Den talande bokens poetik - Doria

Bilaga 1 b
Chansen av Catharina Elgert-Hyvönen
Hon ser på moderns min att det står någonting intressant i tidningen. Hon
suckar. Hon kan nästan gissa vad det rör sig om.
- Har du sett – de söker någon som skall spela huvudrollen i en barnfilm! Säger
modern och ögonen lyser av iver. Den rollen är ju som gjord för dig. Det är klart
att du måste söka den! Få se nu ... i morgon klockan tio...
Flickan säger ingenting. Det är besvärligt att ha en mamma som bara tänker på
att göra en berömdhet av sin dotter.
– Jag vill inte gå dit, tänker flickan. Hon frågar aldrig efter vad jag vill!
Modern tittar på henne med ett småleende.
- Så kommer filmregissören att säga ”Tänk vilket fynd!” och sedan blir du
genast erbjuden en ny roll.
Flickan går ut i köket och häller upp ett glas saft åt sig. Från vardagsrummet
hörs moderns röst.
– Vad skall vi sätta på dig i morgon – kanske den vita klänningen? Och vilka
skor, de högklackade? Nej, det gör dig för vuxen, det här skall ju vara en
barnroll...
Modern planerar allt i detalj. Hon tar fram kläderna ur skåpet och brer ut
dem på soffan. Flickan står tyst och tittar på.
- Prova den här, säger modern ivrigt.
Hon vill inte prova men hon måste när modern säger. Modern fjäskar runt
henne och rättar till ett veck där och en volang där medan hon pratar
oupphörligt.
– Du skall se att det går bra, säger modern och klappar henne på axeln. Du
måste få den rollen, helt enkelt! Jag kan redan se rubrikerna: ”Ett nytt fynd –
ett enastående fynd! En mors berättelse om dotterns väg till stjärnorna.”
Långsamt går hon in i sitt rum och klär av sig klänningen. Skorna sparkar
hon in under sängen så att hon skall slippa se dem. Vad hon avskyr det här
ståhejet!
Hennes mamma har alltid varit sådan här, alltid funnits i bakgrunden för att
driva på, oförtröttligt. När hon började skolan hade modern tvingat henne att
läsa så att hon skulle bli bäst i klassen. Hon hade satts i balettskola och
utrustats med romantiska rosa dräkter som hon avskydde. Efter ett halvår
ringde lärarinnan till modern och sade att dottern inte hade det minsta anlag