Den talande bokens poetik - Doria

210
en annan gång”, sa han (30ME). Det gick nog på tok nu (30ME). Han sku inte ha
gjort det där Rånet (30ME).
Stämningen på kaféet känner också den manliga informanten igen från eget levt
liv, och han beskriver kaféet som ett ställe där man trivs och där det är trevligt.
Han omskriver med egna ord vad som hände där, och han går in som meddiktare
genom att tillskriva novellens huvudperson helt privata tolkningar av vad denne
tänkte och ville:
Robert tyckte att den där flickan var söt och gullig (31ME). De sa ju i berättelsen att
han inte hade nån flickvän (29ME), men han tänkte väl att det sku ha kunna vara hans
flickvän (29ME). Så han stanna kvar i kaféet för att han kanske blev intresserad av
den där flickan (29ME) och så tror jag att han sku ha vela’ jobba där (31ME). Men så
börja´ Robert skämmas när han såg flickan (31ME) för han tyckte att han frågade för
mycket (31ME). Och så var det väl när han började hota henne, om pengarna
(29ME).
Informanten har en dubbel uppfattning om Robert som person, och detta skapar
en kognitiv dissonans hos honom som han måste bearbeta. Han tar avstånd från
Roberts handlande, men kan förstå att det ibland går på tok för vem som helst.
Han tror att Robert i grunden är snäll och god och att han egentligen inte skulle
ha velat handla som han gjorde. Orsaken till överfallet tillskriver han därför yttre
omständigheter: Allt är stilettens fel – hade Robert inte ha tagit den skulle det
inte ha gått som det gick.
Han sku inte ha gjort det där Rånet (30ME). Men jag tror inte att det var så vanligt
(32ME), det går väl på tok för alla nån gång ... men det här var ju ovanligt, att det
gick så för honom (29ME).
Han skulle inte ha velat göra sånt där mot nån annan, han kände ju inte nån, han hade
inte nån flickvän heller (30ME).
Där i slutet av berättelsen satt han nog och fundera på vad han hade gjort för nånting
(29ME) och så undrade han om de kommer efter honom mera (32ME). Han skulle
inte ha gjort det, för han skulle inte ha tagi’ den där kniven hela tiden inte (30ME).
Informanten tycker inte synd om Robert utan han tycker att Robert har sig själv
att skylla för att han satt och grät på kajen i slutet av berättelsen. På samma sätt
som den kvinnliga informanten tar den manliga parti för flickan i berättelsen:
Jag tycker inte nå vidare synd om honom inte (30ME, 32ME). Jag tycker att han får
skylla sig själv (30ME). Jag tycker mera synd om flickan i kaféet än vad jag tycker
om honom (29ME). Men nog hade han väl dåligt samvete (29-32ME) då han hade
tjuvat så mycket pengar (31ME).
Det verkar också som ljudeffekterna skulle ha försvårat informantens inlevelse
och lust att tänka vidare hur det gick för Robert sedan. Han har svårt att göra det
perspektivbytet. Roberts val förefaller i alla fall omöjligt för egen del för den
manliga informanten. Han kommenterar intervjuarens fråga på samma sätt som
den manliga informanten ur referensgruppen, som fick lyssna på den effektsatta
versionen: