Den talande bokens poetik - Doria

47
människan, när man berättar. För man kommer ju in i folks vardagsrum, du är inne i
deras privata hem. Och då får det inte bli för storsvulstigt. Man hör nog det där, att
nån kommer in … ovanifrån … så hör man nog det från en kassett. Det skall vara
någon som kommer in och sätter sig så där bredvid dig i soffan och pratar med dig
och berättar den här historien. För det är stor skillnad från det att du står på en scen
och din tanke att det skall nå bakväggen, och till det att ”nu är jag bara här i ditt hem
och jag berättar det här för dej”. (Intervju med S Engström 21.11.2003)
Engströms valspråk som lärare i talteknik var värme, vilja och vitalitet (Sevelius
2001), och i sina böcker om röstvård och uppläsningsteknik använde han uttryck
som rösten i ordet och tankens klarhet (Engström & Stürmer 1970, 5; Engström
& Stürmer 1982, 3–4). Uttrycket rösten i ordet utgick från antagandet att alla
människor i informella talsituationer använder sin röst optimalt, dvs. anpassar
sitt sätt att tala till den aktuella talsituationen. Engström ville att man skulle
försöka tillämpa talbeteendet i den informella situationen på den formella
talsituationen, dvs. i talsituationer där man är medveten om att någon lyssnar på
en eller när man talar eller läser inför publik eller spelar teater. I informella
situationer talar man spontant i olika hållningar, något som Engström kallade en
dynamisk hållning (Engström & Stürmer 1982, 5). När man varseblir något med
sina sinnen får man en yttre impuls, när man minns och associerar får man en
inre. Yttre och inre impulser ger upphov till människans tankeverksamhet. När
han talade om tankens klarhet var det detta han avsåg. När inläsaren av en talbok
gestaltar en skriven text utgår han från de bilder i huvudet han själv skapat
utgående från texten. I de flesta informella talsituationer varseblir, minns och
associerar man först och talar sedan. Det är bra om man kan göra så också i den
formella talsituationen, annars blockeras den dynamiska hållningen och rösten
blir inte trovärdig. I en inläsningssituation skall inläsaren fungera som den
läshandikappades ögon (S Engström, 2003).
Det finns mycket information i den skrivna texten som går förlorad när man inte
läser själv (t.ex. ett streck som anger att det handlar om repliker, längre avstånd
som anger att ett nytt stycke börjar osv.) och sådana saker måste höras i sättet att
läsa. Men läsningen får ändå inte bli övertydlig, överdriven eller oäkta (S
Engström, personlig kommunikation november 2003). Engström betonade, att
kärnan i uppläsningen eller inläsningen alltid är ordens sinnliga referens
(Engström & Stürmer 1982, 7). När man skall gestalta eller tolka en text måste
man utgå från det sammanhang som ger ordet röst. Med ärlighet avsåg Engström
att uppläsaren i tolkningsögonblicket först ser, hör, minns och skapar en här och
nu känsla och först sedan tolkar texten. De inre bilderna han talade om refererar
till våra sinnen. Han ansåg att ”om vi är ärliga i vårt förhållande till bilden och
tankens och därmed ordens sinnliga referenser blir vi trovärdiga i vår
framställning och motarbetar sådant som schablontänkande och generaliseringar,
överbetoning och röstbriljans”. (Engström & Stürmer 1982, 6).
Eftersom inga regler för inläsningspraktik fanns färdigt utarbetade för Engströms
målgrupper, var sättet att läsa in på en fråga som han bearbetade på olika sätt.