Den talande bokens poetik - Doria

248
Analysen av sökområde 2 resulterade i 24 olika förtätade narrativa
konstruktioner, som beskrev de två lyssnargruppernas tolkningsmönster. De
förtätade konstruktionerna genererade också två olika diskurser, som återspeglar
informanternas tolkningsstrategier och besvarar frågorna om hur de tolkar och
vilken mening det är som skapas. Tolkningsmönstren var inte så tydligt
förknippade med variationen i de olika inläsningarna. Den största betydelsen
hade med läskompetensen och tolkningsgemenskapen att göra.
Referensgruppens medlemmar tolkar utgående från en estetisk kompetens, och
jag kallar därför diskursen de befinner sig i estetisk. De är hela tiden medvetna
om att de diskuterar en fiktion och har ingen svårighet med att skilja på fiktion
och verklighet. De tar utgångspunkt i den skönlitterära texten och diskuterar
utgående från hur de tror att de fiktiva personerna tänker och känner. Analysen
gav en rik och komplex bild av hur informanterna arbetade med sin egen
förståelse i det liminala området mellan fiktion och verklighet. Informanterna
rörde sig mellan de positioner som Langer beskriver. Deras kulturella
erfarenheter styrde starkt deras tolkning och den menig som skapades hade
relevans i förhållande till deras egna liv.
Också undersökningsgruppens informanter tolkade utgående från egna
erfarenheter och skapade mening, som hade relevans för dem och som
återspeglade hur de ser på sin livsvärld. En önskan om att vara ”normal” och
göra normala saker var mycket framträdande i deras medskapande. Deras svaga
självkänsla, att känna sig underlägsna och sämre än andra, verkar också styra hur
de tolkar olika förhållanden och relationer i den fiktiva världen. Jag har kallat
den diskurs som undersökningsgruppens informanter befinner sig i för en
”livsvärldsdiskurs”. Jag kunde ha kallat den en ”egenvärldsdiskurs” därför att
tolkningarna många gånger blev mycket subjektiva. Men de refererade alltid på
något plan till den skönlitterära texten som diskuterades. Jag kunde ha gått på
Larssons (1989) linje och talat om referensgruppens och undersökningsgruppens
tolkningar som egentexter och satellittexter, men jag menar att begreppet
satellittext inte täcker det som jag vill peka på när det gäller
undersökningsgruppens läsning-med-öronen. Larsson menar att satellittexter
kännetecknar en naiv läsare, som ”inte kan lämna det konkreta samtalsrummets
koordinatsystem och etablera ett textuellt koordinatsystem uppbyggt kring en
samlande tanketråd eller textkärna” (1989, 60). Han anser att fenomenet
textkärna är centralt i egentexten, eftersom det förutsätter en självständig
förmåga att hålla kvar och utforska en tankeriktning så att upplevelserna ändå
kan framträda som tankar om ett och samma fenomen.
Sørensen (2001, 236) varnar också för att ”meddiktningen” kan bli en
”fråndiktning” om kreativiteten blir ett mål i sig och eleverna i alltför hög grad
fjärmar sig från det textuniversum, som var meddiktningens utgångspunkt. När
det gäller de funktionsnedsatta informanternas meddiktande och
meningsskapande, där den egna livsvärlden med de egna erfarenheterna och de
egna existentiella livsfrågorna starkt påverkat tolkningsarbetet, menar jag att det