Den talande bokens poetik - Doria

218
ha möjlighet att fantisera fritt när hon lyssnar och skapa sina egna inre bilder
utgående från vad hon hör berättas. För den manliga informanten står uttrycket
”leva sig in i” närmast för att han vill kunna ”ta in storyn och tänka efter”.
Informanterna föredrar därför en så avskalad inläsning som möjligt, utan vare
sig musik eller ljudeffekter. Tempot får inte heller vara för långsamt för då störs
koncentrationen och man tappar tråden i berättelsen när man börjar tänka på
annat. Den kvinnliga informanten tycker att rösten hon hört läsa var slö och
tråkig och hon hade önskat mera inlevelse i röstanvändningen. Den manliga
informanten uppskattade däremot rösten för att den var klar, tydlig och stark och
inte så känsloladdad. Han påpekar dock att ”övertydlighet” är tråkigt och kan
verka ”bokaktigt” vilket eventuellt kan tala för att också han hade önskat en
mera inlevelsefull inläsning än den han just fått höra. Önskan om att själv få
tolka och förstå novellen på sitt eget sätt, att få vara medskapande i receptionen
av talbokstexten, stiger fram som det klaraste mönstret för både den kvinnliga
och manliga informanten.
Referensgruppen, dialog
Både den kvinnliga och manliga informanten som fått lyssna på dialogvarianten
av novellen Bonnie reagerar på de två olika rösterna och kommenterar dem. Ett
genusperspektiv stiger fram på så sätt att den kvinnliga informanten tycker bättre
om den kvinnliga rösten och den manliga om den manliga rösten. Den kvinnliga
informanten uppskattar kvinnorösten för att den var naturlig och hade ett
lästempo, som liknade vanligt taltempo. Hon tycker att det var lättare att leva sig
in i vad den kvinnliga rösten förmedlade. Den manliga rösten artikulerade enligt
den kvinnliga informantens åsikt för mycket och läste för långsamt. Det blev
jobbigt att lyssna på honom. Den manliga informanten uppskattar den manliga
rösten för att den var klar och tydlig och för att den förmedlade det som var
viktigt, nämligen fakta. Han tycker att den kvinnliga rösten står för tankar och
känslor och han har till en början svårt att acceptera kvinnorösten, men vänjer
sig så småningom. Gemensamt för både den kvinnliga och manliga informanten
är att de tycker att lyssnarsituationen skall påminna så mycket som möjligt om
en situation där man läser själv. När de läser själva vill de komma framåt i
handlingen och undviker allt sådant som stör koncentrationen på berättelsen.
Ljudeffekter kan göra det hela mera levande, men är i princip onödiga för de
tenderar att bryta handlingen. Det gör också musik och tankepauser. Den
kvinnliga informanten uppskattar naturlighet när det gäller både uttal och
taltempo. Hon tycker att den inläsning hon hört kunde ha varit mera fri, speciellt
när det gäller den manliga rösten. Också den manliga informanten tycker att
uttalet ska vara så vanligt som möjligt. Det är bra om rösten som läser inte har
talfel, någon brytning eller dialektala inslag, men den får inte heller vara för
skolad och lärd, eller som den kvinnliga informanten uttrycker det ”artikulera för
mycket” (8KD). I ett avseende skiljde sig åsikterna om rösterna helt och hållet.