Den talande bokens poetik - Doria

59
varandra är det enligt Mehrabian mest sannolikt att mottagaren tror mera på det
nonverbala. Gregory Bateson (t.ex. 1956 och 1972) utvecklade begreppet
”dubbelbindning” (på engelska ”double bind”) för denna typ av paradoxal
kommunikation, där det verbala och det nonverbala budskapet motsäger
varandra.
Rösten, det mänskliga talet, är en psykofysisk helhet, och människor är
socialiserade till att mänskligt tal vanligen ingår i någon form av mänsklig
kommunikation (se t.ex. Argyle, 1975; Melin 2004; Nilsson & Waldemarsson
1995; Sala 2005). Orden ackompanjeras av nonverbala signaler om känslor och
avsikter, och den som talar ser hur den andra reagerar och förstår och kan
anpassa sig efter det. I en samtalssituation är vi som lyssnare inställda på att
förstå vad den andra säger. Även om vårt vardagsspråk för det mesta är så
slarvigt att vi de facto inte uppfattar vad den andra säger så är vi beredda på att
reparera skadan och fylla i luckorna (Melin 2004). Det mänskliga talet ingår
alltid i ett sammanhang och våra förväntningar på vad som skall komma hjälper
oss att förstå vad talaren avsett. Vi vill gärna tro att vi hör vad som sägs, menar
Lars Melin och fortsätter: ”men i själva verket hör vi vad vi vill höra och det
stämmer i normala fall förvånansvärt bra med vad talaren tror att han säger” (a.a.
112). En inläsare däremot får ingen feedback från publiken eller målgruppen i
inläsningssituationen. Att läsa in en talbokstext är heller ingen vanlig
kommunikationssituation. Inläsaren skall fungera som den läshandikappades
ögon, inget mera. Inläsaren har inget eget budskap att framföra. Den som läser
genom att lyssna skall uttryckligen få ”läsa själv”, vilket bl.a. betyder att få tolka
och uppleva den skönlitterära texten på sitt eget sätt. Samtidigt skall intresse och
motivation att lyssna vidare hållas levande hos den som lyssnar och då kan
rösten inte vara t.ex. för neutral och därigenom signalera brist på engagemang.
En forskningsfråga i detta arbete rör formfrågan hur en auditiv bok skall
presenteras för lyssnarna. Hur uppfattar lyssnarna att en god inläsarröst i den
skönlitterära talboken skall vara? Underlättar andra auditiva stimuli förståelse
och meningskapande? Hurdan är den röst, som på ett respektfullt och finstämt
sätt hjälper lyssnaren in i novellens eller romanens textuniversum, men som låter
lyssnaren göra sina egna upptäckter där? Hurdan är den röst, som lyssnaren
orkar lyssna på?
2.2.1 Perspektiv på muntlig framställning
Uppläsning och högläsning är inte samma sak. Högläsning är det man gör när
man läser en text högt. Högläsning kräver inte nödvändigtvis förberedelse.
Uppläsning är det man gör när man har förberett sig. Uppläsning visar att man
har förstått och satt sig in i det man läser. Inom retoriken förstås därför
uppläsning som en tolkning av texten (Haugsted, 2004, 52, min kursivering).
Publikkontakt och medvetenhet om vem mottagaren för ett tal är anses också
inom retoriken vara en grundförutsättning för att ett anförande skall bli positivt