Den talande bokens poetik - Doria

– Du vet mycket väl att jag inte kommer att lämna dig, säger hon fastän hon
känner det som om någon lagt en snara om hennes hals. Mamma snälla, du
behöver inte fundera på det där!
På vägen till filmstudion är det modern som upptar hennes tankar. Hur har
modern blivit så fruktansvärt rädd för att vara ensam? Så bunden vid dottern?
– Vad händer den dag då jag verkligen lämnar dig, tänker hon och skakar på
huvudet. Om modern bara inte varit så snäll och hjälplös. Det gjorde allting
mycket svårare. Hon kunde inte förmå sig att avsky sin mor, hon var allt för
väluppfostrad till det.
Det är trängsel i studion. Ett fyrtiotal flickor väntar nervöst på sin stora
chans. Flera av dem har sin mamma med sig, precis som hon, de är uppklädda
och nyfriserade och mödrarna ger dem goda råd, rättar till ett veck eller en
rosett. Hon känner medlidande med dem alla, med sin mor och med sig själv.
Modern böjer sig fram och viskar i hennes öra:
– Försök nu ditt bästa, för mammas skull! Du behöver inte alls vara nervös,
det går hur bra som helst. Gör bara som de säger och tänk på vad som väntar
dig om du får rollen!
Just då ropar någon hennes namn. Tacksam över avbrottet reser hon sig och
går ut ur rummet. Modern ger henne ett skälvande leende, men hon kan inte le
tillbaka. Det blir bara en grimas och moderns leende dör bort.
– Jaha, det här är alltså nummer tjugotvå, säger den äldre herre som står
framför henne och noga iakttar henne Tja, håret är inte riktigt bra, men det
kan vi åtgärda senare. Sätt dig här!
Han förklarar för henne vad det är hon skall göra. På en bänk vid väggen
sitter tre män i olika åldrar och hon förstår att det är de som skall avgöra
hennes öde.
Hon läser igenom texten och känner sig underligt lugn. Vad bekommer det
henne, om hon lyckas eller inte? Det handlar ju egentligen bara om vad
modern vill.
Hon spelar upp scenen framför sin tysta men uppmärksamma publik. En av
männen nickar gillande, böjer sig fram och viskar något i örat på en av de
andra lyssnarna. Mannen som sitter närmast henne reser sig när hon är färdig.
Han kastar en blick på de andra.
– Jag tror vi har gjort ett fynd, säger han och ler mot henne. Vi kan väl
skicka hem de övriga?
Hon bara ser på honom. Nej det är inte alls det här jag vill! Hon vill ju inte h
rollen.
– Har ... betyder det här att jag har fått rollen? Frågor hon.
Mannen ler och klappar henne på axeln.