Den talande bokens poetik - Doria

255
om forskningsfältets aktualitet och också något om vilken potential till att
utveckla lässvaga personers läskompetens och lust att läsa, som ligger i talboken
eller ljudboken som läsmedium.
Myrberg, som disputerade 1978 med en avhandling om hur talboken som
studielitteratur skall designas för att tillgodose inlärningspsykologiska krav, har
fortsatt att intressera sig för läshandikappades möjligheter till läsning och
påpekar (se avsnitt 1 i denna rapport) att det är en utmaning för läspedagogiken i
dag att med alla till buds stående medel försöka bryta den negativa utvecklingen
för lässvaga för att stärka ”jag-kan”-känslan. Att uppleva sig själv som en svag
läsare färgar av sig på självkänslan och har därmed en stor inverkan på hur
lässvaga barn klarar teoretiska ämnen i skolan.
Mitt forskningsområde rör läsning av skönlitteratur och det finns inga
vetenskapliga rapporter, som rör reception av skönlitteratur i talboksform från
tidigare i nordisk kontext. Däremot är forskningen om reception av skönlitteratur
i skriftlig form omfattande, och den teoretiska referensramen, som presenterades
i kapitel 3, bygger på denna forskning. Man kan förhålla sig kritisk till de källor
jag använt framför allt i inledningen av kapitel 2, eftersom de utgörs av
historiker och utvecklingsrapporter, men de visar ändå att användningen av
talböcker för att ge unga vuxna med funktionsnedsättningen lindrig
utvecklingsstörning möjlighet till att läsa skönlitteratur är mycket blygsam.
Resultaten i mitt avhandlingsarbete visar tydligt att unga vuxna med denna
funktionsnedsättning har utbyte av att läsa litteratur som ett livskunskapsämne.
Detta avhandlingsarbete har bidragit till att trampa upp nya stigar när det gäller
litteratursamtal för denna grupp.
Forskningen kring röst och tal är omfattande, och i kapitel 2 har jag redogjort för
en del av denna forskning. Eftersom mitt forskningsprojekt rör finlandssvenska
talboksläsare fann jag det motiverat att kontextualisera uppfattningen om hur en
bra röst är och tittade närmare på hur två finländska röstforskare definierat en
god röst i finländsk kontext, en finskspråkig och en svenskspråkig. Valo (1994)
undersökte hur finskspråkiga radiolyssnare uppfattar en bra och en dålig röst i
radio, och Furu (2004) undersökte vilken uppfattning svenskspråkiga blivande
klasslärare har om hur en god lärarröst, som kan fånga elevernas intresse att
lyssna och som de orkar höra på, är. Deras resultat överensstämmer i stor
utsträckning med de resultat som framkom i denna undersökning. En god röst,
som det är behagligt att lyssna på, är klar, tydlig och melodiös och den har ett
relativt lågt tonläge. Den har en bra artikulation men är inte övertydlig och har
ett bra taltempo. Den får gärna vara individuell, och talaren får framför allt inte
ha något talfel eller något röstproblem, som gör att man störs i sitt lyssnande och
börjar irritera sig på den. Informanterna ur referensgruppen i min undersökning
framhöll att det allra viktigaste är att rösten återspeglar närvaro, att den är
engagerad i läsningen. En bra talboksröst bara finns utan att man tänker på det
och ger möjlighet för lyssnaren att tolka det han eller hon läser-med-öronen på
sitt eget sätt utan att styras för mycket av uppläsarens tolkningar.