Den talande bokens poetik - Doria

- Du skall inte vara rädd, sa hon. Du skall inte känna dig övergiven. Jag tar
hand om dig. Jag sätter in en annons i Husis. Och om ingen annan svarar, om
ingen vill veta av dig, så behöver du ändå inte vara rädd...
Hon strök hunden över huvudet.
- Det är aldrig så farligt som det verkar, sa hon.
Hon kände någonting kallt mot sin hand.
Det var en liten metallplatta. Den satt på halsbandet. Och där stod ju
alltsammans, adress och telefonnummer.
Hur i all sin dar hade hon kunnat låta bli att lägga märke till det?
Hon reste sig hastigt. Hon skämdes.
- Jaså, du heter Bonnie, sa hon. Bonnie.
Hunden viftade försiktigt på svansen.
Det gick sedan fort alltsammans, de bodde ju i närheten, de kom springande
genom snön, en pappa och hans dotter, de hasplade ur sig en massa saker om
tikar och löptid och annat som hon inte förstod ett dyft av, men hur i all världen
kan någon bli så glad som en hund som återser sina människor, och de försökte
betala henne och tog henne i hand och bar sig fånigt åt, och så gick de.
Hon stod vid fönstret. Hunden rusade ifrån dem, och rusade
tillbaka till dem, och kastade sig ned framför deras fötter och rullade över på
rygg och skällde.
Det snöade.
Jag har ju min Schubert i alla fall, tänkte hon.