Den talande bokens poetik - Doria

80
organiserar och återger den olika beroende på tidigare erfarenheter och aktuell
inriktning.
Schema, kognitiv karta, inre scenario, skript
Schematänkande blev vägledande för minnesforskningen under 1970- och 80talen
men har efter det utvecklats av många psykologer för att beskriva hur
kognitiva strukturer utvecklas. Man har också använt olika begrepp för att
beskriva de kognitiva strukturerna, t.ex. kognitiv karta (Tolman 1948), mentala
modeller eller representationer (Bowlby 1969) och meningsstrukturer (Lundh
1992). Kognitiva kartor kan fungera som riktiga vägkartor, de kan visa oss
vägen och hålla oss orienterade, även om det inte är frågan om några konkreta
kartor utan ganska schematiska uppfattningar om hur saker och ting är, hur de
brukar fungera. John Bowlby (1969) ansåg att begreppet ”karta” gav ett för
statiskt intryck av de strukturer som är inblandade (en karta ändras inte så lätt)
eftersom mentala modeller av omvärlden befinner sig i ständig omvandling när
människan interagerar med omgivningen. Han ville hellre använda begreppet
”arbetsmodell” eftersom modellerna ständigt uppdateras. Bowlby fann också att
de modeller vi har av viktiga personer i vårt liv lagras i form av kognitiva
modeller. Dessa modeller gör att man har en uppfattning om ungefär vad man
kan vänta sig av olika personer i olika situationer. Ulric Neisser (1976) menar att
självbild och världsbild konstrueras på samma sätt; våra tidigare erfarenheter av
hur vi uppfattar oss själva och av hur andra uppfattar oss skapar tillsammans en
mental bild av oss själva och hur vi fungerar.
Inom läsforskningen talar man om ett inre scenario, som läsaren bygger upp
under läsningen. En mening i texten kan framkalla en inre bild hos läsaren, och
denna bild innehåller mycket information som inte ges direkt i texten, utan läsare
utnyttjar sin kunskap om världen för att utveckla ett inre scenario (Lundberg &
Høien 2001). Texten kan också få läsaren att aktivera ett inre schema, som finns
från förr. Schemat kan fungera som en anvisning, som kan vägleda läsaren till att
konstruera en inre representation eller ett tankeschema med kategorier där
innehållet i texten kan infogas, assimileras. Om olika scheman sätts ihop efter
varandra i tidsföljd tar de form av ett skript med narrativ karaktär (Sørensen
2001, 132). Ofta möter vi världen med sådana skript utan att vara klara över det.
Skripten kan också förklaras som händelsescheman, som består av de mest
typiska dragen för olika handlings- och händelsesekvenser och fungerar då ofta
som manuskript för hur t.ex. en födelsedag skall firas eller ett bröllop går till
(Lundh 1992). Lingvisten Guy Cook, (refererad i Sørensen 2001) delar in
skripten i olika typer, nämligen instrumentella skript (att utföra bestämda
handlingar i ordningsföljd), personliga skript (att känna sig som bestämda
personer) och situationella skript (att t.ex. vara på restaurang eller att gå på
personalsamtal). Sørensen menar att speciellt de personliga och situationella
skripten har betydelse i litteraturundervisningen eftersom litteraturtolkning ofta
handlar om att eleverna skall leva sig in i olika personer eller situationer.