Den talande bokens poetik - Doria

och att det inte lönade sig att slösa pengar på lektioner. Först hade modern
blivit rasande på lärarinna, sedan på henne själv.
– Hon har fått någonting emot dig, sade modern, det är klart att det är
någonting sådant. Men kanske du inte försöker tillräckligt? Du vet ju att du
kan om du bara försöker tillräckligt – och du vill väl inte göra mamma
besviken?
Sedan kom det stadium då modern fick för sig att dottern hade musikaliska
anlag.
- ”Min dotter pianisten” – tänk så fint det skulle låta.
Och hon lät modern fantisera och drömma och bygga henne en framtid som
hon inte alls brydde sig om. Hon gick på pianolektioner men visade inga
större anlag, och när ett år hade gått tröttnade hon på det hela och började
smita från lektionerna. Det är klart att modern kom på henne till slut.
– Hur kan du göra så mot mig, sade modern och vände förgråtna,
förebrående ögon mot flickan. Här gör jag allt för att hjälpa dig och du bara
stretar emot. Tänk vilka summor jag har lagt ner på dina balettlektioner, dina
pianolektioner! Du är otacksam, det är vad du är. Här sliter jag för dig och du
försöker inte ens göra ditt bästa.
Och i morgon skall hon alltså bli filmstjärna. Hon känner ingen större
åstundan att bli berömd, men moderns anklagelser står hon inte ut med. Hon
är ofta avundsjuk på de andra flickorna i klassen – ingen av dem har en sådan
mamma som hon. Ibland känns det som om moderns kulle kväva henne med
sina gråtattacker, förebråelser och överdrivna omsorg. Hon förstår att hon är
allt som modern har – men hon har ju rätt till ett eget liv.
Hon går in i vardagsrummet och tittar på modern som sitter i länstolen och
stickar. Så liten och mager hon ser ut.
- Är jag bra så här? Frågar hon och svänger runt ett varv.
Klockkjolen böljar ut. Modern tittar på henne och ser underlig ut, liksom
rädd, sänker hastigt blicken innan hon svarar. Hon har inte långt till tårarna,
hon sväljer och drar med handen över pannan för att skyla ansiktet.
- Du kommer att klara dig fint, svarar modern, du kommer att bli berömd!
Flickan vet inte vad hon skall säga. Hon står obeslutsam i dörröppningen och
skrapar med foten mot golvet.
- Är ... är någonting på tok? Frågar hon. Modern stelnar till men ger henne
ett leende.
– Nej, svarar modern, jag kom bara plötsligt att tänka på hur gammal du har
blivit. Snart kommer du att lämna mig ensam i det här stora tomma huset ...
Hon suckar. Jaha, det var samma sak som modern funderat på de senaste
åren.