

i Bryssel), med syftet att se till att Lissabonstrategin genomförs med framgång på regional och 

lokal nivå genom ett utbyte av positiva erfarenheter och bästa praxis. 

Fackföreningarna motsatte sig ett antal punkter i programmet. De ställde sig frågande till vissa 

sysselsättningspolitiska åtgärder, framför allt åtgärder som avser att öka flexibiliteten på 

arbetsmarknaden, eftersom de ansåg att sådana åtgärder kommer att leda till försämrade rättigheter 

på arbetsmarknaden. Fackföreningarna motsatte sig också den planerade diskussionen om att införa 

en schablonbeskattning och betonade att arbetsmarknadens parter bör rådfrågas om förändringar av 

lönepolitiken. De pekade också på bristen på lämpliga omskolningsprogram för arbetstagare som 

blivit arbetslösa. Fackföreningarna kunde inte stödja programmet i dess nuvarande form och kunde 

inte heller ta något ansvar för dess genomförande. 

Ytterligare åtgärder. I november beslutade Sloveniens regering att inrätta en särskild enhet som 

skall ansvara för att samordna och bevaka genomförandet av Sloveniens utvecklingsstrategi. Denna 

enhet kommer att samordna genomförandet av den slovenska utvecklingsstrategin, 

reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål och de övriga ekonomiska och sociala 

reformer som avser att förbättra Sloveniens välfärd. Regeringen antog också sin preliminära 

ståndpunkt om landets arbetsmarknadsöverenskommelse och inkluderade samtliga delar av de 

föreslagna reformerna i denna överenskommelse. Den slutliga versionen kommer att offentliggöras 

efter avslutade förhandlingar om arbetsmarknadsöverenskommelsen samt när remitteringen till 

berörda samhällsinstanser är avslutade och lagstiftningen anpassats på vederbörligt sätt. 

Arbetsmarknadens parter (arbetsgivare och arbetstagare) kommer dessutom att anta och genomföra 

sina egna verksamhetsprogram för att genomföra reformprogrammet för att uppnå 

Lissabonstrategins mål i Slovenien. 

_____________ 


1. Slovakiens nationella Lissabonstrategi 

– 92 – 

SLOVAKIEN 

Slovakien är ett land med en ytterst välutbildad och kreativ befolkning där vetenskapen och 

tekniken blomstrar och hela tiden genererar nya innovativa produkter och tjänster av enastående 

kvalitet. 

Under de 15 senaste åren har den slovakiska ekonomin genomgått enorma förändringar. Tre av de 

viktigaste är: omställningen från en centralt planerad ekonomi till en marknadsekonomi, den fulla 

integrationen i EU och genomförandet av ingående strukturreformer. Det främsta syftet med 

strategin är helt tydligt: att se till att Slovakiens levnadsstandard så snabbt som möjligt når upp till 

samma nivå som i EU:s mest utvecklade länder. 

Slovakiens strategi bygger framför allt på följande två pelare: 

• Att framgångsrikt slutföra strukturreformerna och göra landvinningarna varaktiga. 

• Att systematiskt fokusera på att uppfylla Lissabonstrategins utvecklingsavsnitt. 

De lokala och regionala myndigheterna har också en egen tydlig roll att spela i arbetet med att 

uppfylla strategin genom att göra allt de kan för att främja tillväxten i alla Slovakiens olika delar 

och samtidigt se till att den snabba tillväxten i landet som helhet inte äventyras. Detta är också 

orsaken till att resurser från EU:s strukturfonder framför allt bör investeras i att öka 

konkurrenskraften hos och tillväxten i den slovakiska ekonomin som helhet. 

1.1 Att slutföra strukturreformerna och göra de positiva resultaten varaktiga 

I centrum för Lissabonstrategin står ett antal mycket viktiga strukturreformer. Till de viktigaste 

områdena som berörs hör: förvaltning av offentliga medel, beskattning, hälso- och sjukvård, socialt 

trygghetssystem, arbetsmarknad, pensioner, finansiering av utbildning samt offentlig förvaltning. 

Makroekonomi och offentliga finanser: 

De främsta målen och principerna här är 

• att förbättra marknadsekonomins funktionssätt och reducera marknadsingripandena till ett 

minimum, 

• att minska underskottet i de offentliga finanserna, 

• att avstå från att öka den ekonomiska omfördelningen, 

• att bibehålla en överskådlig och neutral skattepolitik. 


Det sociala området 

Huvudprinciper och mål: 

– 93 – 

• att understryka individens och dennes familjs gemensamma ansvar för att lösa sina egna 

problem, 

• att undvika en socialpolitik som lägger hämsko på individuell aktivitet och kreativitet, 

• att minska den absoluta fattigdomen, 

• att upprätthålla ett effektivt socialt skyddsnät, 

• att upprätthålla en flexibel arbetsmarknad. 

Hälso- och sjukvård och pensioner 

Två huvudprinciper: 

• att upprätthålla balansen mellan principen om de grundläggande rättigheterna och den 

mänskliga värdigheten och principen om förtjänst, 

• att se till att den långsiktiga ekonomiska hållbarheten i hälso- och sjukvården och 

pensionssystemet inte äventyras. 

1.2 Prioriterade utvecklingsområden 

Det finns bara ett sätt att säkra Slovakiens konkurrenskraft på sikt: genom att skapa förutsättningar 

för en kunskapsbaserad ekonomi. Utvecklingsavsnittet i vår strategi måste därför vara inriktat på 

fyra områden: 

• Informationssamhället – grundläggande IT-kunskaper, effektiv e-förvaltning och allmänt 

spridd Internet-tillgång, 

• vetenskap, forskning och utveckling – utbildning och stöd till talangfulla vetenskapsmän, 

en forskning som motsvarar internationella normer och har kontakter med näringslivet och 

ett verksamt statligt stöd till affärsverksamhet som har anknytning till forskning och 

utveckling och innovation, 

• affärsmiljö – en hög grad av lag och ordning, offentliga institutioner som partner och inte 

som en börda, faktisk tillgång till kapitalmarknaden för alla företag, fysisk infrastruktur av 

hög kvalitet och tjänster i nätbranscherna, 

• utbildning och sysselsättning – modern utbildningspolitik, hög sysselsättningsnivå, 

hantering av problemet med en befolkning som åldras. 

2. En Lissabonstrategi för Slovakien 

Under 2005 antog den slovakiska regeringen en Lissabonstrategi för Slovakien för tiden fram till 

2010, det nationella reformprogrammet för 2006–2008 och konvergensprogrammet för Slovakien 

för tiden fram till 2010. 

Lissabonstrategin är också en stor utmaning för arbetsmarknadens partner i Slovakien. 


– 94 – 

Den nationella Lissabonstrategin för Slovakien vilar på två pelare: 

I den första framhävs vikten av att strukturreformerna slutförs och den nuvarande ekonomiska 

politiken och den slovakiska ekonomins relativt höga tillväxt (en BNP-tillväxt på mer än 5 % under 

2006–2008) bibehålls. 

Den andra pelaren – att bygga en kunskapsbaserad ekonomi – är inriktad på att stödja den 

slovakiska ekonomins höga tillväxt genom ökad sysselsättning, utbildning, produktivitet och, 

därmed också löner och levnadsstandard i allmänhet. 

Avgörande är här hur dessa prioriteringar finansieras med offentliga, privata och EU-medel. 

I budgeten har anslag gjorts för en del av de offentliga utgifterna för dessa 

utvecklingsprioriteringar, men inte i den utsträckning som krävs. 

Slovakien använder också endast i begränsad utsträckning medlen från EU:s strukturfonder. I 

denna fråga ställer sig arbetsmarknadens partner positiva till att budgetplanen för 2007–2013 

godkänts som en kompromiss för den grundläggande ramen för EU:s buget. 

Den slovakiska ekonomins utveckling har fått en bra start och landets höga reala BNP-tillväxt 

fortsätter. Den dåliga situationen på arbetsmarknaden håller dock i sig, trots en viss minskning av 

arbetslösheten. De risker som hänger samman med utvecklingstendenserna inom sysselsättningen 

(eller att det inte sker någon minskning av arbetslösheten) framgår tydligt genom skillnaden i 

demografisk utveckling mellan Slovakiens regioner, där befolkningstillväxten fortsätter att vara 

relativt låg och dessutom har en ofördelaktig struktur. Det slovakiska utbildningssystemet är 

dessutom negativt för motivationen och den socialpolitik som bedrivs är irrationell. 

