Den talande bokens poetik - Doria

Undersökningsgruppen, dialog
224
Både de kvinnliga och manliga informanterna har positiva minnen förknippade
med lyssnarsituationer men har ett motstånd mot att lyssna på talböcker eftersom
de uppfattar det som barnsligt. Deras åsikter motsvarar monologgruppens, men
informanterna i dialoggruppen uttrycker sig en aning mera nyanserat. Den
manliga informanten menar att vanliga ungdomar har viktigare saker att hålla på
med, som t.ex. utbildning eller arbete, men medger samtidigt att han brukar
tjuvlyssna när pappan läser godnattsaga för lillebror. Den kvinnliga informanten
kan föra en diskussion om att läsa och lyssna på litteratur. Lyssnarsituationen
med efterföljande intervju väcker hos henne minnen om böcker hon läst eller
lyssnat på tidigare, och hon säger att hon tycker om att läsa själv och att hon är
en flitig läsare. Ibland kan hon låna en ”talkassett” på biblioteket, men helst läser
hon själv. I övrigt motsvarar läsvanorna monologgruppens. Också
dialoggruppens informanter uppskattar att de känner igen rösterna som läser och
kommenterar detta som något positivt.
Det finns inga större skillnader mellan åsikterna om hur rösterna skall vara hos
den kvinnliga och manliga informanten, som fått lyssna på dialogversionen av
Bonnie. Rösterna skall vara milda och snälla och läsa på vanligt sätt, ”så som vi
andra läser”. De skall läsa högt och tydligt så att man hör och de skall läsa i ett
långsamt tempo, så att man hinner följa med och förstå. Jämfört med
monologgruppens informanter kan dialoggruppens informanter ge mera
nyanserade svar också när det gäller frågan om form. Det verkar som om
dialogvarianten skulle hjälpa de unga lindrigt utvecklingsstörda informanterna
att fokusera på formfrågan bättre så att de lättare kan inta ett metaperspektiv.
Den kvinnliga informanten uppskattar att rösterna hon hörde var olika och hon
talar om dem som ljusa och mörka och säger att de gärna får vara spännande och
intressanta. Den manliga informanten anser att det är lättare att uppfatta vad som
sägs om det är en röst, som läser men tycker att det är trevligare om två röster
läser. Den kvinnliga informanten tycker att två röster gör det lättare att
koncentrera sig och lyssna eftersom hon måste skärpa sig och lägga märke till
skillnaderna. När det gäller frågan om ljudeffekter och musik ger informanterna
liknande svar som monologgruppen, dvs. att ljudeffekter nog är bra om de är
vanliga och snälla, men att de inte får vara elaka eller störande eller olämpliga på
något annat sätt. Musik i allmänhet är bra, speciellt om den är svensk. Den
manliga informanten vet att man inte skall föra oljud och tycker därför inte att
ljudeffekter passar sig på band, men samtidigt säger han att oljud ibland hör ihop
med själva berättelsen och då får det nog vara ljudeffekter på bandet. Också när
det gäller frågan om en eller två röster säger den manliga informanten att det
beror på vad berättelsen i sig själv kräver, att han inte kan bestämma det. Den
kvinnliga informanten tycker att ljudeffekter beskriver situationen så att man
förstår den ännu bättre. Hon ger exempel på vilka ljudeffekter som skulle ha
kunnat passa in i den berättelse hon just hört. Vid intervjutillfället blir hon alltså
medskapande i berättelsens dramaturgi.