Den talande bokens poetik - Doria

261
tvingas att träna ordavkodning. Om de får ta del av spännande berättelser via
talbok eller via att någon läser högt för dem och erbjuds möjlighet att bearbeta
sina läsupplevelser på ett poetiskt sätt kan man kanske också hos
utvecklingsstörda skapa lust att läsa själva. Den talande boken som läsmedium
öppnar möjlighet för att ta del av den kulturskatt som litteraturen utgör.
8.5 Kritisk reflektion
I studien ingick två olika grupper unga vuxna, som jag intervjuat om deras
reception av fiktiv text inläst på band. Mitt huvudsakliga forskningsintresse rör
gruppen unga vuxna med funktionsnedsättningen lindrig utvecklingsstörning och
deras läsande-med-öronen. Denna grupp har jag kallat undersökningsgrupp. I
undersökningen ingick också en grupp studerande från andra stadiets utbildning.
Denna grupp har jag kallat en referensgrupp. En kritik till utformningen av
forskningsdesignen kan vara att fråga sig vad referensgruppen hade för funktion
och betydelse i forskningsprojektet. Eftersom de två lyssnargrupperna hade
mycket olika förutsättningar att förhålla sig till litteratur, kan det finnas en risk
för att man betraktar undersökningsgruppen som svag och underlägsen, medan
referensgruppen betraktas som stark och överlägsen och därmed utgör en norm
för hur en ”rätt reception” ser ut. I resultatkapitlen 5, 6 och 7 har jag parallellt
analyserat de två informantgruppernas svar på ett jämbördigt sätt. Visserligen
har jag först presenterat referensgruppens svar och därefter undersökningsgruppens,
men det fanns ingen rangordning i detta förfaringssätt. Eftersom mitt
material är så omfattande var det meningen att jag skulle rapportera resultaten i
två arbeten; referensgruppens reception i ett licentiatarbete och
undersökningsgruppens i en därpå följande doktorsavhandling. Nu redovisas
resultaten i samma arbete. Därför har referensgruppens informanter nummer 1–
16, medan undersökningsgruppens numrering börjar från 21. I diskussionen om
resultaten har jag i detta arbete lyft fram ”mitt huvudsakliga forskningsintresse”
och avsett undersökningsgruppens läsande-med-öronen. Man kan omvänt också
fråga sig varför jag inte på samma sätt lyft fram referensgruppens reception.
Eftersom det fanns lite forskning om lindrigt utvecklingsstördas fiktionsläsning
rörde jag mig in i outforskad terräng. Jag behövde ha minst två koordinater för
att kunna orientera mig i denna terräng. Referensgruppen fungerade som en
sådan koordinat, som bidrog till att jag kunde beskriva likheter och olikheter i
reception och tolkning hos de olika unga vuxna. Referensgruppen bildade en
bakgrund mot vilken undersökningsgruppens röster kunde ges relief och bilda
förgrund i studien. Genom att fokusera på unga vuxna med en lindrig
funktionsnedsättning öppnades möjligheter att förstå och artikulera aspekter av
levt liv och livstolkning. Även om de två grupperna unga vuxna var mycket
olika och deras erfarenhet av litteraturläsning skiljde sig mycket från varandra,
har jag som forskare förvånats över att det fanns många mönster i receptionen,