Vi tycker det är viktigt för den ekonomiska och sociala politiken att man respekterar balansen 

mellan marknad och stat. Där marknaden misslyckas, måste staten ingripa. Förhållandet mellan 

företagen och staten måste bygga på fackkunskaper och etik, på att kommunikationen mellan de 

båda sidorna förbättras, och på att medvetenheten om reformernas inverkan på medborgarna och 

deras levnadsstandard ökar. 

Företagen ställer sig ganska kritiska till förseningarna i reformerna av utbildning, rättsväsen och 

hälso- och sjukvård. 

Arbetsmarknadens parter i Slovakien är medvetna om att ett flertal särskilda åtgärder, som följer av 

Lissabonstrategin, måste genomföras och de vill här spela en aktiv roll. 

_____________ 


– 95 – 

FINLAND 


Utgångspunkt och utmaningar 

När det gäller vissa makroekonomiska nyckelindikatorer uppvisar Finland för närvarande bättre 

resultat än genomsnittet för de europeiska länderna. BNP per capita, arbetsproduktiviteten och 

sysselsättningsnivån är högre än genomsnittet i EU-15. Dessutom har tillväxttaktennär det gäller 

produktivitet och sysselsättning och därmed även för BNP varit högre under senare år. Det är 

resultatet av de genomgripande reformer som ett flertal på varandra följande regeringar genomdrev 

under och efter en mycket allvarlig ekonomisk kris i början av 1990-talet. De främsta 

komponenterna i den ekonomiska strategi som antogs omfattade följande: 

(1) Att stärka prisnivåns konkurrenskraft genom makroekonomisk politik. 

(2) Att stärka de offentliga finanserna genom minskade utgifter. 

(3) Att väsentligt öka offentliga investeringar i forskning och utveckling. 

Under senare tid har skatterna på arbete sänkts betydligt. Åtgärderna har bidragit till att ekonomin 

har uppnått snabb ekonomisk tillväxt och strukturellt har omvandlats från en resursbaserad 

ekonomi till en ekonomi där IKT-produktion spelar en viktig roll. 

Den strukturella arbetslösheten är emellertid fortfarande hög och sysselsättningsgraden är betydligt 

lägre än i de andra nordiska länderna och före krisen i Finland. Produktiviteten i tjänstesektorn 

förefaller också släpa efter i förhållande till övriga EU-länder. För det andra växer andelen äldre i 

Finlands befolkning snabbare än i de flesta andra EU-länder. Detta sätter stort tryck på 

arbetsmarknaden och de offentliga finanserna. För det tredje är Finlands ekonomi möjligen mer 

känslig än de flesta andra europeiska länders för konkurrensen från de nya ekonomierna, med tanke 

på dess specialisering inom tillverkningsindustrin, och inom den sektiorn i viss mån på produkter 

för vilka konkurrensen är mycket hård. 

För att kunna möta dessa utmaningar måste sysselsättningsnivån och produktivitetens tillväxttakt 

öka. För att kunna säkerställa välfungerande offentliga tjänster till den åldrande befolkningen måste 

dessutom tjänsteförsörjningen bli effektivare. I en liten ekonomi som varken har stora 

hemmamarknader eller en stor resursbas att falla tillbaka på och med ett samhälle som är mycket 

jämlikhetsmedvetet kan man bäst uppnå dessa mål genom att ytterligare förbättra det mänskliga 

kapitalet, tekniknivån, ekonomins öppenhet och genom att se till att ekonomin snabbt kan anpassa 

sig till ny konkurrens. Finlands reformprogram bygger på dessa förutsättningar. 


Makroekonomisk politik 

– 96 – 

Inom den makropolitiska ramen är den grundläggande målsättningen att bevara starka offentliga 

finanser under kommande år för att kunna täcka nödvändiga utgifter för social trygghet i framtiden 

utan att höja skatterna. Förtroende för hållbara offentliga finanser har ett direkt positivt inflytande 

på konsumenternas förtroende och därmed på konsumtionen på kort sikt. 

De offentliga utgifterna hålls i schack genom ett antal åtgärder: 

(1) Ett tak för en stor andel av statsutgifterna. 

(2) En handlingsplan för främjande av produktiviteten. 

(3) Ett program för grundläggande tjänster. 

(4) En kommunal strukturreform inom tjänstesektorn. Pensionsreformen 2005 är en central åtgärd i 

strävan att minska de tunga utgifterna för pensionssystemen i framtiden. Dessutom skapar reformen 

ett värdefullt bidrag till utbudet av arbetskraft. 

Makroekonomisk politik 

Den mikroekonomiska politiken syftar främst till att öka kunskaps- och innovationsnivån och 

samtidigt främja företagande och konkurrens på varumarknaden. 

Programmets målsättning är att öka de offentliga utgifterna för forskning och teknisk utveckling 

med 7 % årligen till slutet av årtiondet. Målet är att öka de totala utgifterna för FoU till 4 % av 

BNP från nuvarande 3,5 %. 

Ett flertal åtgärder har antagits för att främja klusterbildning för spetskompetens inom forskning 

och teknisk utveckling. Ett särskilt program kommer att inrättas för att göra det ekonomiskt möjligt 

för forskningsenheter att locka till sig utländska vetenskapsmän på toppnivå. Universitet 

uppmuntras att specialisera sig och det offentliga forskningssystemet kommer att utvecklas och bli 

mer målinriktat i syfte att öka effektiviteten. 

Företagande främjas genom ett övergripande politiskt program. Företags- och 

kapitalskattereformen åtföljs av ett antal särskilda åtgärder för att hjälpa innovativa företag att 

växa. För det ändamålet har en ny offentlig riskkapitalfond inrättats. Reformerna kommer även att 

omfatta lagstiftning, rådgivnings- och samrådstjänster samt företagares sociala trygghetssystem. 

Sysselsättningspolitik 

Sysselsättningspolitiken är å ena sidan inriktad på att minska den strukturella arbetslösheten och å 

andra sidan på att förlänga det aktiva yrkeslivet. För båda ändamålen kommer man under den 

nuvarande mandatperioden att fortsätta att tillämpa en politik som går ut på att minska 


– 97 – 

beskattningen av intjänad inkomst. Det kommer att leda till en minskning av 

marginalskattesatserna med i genomsnitt två procentenheter. 

Ett antal särskilda åtgärder syftar till att öka efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Arbetsgivarnas 

lönebikostnader för arbetstagare över 53 år som tjänar mindre än 2 000 euro i månaden kommer att 

minskas genom ett särskilt program från och med år 2006. Även skatteavdrag för hushållstjänster 

kommer att öka. 

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder, som särskilt riktar sig till långtidsarbetslösa, kommer att öka 

samtidigt som utbetalning av schablonmässiga arbetsmarknadsstöd kommer att kopplas till 

deltagande i arbetsmarknadsåtgärder. Finansieringssättet kommer att reformeras för att förbättra 

kommuners incitament att få stödtagarna att delta i sådana åtgärder. 

Yrkesmässig och regional rörlighet på arbetsmarknaden kommer att främjas genom olika åtgärder, 

exempelvis genom att förbättra planeringen av utbildningsbehov, skapa möjligheter för 

arbetstagare att tillgodogöra sig yrkeskunskaper genom enkla system för arbetsplatsutbildning och 

genom politiska initiativ som syftar till att minska bostadsbristen i de främsta tillväxtområdena. 

Åtgärder som syftar till att förlänga det aktiva yrkeslivet är inriktade på såväl tidpunkten för inträde 

på arbetsmarknaden som tidpunkten för pension, med betoning på den sistnämnda. Genom 

förbättrad vägledning uppmuntras ungdomar att fortsätta att studera direkt efter det att de har 

lämnat skolan. Ansöknings- och antagningsförfarandena har förenklats för att påskynda inträdet till 

universiteten. Kompletterande vägledning och finansiella incitament används för att förkorta den 

med internationella mått mätt långa studietiden. 

Pensionsreformen, som skapar betydande finansiella incitament för att fortsätta arbeta efter 62 års 

ålder, är ett viktigt instrument när det gäller att höja pensionsåldern. Reformen åtföljs av en rad 

program som syftar till att utveckla arbetslivet och stärka arbetstagarnas kompetens och på så vis 

göra beslutet att stanna kvar på arbetsmarknaden attraktivt och praktiskt möjligt. 

