Den talande bokens poetik - Doria

175
När det gäller undersökningsgruppens reception av novellen Bonnie kan man se
att den också har gjort en estetisk läsning av novelltexten på samma sätt som
referensgruppen; informanterna har stigit in i den fiktiva textens värld och
undersökt de fiktiva personernas tankar, känslor och relationer. De har på inget
sätt förhållit sig opersonligt till textvärlden, de har rört sig mellan de olika
positionerna, ifrågasatt och värderat. Temat ensamhet har berört informanterna
på ett existentiellt plan. Detta kommer tydligt fram i flera utsagor. Den kvinnliga
informanten ur dialoggruppen uttrycker det kanske allra klarast när hon säger:
”Ingen skall fira julen ensam, det är nog för jobbigt. Jag skulle inte klara det utan
att gråta.” Den manliga informanten ur monologgruppen är frustrerad på kvinnan
i berättelsen, som inte förstår sig på hundar och kan uppskatta deras vänskap:
”Vet du en sån där människa förstår sig int på hundar int’, om de aldrig har haft
hundar själv, så vet de int’ hur en hund ... För hon var mera van vid Schubert än
med hundar hon!”. Här har den manliga informanten lyssnat med en form av
fördubbling, ett dubbelt perspektiv där fiktion och verklighet kommenterar
varandra. Han identifierar sig med hunden och pratar om den, fast han troligen
beskriver sin egen utsatta situation.
Att diskutera hundens situation fungerar som ett slags skydd mot att
verklighetens utsatthet kommer allt för nära. Man kan här jämföra med
rollarbete under t.ex. en dramatimme där det att A spelar sin roll A* fungerar
som ett skydd. A formar A* med sina egna upplevelser och erfarenheter, men
A* är ändå inte riktigt detsamma som A. Fiktion och verklighet existerar
samtidigt. Det är i denna fördubbling som möjligheten till estetisk insikt är
gömd. Simultant existerar två tillstånd av erfarenhet, ett fiktivt universum skapas
och förhållandet mellan rollkaraktärerna kan diskuteras. Den potentiella estetiska
insikten finns i denna fördubbling, att A* och B* kan diskuteras och förhandlas
av deltagarna. Fiktionen lever endast så länge som reglerna för fiktionen åtlyds.
(Kjølner & Szatkowski 1991; Szatkowski 1985)
Ett tydligt tolkningsmönster för undersökningsgruppen som helhet är att den
egna förståelsehorisonten, det egna levda livet och också den egna kulturen som
förståndshandikappad slår starkt igenom som förklaringsmodeller.
Informanterna skriver nog vidare på texten, är meddiktande, men i form av
satellittexter där både schematänkande och starka föräldrarösters förmaningar
slår igenom. Undersökningsgruppens informanter identifierar sig nästan
uteslutande med hunden i berättelsen. Den kvinnliga informanten ur
dialoggruppen tycker inte att man kan vara arg på hunden, och den manliga
informanten ur monologgruppen förstår inte hur det kommer sig att kvinnan inte
ville ha hunden fast den var så snäll. Han tror också att hunden rymt från sina
ägare för att de var elaka med den och inte förstod att uppskatta den så länge de
hade den. Den manliga informanten är här mycket engagerad och aktivt
medskapande. Han diskuterar fiktionen men tolkar in sin egen värld, och hans
självbild blir styrande för tolkningen. Den kvinnliga informanten ur
monologgruppen har intuitivt uppfattat det väsentliga: att mötet med hunden