Den talande bokens poetik - Doria

60
mottaget och få avsedd effekt (se t.ex. Strömqvist, 1996, 47). I viss mening kan
en inläsare sägas inneha en roll när han fungerar som uppläsare, men han är ändå
ingen skådespelare, som framför enmansteater. När han förmedlar innehållet i en
text är det hans ansvar att så följsamt och nyanserat som möjligt återge
författarens intentioner (Holmberg & Liljefors, 1963, 65). Men samtidigt skall
han fungera enbart som ögon för en lyssnare som av någon anledning inte läser
texten själv. När en berättare eller en skådespelare framför sin historia för en
publik som är närvarande, är kroppen och rösten med på att forma det budskap
som når lyssnarna, och samspelet mellan orden och det nonverbala uttrycket kan
i hög grad påverka meningsinnehållet och styra hur man som lyssnare skall
uppfatta det som sägs eller framförs. Receptionen hos publiken bygger på både
visuella och auditiva stimuli. När man lyssnar på en talande bok är det rösten
ensam eller eventuellt tillsammans med andra auditiva stimuli som utgör
grunden för perceptionen.
Ju grundligare en uppläsare lever sig in i en text desto större möjlighet har han
att förmedla dess innehåll till åhöraren. Detta kallas att läsa med inlevelse
(personlig kommunikation med S Engström november 2003). När det gäller
produktion av talböcker är det optimala att inläsaren har förberett sig och känner
till bokens innehåll för att kunna läsa in den på ett bra sätt. Men att förbereda
inläsningen fördyrar produktionen varför många producenter förlitar sig på
inläsarnas professionalism. Den kommersiella ljudboken läses därför ofta in av
skådespelare medan de flesta talböcker enligt von Zinsen (personlig
kommunikation april 2009) inte läses in av skådespelare, eftersom
produktionskostnaderna då skulle bli allt för höga. Det kan vara svårt att hitta
den rätta vägen mellan överdriven dramatisering och känslosamhet å den ena
sidan och bristande sensibilitet å den andra. En intressant fråga är också hur
långt en inläsare skall gå i dramatiseringen av ett stycke text. Många lyssnare
avvisar den ”naturalistiska” läsarten, där inläsaren dramatiserar för mycket. De
anser den vara allt för påträngande. En annan fråga gäller hur inläsaren skall
handskas med dialoginslagen i en skönlitterär text. Ska han försöka ge en
illusion av de uppträdande personernas talvanor? Ska han genom röstklang,
tempo o dylikt förmedla föreställningen om de olika figurernas temperament,
ålder, dialektfärgade språk osv.? Eller ska han nöja sig med vanlig uttrycksfull
uppläsning? Ett teaterstycke är i främsta rummet avsett att uppföras på en scen
och då är spelreglerna för gestaltningen annorlunda.
2.2.2 Konstgjort tal
Konstgjort tal kan användas som ”protes” för vanligt tal. Den största
användargruppen utgörs av synskadade och blinda, som kan få tillgång till den
text som finns på dataskärmen genom att låta det syntetiska talet läsa upp texten.
Det konstgjorda datortalet kan också användas av människor, som saknar ett
fungerande talspråk, till exempel cp-skadade som inte har kontroll över sina