2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll 

Utöver regeringens arbetsprogram 2003 var Finlands reformprogram baserat på två projekt som 

hade inletts av statsministern och genomförts 2004: 

(1) Projektet ”Finland i den globala ekonomin”, i vilket globaliseringens möjligheter och 

utmaningar för den finska ekonomin analyserades. Projektet innehöll även ett stort antal politiska 

rekommendationer. 

(2) Regeringens rapport till parlamentet om framtiden, den demografiska utvecklingen och de 

förberedelseåtgärder som bör vidtas. Båda projekten, men främst det första, byggde på omfattande 

samråd med arbetsmarknadens parter och det civila samhället i allmänhet. Det upprättades 

exempelvis ett 20-tal dialoger på branschnivå mellan arbetsgivarföreningar och fackföreningar. En 

del av dessa har upprätthållits även efter det att projektet har slutförts. 


– 98 – 

Förberedelserna av reformprogrammet som formellt inleddes i början av juni skedde under politisk 

vägledning av kabinettkommittén för ekonomisk politik. Ett flertal ministrar deltog i utformningen 

av programmet, som leddes av finansministeriet och samordnades av en samordningsgrupp. 

Berörda parter bidrog till att utarbeta programmet på flera olika sätt. Först sammanträdde 

samordningsgruppen med representanter för arbetsmarknadens parter under ett antal möten i 

augusti. De informerades om programmets utgångspunkter och lade fram några övergripande 

förslag beträffande innehållet. 

Den 1 september hölls ett brett seminarium med 180 deltagare för att diskutera det finska 

programmet. Deltagarna företrädde arbetsmarknadens parter, innovationsorganisationer, lokala 

myndigheter och olika delar av den centrala förvaltningen. Regeringen, under ledning av 

statsministern, presenterade regeringens främsta ståndpunkter när det gäller genomförandet av 

Lissabonmålen. Tre olika teman diskuterades ingående under parallella möten och de berörda 

parternas åsikter sammanfattades vid en slutlig diskussion. 

Den 21 september diskuterades ett utkast till program i Ekonomiska rådet som består av företrädare 

för de högsta nivåerna inom olika arbetsmarknadsorganisationer, företagare, lantbrukare, 

centralbanken, lokala myndigheter och ministrar inom den ekonomiska politiken. Utkastet togs 

generellt emot väl. Inga större ändringar föreslogs. 

Den 30 september anordnades ett seminarium för att diskutera Lissabondagordningen mer generellt 

(inte enbart Finlands nationella program). Deltagarna representerade inte enbart 

arbetsmarknadsparterna, utan det civila samhället i ett bredare perspektiv. 

Sedan början av oktober har man inom olika parlamentsutskott diskuterat reformprogrammet. 

Genom samrådsprocessen har kunskapen ökat om vilka utmaningar som den pågående 

globaliseringsprocessen i huvudsak ger upphov till. Dessutom har man nått större enighet kring den 

strategi som bör följas och som bygger på investeringar i FoU och mänskligt kapital, öppenhet och 

en flexibel inställning. Det breda samförståndet är särskilt positivt eftersom programmet sträcker 

sig längre än den nuvarande mandatperioden. 

_____________ 


– 99 – 

SVERIGE 

Rådfrågningen av det organiserade civila samhället om det nationella reformprogrammet 

(NRP) 

Remissförfarandet om det nationella reformprogrammet kan inte betraktas isolerat från den gängse 

dialogen mellan regeringen och olika intressegrupper på olika politikområden. 

I detta sammanhang skall det också sägas att de regionala partnerskap som är kopplade till de 

regionala tillväxtprogrammen (och strukturfonderna) är sektorsövergripande. I deras 

sammansättning återspeglas hela spektrumet av intresseorganisationer inom de offentliga, privata 

och ideella sektorerna. 

Arbetsmarknadsparternas och andra intresseorganisationers medverkan 

Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av en välutvecklad social dialog med Svenskt 

näringsliv (SN) och sammanslutningarna för kommuner och landsting på arbetsgivarsidan samt 

LO, TCO och Saco som företräder arbetstagarna. Parterna har en central roll på den svenska 

arbetsmarknaden när det gäller att underlätta omstrukturering och anpassbarhet för både anställda 

och företag. 

Regelbundna remissförfaranden genomförs mellan regeringen och arbetsmarknadsparterna i 

sysselsättnings- och socialpolitiska frågor. Remisserna tar också upp EU-anknutna frågor i relation 

till nationell politik, t.ex. den europeiska sysselsättningsstrategin och andra betydelsefulla EUinitiativ. 

Arbetsmarknadsparterna blev rådfrågade så snart man inledde förberedelserna till de svenska 

NRP-remisserna. Parterna uppmanades att lägga fram sina prioriteringar och förslag. 

De gjorde ett försök att komma fram till ett gemensamt förslag till NRP, men lyckades inte med 

detta. 

Följden blev att de båda parterna i näringslivet lade fram egna specifika förslag, både vid ett möte 

där företrädare för Europeiska kommissionen deltog och vid ett seminarium om NRP som 

regeringen anordnade. 

Å ena sidan betonade arbetsgivarsidan att det krävs ytterligare insatser för att minska byråkratin, 

göra det lättare för näringslivet att verka över gränserna, äntligen införa det Europapatent som man 

väntat så länge på och öka stödet till forskning och utveckling. 

Å andra sidan framhöll fackförbunden vikten av att bibehålla Lissabonstrategins tre "pelare": 

politikområdena ekonomi, sociala förmåner och miljö. En annan allmän uppfattning är att 

Lissabonstrategin behöver kompletteras med tillräckligt stark efterfrågan. Åtgärder på utbudssidan 


– 100 – 

kommer inte att ge tillväxt och sysselsättning om de inte åtföljs av en total efterfrågan på skälig 

nivå. 

De fackliga organisationerna har också lyft fram politiska satsningar på att kombinera familjeliv 

och arbetsliv, och de har understrukit att kompetensutveckling och en bättre arbetsmiljö har speciell 

betydelse för "aktivt åldrande". 

Inom det nationella reformprogrammet presenteras avtalet om industriell utveckling och 

konkurrenskraft (industriavtalet) som ett efterföljansvärt exempel. Arbetsgivarorganisationerna och 

industrifackförbunden har enats om att löneförhandlingar bör föras inom de gränser som ekonomin 

sätter för att konkurrenskraften skall stärkas. Detta bör stödjas genom att man prioriterar forskning, 

innovationer och fortbildning. Åtgärderna innefattar exempelvis satsningar på sektorsspecifika 

forskningsprogram; förstärkt utbyte mellan industri-, forsknings- och utbildningsinstitutioner; en ny 

uppläggning av ingenjörsutbildningen; och utökad yrkesutbildning. 

Andra organisationer i det civila samhället 

Under förberedelsefasen hölls särskilda diskussioner med miljö- och ungdomsorganisationer. 

Anledningen till diskussionerna med miljöintressena är att hållbar utveckling är ett övergripande 

mål i det svenska NRP som inte är begränsat till miljöpolitiken. Diskussionerna med 

ungdomsrörelsen var en uppföljning till den europeiska ungdomspakten. Man diskuterade specifika 

idéer om genomförandet av pakten och olika sätt att informera och rådfråga ungdomar om pakten i 

framtiden. Sysselsättningen är en prioritet, och ungdomsperspektivet bör genomsyra alla 

politikområden inom den europeiska sysselsättningsstrategin. Det är av största vikt att integrera 

ungdomar av utländskt ursprung och att bekämpa diskriminering. Formellt erkännande av 

informellt inhämtade kunskaper och företagarskap var andra viktiga frågor som togs upp. 

Men för att engagera ett bredare spektrum av organisationerna i det civila samhället arrangerade 

regeringen ett särskilt seminarium och bad organisationerna att skicka in sina prioriteringar. Det 

enda påtagliga resultatet av denna specifika rådfrågningsprocess inom NRP är att den sociala 

företagssektorn lyfts fram som ett betydelsefullt sätt att integrera sårbara grupper på 

arbetsmarknaden. Dessa företag möjliggör en övergång från passivt försörjningsstöd till 

rehabilitering, yrkesutbildning och arbete, genom att fokusera på företagaranda och individens 

ansvarstagande. 

