Den talande bokens poetik - Doria

Hon ställde tallriken framför hunden.
- Har du sönder den så talar jag aldrig mera med dig, sa hon.
Hunden tittade på henne med sorgsen blick. Hon tyckte att mungiporna på den
drogs nedåt, som om den när som helst tänkte brista i gråt.
- Duger det inte?
Drack den kanske mjölk? Var det inte bara kattor som drack mjölk?
Det ringde i telefonen.
- Det är säkert din husse eller matte, sa hon glatt, men hur kan de
veta att du är här?
Sen smålog hon lite generat, och sa:
- Förlåt mig, men nu håller jag visst på att bli tassig i alla fall.
Hon lyfte luren.
- Hallå? Hej Martin. Så roligt att höra din röst. Har ni snö där i
Sverige också? Nej, jag är inte ensam, jag har en vän här hos mig. Och hur mår
barnen? Nej, nej, jag förstår, och de här fjärrsamtalen är säkert extra dyra så här
på julafton. För all del, det var ju bara några småsaker. Ja, detsamma. Hälsa
Berit! God jul.
Hon lade på luren. Hon stod en stund och tittade ut genom fönstret.
Det snöade.
En julgubbe med en ölflaska i ena handen och en hamburgare i den andra
sneddade över gatan.
Kanske den är hungrig?
Hon gick ut i tamburen. Hunden satt kvar tätt intill ytterdörren. Den hängde
med huvudet och ynkade.
Hon böjde sig ner och klappade den tafatt på ryggen.
- Är du hungrig?
Hunden satt orörlig.
- Kan du inte ens vifta på svansen lite grann, sa hon buttert, och
gick ut i köket och skar upp en rejäl skiva av sin hos Nybergs köpta lilla
julskinka.
- Gott, sa hon till hunden, gott!
Hon lade ned skinkbiten i tallriken med vatten. Hunden vände bort huvudet.
- Vänta, sa hon, jag kommer och håller dig sällskap.
Hon hämtade sin glögg och satte sig på golvet bredvid hunden.
- Nu kan du väl äta, sa hon, jag är ju här.
Hunden snusade försiktigt på skinkbiten. Sen lade den sig med huvudet på
framtassarna, och tittade på henne.