Den talande bokens poetik - Doria

provhytten Pengarna var bota. Han kontrollerade alla fickor, för säkerhets skull
också läderrockens fickor och byxfickorna, men pengarna var borta.
Han gick ut ur provhytten. En expedit kom emot honom.
- Vad kan jag stå till tjänst med?
- Jag provar den här läderrocken, men jag tror den är för stor, sade Robert
nervöst.
Expediten såg på Robert och på rocken.
– Vill du prova en storlek mindre?
– Nej jag tror inte att den här stilen passar mig så bra. Kanske en annan
gång. Han tog av sig läderrocken och expediten tog den. Han skyndade sig att ta
sin egen rock från provhytten. Han ryckte till när han såg larmbrickan på golvet.
Han böjde sig stelt ner och tog upp den och satte den i fickan. Han gick förbi
expediten som höll på att hänga upp läderrocken på en bygel i ett ställ och såg
sig inte om. Han gick i rask takt med blicken riktad rakt fram. Han tänkte
gömma larmbrickan bland skjortorna på ett bord längre fram när han hörde
expediten ropa att brickan var bortryckt från rocken började han springa. Han
sprang mot utgången och hann inte ta upp brickan ur fickan och kasta bort den.
Vid dörrarna började larmet tjuta. Han sprang ut på trottoaren. Bakom sig hörde
han larmet och klappret av springande steg.
På gatan satte sig bilarna igen i rörelse då ljuset byttes till grönt,
människorna stod i klungor på båda sidorna av gatan. Robert hörde de
springande stegen närma sig, han vände på huvudet och såg två
varhuhusdetektiver komma springande. Han knuffade undan folk och trängde sig
igenom folkhopen ut på gatan. Bilarna tutade och bromsade in med skrikande
däck. Han blev nästan överkörd men klarade sig över gatan och sprang vidare.
Han stannade inte förrän han sprungit förbi många kvarter och kommit till
hamnen. Han satte sig ner vid kajen, blickade ner i det svarta kalla vattnet och
grät.