Det svenska nationella reformprogrammet – allmänna kommentarer 

Det svenska NRP framstår fortfarande mer som en av regeringens verksamhetsrapporter än som ett 

handlingsprogram på basis av bidrag från berörda intressen. Det utarbetades parallellt med 

budgeten för år 2006 och återspeglar följaktligen regeringens politiska prioriteringar och föreslagna 

åtgärder. 

Man förbiser ofta att bidragen från den privata sektorn och civilsamhällets organisationer är 

betydande, både när det gäller utarbetandet av politiken och själva genomförandet. 


– 101 – 

Som nämnts har arbetsmarknadsparterna alltid rådfrågats regelbundet. En långsam process där man 

engagerar och talar med andra berörda intressegrupper än arbetsmarknadsparterna kom däremot i 

gång ordentligt i och med den europeiska sysselsättningsstrategin och Lissabonstrategin. Den 

svenska nationella handlingsplanen för att bekämpa utanförskap är ett relativt bra exempel på en 

välfungerande lösning i detta avseende. 

Halvtidsöversynen verkar ha påskyndat processen att hitta olika sätt att engagera inte bara 

arbetsmarknadsparterna utan även andra organisationer i det civila samhället. 

Processen förstärks av att NRP bygger på en treårscykel. En av slutsatserna från det särskilda 

seminarium som nämndes tidigare var att rådfrågningsförfarandet måste vidareutvecklas och 

harmoniera bättre med de olika prioriteringarna och riktlinjerna i Lissabonstrategin. Det måste 

också innefatta de mest relevanta intressena för varje enskild riktlinje (eller riktlinjegrupp). 

Särskilda kommentarer 

Det råder en viss frustration bland organisationer i det civila samhället på grund av att bidragen 

från deras sfär inte tagits upp i det nationella reformprogrammet. 

Arbetsmarknadsparterna anser att deras erfarenheter av de nationella handlingsprogrammen för den 

europeiska sysselsättningsstrategin är ett mycket bra exempel på hur samordningsprocessen kan 

fungera. I detta sammanhang uppmanades parterna att skicka in egna texter. Ett försök att hitta 

gemensamma ståndpunkter för näringslivets två sidor borde vara ett ständigt mål när parterna skall 

engageras. De svenska arbetsmarknadsparternas prioriteringar när det gäller aktiv medverkan i 

planering och genomförande kan mycket väl skilja sig från läget i vissa andra länder. I Sverige har 

parterna en mycket specifik roll och ett ansvar för att sätta Lissabonstrategin i verket. 

De svenska sammanslutningarna för informell utbildning (folkbildningsförbunden) lade fram ett 

förslag om en massiv satsning på livslångt lärande, men det tog man inte fasta på. 

I många fall nämner man inte ens organisationerna, t.ex. konsumentorganisationernas synpunkter 

på konsumentpolitiken. 

Avslutande kommentarer 

Detta var det första året i en ny process, och ett annat departement fick ansvaret för den svenska 

nationella rapporten än det som utarbetade de föregående sysselsättningsrapporterna. Oavsett detta 

visar erfarenheterna att fortsatt, närmare samarbete med arbetsmarknadsparterna kommer att bli ett 

mycket betydelsefullt inslag i den kommande processen. Vissa saker kan kritiseras, såsom att 

riksdagen inte engagerats. Debatten om dessa frågor i riksdagen hölls först efter det att det 

nationella reformprogrammet hade skickats in till Europeiska kommissionen. 


– 102 – 

STORBRITANNIEN 

Brittiska LO, Trade Union Congress (TUC) har följande kommentar: 

"Till skillnad från många andra EU-medlemsstater saknas det i Storbritannien ett formaliserat 

system för social dialog i arbetsplatsfrågor. Vi har specialorgan som låglönekommittén eller 

forumet för tillverkningsindustrin som inrättas med specifika, begränsade syften (och ibland för 

begränsade perioder), men social dialog är inte regel i Storbritannien. Beträffande den europeiska 

sysselsättningsstrategin tidigare i år (2005) utarbetade regeringstjänstemän från arbetsmarknads- 

och pensionsdepartementet ett yttrande med en redovisning av hur de anser att den brittiska 

regeringen tillämpar den. Yttrandet skickades till den brittiska arbetsgivarföreningen CBI, till TUC 

och till brittiska CEEP för kommentarer och ändringsförslag. Det hölls dock inget formellt möte. 

Som brukligt i sådana förfaranden föreslår vi vissa ändringar i frågor som har stor vikt för oss, 

och vanligtvis är det ett inslag i vårt svar att vi konstaterar att det saknas social dialog." 

Vår bedömning av det slutgiltiga nationella reformprogrammet är att det i huvudsak återspeglar 

regeringspolitiken, som vi stöder generellt, särskilt med avseende på Storbritanniens resultat när 

det gäller inflationen, sysselsättningsskapande och uppfyllande av de centrala Lissabonmålen. Det 

finns specifika politikområden, exempelvis arbetstidsfrågorna, där vi riktar specifik kritik mot 

regeringens politik. Däremot beklagar vi att ingen social dialog i egentlig bemärkelse har 

etablerats för genomförandet av det nationella reformprogrammet. Med detta arbetssätt finns det 

inget utrymme för konkreta förslag från den fackliga rörelsen." 

Arbetsgivarföreningen CBI, Confederation of British Industry: 

"CBI ger sitt fulla stöd till det brittiska tillvägagångssättet vid utvecklingen av det nationella 

reformprogrammet. Programmets huvudbedömning av regeringspolitiken är korrekt, och CBI:s 

medlemmar tycker att man har tagit hänsyn till alla deras synpunkter. 

CBI uppfattar inte att det skulle behövas några formella arrangemang med 

arbetsmarknadsparterna för att utveckla NRP. Faktum är att tillvägagångssättet vid utvecklingen 

av NRP återspeglar regeringens åtagande på ett allmännare plan att samråda med berörda 

aktörer. Vi menar att detta har gett arbetsgivare och arbetstagare möjlighet att bidra till processen 

på ett verksamt sätt." 

_____________ 


– 103 – 



– 104 – 

BULGARIEN 

1. Lissabonstrategins genomförande i Bulgarien 

1.1 Politiska villkor och prioriteringar 

Regeringen och aktörerna i Bulgarien ställer sig till fullo bakom Lissabonstrategins genomförande. 

Därför står också Lissabonstrategins målsättningar och prioriteringar i centrum för centrala 

nationella program såsom den nationella utvecklingsplanen (2007–2013), de nationella operativa 

programmen, de regionala planerna, den nationella strategin för utveckling av små och medelstora 

företag (2002–2006), den innovativa strategin, strategin för att främja investeringar (2005–2010), 

den nationella strategin för fortbildning (2005–2010) och sysselsättningsstrategin (2004–2010). De 

politiska och ekonomiska förutsättningarna i Bulgarien är gynnsamma för att man skall kunna 

uppnå Lissabonstrategins mål och prioriteringar, och den bulgariska regeringen har visat en stark 

politisk vilja att främja ekonomiska och sociala reformer i syfte att uppfylla sina åtaganden. 

1.2 Makroekonomisk utveckling 

Den bulgariska ekonomin fortsätter att utvecklas snabbt. Tillväxten har varit dynamisk i fråga om 

utländska investeringar och den reala BNP:n. När det gäller de offentliga finanserna har trenden 

med växande budgetöverskott förstärkts. Sett till de olika branscherna har tillväxten varit högst 

inom förädlingsindustri, turism och telekommunikationer. Transporter och företagsinfrastruktur är 

fortfarande något underutvecklade. 

Reala BNP ökade med 5,6 % år 2004, vilket var den högsta nivån sedan övergången inleddes. 

Samma år var BNP per capita 30 % av genomsnittet i EU-25, och sysselsättningsgraden var lägre 

(54,2 %) än i EU-25 (63,3 %). Arbetslösheten minskade ytterligare, från 13,7 % år 2003 till 12,0 % 

år 2004. Sysselsättningsläget blev fortsatt bättre. Sysselsättningen ökade med 3,1 % år 2004, men 

sysselsättningsgraden var fortfarande mycket låg (54,2 %). Den höga ungdomsarbetslösheten 

(25,5 % år 2004) var alltjämt ett allvarligt problem. Budgetutgifterna för forskning och utveckling 

utgjorde endast 0,5 % av den totala budgeten. Den genomsnittliga inflationstakten låg 2004 på 

6,1 %. Utmärkande för arbetsmarknaden i Bulgarien är de regionala skillnaderna i fråga om 

anställbarhet, arbetslöshet, arbetsproduktivitet, utbildningsnivå och demografisk struktur. 

