Den talande bokens poetik - Doria

74
När dagens student sitter i den tysta bibliotekssalen och antecknar från den tryckta
boksidan har han ett synminne av hela textraden. Men den medeltida skrivarmunkens
minne var ett hörselminne, ofta av ett ord i sänder. /---/ Själva skrivandet var därtill
fysiskt mycket ansträngande. ”Den som inte vet hur man skriver vet inte hur
mödosamt det är. Tre fingrar håller fjädern, två ögon ser, tungan formar orden, hela
kroppen är engagerad i arbetet”, klagar en munk från 700-talet. Icke att förvånas över
att de läsande och skrivande munkarna placerades i avskilda alkover eller celler. (a.a.
106–107)
Jämfört med modern typografi var handskriften inte bara besvärlig att läsa, den
kunde också vara svår att orientera sig i. För att få kontroll över en text var det
nödvändigt att försöka lära den mer eller mindre utantill. Meditatio innebar en total
memorering av en text. Högläsningen var en del av memoreringstekniken. Man hade
ett sinnligt, ja direkt fysiskt förhållande till orden. I bönen skulle man idissla orden,
ruminatio, man skulle tugga doften och aromen ur dem. Man skulle avnjuta och
avsmaka dem med palatum cordis, hjärtats gom. (a.a. 107)
Under handskriftstiden tvingades man läsa ut orden högt för att kunna lyssna sig till
en förståelse av texten. Men den tryckta sidan var regelbunden och överskådlig och
därför mycket lättare för ögat att tolka. Den krävde inte uttalets och lyssnandets
hjälp, varför skriftspråket snart förlorade sin nära sammanlänkning med talet. Ögat
tog över från örat, tal och skrift skildes åt. (a.a. 14)
Hörförståelse, hjärnan och den talande boken
Allt lyssnande och läsande börjar med en perceptionsprocess; en yttre stimulus
(ett ljud eller en symbol i form av en bokstav) fångas upp av ett sinnesorgan
(örat eller ögat), som via inåtledande nervbanor för stimulusen i form av en
nervimpuls till hjärnans projektionsområde för aktuellt sinnesorgan. Om man
läser en text går först en nervsignal från ögonen till hjärnans syncentrum, som
sedan i sin tur aktiverar de delar av hjärnan som används för att tolka språkets
innebörd. När man lyssnar på en talande bok är det hörselorganen i öronen som
skickar signaler till hjärnans hörselcentrum, där ljudsignalerna och språkets
innehåll sedan tolkas. Visuell information processeras simultant, medan den
auditiva informationen processeras i tiden. De gemensamma faktorerna är
nervimpulser, input från två olika sinnesorgan. Inputen skall förstås och tolkas,
en inre uppfattning eller bild skapas. Den processen är beroende av aktiviteter i
hela hjärnan, inte enbart i sinnesorganets projektionsområde.
Ett område i hjärnan, som har stor betydelse för tolkning av språkinformation,
som når hjärnan via öronen eller ögonen är Wernickes area. Det är ett område i
vänstra hjärnbarken och har alltså betydelse för människans förmåga att förstå
språk, både talat och skrivet. Vid tolkande läsning har också de delar av hjärnan
där olika minnen finns lagrade samt de delar av hjärnan, som svarar för det
analytiska tänkandet stor betydelse. Den brittiska neuropsykologen Richard
Gregory (1998) hävdar att 90 procent av alla tolkningar som människan gör av
intryck utifrån bygger på minnet och bara tio procent på den information som de
facto fås utifrån genom sinnesorganen. Det vi uppfattar när vi läser beror alltså
framför allt på vad vi minns. De ”bilder” vi eventuellt skapar i vårt inre när vi