Den talande bokens poetik - Doria

Hur den talande boken skall låta
240
Informanterna i referensgruppen har en klar preferens för hur den talande boken
skall låta. Att läsa med öronen skall så mycket som möjligt påminna om när man
läser själv. Det betyder att allt, som stör koncentrationen och för tankarna bort
från det narrativa förloppet skall bort. Det viktigaste är att komma framåt i
berättelsen, att kunna stiga in i det fiktiva textuniversumet och göra sina egna
upptäckter där. Informanterna föredrar därför en enkel och avskalad inläsning.
En kompetent röst är klar och tydlig, men naturlig – den får inte vara för skolad.
Inläsaren får inte heller ha något röstproblem eller något talfel. Den får vara
”behaglig”, inte för saklig men heller inte för känslosam. Den får hellre vara
mörk än ljus. Det allra viktigaste är att rösten har närvaro – det måste höras att
personen som läser verkligen vill göra det. Men inläsaren får inte tolka för
mycket, rösten skall vara neutral men ändå engagerad. Rösten skall bara finnas
där utan att man egentligen tänker på att man lyssnar på någon. Informanternas
definition på vad en bra röst är sammanfaller i hög grad med de resultat som
Valo (1994) och Furu (2004) också kom fram till (se avsnitt 2.4.1). Tempot i
läsningen får vara ganska snabbt, och ljudeffekter av olika slag behövs
egentligen inte. Två som läser är inte heller bra, eftersom lyssnaren måste
förhålla sig till rösterna, vilket stör koncentrationen. Informanterna i
referensgruppen hade många olika uppfattningar om de röster de lyssnat på.
Vilken röst man föredrar verkar åtminstone delvis vara en personlig smaksak,
men generellt hade de gärna önskat ett snabbare tempo i läsningen och större
inlevelse i röstanvändningen.
Informanterna ur undersökningsgruppen önskar sig normala, snälla, blida och
vanliga röster. För dem är frågan om form svår att besvara eftersom de inte
besitter den form av läskompetens som gör att de kan skilja på ”röster i det
vanliga livet” och ”röster på band”. I sitt eget liv har de en generell önskan om
vänliga röster, en åsikt som speglar av sig i svaren på frågan om hur
talboksrösterna skall vara. Undersökningsgruppens informanter har också svårt
att skilja innehåll och form från varandra. För dem fungerar attributionsteorin:
om rollkaraktären i novellen verkar vara en trevlig människa så är rösten också
bra och trevlig, men om informanterna inte tycker om en viss rollkaraktär så
speglar den negativa uppfattningen om personen av sig på hur de uppfattar
rösten. Alla informanter ur undersökningsgruppen hade hört Ö Engström och S
Engström läsa på talbok förut och många hade också träffat någon av dem i
verkligheten. De uppfattade därför rösterna som tillhörande en känd och vänlig
person och tyckte därför om dem. Identiteten som en person med
funktionsnedsättningen lindrig utvecklingsstörning styr också informanternas
åsikter om hur talboken skall låta. Undersökningsgruppens informanter verkar
ha internaliserat uppfattningen att rösterna måste tala långsamt, tydligt och
enkelt med dem för att de skall förstå. De vill inte ha för mycket att hålla reda på
av rädsla för att tappa tråden. De föredrar därför en röst framför två och
ljudeffekter tycker de heller inte om.