De mikroekonomiska reformer som för närvarande pågår fokuserar på åtgärder som kommer att 

stärka och öka den bulgariska ekonomins konkurrenskraft. De offentliga utgifterna för forskning 

och utveckling var 2005 cirka 0,57 % av BNP. 

1.3 Sysselsättningspolitik 

När det gäller Bulgariens sysselsättningspolitik fastställs följande huvudprioriteringar i handlingsplanen 

för sysselsättning: aktiva arbetsmarknadsåtgärder, minskad långtidsarbetslöshet, stöd till 

små och medelstora företag och nybildade företag, stöd till arbetskraftens rörlighet samt en stärkt 

social dialog. I den bulgariska handlingsplanen för sysselsättningen fokuserar man även på 


– 105 – 

arbetskraftens kvalitet och utbildningssystemets effektivitet. Särskild uppmärksamhet riktas mot ett 

livslångt lärande och yrkesutbildning. Det övergripande målet är att skapa en koppling mellan 

utbildningssystemet och arbetsmarknadens krav. En annan stor utmaning är att öka flexibiliteten på 

arbetsmarknaden och att modernisera arbetsmarknadsrelationerna. 

1.4 Allmän utvärdering av Lissabonstrategins framsteg 

Makroekonomiska indikatorer Goda Genomsnittliga Dåliga 

resultat resultat resultat 

BNP-tillväxt per capita X 

Sysselsättningsgrad X 

Arbetslöshet X 

FoU-kostnader X 

Arbetsproduktivitet 

Indikatorer för företagsklimatet 

X 

Lagstiftning som främjar utländska 

investeringar 

X 

Lagstiftning som främjar IT och innovation 

inom små och medelstora företag 

X 

Investeringar i IT och kommunikation X 

Offentlig-privata partnerskap X 

Administrativa hinder X 

Skatter och sociala avgifter X 

e-förvaltning och e-tjänster 

Arbetsmarknadsutveckling 

X 

Förbindelser mellan universitet och 

näringsliv 

X 

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder X 

Arbetsmarknadens flexibilitet X 

Arbetskraftens rörlighet 

Indikatorer för utveckling av mänskliga 

resurser 

X 

IT i den högre utbildningen X 

Internettillgången i skolor och på universitet X 

Ungdomarnas utbildningsnivå X 

Livslångt lärande X 

Yrkesutbildning 

Hållbar utveckling 

X 

Innovation inom de små och medelstora 

företagen 

X 

Transportinfrastruktur X 

Miljöteknik X 

Industriföroreningar, avfallshantering, 

vattenkvalitet, kärnsäkerhet och strålskydd 

X 


– 106 – 

2. Medverkan av det ekonomiska och sociala rådet och arbetsmarknadsparterna 

Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet inrättades 2003 med rättslig förankring som ett 

oberoende rådgivande organ för att låta det civila samhällets vilja och intressen komma till uttryck. 

Samtidigt fortsätter trepartssamarbetet. 

I november 2005 antog det bulgariska ekonomiska och sociala rådet följande yttrande på eget 

initiativ i enlighet med Lissabonstrategins målsättningar: "Problemen i anslutning till 

yrkesutbildning i Bulgarien" (november 2005). 

Den 17–18 oktober 2005 hölls det 13:e sammanträdet i den gemensamma rådgivande kommittén 

EU-Bulgarien. Temat var "Yrkesutbildning i Bulgarien mot bakgrund av bästa praxis och 

Lissabonmålsättningarna". 

Yttrandet om "EU:s Lissabonstrategi och Bulgariens politik för att uppnå en konkurrenskraftig och 

blomstrande ekonomi" antogs vid plenarsessionen den 30 januari 2006. Huvudpunkterna i yttrandet 

var för det första att stärka konkurrenskraften i en ekonomi baserad på IT och 

innovationsutveckling, förbättra företagsmiljön genom att avskaffa befintliga administrativa hinder 

och föreskrifter samt att minska byråkratin. För det andra fokuserade man på utveckling av de 

mänskliga resurserna. De prioriteringar som anges i yttrandet avser en förbättrad yrkesutbildning, 

ett livslångt lärande och samverkan mellan universitet och företag. För det tredje handlade det om 

att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom ytterligare aktiva arbetsmarknadsinsatser, 

lönemekanismer, rörlighet på arbetsmarknaden, nya arbetstillfällen och tillväxt. 

Yttrandets viktigaste rekommendationer till regeringen och den offentliga förvaltningen är 

följande: Mot bakgrund av Lissabonstrategin bör det lanseras ett nationellt reformprogram för 

tillväxt och jobb (2006–2008), som kan förena strategins olika delar – ekonomisk tillväxt, 

sysselsättning och social sammanhållning, en hållbar miljö och strategin för att främja 

exportsektorn. Yttrandet skulle kunna ligga till grund för konkurrenskraftsfrämjande insatser med 

ett brett deltagande av fackföreningar, tjänstemannaorganisationer och olika strukturer inom det 

civila samhället. Det lämpligaste sättet att öka den nationella konkurrenskraften vore att upprätta en 

detaljerad nationell åtgärdsplan, det vill säga en färdplan för att främja konkurrenskraften. 

Arbetsmarknadsparterna har föreslagit den bulgariska regeringen att upprätta ett separat nationellt 

operativt program för informationssamhället. 

Arbetsmarknadsparterna 

Arbetsmarknadsparterna deltar i arbetsgrupper som medverkar till upprättandet av de nationella 

operativa programmen, den nationella utvecklingsplanen och den nationella handlingsplanen för 

sysselsättning osv. Regeringen stöder trepartsdialogen. I praktiken har arbetsmarknadsparternas 

förslag och diskussioner inte alltid legat i linje med de centrala myndigheternas beslut, och deras 

förslag har inte tillräckligt stor genomslagskraft. Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet och 

arbetsmarknadsparterna anser att Lissabonstrategins effektivitet är kopplad till en varaktig process 

där man övervakar åtgärdernas effekter när det gäller de viktigaste målsättningarna såsom 


– 107 – 

konkurrenskraft, sysselsättning, innovation, utveckling av informationssamhället och social 

sammanhållning. 

Arbetsmarknadsparterna deltar i olika projekt vars målsättningar och verksamhet berör 


Det bulgariska förbundet för oberoende fackföreningar deltar i Leonardo Da Vinci-projektet för 

yrkesutbildning för medborgare från länder utanför EU, 2004–2007. Inom ramen för detta projekt 

har nio parter i sex EU-länder (Sverige, Bulgarien, Frankrike, Grekland, Nederländerna och 

Spanien) skapat ett gränsöverskridande nätverk som skall sammanföra och utveckla kunskap och 

innovativa metoder när det gäller yrkesutbildning i Europa. Målet är att utveckla och sprida nytt 

material och nya resultat på olika områden som rör yrkesutbildning. Förbundet för oberoende 

fackföreningar har utarbetat PM och andra publikationer som fokuserar på följande frågor: 

fackförbundens roll för att främja sysselsättningen, socialt skydd och organisering av arbetstagare i 

små och medelstora företag, de bulgariska företagen i IT-åldern, arbetsmarknaden runtom i landet – 

system för tidig varning – samt den europeiska sysselsättningsstrategin – utmaningar och 

framtidsutsikter för arbetsmarknadsparterna i kandidatländerna. 

Den bulgariska handels- och industrikammaren har tagit flera initiativ i anslutning till 

Lissabonstrategins målsättningar: 

• Lärare och näringslivsföreträdare får utbildning i entreprenörskap inom ramen för ett 

gemensamt bulgarisk-belgiskt projekt. 

• Handels- och industrikammaren deltar i ett antal EU-projekt (Phare, Leonardo Da Vinci 

och Interreg). De flesta av dem är inriktade på utbyte av erfarenhet och bästa praxis på 

olika ekonomiska områden samt praktikantutbildningar. 

