Den talande bokens poetik - Doria

217
Hon anser att man lättare kan leva sig in i historien om rösten som läser är
naturlig. Om man skall ha två röster på talboksbandet skall de vara mera lika, så
att man kan acceptera olikheterna lättare och får koncentrera sig på handlingen.
Den manliga rösten var klar och tydlig, men kvinnans röst var för
känsloladdad
(Man, referens, dialog)
Den manliga informanten ur referensgruppen reagerar på uttal och uppskattar ett
vårdat men naturligt språk, så att man inte behöver anstränga sig för att tyda
dialekten. Mannens röst tyckte han om för den var klar och tydlig och
förmedlade fakta, det som var viktigt. Kvinnans röst tyckte han inte om i början,
men vande sig sedan. Den kvinnliga stod för känslor och tankar. Tempot i
berättelsen var för långsamt och hela situationen uppfattade den manliga
informanten som ”skolsk” (Hetmar, 2004), lite tråkig.
Den manliga informanten tycker att två röster på band gör det hela mera
intressant och rösterna får gärna vara så olika som möjligt för att man lättare
skall kunna hålla dem i sär. Men det får inte bli för rörigt. Informanten vill ta in
hela berättelsen i ett svep och tycker att allt som för bort koncentrationen från
handlingen är dåligt. Musik och ljudeffekter bryter handlingen. Tankepauser kan
finnas men inte för långa. Den manliga informanten drar paralleller till sin
vanliga lässituation och tycker att lyssnarsituationen skall vara så lik den som
möjligt.
7.1.2 Diskussion om form i jämförande perspektiv, Bonnie
Referensgruppen, monolog
Formfrågan om hur den talande boken skall låta aktiverar och utmanar
informanternas genrekännedom när det gäller berättelser i auditiv form. Den
kvinnliga informanten har klara uppfattningar om formfrågorna och kan inta ett
metaperspektiv, där hon kan diskutera formaspekter. Den manliga informanten
kallar den novell han fått höra på band för en saga och han ger uttryck för
bestämda åsikter om hur en saga skall berättas; den skall berättas av en ”mysig”
person så enkelt och ”intimt” som möjligt och den skall absolut inte vara
radioteater eller något han kallar ”halvfilm”. Gemensamt för både de kvinnliga
och manliga informanterna som fått lyssna till monologvarianten av novellen
Bonnie är att de ger uttryck för att de vill kunna leva sig in i berättelsen och låta
sig påverkas av dess innehåll, att de vill ”komma framåt” i berättelsen. Allt som
skapar sidospår och leder bort från den röda tråden skall därför bort. Att kunna
leva sig in i berättelsen beskriver den kvinnliga informanten som det att hon vill