Den talande bokens poetik - Doria

202
Men jag tror nog att det var svartsjukan som var största orsaken till att han råna´
henne sen (9ME), han skulle straffa henne för att hon hade pojkvän (10ME), han
kände lite ilska över det (12ME). Sen hade han ju varit arbetslös länge så han fick väl
lite spänning av sånt där rånande (9ME), att han sökte spänning eller nåt sånt
(11ME).
Bara tanken på vad han höll på att göra gjorde att han blev upphetsad (9ME), för han
tänkte ju hur det skulle kännas att skära upp halsen på henne och ... (11ME). Och så
var det ju spänningen också (11ME).
Den manliga informanten identifierar en mängd känslor som han tillskriver
Robert. Han använder starka ord för att benämna de olika känslorna. Det
förefaller som om den effektsatta versionen av Rånet har fått informanten att i
sin egen kropp känna känslor han tillskriver huvudpersonen Robert.
Den där Robert verkade nog inte vara den här trygga vanliga personen, det fanns nog
mörka sidor i honom (12ME). Jag uppfattade honom som ganska deppig för det
mesta (9ME), ganska bitter och inåtvänd på något vis (11ME). Jag tyckte också att
han var helt instabil (10ME, 12ME), att hans beteendemönster växla´ ganska snabbt
(10ME). Han var aldrig på riktigt bra humör (10ME), men just efter att han hittat
stiletten kände han sig ganska överlägsen och mäktig (9ME).
Robert blev svartsjuk (10ME, 12ME), han kände lite ilska över det (12ME).
Sen när han hade rånat var han ju rädd (9ME, 12ME) och nervös (10ME), nästan
paranoid (10ME). När han fick syn på polisen (9-12ME) fick han riktigt spända
nerver (10ME) och sprang ut (9ME, 12ME).
Han måste ju ha varit ganska förbittrad över att vid det laget vara eftersökt av polisen
(12ME)
Men inte skulle jag vara så desperat så jag skulle råna en cafeteria (12ME).
Novellen har också utmanat informantens rättsuppfattning och hans kognitiva
schema för vad som är rätt och riktigt. Han kopplar inte till mansrollen på
samma sätt som den manliga informant som fick lyssna på den nakna versionen
av Rånet, och han blir inte lika provocerad av novellens innehåll. Han pratar
mindre upprört och mera distanserat om Robert och det han gjorde, och trots att
han tar avstånd från Roberts handlande finns det ändå en större fördragsamhet
och en mera optimistisk syn på hur det kanske skulle gå för Robert i
fortsättningen. Det finns också många likheter i de manliga informanternas
tolkning av talbokstexten Rånet.
Han verkade inte vara nån ”vinnare” precis den där Robert (10ME), int’ verka´ han
ha riktigt myki tur int’ (11ME) men jag tror nog knappast att allting alltid gick så
dåligt som det gick denhär dagen (10ME).
Jag tror nog att han hade dåligt samvete (9-12ME) för vad han gjort den där dagen.
Om det fanns någå´ samvete i honom så måste han nog ha haft det ... och det fanns
det väl eftersom han började gråta där i slutet (11ME).
Att jag skulle tycka synd om honom kan jag inte direkt påstå (9ME, 11ME, 12ME).
Han ställde ju till det för sig själv också, så han har ju sig själv att skylla (11ME,
12ME), allt var hans eget fel (9ME). Men klart, lite synd kan man tycka om honom i
allmänhet (10ME, 12ME) för att han nu inte har haft en bra dag (10ME).