• Handels- och industrikammaren kommer tillsammans med TAIEX (Byrån för tekniskt stöd 

och informationsutbyte vid Europeiska kommissionens GD Utvidgning) att anordna ett 

antal seminarier i olika frågor såsom offentlig upphandling, små och medelstora företags 

konkurrenskraft med utgångspunkt i innovation på IT-området samt överföring av kunskap 

om EU-politiken och Lissabonstrategins prioriteringar. 

Det bulgariska industriförbundet deltar aktivt i programmet för att införa e-förvaltning i Bulgarien, 

framför allt när det gäller att introducera informationsteknik och utveckla informationssamhället. 

Två yrkesutbildningscentrum har inrättats, och de flesta utbildningsmodellerna fokuserar på 

informationsutveckling, en kunskapsbaserad ekonomi, ökad konkurrenskraft och sysselsättning 

samt på att underlätta för IT och innovationer. Deltagarna kommer främst från näringslivet eller är 

inskrivna som arbetslösa vid arbetsförmedlingen. 

Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet och det organiserade civila samhället kommer även i 

fortsättningen att koncentrera sina insatser på Lissabonmålsättningarna i syfte att bidra till att dessa 

genomförs i Bulgarien på ett lämpligt och effektivt sätt. 

_____________ 


Rumänien och Lissabonstrategins mål 

– 108 – 

RUMÄNIEN 

Det är en rimlig ambition för vilket stat som helst att bygga upp en innovationsbaserad ekonomi, 

och Rumänien utgör inget undantag. Det är detta som är vägen till konkurrenskraft, tillväxt och 

ekonomiskt välstånd. 

Uppföljningsprocessen av hur Rumänien uppfyller Lissabondagordningens strategiska mål visar på 

en betydande utveckling. 

Avregleringen har lett till avsevärda framsteg inom telekommunikationer, transporter och 

finanstjänster. Villkoren har förbättrats för att starta företag, även om det krävs ytterligare steg i 

fråga om att minska det statliga stödet och förbättra tillämpningen av lagstiftningen. 

Arbetslösheten är relativt låg beroende på att dagens ekonomiska klimat är gynnsamt. Uppgiften att 

stimulera fram nya arbetstillfällen blir därmed enklare och mindre kostsam. 

Vad gäller den hållbara miljöutvecklingen så är den industriella strukturomvandlingen en hjälp för 

Rumänien att uppfylla kraven i Kyotoöverenskommelsen, och de förnybara energikällorna ger oss 

en position före de flesta europeiska samhällsekonomier. 

Den rumänska regeringen har uttryckt att den är helt inställd på att driva på de åtgärder som behövs 

för att åstadkomma utveckling på vart och ett av de nämnda områdena. 

Uppföljning av Rumäniens framsteg – Lissabonstrategins strukturindikatorer 

Innovation och forskning 

RUMÄNIEN MAX. EU MIN. EU 

Utgifter för mänskliga resurser (% av 

BNP) 

3,28 7,32 3,51 

FoU-utgifter 

(% av BNP) 

0,38 4,27 0,64 

Näringslivets FoU (% av landets totala 

investering i FoU) 

41,6 71,88 31,54 

Statens FoU (% av landets totala 

investering i FoU) 

48,4 60,95 20,99 

FoU-satsningar från utlandet (% av 

landets totala investering i FoU) 

7 18,68 2,47 

Internettillgångsnivå (% av hushållen) 4,5 65,5 12,2 

Europeiska patent (per miljon inv.) 0,7 366,5 5,4 


– 109 – 

USA-patent (per miljon inv.) 0,49 213,6 1,9 

IT-utgifter (% av BNP) 1,1 4,4 1,2 

Telekomutgifter 5,3 4,4 2,6 

Avreglering 

Telekompriser: lokalsamtal (euro, 10 

min. samtal) 

Elpriser: industriella användare (euro 

per Kwh) 

Gaspriser: industriella användare (euro 

per GJ) 

Företag 

0,27 0,56 0,23 

0,04 0,082 0,052 

2,29 6,80 5,26 

Tidsåtgång för att starta företag (dagar) 27 123 18 

Kostnad för att starta företag (% av per 

capitainkomsten) 

11,7 69,6 1 

Statligt stöd (% av BNP) 6,3 1,58 0,66 

Sysselsättning och social 

sammanhållning 

Total sysselsättningsgrad (% av hela 

befolkningen) 

Livslångt lärande (% av 

vuxenbefolkningen i utbildning och 

fortbildning) 

Ojämn inkomstfördelning (kvot mellan 

högsta och lägsta 20% av befolkningen) 

Avbruten skolgång (% av 18–24åringarna) 

Total långtidsarbetslöshet (% av hela 

den aktiva befolkningen) 

Hållbar utveckling 

57,6 75,9 55,5 

1,3 34,2 3,6 

4,6 6,5 3,1 

23,2 41,1 9,0 

3,8 5,1 0,8 

Utsläpp av växthusgaser (% av basåret 

1990, målet är 8 % minskning till 2010) 

92 125,5 72 

Ekonomins energiintensitet (kg 

oljeekvivalent per 1000 euro) 

1164 263 125 

Den förnybara energins andel (% av den 

nationella elförbrukningen, brutto) 

28,4 67,3 1,6 

Källor: Eurostat, Rumänska nationella statistikinstitutet, Världsbanken 


Rumänska ekonomiska och sociala rådets roll 

– 110 – 

Den 8–9 december 2005 hölls det 12:e sammanträdet i EU/Rumäniens gemensamma rådgivande 

kommitté. Bland annat diskuterades det växande behovet av att stärka arbetsmarknadsparternas roll 

och utveckla det ekonomiska och sociala rådets roll efter europeisk modell, med särskilt tonvikt på 

det civila samhället. 

Att utvecka dialogen med det civila samhället är ett betydelsefullt inslag i genomförandet av 

Lissabonstrategins mål – att modernisera den europeiska sociala modellen genom att investera i 

människor och bygga upp en aktiv välfärdsstat. 

Förra året arbetade det ekonomiska och sociala rådet intensivt med att avge yttranden, och många 

lagförslag diskuterades i specialutskott med direkt koppling till de områden och teman som täcks 


Vi vill därför särskilt framhålla lagförslaget om lärlingsutbildning på arbetsplatsen, lagförslaget om 

inrättade av ett europeiskt företagsråd, förslaget om ändring och komplettering av lagen om 

stimulansåtgärder och utveckling på småföretagsområdet, lagförslaget om den nationella 

jämställdhetsbyråns status, lagförslaget om strategin för livslångt lärande på kort och medellång 

sikt (2005–2010), lagförslaget om den nationella sysselsättningsbyråns organisation och funktion, 

lagförslaget om att säkra arbetstagarnas rättigheter vid överlåtelse av företag, rörelser eller delar av 

företag och rörelser samt slutligen lagförslaget om hur den nationella myndigheten för vetenskaplig 

forskning skall organiseras och fungera. 

För närvarande är det ekonomiska och sociala rådets prioriterade uppgift att bli en organisation som 

bygger på kunskap och lärande. Detta övergripande mål kommer att uppnås som ett resultat av 

aktiviteterna inom Phareprojektet för främjande av den autonoma sociala dialogen i Rumänien, 

som syftar till att a) upprätta en specialinriktad fortbildningsenhet med resurscentrum för social och 

industriell dialog och b) förstärka arbetsmarknadsparternas kapacitet för att delta i genomförandet 

och utvecklingen av gemenskapens regelverk på den sociala dialogens område. 

_____________ 


– 111 – 

BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR 

EESK OCH DET CIVILA SAMHÄLLETS 

EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH 

NÄTVERK 


– 112 – 

1. Lissabonstrategin lanserades 2000 i form av en enkel rekommendation i syfte att ta itu med 

de demografiska förändringarna och utmaningarna i en globaliserad ekonomi. Det rörde sig 

om en strategi för hållbar utveckling som skulle göra det möjligt att genomföra de reformer 

som krävdes för att öka konkurrenskraften och tillväxten i Europa och samtidigt stödja 

medborgarna i samband med förändringarna i fråga genom att säkerställa ett tillräckligt 

socialt skydd, erbjuda möjligheter att studera och fortbilda sig och uppmuntra social 

integration. 

