Den talande bokens poetik - Doria

58
Rösten – ett viktigt kommunikationsmedel
Rösten är lika unik som ett fingeravtryck och det finns inte två likadana röster i
världen skrev Engström och Stürmer i sin lilla skrift om röst- och talvård och
elementär uppläsningsteknik på 1970-talet (1970, 7–8). Med hjälp av instrument
som mäter ljudvågor kan man till och med göra ett röstavtryck och på så sätt få
ett identitetsbevis för en röst som gör att den för all framtid kan identifieras.
Spädbarnsforskning (t.ex. Stern 1985) visar också att det lilla barnet tidigt
lyssnar på röster i omgivningen, speciellt på moderns, och de iakttar henne
noggrant i samspelet med den närmaste sociala omgivningen. Rösten är alltså ett
viktigt kommunikationsmedel, och redan från fosterstadiet socialiseras barnet till
att reagera och lyssna på mänskligt tal. Den franska psykoanalytikern och
litteraturvetaren Jacques Lacan gav rösten tillsammans med blicken en så central
betydelse för barnets jagutveckling att han utökade Sigmund Freuds lista över
partialobjekt (bröst, avföring, fallos) med dessa två objekt, rösten och blicken
(Haugsgjerd, 1989; Matthis 1996). Lacan ansåg att ”jaget” var ”en salig
blandning av imaginära identifikationer” och att subjektet är något som uppstår i
det levande under språkets inverkan. Rösten och blicken blir därmed i hans
tolkning ett medium, som utlöser kärleken (Miller 1996). I Ecrits skriver Lacan:
What I seek in speech is the response of the other. What constitutes me as a subject is
my question. In order to be recognized by the other, I utter what was only in view of
what will be. In order to find him, I call him by name that he must assume or refuse
in order to reply to me. I identify myself in language, but only by loosing myself in it
like an object. What is realized in my history is not the past definite of what was,
since it is no more, or even the present perfect of what has been in what I am, but the
future anterior of what I shall have been for what I am in the process of becoming.
(Lacan 1977, 64)
Albert Mehrabian presenterade i sin klassiska bok Silent Message (1971) en teori
om ”the 3 Vs”, dvs. en teori om hur det verbala, det vokala och det visuella
budskapet i en meningsfull kommunikation kring emotioner måste understöda
varandra, vara kongruenta, för att kommunikationen skall vara effektiv 45 . Om
det finns inkongruens mellan de olika kommunikationskanalerna blir mottagaren
av budskapet irriterad och förvirrad, eftersom han eller hon får ledtrådar att tolka
budskapet i olika riktningar. Om det verbala och nonverbala budskapet motsäger
45 Mehrabian påstod att orden, de verbala signalerna, stod för endast 7 % av innehållet i
ett budskap och att de nonverbala signalerna hade överlägset störst betydelse. Han angav
38% för det vokala (tonfall, betoning, röstläge osv.) och 55% för övriga nonverbala
signaler (mim, gester, grad av spändhet, osv.). På sin webbplats
(http://www.kaaj.com/psych/smorder.html, läst 23.02.2009) betonar Mehrabian att hans
teori om ”the 3 Vs” utvecklades under mycket specifika förhållanden där det handlade
om att experimentellt kommunicera känslor och attityder (like-dislike). Hans 7–38–55%regel
gäller inte vilken kommunikationssituation som helst utan förutsätter att det finns
motstridiga budskap mellan verbal och nonverbal nivå.