2. Denna europeiska samhälleliga modell som utgör en del av de europeiska medborgarnas 

kollektiva identitet omfattar också bland annat viktiga moraliska, kulturella, ekonomiska, 

sociala, politiska och miljömässiga aspekter (Göteborgsstrategin, inriktad på hållbar 

utveckling). Dessa aspekter är i hög grad beroende av varandra, de påverkar varandra 

ömsesidigt och kan inte behandlas var och en för sig. 

3. Sedan år 2000 har Lissabonstrategins tre pelare råkat i allt större obalans. I synnerhet har 

de aspekter av strategin som berör den sociala integrationen kommit att åsidosättas, liksom 

i viss utsträckning miljöfrågorna. Att enbart inrikta sig på konkurrenskraft och tillväxt 

skulle emellertid innebära att man förnekar Lissabonstrategins långsiktiga perspektiv. En 

sådan obalans riskerar att äventyra den sociala, miljömässiga och ekonomiska hållbarheten 

i modellen. Att omdefiniera strategin så att tidsperspektivet förkortas skulle stå i 

motsatsställning till den strategi för hållbar utveckling som unionen har antagit. 

4. Utmaningen består i att förena behovet av att bygga upp ett välmående och 

konkurrenskraftigt samhälle med behovet av att säkerställa ett tillräckligt socialt skydd för 

den europeiska befolkningen i en värld som snabbt förändras. Det är absolut nödvändigt att 

se till att medborgarna känner sig tillräckligt trygga och i stånd att hantera de komplexa 

förändringar som samhället står inför idag. 

5. Debatten om den europeiska sociala modellens framtid och modernisering är en nödvändig 

beståndsdel i genomförandet av Lissabonstrategin, liksom förbättringarna av de 

ekonomiska resultaten, skapandet av ett kunskapssamhälle, bevarandet av den naturliga 

miljön och utvecklingen av en deltagardemokrati och gott styresskick. 

6. Det sociala skyddet är en produktionsfaktor som utgör grundvalen för ekonomisk tillväxt 

och ökad konkurrenskraft, som i sin tur bidrar till sociala framsteg. Det finns skäl att utan 

reservationer tillstå att en god ekonomisk strategi, baserad på en social marknadsekonomi, 

utgör den materiella grundvalen för kvaliteten och sammanhållningen i det europeiska 

samhället. Att lägga alltför stor vikt vid ekonomiska resultat och konkurrenskraft på 

bekostnad av andra centrala beståndsdelar i den europeiska samhällsmodellen skulle 

emellertid resultera i ett misslyckande. På lång sikt är den ekonomiska framgången i stor 

utsträckning beroende av värdegrunden, det kulturella sammanhanget, den sociala 

tryggheten och lämpliga investeringar i mänskliga resurser. 


– 113 – 

7. Den europeiska modellens konkurrenskraft avgörs i hög grad av frågor om kvalitet och 

hållbarhet, inte minst inom områden som utbildning, forskning, hälsovård och socialt 

skydd, livsmöjligheter och levnadsvillkor, produktionen av varor och tjänster, rättvisa, 

säkerhet och offentliga angelägenheter. 

8. Lissabonstrategins främsta mål bör vara att framgångsrikt ta itu med interna sociala 

utmaningarna – exempelvis ekonomiska strukturomvandlingar, ett samhälle anpassat för ett 

långt liv, den snabba tekniska utvecklingen, viljan till större självbestämmande och 

deltagande – men det handlar också om att få den europeiska samhällsmodellen så effektiv 

och attraktiv som möjligt. Den skall inte bara överleva utan framgångsrikt ta del i den 

sociala, ekonomiska och kulturella kampen på global nivå. 

9. Vi måste klart och tydligt inse att det enda sättet att lyckas modernisera den europeiska 

samhällsmodellen är att placera medborgarnas behov och önskemål i hjärtat av strategin 

och att låta medborgarna delta i utformningen, genomförandet och utvärderingen av den, 

samt att stimulera och utnyttja deras kapacitet i så stor utsträckning som möjligt, dvs. ge 

medborgarna en känsla av tillhörighet och gemensamt ansvar. Att acceptera den nuvarande 

obalansen mellan Lissabonstrategins tre pelare vore ett bevis på inskränkthet och skulle 

innebära en risk för ökad brist på förtroende från medborgarnas sida för det europeiska 

projektet. EU-medborgarna kommer inte att kunna ta till sig Lissabonstrategin om den inte 

tar hänsyn till deras önskemål och farhågor. Därför är ett balanserat arbetssätt av avgörande 


10. Att skapa de nödvändiga gynnsamma villkoren för en framgångsrik modernisering av det 

europeiska samhället är ett ansvar som vilar på staterna, marknadsaktörerna och det civila 

samhället. Alla styresnivåer bör göra politiska åtaganden inom sitt ansvarsområde och 

engagera sig i genomförandet av strategin. Dessutom bör samtliga aktörer delta aktivt i 

utformning, genomförande och utvärdering av de reformer som skall genomföras. 

11. Genomförandet av Lissabonstrategin samt de reformer som den ger upphov till bör vila på 

en tydligare och mer lockande definition av orsakerna till och de allmänna målen med 

själva strategin. Därefter bör strategin delas upp i hanterbara åtgärder och man bör 

understryka värdet för individen och kollektivet i att strategin lyckas. Allt detta bör spridas 

till berörda aktörer och slutligen bör människor stimuleras att engagera sig aktivt, och de 

bör ges möjlighet till detta. 

12. Utbildning är nyckeln till konkurrenskraft och ett välfungerande samhälle. Utbildning 

utgör också en förebyggande åtgärd mot social utestängning. För att skapa stabil och 

hållbar konkurrenskraft måste medborgarna få möjlighet till fortbildning under hela sin 

yrkesverksamma tid. För effektivitetens skull bör strategier för livslångt lärande gå hand i 

hand och samverka med politiken på andra områden, framför allt i fråga om forskning, 

teknisk innovation, sysselsättning, kultur och sociala frågor. 


– 114 – 

13. Ett av strategins huvudmål är att garantera alla ett drägligt arbete. Detta innebär tillgång till 

arbetsmarknaden för alla, icke-diskriminering, jämställdhet mellan kvinnor och män, rätt 

till säkerhet på arbetsplatsen, socialt skydd och en solidarisk social dialog. 

14. Den europeiska ekonomin har hittills kännetecknats av en underrepresentation av kvinnor 

på arbetsmarknaden liksom av könssegregering, och en hög andel kvinnor som arbetar 

deltid samt få kvinnor i ledande ställning. Hållbar ekonomisk tillväxt är knappast möjligt 

utan ökad sysselsättningsgrad bland såväl män som kvinnor. Mot den bakgrunden är det 

viktigt att ge medborgarna tillgång till tjänster för familjeplanering och stöd till äldre, 

möjlighet till lämplig barnomsorg samt bidrag och sysselsättningsgarantier för kvinnor som 

fått barn. Man måste också utarbeta en politik som syftar till att undanröja löneskillnader 

mellan könen och gör det möjligt för fler kvinnor att arbeta heltid. 

15. Alla former av diskriminering på arbetsmarknaden måste undanröjas. En gemensam 

invandringspolitik skulle kunna utgöra ett positivt bidrag till EU:s satsningar på att hantera 

de demografiska förändringarna och den tekniska utvecklingen. 

16. I 2004 års rapport från ILO:s världskommission för globaliseringens sociala dimension 

erkänns Lissabonstrategins roll för utvecklingen mot en rättvisare globalisering. EU har 

redan åtagit sig att arbeta med globaliseringens sociala dimension både internationellt och 

inom gemenskapen. Vissa beståndsdelar i Lissabonstrategin har införlivats i EU:s 

utrikespolitik. Exempelvis har man betonat arbetskvaliteten genom att kräva respekt för 

grundläggande arbetsnormer för att främja det nya allmänna preferenssystemet för 

utvecklingsländer (GSP+). Lissabonstrategin borde kunna få stora konsekvenser för EU:s 

utrikespolitik och fungera som ram för gemenskapens åtgärder i fråga om globaliseringens 

sociala dimension. 

17. Handelsförhandlingarna, både bilaterala och multilaterala, är ett av EU:s medel för att 

främja dessa beståndsdelar i den europeiska modellen som ett alternativ till rent nyliberala 

ekonomiska koncept, samtidigt som EU säkerställer att handelspolitiken stöder den sociala 

utvecklingen helt. Förhandlingarna inom ILO är ett sammanhang där EU bör hävda 

särarten i den europeiska modellen på grundval av kopplingarna mellan de sociala, 

miljömässiga och ekonomiska aspekterna och solidaritet och allas rätt till ett drägligt 

arbete. 

18. Förverkligandet av en inre marknad för tjänster betraktas som en viktig aspekt när det 

gäller att förbättra den europeiska produktiviteten. Konkurrenslagstiftningen bör emellertid 

se till att arbetstagarnas rättigheter respekteras överallt i Europa och att tillhandahållandet 

av tjänster av allmänt intresse kännetecknade av kvalitet och tillgänglighet för alla inte 

hotas. 


– 115 – 

19. Det är av central betydelse att säkerställa att medborgarna fullt ut förstår vad som verkligen 

står på spel och att de kan engagera sig i frågan. Syftet med den europeiska 

moderniseringsstrategin och strategin för hållbar utveckling (eller andra mer eller mindre 

tydligt uttryckta delar av Lissabonstrategin) är att behålla särarten i det europeiska 

samhället, ett samhälle som de identifierar sig med, och att förbättra levnadsvillkoren och 

livsmöjligheterna för nuvarande och kommande generationer. Det handlar inte enbart om 

ett ekonomiskt projekt inriktat på ett begränsat antal mottagare, utan ett projekt av 

grundläggande intresse för alla européer. 

20. Det är lika viktigt att ge alla européer, i synnerhet ungdomarna, en känsla av verkligt 

deltagande i denna process, en känsla som börjar med att medborgarna förstår sin egen 

betydelse, sin roll i sammanhanget, sina intressen och sitt ansvar i frågan. Därför finns det 

skäl att göra avsevärda satsningar på att "avmystifiera" strategin och göra den mer relevant 

och förmånlig för medborgarna. 

21. Samtidigt måste man skapa ett psykologiskt klimat som gör det möjligt att övervinna "den 

latenta rädslan för förändring" och främja tillförsikt inför framtiden. Att främja det "sociala 

kapitalet" och en strategi som bygger på "flexicurity", en kombination av flexibilitet och 

trygghet, inom många områden av livet är en nödvändig förutsättning. Det finns skäl att 

aktivt främja positivt erfarenhetsutbyte på olika nivåer och "kreativt imiterande" inom 

dessa områden. 

22. Även om strategin för hållbar förändring inte nödvändigtvis måste utformas och antas på 

gemenskapsnivå är det nödvändigt att föra ner den i befolkningens dagliga liv för att den 

skall bli relevant, i enlighet med slagordet från Rio: "Tänk globalt, agera lokalt". Städer 

och lokala myndigheter, skolor och företag, organisationer och familjer är rätt 

sammanhang för åtgärder och avgörande för om satsningarna skall misslyckas eller krönas 

med framgång. 

23. När det gäller genomförandet och arbetet med att överbrygga informationsklyftan på ett 

effektivt sätt har det organiserade civila samhället en viktig, till och med avgörande, roll att 

spela. Det civila samhällets organisationer verkar nära medborgarna och kan hjälpa till att 

identifiera problem och utveckla lösningar genom att fungera som bro mellan medborgarna 

och institutionerna och förbindelselänk mellan de båda, och förklara innehåll och 

tillvägagångssätt genom att främja dialog och konstruktiv kritik och genom att stödja 

åtaganden från individer eller grupper. 

24. De offentliga myndigheterna bör emellertid också skapa en gynnsam miljö. De har ansvar 

för att ta fram nödvändiga villkor och medel, både rättsliga, strukturella, administrativa, 

ekonomiska och skattemässiga, alltid efter att ha fört en ingående diskussion med de 

ekonomiska aktörerna och det civila samhället. I synnerhet när det gäller genomförande 

och utvärdering av nationella reformprogram finns det skäl att inrätta tillämpliga strukturer 


– 116 – 

och förfaranden som omfattar deltagande från det organiserade civila samhället, 

arbetsmarknadsparterna och de lokala myndigheterna. 

_____________ 


– 117 – 

TACK 

Vi tackar alla medverkande eller företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd för deras 

bidrag: 

Belgien Conseil Central de l'Économie 

Conseil National du Travail 

Tjeckien Ekonomiska och sociala rådet 

Danmark Søren Kargaard och Leif Nielsen, EESK-ledamöter, medlemmar i 

underkommittén "Lissabonstrategin" 

Tyskland Göke Frerichs, EESK-ledamot, medlem i underkommittén 

"Lissabonstrategin" 

Estland Ekonomiska och sociala rådet 

Grekland Ekonomiska och sociala rådet 

Spanien Consejo Económico y Social 

Frankrike Conseil économique et social 

Irland National Economic and Social Council 

Italien Consiglio Nazionale dell'Economia e del Lavoro 

Cypern Manthos Mavrommatis, EESK-ledamot, medlem i underkommittén 


Lettland Henriks Danusēvičs, EESK-ledamot, medlem i underkommittén 


Litauen Gintaras Morkis, EESK-ledamot, medlem i underkommittén 


Luxemburg Conseil économique et social 

Ungern Ekonomiska och sociala rådet 

Malta Malta Council for Economic and Social Development 

Nederländerna Sociaal-Economische Raad 

Österrike Beirat für Wirtschafts- und Sozialfragen 

Polen Trepartskommittén för arbetsmarknadsfrågor 

Portugal Conselho Económico e Social 

Slovenien Ekonomiska och sociala rådet 

Slovakien Ekonomiska och sociala rådet 

Finland Ekonomiska rådet 

Sverige Ernst Erik Ehnmark och Jan Olsson, EESK-ledamöter, medlemmar i 

underkommittén "Lissabonstrategin" 

Storbritannien Peter Coldrick, EESK-ledamot, medlem i underkommittén 


Bulgarien Ekonomiska och sociala rådet 

Rumänien Ekonomiska och sociala rådet 


– 118 – 

samt företrädare för olika delar av Europas organiserade civila samhälle inom kontaktgruppen 

SEKTORER INOM DET 

ORGANISERADE CIVILA 

SAMHÄLLET 

KONSUMENT FRÅGOR 

UNGDOMSFRÅGOR 

JÄMSTÄLLDHET 

UTBILDNING 

FAMILJEFRÅGOR 

SAMMANSLUTNINGAR SOM 

VERKAR FÖR EUROPATANKEN 

ORGANISATIONER/DELTAGANDE NÄTVERK 

Europeiska konfederationen för 

frivilligorganisationer inom nödhjälp och utveckling 

European NGO Confederation 

for Relief and Development 

(CONCORD) 

Europeiska ungdomsforumet 

European Youth Forum (EYF) 

Europeiska kvinnolobbyn 

European Women's Lobby (EWL) 

Plattformen "Utbildningsfrågorna 

och det civila samhället" 

Education and Civil Society Platform 

Kommittén för familjeorganisationer inom EU 

Confederation of Family Organisations 

in the European Union 

(COFACE) 

Internationella Europarörelsen 

European Movement International 

(EMI) 




SAMHÄLLET 

KONSUMTION 

OMSORGSTJÄNSTER 

DEN KOOPERATIVA RÖRELSEN 

SJUK- OCH SOCIALFÖRSÄKRING 

KONST OCH KULTUR 

EU-MEDBORGARSKAP 

SKYDD OCH INTEGRERING AV 

FUNKTIONSHINDRADE 

– 119 – 


Europeiska konsumentorganisationen 

The European Consumers'Organisation 

(BEUC) 

Europeiska kommittén för frivilligorganisationer 

European Council for Voluntary Organisations 

(CEDAG) 

Samordningskommittén för europeiska 

kooperativa föreningar 

Coordinating Committee of European 

Cooperative Associations 

(CCACE) 

Internationella förbundet för försäkringskassor 

International Association of Mutualities 

(AIM) 

Europeiskt forum för konst och kulturarv 

European Forum for Arts and Heritage (EFAH) 

Det civila samhällets permanenta forum 

Permanent Forum of Civil Society 

Europeiskt handikappforum 

European Disability Forum (EDF) 




SAMHÄLLET 

LANDSBYGDSUTVECKLING 

– 120 – 


________________ 

Internationella förbundet 

Landsbygdsfrågor–Miljö–Utveckling 

International association 

Rurality – environment – development 

(RED)

bidrag från de nationella ekonomiska och sociala råden i eu - EESC ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?